Innan så har jag tänkt att jag ska chilla hela sommaren och så ta tag i mitt liv när jag kommer till Bryssel, men nu har jag insett att jag inte kan komma dit som ett hormonellt vrak. Jag måste hela enkelt börja träna och gå upp i rimligt tid och allt sånt där nu för att palla med resan och den känslomässiga omställningen.
Jag är så jävla känslig när det kommer till min livsstil. Kroppen säger ifrån, jag orkar ingenting och musklerna värker.
Jag vet ju att jag kommer må så otroligt mycket bättre om jag bara går till gymmet ett par gånger men fan vad det tar emot. Så otroligt jävla mycket faktiskt.
Ifall jag inte tränat på länge blir jag lätt lite svimfärdig när jag är på gymmet. Min kropp bara: ”MEN! VAD ÄR DET HÄR?! IIIH!
Jag måste alltid ta en mjuk början. Det är nog rätt klokt.
det är kosntigt det där. För vi vet ju att vi mår bäst när vi tränar men ändå är det så jäkla svårt att ta sig till gymmet ibland. Jag själv kan i vissa perioder undvika att gå dit för att sedan inte fatta vad jag höll på med när jag väl återvänder. Samtidigt tror jag det som en PT sa till mig en gång- ”Kroppen behöver utsätta sig för chock för att orka prestera bättre än någonsin”.