Yttrandefriheten gäller tydligen inte för vikarier inom äldreomsorgen längre. En kvinna har fått sparken för att hon skrev statusuppdateringar om jobbet på facebook och taggade sig själv på platsen. Hela grejen är tydligen att hon omnämnt platsen som ett ”dårhus” vilket tolkats som om hon menar att patienterna är dårar. Uppgifterna har tydligen bara varit tillgängliga för hennes släkt och närmaste vänner och hon misstänker därför att arbetsköparen har gjort dataintrång.
Oavsett om det rör sig om ett dataintrång eller inte så anser jag inte att facebookupdatering ska utgöra ett legitimt skäl för uppsägning (såvida de inte är bevismaterial för att styrka tjänstefel eller det är en tystnadsplikt som bryts). Internet är ett viktigt verktyg för organisering och om man tvingas tysta ner åsikter om sin arbetsplats där så försvinner en viktigt kanal för kommunikation arbetare emellan. Jag ser det som ett tydligt exempel på hur man inte bara förväntas göra ett bra jobb utan även förväntas vara en god anställd som privatperson. Jag kan ge mig fan på att om chefen hade hört denna kvinna klagat på jobbet vid middagsbordet så hade hon sett det som ett legitimt uppsägningsskäl också, lyckligtvis finns ännu inte den övervakningsmöjligheten.
Det är otroligt viktigt att arbetslagstiftningen uppdateras så att människors nätnärvaro är skyddad. Man ska inte kunna få sparken för negativa uttalanden om jobbet eller chefen. Det finns två enkla skäl till detta, dels ett filosofiskt som bygger på att man som arbetare säljer sin arbetskraft och inte sig själv. Chefen har inget att göra med vad du tycker och tänker om ditt arbete så länge du gör det jävla jobbet. När du kommer hem ska du vara ledig. Det andra är mer praktiskt och handlar om arbetares rätt och möjlighet till organisering. I ett samhälle där mer och mer av vårt sociala liv går över till internet så måste även dessa kanaler börja betraktas som plattformer för möten.
Sist men inte minst vill jag påpeka att yttrande- och mötsefrihet inte bara handlar om att kunna göra det utan att bli fängslad utan även om att kunna göra det utan att få viktiga delar av sitt liv sabbade, i det här fallet utan att få sparken. Att inte kunna yttra sig hur man vill i vilka kanaler man vill på sin fritid är faktiskt detsamma som att sakna yttrandefrihet.
Fast jag tycker det är sjukt oproffsigt att sitta och skriva om sitt jobb på facebook när man jobbar inom vården. Det är ett stort nono liksom, rent etiskt. Kul för eventuellt anhöriga till boende att läsa att personalen tycker att hemmet som deras anhöriga bor på är ett dårhus och det kan ju mycket riktigt tolkas som att de som bor där är dårar. Det handlar inte om att man klagar på arbetsplatsen i mina ögon, utan snarare om att det är dåligt gentemot boende och anhöriga.
När man jobbar inom vården måste man vara försiktig med hur man uttrycker sig på sociala medier, i och med att det är människor man arbetar med. Människor som är i beroendeställning gentemot en själv. Även om man kanske inte nämner namn så är det inte svårt för anhöriga att känna igen sin anhöriga på detaljerna. Man sitter inte och facebookar om sitt jobb, av samma anledning som att man inte sitter och pratar om det på bussen… man vet inte vem som läser och hör. Ventilera kan man göra i fikarummet på jobbet (men vara noga med vem som hör) eller med den professionella personal som arbetsplatsen ska erbjuda (kuratorer t ex).
Det mest extrema fallet jag hört om är nog den där läkarstudenten som blev avstängd för att han facebookade en bild han tog på sig själv i operationssalen, där man såg den sövde patienten ligga bakom. Då undrar man ju om det står helt rätt till i huvudet på folk.
Man har ju inte fullständig yttrandefrihet om sitt yrke som vårdpersonal, i och med tystnadsplikten. Självklart får man ventilera lite hemma med sin familj, men inte heller där ska man gå in på några detaljer som avslöjar vilken person det handlar om. Passar det inte det kanske man ska fundera på andra arbetsplatser än vården.
Jag skrev ju i början av inlägget att det såklart är annorlunda när man bryter mot tystnadsplikten.
Men du tycker inte att det är problematiskt alls att säga att kalla sin arbetsplats, ett särskilt boende, för dårhus?
Nej, det är ett uttryck som används i massa olika sammanhang och behöver inte alls åsyfta patienterna. Jag hade inte tolkat det så.
Mejla mig texten så publicerar jag den här med historien kring!
Nej, jag tycker faktiskt att det är jäkligt dumt att skriva på det sättet om sin arbetsplats. Oproffsigt och klumpigt. Givetvis ska man vara tillåten att skriva på det sättet, jag tycker inte att man bör få sparken för allt negativt man skriver om sin arbetsplats (det bör kunna ses från fall till fall och det här fallet är enligt min mening inte ett sådant där det är rimligt att sparka personen). Men det är fortfarande ganska klumpigt gjort.
Nu tror jag visserligen inte att den här personen ens behöver ha menat något negativt med ordet ”dårhus”, hon kan lika gärna ha menat det som något kärleksfullt och positivt (lite som vissa kallar sina vänner för ”galna” men menar att det är en bra grej), risken är dock stor att det kan misstolkas eftersom det sker i text.
Sen kan det absolut också vara så att hon faktiskt menade något negativt, men frågan är om det verkligen är orsak nog att sparka henne. Snarare prata med henne, fråga vad hon menade och förklara vilka problem det kan skapa när man skriver sådana saker ”offentligt”. Om man anser det strida mot viktiga regler på arbetsplatsen kan en varning vara på sin plats, att ge henne sparken är dock otroligt överdrivet. Dessutom: eftersom det bara var hennes familj och närmaste vänner som kunde se uppdateringen, lär det inte ha funnits några anställda och boende som kunnat ta illa upp av den. Alltså är det bara ännu mer överdrivet och man kan verkligen fråga sig om chefen gjort intrång, ja. Obehaglig historia!