Efter att min munterhet kring Fredrik Reinfeldts beskrivning av en våldsverkare lagt sig så hann verkligheten ikapp. Det här med våld är en viktig fråga för moderaterna, med Anton Abele som fanbärare ska de ju bekämpa våldet i samhället. Speciellt gatuvåldet; det våld som oprovocerat och slumpmässigt drabbar ”hederliga medborgare”.
Det finns en sån otroligt ”vi och dom”-känsla i hur Reinfeldt beskriver en våldsverkare. Våldsverkaren är inte en människa, en medborgare som behöver skyddas och hjälpas som andra, utan är någon annan slags varelse som ”hederligt folk” behöver skyddas från.
Den här synen på våld är så tröttsam. Det är inte som att våld och kriminalitet uppstår ur ingenting. För det första är en stor del av våldet i samhället inte överfallsvåld. Det mesta överfallsvåldet har väl dessutom sin bakgrund i vissa sociala villkor som driver folk till rån och så vidare.
Våld slår an mycket känslor hos människor och de tär såklart ett smart drag rent strategiskt att fokusera så mycket på våld när man talar om socialproblematik. Det finns ju ingen som tycker att våld är en bra grej. Men genom att skapa den här bilden av en våldsverkare, en person med ”drogögon” som agerar helt ur kontext, så missar man en stor del av verkligheten. Våldet har gått från att vara ett samhällsproblem med många olika orsaker till att vara en ren fråga om att vissa personer bara gör så, och det ska minsann lösas med fler poliser.
Hej!
Slank in här av en händelse & måste bara säga att det är en väldigt läsvärd & snygg blogg du har! 🙂
Jag tror att det här ”vi och dom”-tänkandet när det gäller våld är väldigt farligt. Det handlar om att se våldsverkaren som Någon Annan, som inte är som jag, att dela upp människor i goda och onda, där man själv förstås tillhör den förra gruppen. Jag tror att det här också är det som gör att människor ofta inte klarar av att se en närstående som våldsverkare utan istället försöker förtränga det, därför att min närstående kan ju inte vara en av Dom, han/hon är ju en helt vanlig människa!
On a completely different matter, jag kan inte prenumerera på din blogg. Har lagt till dig i min prenumerationslista på WordPress flera gånger, men icke. Fast du finns i listan så kommer inte dina inlägg upp. Vet du om det är fler som haft problem med det? Det är bara din blogg och One-way communication som det av någon anledning inte fungerar med.
Strunt i det, efter jag skrivit den här kommentaren och mailat Hannah så dök plötsligt båda bloggarna upp i min prenlista. Väldigt märkligt men jag får väl vara nöjd med det!
Det är väl ett så kallat bra problem att nå ut med. Inte samma laddning som annat våld. Alla tycker inte att en mans våld mot dennes partner är hans fel medan ”alla” tycker att oprovocerat våld är fel.
Man ser väl våldsverkaren som ett slags monster, I guess. Ärligt, så har jag många gånger läst ord som ”monster”, ”vider”, ”best” och liknande när det gäller människor som använder våld. Och visst kan jag hålla med om att handlingarna i sig kan vara bestialiska eller vidriga, men det är inte detsamma som att de utförts av en faktiskt best eller ett vider.
Jag tror tyvärr inte att man kommer långt vad gäller att förebygga våld, när man har den här synen. Förståelse är liksom ack så viktigt, likaså att se ökande våld som ett tecken på ett bistert samhällsklimat. Ingenting som försvarar brutala handlingar, förstås, däremot kan det förklara dem. Missnöjet över att vara utanför i samhället, eller missnöjet av att se andra vara utanför, ligger och gror tills bägaren rinner över.
Att folk inte förmår se skillnad mellan att försvara och förklara är ett ack så återkommande problem i samhällsdebatten.
Det är heller ingen höjdare att behöva pynta för att inte få på käften. Särskilt inte om man är ett våldsoffer. Incitamenten slår fel. Men det är klart, KTHs campus i slutet av månaden är ingen lek. Många som inte är likvida och redo att veva… 😉
Och det är efter en sådan utläggning den standardiserade pseudomarxistiska förklaringen om att det inte nödvändigtvis handlar om likviditeten som sådan utan ”livsmål” och ”drömmar” som den elaka löntagaren berövar mindre bemedlade.
Det är till stora delar en bildningsfråga, men det här perversa omhuldandet av våldsverkare får mig att kräkas lite i munnen. Det är inte offrens fel, och inte deras ansvar att lyfta deras livssituation. Särskilt inte med anledning av att ha blivit misshandlade. Således är effektivt polisarbete en viktig del.
Har man integritet tar man avstånd från våldsverkare.
Och om våldet är en social produkt, vad är det för svinigt rättsystem som straffar individer?
Det är inte offrens specifika ansvar, men det är ett samhällsproblem som har fler dimensioner och lösningar än ”droger” och ”fler poliser”. Man kan ogilla våld hur mycket man vill, man kommer inte nå en lösning på problemet medelst ”hårdare tag”, och en sådan retorik skadar således både våldsverkarna och offren.
Gatuvåld finns överallt, i den största av städer till den minsta av städer. Men jag kanske är en en pessimist när jag säger, att så länge det finns människor så finns det våld. Det man behöver skaffa är ett rättvist bedömande system om hur man ska döma våldsbrott, och försöka se till att alla våldsbrott blir anmälda. För även om det aldrig(enligt mig) kommer försvinna helt, så kan det ju bli bättre. Bättre tror jag det blir ju fler som anmäler det, för är det större risk att bli polisanmäld så skulle många färre föra våld mot nån annan. Och skydd, inte bara för de som blivit grovt misshandlade, ska finnas. För om jag hade vetat att jag inte skulle få sota för det flera gånger om, så skulle jag ha anmält de som brukade roa sig med att slå mig, men nu förhöll det sig inte så och mitt mod var inte stort nog. Jag var rädd.