Det här tycker jag är så sorgligt. Dels att en kvinna som varit stolt över sina kurvor nu ändå har börjat gå ner i vikt stadigt, men också hur det rapporteras kring det. Det blir som ett dubbelt skambeläggande; först av idealen som råder och sedan för att hon inte lyckats motstå dem.
Det är det som är så tråkigt med rapportering om kändisars ätstörningar eller att de har kommit tillbaka till en ”sund” vikt, att trots att man är emot ätstörningar så förflyttas fokuset aldrig någonsin bort från kroppen.
Det kan mycket väl vara så att den här personen har ätstörningar men varför måste alltid ens psykiska tillstånd tolkas in i hur ens kropp är formad? Jag blir så trött bara jag tänker på det.