Vägra kallas extremist.

På senaste tiden har det diskuterats mycket om extremism i den svenska politiska debatten. Jag tycker att ämnet är intressant eftersom jag själv radikaliserat otroligt mycket på sista tiden. Jag vet inte om jag skulle kalla mig extremist, men jag har definitivt fått större förståelse och dragelse åt politiska perspektiv jag innan avfärdat som extremistiska.

Väldigt ofta när man diskuterar extremism så klumpar folk ihop alla extremister i samma hög. Eller tja, ”alla” är väl att överdriva, ”skatt är stöld”-liberaler brukar komma undan, men nazism/nationalism/rasism och vänsterextremism brukar få hamna i samma fåra, vilket bland annat resulterar i att vissa inte tycks kunna tala om främlingsfientlighet och nazism utan att nämna kommunism.

”Extremist” är ett ord med en väldigt negativ klang men betyder egentligen bara att man har åsikter som står långt från den nuvarande politiska mittenfåran. Mittenfåran är som känt inte statisk, utan ändras alltid, och står idag betydligt mycket längre åt höger än vad den gjort innan. Jag som socialist hoppas ju såklart att den ska röra sig mot vänster och det skulle innebära att de vänsteralternativ som idag ses som extremistiska troligen skulle komma att bli mer accepterade.

Visst finns det extremism som är idiotisk, och alla politiska perspektiv tenderar ju att urarta om man drar dem för långt och inte kan ta in andra idéer. Men att avfärda alla politiska idéer som ligger för långt från mittenfåran, som idag är någon slags borgerlig nymoralism, som dåliga just för att de är extrema är bara konstigt. Idéer måste bemötas för vad de är.

Vidare så finns det en idé om att extremism alltid eller i alla fall mycket ofta innefattar våld. Till exempel då Allt Åt Alla var på tapeten så sades det att de är vänsterextremister, vilket liksom satte bilden av våldsamma personer med svartmålade ansikten som kastade sten på rikemansvillor. Visst kan det finnas våld inom extremistiska rörelser men bara för att man har extrema åsikter är man inte för våldsanvändning. Om detta och det ovan skriver Jonathan Wiksten väldigt bra här.

När människor kritiserar rasism så brukar det sägas att partier som till exempel Sd är extremistisk. Detta är en usel kritik, eftersom man bygger antagandet att något är dåligt på att det anses extremt och avvikande. Avvikandet i sig gör inte något dåligt, det säger bara att det strider mot rådande diskurs. Om nu Sd och deras åsikter normaliseras, vilket redan har skett till viss grad, så kommer de inte längre att anses vara extrema. Då faller det argumentet helt och hållet. Man måste gå direkt på kärnan; åsikterna, människosynen och politiken. Att avfärda något som extremism är alltså fel både för att det hindrar vettiga idéer från att komma fram i debatten och för att det kan bli en felfokusering i en kritik mot en företeelse som hindrar en att komma på andra argument.

Jag ser användandet av begreppet extremism som motargument som ett sätt att upprätthålla status quo genom att bara låta åsikter som ligger väldigt nära mittenfåran att uttryckas. Idag så har alla partier kommit närmare varandra i en mängd olika åsikter vilket gör att svängrummet för vilka åsikter man kan uttrycka utan att framstå som extremist blivit allt mindre. Att vara tillväxtkritisk kan till exempel uppfattas som ett extremistisk uttalande., något som i min mening är väldigt konstigt.

Att vägra använda och ifrågasätta ordet extremist är ett sätt att säga att man vill bli bemött utifrån sina åsikter och argument som sådana, inte utifrån var de ligger i förhållande till rådande konsensus. Jag tycker att alla ska ifrågasätta detta ord, fundera på vad det betyder och hur det används.

Mer om detta kan läsas hos extremisten Isak Gerson.