Löwengrip och feminismen.

Jag har funderat lite på det här med Löwengrip och feminismen. Människan har ju fått för sig att basha på feminismen, vilket knappast är förvånande med tanke på att det stärker hens ”personliga varumärke”.

Jag bara undrar: varför är det så viktigt för vissa att Löwengrip är feminist? Jag har så svårt att begripa det. Det är inte som att feminismens legitimitet hänger på om Löwengrip kallar sig feminist eller inte.

Jag har också svårt för det här skuldtyngda pressandet. Ni kommer inte kunna tvinga in någon i att vara feminist, och jag tycker inte att det är något en ska göra även om det vore möjligt. Feminism ska vara ett val, inte något en tvingas in i.

Men det jag tycker är märkligast är nog hur folk lyfter fram att Löwengrip liksom vore en mer passande feminist än andra kvinnor, eftersom hen är en ”stark kvinna” och så vidare. Ungefär som om det fanns kvinnor som var mer ”passande” för feminism. Jag gillar inte den här idén om att en kvinna kan bete sig mer eller mindre ”feministiskt” i sitt liv. Vad som gör en till feminist är inte ens val av karriär, familj eller liknande utan ens värderingar och vad en väljer att göra politiskt.

För vad händer med alla andra kvinnor när vi lyfter fram Löwengrip som någon slags feministisk förebild trots att hen aldrig uttrycker feministiska värderingar? Vad händer med de kvinnor som dagligen kämpar för ett jämställt samhälle, men som inte har möjligheter att skapa ett lika självständigt liv som Löwengrip?

Jag tror att vi måste lägga mer fokus på de val en gör i livet och mindre på hur en ”god” feministisk livsstil skulle kunna se ut. Jag tror inte på att lyfta fram Löwengrips eller någon annan kvinnas liv som ett feministisk ideal att sträva efter i sig, utan vi måste lägga fokuset på den politiska gärningen. Och Löwengrips politiska gärning är långt ifrån feministisk. Även om hen är en ”stark kvinna” och kanske en förebild för många ”unga tjejer” så använder hen sin makt på högst ofeministiska sätt. Det är detta vi måste se och förhålla oss till.

Löwengrip kan vara hur självständig som helst, det fråntar inte det faktum att hen gång på gång uttalar sig antifeministiskt och misogynt. Att försöka värva en sådan kvinna till feminismen för att hen är en ”förebild” eller liknande tror jag är kontraproduktivt. Vi bör inte lägga det fokuset på individer och deras livsstil, för det skapar jävligt skeva ideal av hur en feminist ska vara och bete sig.

Karriärshets är inte bättre än utseendehets.

Ibland talas det om att ”unga tjejer” borde sluta snacka så mycket om utseende och män och istället fokusera mer på… karriär. Att prata om ”karriär” antas på något märkligt sätt vara frigörande, leda till mindre ångest och stress och så vidare. Det anses vara mer ”realistiskt” än de krav som ställs på kvinnors utseende. På det stora hela bättre, mindre laddat och så vidare. Undrar om det är en slump att detta snacka alltid kommer från kvinnor som på något vis lyckats med sin karriär?

För mig är ”karriär” så mycket mer ångestladdat än vad mitt utseende eller relationer med män är. Det handlar liksom om vad jag ska ta mig till i resten av mitt liv och det är verkligen inte kul att tänka på. Vi lever i ett samhälle där jobb är oerhört viktigt för vem en anses vara, samtidigt som färre och färre kan räkna med att ha någon slags fast karriär som de kan styra över. Osäkerheten på arbetsmarknaden sprider ut sig och många är glada om de ens klarar sig månaden ut. Att tänka på ”karriär” i en sådan situation känns oerhört avlägset.

Att få till en ”karriär” är inte en fråga om hårt slit allena, utan det handlar om möjligheter. För många människor känns nog karriär mer avlägset än ett lyckligt förhållande eller en snygg kropp. Det stora flertalet får ”nöja sig” med att ha något vanligt jävla jobb som en trivs lite halvbra med, och även detta framstår för många unga som en utopi. Fast anställning är ett jävla privilegium nu för tiden, det är liksom något ungdomar drömmer om att uppnå. Att i en sådan situation börja snacka om att ”karriär” i bättre och finare än utseende eller förhållanden är bara märkligt.

I detta snack finns det också ett förakt för kvinnor som ”nöjer sig”, som liksom lever ett helt vanligt liv. ”De” borde istället satsa mer på karriären och inte bry sig om så dåliga ofina saker som män, shopping eller sitt utseende. Det enda en gör här är att höja upp ett manligt ideal på bekostnad av det som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt. Kvinnor borde ta mer plats på manliga arenor, till exempel i yrkeslivet. Detta marknadsförs som ”lösningen” på kvinnoförtrycket. Om kvinnor bara blir mer som män så kommer vi ha det mycket softare. Den här retoriken leder till att en massa kvinnor offras, kvinnor som inte vill eller kan satsa på någon karriär utan ”nöjer sig” med ett vanligt jävla svenssonliv, eller kanske inte ens har möjlighet till ett sådant. Deras liv anses inte fina nog, feministiska nog. Detta är problematiskt ur ett feministiskt perspektiv.

Problemet för mig är inte att det fokuseras på fel saker, utan det är att en ska vara så jävla mycket hela tiden, åstadkomma så jävla mycket. Jag vill ha möjligheter till att leva ett bra liv, utan ständig osäkerhet och att dubbelarbeta så att jag blir sjuk. Jag vill ha möjlighet att göra saker jag tycker om, att styra över min tid, att slippa känna att jag hela tiden balanserar på avgrundens rand. Jag behöver inte karriärcoachas, jag behöver ett välfungerande samhälle där det finns möjligheter att leva ett bra liv som kvinna oavsett vilka val en gör. Det är inte rimligt att kvinnor straffas för att göra de val som kvinnor traditionellt har gjort, som vi ofta pressas in i och som dessutom är nödvändigheter i samhället (vårdarbete, barnafödande).

För det handlar liksom inte om mig personligen, om MIN karriär, det handlar om vilka livschanser en erbjuds i detta samhälle. Det handlar om rätten till ett värdigt liv.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Strong is the new skinny.

När folk säger/skriver saker i stil med ”strong is the new skinny” så blir jag alltid så trött. ”Strong” i deras värld betyder nästan alltid att en har synliga muskler. Vad krävs för att ha synliga muskler? Egentligen inte särskilt stora sådana, däremot väldigt lite underhusfett. Så trött på bilder på otroligt smala tjejer som spänner sina obefintliga muskler på sina smala smala överarmar.

Dessutom: även om det nu verkligen var styrka som efterfrågades så känns hela den här träningstrenden så jävla osund. Det är liksom precis samma grej som pro ana-bloggarna. Konton på Instagram med bild efter bild på perfekta kroppar, snygga träningsskor och lättkvarg med bär. Och det är okej, för det är ”hälsosamt”. Det handlar om träning.

Okej att en hetsar kring sin kropp, men att försöka få det att framstå som hälsosamt för att det är träning som är inramningen kring det hela är bara konstigt. Du är lika jävla ätstörd som en anorektiker, du har bara ett annat ideal.

För att krossa utseendeidealen måste vi först krossa liggbarhetsmyten.

När jag bodde i Bryssel hade jag inte sex på ungefär ett år. Jag hade precis blivit dumpad av mitt ex och var inte särskilt sugen, och när sorgen hade börjat lägga sig så orkade jag inte anstränga mig. Jag skrev och pratade en del om detta och fick ofta höra olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få ligga. Det kunde röra sig om att jag skulle sminka mig oftare, le mer, gå ner i vikt och så vidare. Det är enkelt! Att jag kanske helt enkelt inte tyckte att det var så viktigt att ligga att göra de här sakerna slog uppenbarligen inte dessa personer.

När en diskuterar utseendeideal så tas ofta detta med liggbarhet upp. Det går inte att göra något åt utseendeidealen för det är biologiskt betingat att alla vill ha sex, och då är det så som ”reglerna” ser ut. Inget att göra något åt helt enkelt. På detta sätt förklaras utseendehets biologiskt och legitimeras därför genom att vara oundviklig. På grund av detta ser jag det som relevant att diskutera liggbarhet.

Talet om liggbarhet innehåller tre stora problem enligt mig. Det första är att liggbarhet inte nödvändigtvis hänger ihop med hur mycket sex en person faktiskt får. Många personer gör sig liggbara utan att faktiskt vara ute efter att ligga. Andra får en massa sex utan att passa in i den konventionella mallen för liggbarhet. Snarare handlar det om att få sexuell bekräftelse, att bli åtrådd. Detta tror jag främst gäller för kvinnor som ju anstränger sig mycket mer för att se bra ut, samtidigt som det anses dåligt att vara för på i sexuella sammanhang. Av alla män som visar en uppmärksamhet för ens utseende ligger en kanske med 1 %, ändå går en in för att tillfredsställa alla männens blickar. Jag har mer och bättre sex nu än när jag ansträngde mig för att vara liggbar, främst för att jag har en etablerad relation och för att jag själv har mer lust till sex nu, delvis på grund av bättre självförtroende som kommit sig av mindre utseendehets.

Det andra problemet är att det finns en etablerad tolkningsram kring vad en liggbar människa är. Det finns såklart variationer inom denna, men det är fortfarande vissa egenskaper som räknas in i liggbarheten. Här tillmäts ofta utseendet en orimligt stor del, i högre grad för tjejer än för killar. Det finns också en idé om en sexuell hierarki där alla människor anses ha ungefär samma position i alla andra människors ögon. Att alla har en massa olika idéer om vad som är attraktivt tas inte riktigt hänsyn till utan alla placeras på en liggbarhetsskala som sätts utefter rådande skönhetsideal. Den som menar sig uppfatta andra saker som attraktiva misstros ofta. Min utsaga att jag inte värderar klassiskt manliga egenskaper så högt har tagits som ett sätt att rationalisera det faktum att jag är för oattraktiv för att få ligga med männen högre upp på skalan, men inte vill erkänna detta för mig själv. Att jag helt enkelt kan ha andra sexuella preferenser än de som förväntas anses inte trovärdigt.

Det tredje problemet är att det inte anses acceptabelt att inte vara ute efter att vara liggbar. Även den som uttalat inte är intresserad av att ligga värderas utefter ”liggbarhet”. Detta fick jag som sagt erfara under mitt liggfria år. Människor ville, trots min uttalade önskan att inte ligga, ändå pracka på mig olika ”tips” om hur jag skulle göra för att få till det. Även på ett mer generellt plan så är det inte ovanligt att det pratas om människor i termer av liggbarhet, till exempel vilka utseenden, kläder och beteenden som är ”sexiga” eller ”osexiga”. Jag kan inte se detta som något annat än ett försök att få människor att värdera liggbarhet så högt som en ”ska” göra vilket i praktiken innebär högre än mycket annat. Om en hade kunnat välja bort att vara liggbar så hade de snäva ramarna kring vad liggbarhet är fortfarande varit ett problem, men inte ett lika stort sådant. Att alla ska pressas in i liggbarhetshetsen oavsett om de vill eller inte gör det ganska uppenbart att det inte handlar så mycket om liggbarhet som om utseendeideal i största allmänhet, fast det maskeras i något ”naturligt” och därmed legitimt.

Att inte vara intresserad av att ligga tolkas ofta som att en egentligen vill men inte får på grund av att en är ovärdig på olika sätt, och tolkar en det så blir det såklart rationellt att ge ”tips”. Generellt så vet nog folk hur de ska göra för att vara liggbara, men tycker helt enkelt inte att det är värt det. Om jag går tillbaks till mig själv så innebär liggbarhet att konsekvent göra våld på mig själv genom att lägga mer tid på mitt utseende än vad jag egentligen vill, ägna mig åt saker jag inte tycker är intressanta (till exempel gå på krogen) och bete mig på sätt som anses ”attraktiva”. Det är klart att det finns personer jag gärna hade haft sex med om tillfälle bjöds, men jag tycker helt enkelt inte att det är värt besväret eller förlusten i självrespekt det skulle innebära. Kanske hade denna förlust varit mindre om jag var skapt annorlunda och haft en ”kortare väg” till målet, men nu är det inte så. Det är ju inget märkligt i att välja bort saker en inte tycker är värda så mycket ansträngning som de skulle kräva.

Att inte ligga, ”dejta” eller ägna mig åt något liknande under all den tiden var befriande på många sätt. Jag slutade tänka i termer att jag skulle göra mig attraktiv för att nå ett särskilt mål, vilket gjorde det möjligt att skippa en massa skönhetsrutiner jag innan upprätthållit för att vara liggbar. När jag sedan började ligga igen skedde detta utan att jag började med alla dessa rutiner igen, så en får väl bara anta att det inte var grundläggande för att få sex.

Liggbarhet handlar inte bara om möjligheter till att få sex utan också om att tillfredsställa den manliga blicken och få bekräftelse som kvinna, alltså som könslig varelse. Genom att vara liggbar enligt de liggbarhetsnormer som råder som bekräftar en en stor del av sin identitet, nämligen den könsliga delen. Att män visar ett sexuellt intresse för en som kvinna innebär att de bekräftar ens könsidentitet, vilket är en väldigt viktig del av de flestas självbild. Liggbarheten handlar alltså inte bara om något slags oförfalskat behov av att bli sexuellt tillfredsställd utan också om ett socialt behov att få vissa delar av en identitet bekräftad.

För att bryta utseendeideal så måste även liggbarhetsmyten krossas, eftersom denna är en viktig komponent i att legitimera utseendehetsen och få den att framstå som naturlig och omöjlig att bekämpa. Så länge vi legitimerar utseendehets med att det är så det ”sexuella spelet” fungerar så kommer vi inte att kunna problematisera den på ett grundläggande nivå, utan kritiken kommer att landa i antingen att de extrema fallen är ett problem eftersom det då ”gått för långt” eller i att vissa utseendeideal är suboptimala ur ett liggbarhetsperspektiv (som till exempel alla dessa bilder på hur ”kurviga” (=väldigt smala men utan att benen sticker ut) kvinnor är så mycket attraktivare än supersmala på ett tydligt sätt visar), och då sitter vi fast. Det är viktigt att vi slutar med den slentrianmässiga reproduktionen av myter kring sex, sexighet och liggbarhet för att kunna komma till bukt med detta.

Att bryta vissa skönhetsnormer men inte andra.

Ibland får en frågan om varför en väljer bort rakning men inte sminket, eller någon annan skönhetsrutin. Ytterst så handlar frågan om skönhetsideal inte om hår eller smink utan om alla ideal samlade, och att göra ett aktivt urval som passar en själv. Detta är såklart lättare sagt än gjort. Hur avgör en vad som är ens eget val och vad som är samhällsnormer? Jag har egentligen gett upp idén att göra mig helt fri från samhällsnormer, jag tror inte det är möjligt. Det viktiga är att försöka minimera det hur illa en far på grund av dem. För att göra detta är det viktigt att noggrant utvärdera vad en väljer att lägga sin energi på i fråga om skönhet, och varför en gör detta.

En viktig grej är vilket förhållande en har till olika skönhetsrutiner. Är det lustfyllt och frivilligt eller är det tvångsmässigt. Rakningen var för mig mer tvångsmässig. Det var något jag var ”tvungen” att göra med vissa intervaller för att håret inte skulle bli för långt. Sminkningen är något jag gör sällan och endast när jag har lust till det. Det tar inte på långa vägar lika mycket tid i anspråk.

Givetvis kan en ha en osund relation även till smink. Vissa går upp en timme tidigare för att göra sig i ordning, varje dag. Vissa tycker att det är jobbigt att gå ut osminkade, eller gör det inte alls. Jag kan dra mig till minnes många tillfällen då det klagats över att någon var så jävla tröt att hen inte ens orkade sminka sig innan hen gick till affären. Detta förefaller för mig fullständigt absurt, jag skulle aldrig sminka mig för att gå till affären. Jag har aldrig haft problem med att gå ut osminkad, och idag är det standard. Om jag hade tyckt det var jobbigt att gå ut osminkad hade jag såklart försökt motverka det precis lika mycket som jag har motverkat mina jobbiga känslor inför att inte raka bort min kroppsbehåring.

Jag tror att just hårigheten har blivit en stor grej för många delvis för att det är mer ”permanent”. Även om en kan välja att raka sig bara då och då så verkar de flesta antingen raka eller inte raka. Smink däremot kan en använda någon gång ibland och sedan tvätta av. En annan faktor är att det verkar  anses okej att använda tillmälen mot orakade kvinnor på ett sätt som folk generellt inte gör mot osminkade kvinnor. En kvinna som är osminkad kan vara osnygg och så vidare, men blir sällan anklagad för att vara ofräsch eller äcklig på samma sätt som en hårig kvinna blir. Visst finns det gott om press kring sminkning också, men jag menar att det inte är på långa vägar lika normbrytande att gå ut osminkad som kvinna som att vara orakad och inte dölja det.

En annan faktor är att håret är något som växer naturligt men som ska rakas bort för att en ska uppfattas som ”kvinnlig”, vilket ger frågan en extra intressant dimension. Hur kan de göra en mer kvinnlig att ta bort något som växer naturligt på kvinnor? Jag tänker att både smink och vissa kläder kan användas för att accentuera vissa drag, och därmed ”lyfta fram” något som finns där redan från början. Nu är det väl inte riktigt så det fungerar, det inser jag också, men det går ändå inte att komma ifrån att rakning mer än andra saker handlar om att ta bort utan att för den sakens skull framhäva. Det handlar om att bekämpa sin natur. Med både smink och kläder finns dessutom ett inslag av personlig frihet och konstnärlighet, det kan vara ett sätt att uttrycka sig. Jag har svårt att se att rakning skulle vara det, såvida en inte rakar fittan i olika mönster. När jag sminkat mig mycket har det knappast bara varit för att vara snygg utan även för att signalera grupptillhörighet, värderingar och så vidare.

Men jaja, nog teoretiserat kring detta. Huvudpoängen är att var och en måste fatta sina egna beslut, men att normkritik och uppvisande av alternativ är en bra väg att gå. Personligen har jag valt bort rakningen och skriver därför mycket om det. Det handlar inte om att alla ska göra som jag utan om att visa att det finns andra sätt att hantera sin kropp än att raka den slät.

Om att ändra sina ideal.

När jag bestämde mig för att sluta raka benen så tänkte jag framförallt att det skulle leda till att jag slapp lägga tid och pengar på rakning. Jag tänkte på den släta, nyrakade känslan som en grej jag tyckte om, men som jag kunde tänka mig att avvara om det ledde till att jag fick mer tid och pengar över. Nu har jag varit orakad sisådär 8-9 månader, och mina känslor inför behåringen har gått från att vara ogillande till accepterande, till att slutligen landa i att gilla det. Om jag idag ställdes inför valet att bli av med håret permanent på ett smärt- och kostnadsfritt sätt så skulle jag nog ändå inte tacka ja, för jag gillar faktiskt håret. Detta hade inte varit min inställning för sisådär ett halvår sedan. Då hade jag kanske valt att behålla det av principskäl, men inte för att jag uppskattade det.

Jag säger inte att alla skulle uppleva det här om de slutade raka sig, men jag tycker att det är intressant hur en kan förändra sina preferenser efter vad en vänjer sig vid. Om jag hade börjat raka mig igen hade jag troligen börjat gilla det igen, så jag tror inte att det handlar om att jag innerst inne har någon ”sann” preferens för orakade ben, jag tror helt enkelt bara att det handlar om vana.

Folk är ofta väldigt snabba på att säga vad de gillar och inte gillar, som om de hade gett allt en värdig chans. Jag tycker såklart inte en ska plåga sig igenom något en tycker illa om, men jag tycker inte heller att en ska utgå från att en skulle ha samma känslor inför något efter att ha ändrat sina vanor.

Varför UnderbaraClara?

När jag skrev det här inlägget om att jag unnat mig att blocka ett par bloggar så undrades det vilka. En av de bloggarna jag valt att blockera är UnderbaraClara. Nu ska jag förklara varför.

Jag har absolut inget emot UnderbaraClara i den betydelsen att jag ogillar hen som person. Jag tycker att hen verkar ganska sympatisk. Det är inte heller så att det hen skriver provocerar mig i någon mening. Däremot får det mig att må dåligt att läsa hens blogg. Det är det där ständigt idealiserandet och romantiserandet, det perfekta, som får mig att bli galen. Ändå dras jag ständigt till det, och när det är så lättillgängligt så hamnar jag ofta där igen. Därför måste jag skapa spärrar så att jag inte ständigt slentrianmässigt återvänder.

Nu kan en såklart invända att UnderbaraClara minsann är en ”sund” förebild och så vidare. För det första är det såklart helt upp till mig att avgöra vad jag mår bra av och inte, vilket jag utgår från att ingen här ifrågasätter. Men sedan kan jag fråga mig hur ”sunt” det är med förebilder över huvud taget, i alla fall på det sättet som UnderbaraClara är en: livsstilistiskt. Oavsett som UnderbaraClara har ett mer hälsosamt och ”gott” liv än många andra ”förebilder” som figurerar i bloggosfären så mår jag fan mer dåligt av att läsa hens blogg än många andras. Anledningen tror jag mycket är att just den bloggen faktiskt beskriver lite av ett ideal för mig: att leva långsamt och naturnära, att få skriva och pyssla och så vidare. Till skillnad från till exempel Kissie som över huvud taget inte har en tillvaro jag avundas, och som jag därför kan läsa utan att det blir det minsta jobbigt på något känslomässigt plan. Det är bara intressant.

UnderbaraClara är lite som en tjejtidning för mig. Fullt av massa tips om hur man ska leva sitt liv. Och alltså, det är ju inte så att jag inte samtycker med att det verkar himla trevligt att typ livnära sig som hen gör, bo i ett vackert hus på landet, ha ett barn och så vidare. Jag skulle ju inte banga på det liksom. Det verkar trevligt och mysigt bra, så skulle jag också vilja ha det.

Men grejen är den att jag pallar inte fylla mitt huvud med sånt där längre. Jag orkar inte alla dessa ideal, oavsett om de är ”sunda” eller inte. Jag märker att det tär på mig något otroligt att exponera mig själv inför det där. Jag drömmer mig bort i livsstilismens värld istället för att göra något konstruktivt eller mer lustfyllt. Det slutar alltid med att jag mår dåligt, även om UnderbaraClara är en ”bra” förebild. Det spelar liksom ingen större roll om hen röker eller dricker eller inte, det som spelar roll är att jag går vilse i drömmarna.

Jag är ointresserad av att byta ut osunda ideal mot ”sunda”, jag vill göra mig fri från hela grejen med att ha något slags hägrande livsmål som jag strävar efter, en ultimat livsstil. Jag tror inte att det är något jag mår bra av, något som hjälper mig framåt eller ens något som är möjligt att uppnå. Det är bara den där vackra bilden, den där drömmen om ett liv som man kanske skulle kunna leva någon gång i framtiden. Vad ska den tjäna till?

Så ja, därför har jag blockat UnderbaraClara. För att jag gång på gång återvänder dit, förförs av den idealiserade bilden och funderar på varför inte jag har det så, vad jag ska göra för att komma dit. Jag orkar inte med det. Jag märker hur det passiviserar och fördummar mig. Hur det får mig att känna mig otillräcklig samtidigt som det för mitt fokus från det politiska i min situation och istället uppgå i menlöst drömmande om gulliga gardiner och krukväxter. Jag pallar inte med skiten, helt enkelt.

Sluta hacka på bimboidealet och se er egen delaktighet.

Hittade denna bild på facebook:

Funderade en smula på saken och kom fram till att jag inte har sett utseendet till vänster presenteras som något slags ideal i något sammanhang på otroligt länge. Snarare så är det den senare looken som brukar lyftas fram, det lite ”alternativa” och ”rockiga” men samtidigt gulligt och värdigt. Att det inte ska vara vulgärt är viktigt, men det ska fortfarande ha en så kallad ”egen touch” trots att den mycket väl kan vara hur representerad inom populärkulturen som helst. Jag tänker på program som handlar om tatueringar, på mtv-pop med ”rockiga” inslag, på Lady Gaga, Ed Hardy och så vidare. Denna ”kultur” tar extremt mycket plats och är långt ifrån alternativ i någon egentlig mening, den bara lånar vissa stiluttryck.

Jag har skrivit innan om hur folk tenderar att låta bimbostilen stå som modell för alla former av utseendehets. När man diskuterar plastikoperationer så är det nästan alltid typ Kissies jättepattar som tas upp, inte betydligt vanligare ingrepp såsom bukplastik för kvinnor efter graviditet. Grejen är att det så kallade bimboidealet knappt ens existerar längre, framförallt inte i en svensk kontext. De flesta kvinnor vill inte se ut som Kissie och tjejer som ser ut som Kissie bemöts ofta med stora mängder förakt. Ändå får bimbostilen stå som ”skurken” i allt från kommersialiseringen och likriktningen av kulturen, kvinnoförtrycket som sker i och med objektifieringen av kvinnor, utseendehets och så vidare, trots att det andra alternativet inte är mindre av ett ideal på något vis. Jag skulle till och med säga att det kan tendera att vara mer oförlåtande.

Jag tror att människor som uppfattar sig själva som alternativa väljer att lägga skulden för den enorma utseendehets som drabbar kvinnor för att man vill svära sig fri från ansvar själv. Man vill gärna uppfatta sig själv som något av en underdog, en person som står upp för något som inte finns representerat i samhället i stort. På det viset kan man, i alla fall inför den egna gruppen, komma undan med att vara minst lika sexistisk och utseendefixerad som samhället i stort men inom ett ideal som man själv framställer som alternativt.

Samma resonemang kan för övrigt appliceras på bilder som bygger på att kurviga brudar är snyggare än superanorektiska.

Sluta hacka på bimboidealet och se istället er egen del i detta samhälle där kvinnor alltid alltid bedöms efter sitt utseende.

Tack!

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha 🙂

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.