Hej på er blogglovers. Ser ni mina kämparmin i detta foto? Min beslutsamma blick? Det var med denna jag gick ut igår för att jogga. Nu ska jag berätta om min metod: jag tar på mig träningskläderna.Inget knstigt med det kanske, men själva tricket är att jag låtsas som om träningskläderna i sig inte betyder något. Jag tänker: jaha, här sitter jag och kollar på tvserier i träningskläder. Men sedan, när jag har suttit en timme eller två, så känns det bara så jävla löjligt. Speciellt om någon av familjemedlemmarna sett mig gå omkring i dom. Och då är det bara att gå ut och köra! Min metod bygger alltså på att skämmas till träning. Den borde ni ta efter.
Etikett: träning
Så jävla duktig.
Idag har jag gjort något så revolutionerande som att träna! Jag är fan stolt över mig själv.
Jag har kommit på den bästa träningsmetoden: huset jag bor i har sjukt mycket trappor så jag ba springer i dem till jag är helt slut. Jag är fan stolt över mig själv. Det absolut bästa är att man kan vara stolt över sig själv när man går i trapporna helt vanligt också, eftersom man ser det som sitt träningsredskap.
Som alltid när jag tränat så tänker jag att jag ska bli sinnessjukt fit och träna varenda jävla dag. Som om det skulle hända liksom.
Gymmet.
Idag tänkte jag att jag skulle dra till gymmet.
Det var ca 3 månader sedan jag satte min fot där och jag är så otroligt förslappad att det finns inte. Jag vet inte om jag vågar dra dit och konfronteras av sanningen om mitt fysiska tillstånd.
Så jag tror jag skiter i det trots allt.
Att ta tag i sig själv.
Innan så har jag tänkt att jag ska chilla hela sommaren och så ta tag i mitt liv när jag kommer till Bryssel, men nu har jag insett att jag inte kan komma dit som ett hormonellt vrak. Jag måste hela enkelt börja träna och gå upp i rimligt tid och allt sånt där nu för att palla med resan och den känslomässiga omställningen.
Jag är så jävla känslig när det kommer till min livsstil. Kroppen säger ifrån, jag orkar ingenting och musklerna värker.
Jag vet ju att jag kommer må så otroligt mycket bättre om jag bara går till gymmet ett par gånger men fan vad det tar emot. Så otroligt jävla mycket faktiskt.
Beach 2011.
Jag tänkte såhär: nu ska jag träna lite till beach 2011 och till eventuellt test inför lumpen. Sprang en kvart och var skittrött. Kunde inte gå kontrollerat nedför trappor för att mina benmuskler var så utmattade.
Sedan dess har jag haft träningsvärk till den graden att jag haltat i två dagar. Så mycket för beach 2011 liksom.
Mitt mål för närvarande är att kunna springa en halvtimme. Det gäller att vara realistisk.
Det naturliga idealet.
Det naturliga idealet verkar mestadels inte leda till att folk faktiskt är mer naturliga, utan till att folk ljuger mer om huruvida de opererat sig och gör mindre extrema operationer.
En grej som är ganska vanlig är ju att kändisar uttalar sig i media och säger att de minsann varken äter nyttigt eller tränar, utan bara hur helt perfekta kroppar hela naturligt. De kan inte förstååå varför de är så smala eftersom de äter hamburgare och chips och geléråttor varje vaken jävla minut.
Men hela poängen är ju att folk ska tro att det är naturligt, och jag undrar bara hur i helvete man kan tycka att det är ett positivt ideal. Det borde ju vara rejält destruktivt att en massa människor går omkring och tror att vissa kan ha sådär snygga kroppar utan att göra en enda operation, utan att offra någonting. Det måste ju leda till otroligt mycket komplex.
Jag tycker folk borde vara lite mer ärliga om sina utseende och säga att: visst, jag ser ut sådär men jag har å andra sidan offrat något för det. Flera timmar på gymmet, en tråkig diet och kanske lite botox byggde denna vackra kropp. Det kostar tid, engagemang och pengar att se ut såhär.
För om man vill ha en perfekt kropp så måste man oundvikligen prioritera bort något annat, så är det. Och det borde alla ”unga tjejer” ha rätt att få veta från sina älskade förebilder, istället för att bli matade med svador om hur mycket alla andra kan äta utan att gå upp i vikt.
Gymtyper: spinninganorektikern.
Det finns så många lustiga gymtyper. Min hattyp är dock denna: spinninganorektikern.
Spinninganorektikern kan sitta på spinningmaskinen sanslöst länge och köra på i sanslöst lågt tempo med sanslöst lågt motstånd.
Det är alltid en kvinna och hon är alltid ca 25 år gammal. Jag antar att anledningen till träningsformen är för att kroppen helt enkelt inte pallar köra i ett högre tempo. Och för att hon lägger all sin lediga tid på gymmet och således kan sitta på den där jävla maskinen tre timmar och bränna i alla fall 600 kcal eller något.
Jag mår bara så dåligt av att se samma person sitta på samma spinningcykel när jag drar som när jag kommer. En annan lustig detalj är att spinninganorektikern aldrig lyssnar på musik eller läser en bok eller något annat, hon bara sitter och stirrar tomt ut i intet medan hon låter benen trampa.
Jag tänker bara: satan vilket fattigt liv hon måste leva. När jag hade ätstörningar så var det förvisso skitjobbigt att inte äta, men jag spenderade i alla fall inte all min vakna tid på dygnet och framförallt inte på en meningslös spinningcykel. Det måste vara det tråkigaste sättet att vara ätstörd på.
Big girl, you are beautiful.
På mitt corepass på gymmet spelar de alltid ”big girl, you are beautiful” av Mika. Till saken hör att det är det corepasset som alltid är befolkat av tjocka tanter som försöker ”ta tag” i sitt liv, för det är mitt på dagen (att analysera besöksströmmarna på gymmet är min nya grej).
Sjukt smakfullt måste jag säga.
Möte med ”kändis”.
Idag såg jag ingen mindre än Julia Scott på gymmet. Till och med jag, som ivrigt hälsar på alla, blev nervös och vågade inte gå fram för jag tycker hon är så himla cool. Kan meddela att hon var mycket duktigt på motionscykeln och orkade köra hur länge som helst, jag blev imponerad, själv orkar jag knappt mer än fem minuter.
Jag kollade i alla fall på henne superlänge, hon måste ha trott att jag var galen alternativt dömde ut henne som ”tjockis som inte borde vistats på gymmet”. Men så är inte fallet, jag tycker den kvinnan är galet attraktiv.
Hursomhelst: om du läser detta så var tjejen som låg på träningsmattan utan att göra ett piss flera minuter och samtidigt sneglade jag. Jag ber om ursäkt för mitt ytterst märkliga beteende.
Att matcha gymbesöken efter tv-tablån.
Allt samröre jag har med populärkultur sker på gymmet. Det är där jag lyssnarpå all lökig techno som instruktörerna kör igång, det är där jag ser alla fräscha fitnessbrudar i trendiga träningskläder och det är framförallt där jag ser på tv. Gud vad mycket tv jag kollar på på gymmet.
Det har till och med gått så långt att jag anpassar mina träningspass efter vad som går på tv. På dagen suger det att gymma, för då går bara våra värsta år. Jag hatar verkligen våra värsta år, så mycket att jag hellre kollar på kaloriräknaren i tjugo minuter. Vid fyra går de bättre repriserna, som top model, project runaway och annat smaskigt, vid fem så går lama program om bönder och Simpsons, som säkert är kul om man pallar men jag blir bara så jävla arg på clownen och den där rika killen.
Resten av kvällen går det realityserier om tjockisar, talkshows, matlagningsprogram och annat tråkigt. Jag brukar försöka matcha top model-tiden. Det känns så härligt distanslöst att kolla på top model när man gymmar, man står där och ba: sådär snygg och smal ska jag också bli om jag trampar tio minuter till.