Helena poserar med viktigaste feministiska frågan.
Kategori: Politik
Bakom snacket om romantik döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.
När en skriver om det här med arbete i relationer så finns det de som bli upprörda. De tycker kanske att jag inte ska vara så cynisk och prata om arbete när det kommer till kärlek, utan kärlek ska vara något fint och vackert där en offrar sig för varandra utan att tänka på egenintresse och så vidare och så vidare.
Den här idén om att en ska vara självuppoffrande är en mycket central del i hela kärleksideologin och romantiken. Bland det mesta romantiska en kan göra är att ge allt för sin partner. Det anses mycket fult att vara ”egoistisk” i relationer och så vidare. Att vara ”egoistisk” kan till exempel vara att inte vilja göra allt känslomässigt arbete själv.
Vissa talar om att det är fint och bra med så kallat ”givande och tagande” i relationer. Det här givandet och tagandet är inte jämnt fördelat, utan det är framförallt kvinnor som ger och män som tar. Det borde inte komma som någon större överraskning att kvinnor lär sig att vara betydligt mycket mer självuppoffrande i relationer än vad män är. Kvinnor lär sig att de ska ta hand om män, att de ska se till att relationen fungerar och så vidare. Vad män lär sig vet jag inte riktigt, men det verkar i alla fall inte vara att ta hand om relationer.
Det upprör vissa män när kvinnor diskuterar arbetsfördelningen i relationer, speciellt fördelningen av känslomässigt arbete. Det är jävligt lätt att som man komma och snacka om att kvinnor borde sluta se på relationer på det här cyniska sättet och istället vara mer altruistiska, för som man tjänar en på just denna ”altruism”, eftersom det inte främst är en själv som behöver stå för den. Det är lätt att predika hur kärlek inte borde handla om arbete när det inte är en själv som förlorar på den ojämna fördelningen av arbete i relationer.
Jag har också stött på män som menar att det i en bra relation inte krävs att något känslomässigt arbete utförs. De flesta kvinnor är smärtsamt medvetna om att kärleksrelationer kräver arbete, för det är i regel vi som får utföra detta arbete. Som man är det enklare att ignorera detta faktum, ty det är ingenting en erfar i sin vardag på samma sätt. Arbetet utförs utan att en behöver tänka på det.
Jag förstår verkligen att en som man vill att det ska fortsätta vara just så, att saker bara ”flyter på”, det vill säga att någon annan gör jobbet utan att en behöver veta om det. Jag kan tänka mig att det är hemskt skönt att saker och ting bara händer utan att behöva tänka på hur och varför. Det är klart att en gärna upprätthåller den här illusionen om en är i den positionen. För mig är det dock väldigt angeläget att spräcka denna myt, då det är den som gör att jag och andra kvinnor kan bli känslomässigt exploaterade.
Denna romantiska idé om den konflikt- och arbetsfria kärleksrelationen, den som bara ”flyter på” utan att någon måste anstränga sig åt antingen det ena eller det andra hållet, är en grundsten i den patriarkala kärleksideologin, den som är en förutsättning för den patriarkala exploateringen av kvinnor. Vi lär oss att det är varje individuell relation som är problematisk, inte att det ojämna utbytet är en grundsten i alla kärleksrelationer. Vi uppmuntras till att sträva efter en relation som ”flyter på”, något som såklart kräver ännu mer arbete till en början eftersom en då måste upprätta den typen av strukturer, och som dessutom är ett dödsdömt projekt eftersom relationer inte bara flyter på av sig själv.
Vi måste se förbi det romantiska skimmer som patriarkatet placerat kring kärleksrelationer för att kunna nå någon verklig jämställdhet. Så länge vi accepterar idéer om att en ska var självuppoffrande, oegoistisk och så vidare så kommer kvinnor att dra det kortaste strået. Bakom allt snack om altruism och romantik så döljer sig ett patriarkalt exploateringsförhållande.
Ask.fm om karriärshets och framtidsångest.
Jag känner så jävla ångest inför jobb och allas jävla tjat sen en var typ 2 år. ”Vad ska du bli när du blir stor?” Känner mest som Pippi att jag ej vill det haha nä men hur tänker du kring all jävla hets i samhället och om att lyckas i karriären? Själv vill jag typ dö nu.
Jag tycker också att det här är oerhört jobbigt och har regelbundet väldigt mycket ångest över min framtid, mitt yrkesliv och så vidare. Är jätterädd för att hamna i bemanningsträsket och bli sönderstressad eftersom det ger mig sjukt mycket ångest som jag inte vet om jag kommer klara av att hantera. Var bemanningsanställd ett tag innan och det var verkligen asvidrigt, men då bodde jag ändå hemma så jag slapp känna stress över ekonomin.
Jag är också rädd att behöva göra något skittråkigt och bara gör mig less åtta timmar om dagen i resten av mitt liv. Har dock inte jättemycket ångest över att inte få en ”bra” karriär eller liknande, för mig skulle det duga bra med att göra något halvsoft bara det var en trygg anställning, men det är ju också en jävla utopi såsom läget ser ut idag ärligt talat.
Jag tänker att den här karriärshetsen handlar om att människor ska pressas till att anstränga sig till det yttersta, eftersom kapitalet tjänar på det. Alltså att vi med löften av bra jobb göra en jävla massa extraarbete, arbetar gratis och så vidare och så vidare. Skrev om detta i ett reportage om psykisk ohälsa för ett tag sedan:
För att människor ska vilja anstränga sig så behövs det förebilder. Blondinbella är ett typexempel på detta. Hon kämpar ständigt på, trots att man på bloggen kan läsa om motgångar i form av panikångest, stressattacker och utbrändhet. Hon gör det ändå för hon älskar sitt jobb. Och visst får hon utdelning för sin möda. På samma sätt förväntas alla agera för att nå framgång: ständigt kämpa. Men vad som ”glöms bort” är att allas kämpande inte kommer ge samma utdelning. Vi uppmanas med Blondinbella som förebild att acceptera arbetssamhällets baksida, eftersom den som arbetar hårt trots allt når framgång.
Detta framgångsideal berör inte bara de som strävar efter att göra karriär. Entreprenörsanden genomsyrar hela samhället, inte bara de som vill klättra till toppen. Alla ska ha entreprenörsanda. Alla ska ”ge 200 %” på jobbet. Det är ett krav för att kunna skaffa en anställning och det lockas med diffusa formuleringar kring ”möjlighet att avancera” för att upprätthålla skenet av att hårt slit lönar sig.
Jag tror helt enkelt att drömmen om ”karriär” etablerar en viss arbetsmoral som bygger på att hårt slit lönar sig, och denna arbetsmoral är mycket lönsam för kapitalet eftersom människor anstränger sig till det yttersta utan att de behöver betala för det. Jag tror att väldigt många unga människor går med på väldigt dåliga arbetsvillkor och även gratisarbete just för att de tänker sig att det ska ge dem en bra karriär, men också att detta är vad som krävs för att ens sätta sin första fot på en arbetsplats.
Sedan handlar det såklart också om ihopkopplingen mellan person och arbete som finns i vårt samhälle. Om du inte har ett bra jobb så är du ingenting, helt enkelt.
Det är politisk teori, inte någon rättegång.
Ganska ofta stöter jag på män som ser det här med feminism och kvinnoförtryck som någon slags rättegång i vilken de ska bevisas skyldiga eller inte. Dessa män brukar bli OERHÖRT upprörda när jag säger att förnekelsen av kvinnoförtrycket är en del av det. De tycker då att jag inte ger dem någon chans att komma undan sin skuld, eftersom de inte ens kan förneka patriarkatets existens.
Såhär; jag driver inte rättegångar, jag utvecklar, använder och populariserar feministisk teori. Att förnekelse av en förtryckande struktur är ett sätt att upprätthålla den är inte menat som ett ”bevis” för eller mot någon, det är en simpel beskrivning av hur verkligheten fungerar. Det är väl egentligen fullkomligt självklart att det fungerar på just det viset, det är klart att en strukturs upprätthållande kräver förnekelse av just denna struktur.
Jag är inte intresserad av att hålla någon slags rättegång med olika män där de ska bedömas som skyldiga eller ickeskyldiga. För det första så vet jag redan att alla män är just ”skyldiga” eftersom alla män förtrycker kvinnor i patriarkatet, för det andra är det helt ointressant att utreda vilka ”brott” enskilda individer har begått. Det intressanta för mig är och har alltid varit att sprida kunskap om hur patriarkatet fungerar.
Men allt detta är just teorier och ingenting annat, och det är inte som att feminismen i allmänhet eller jag i synnerhet har någon större ”makt” i det här samhället. Den man som inte håller med mig om att kvinnor blir förtryckta är fri att inte ta någon hänsyn till det. Det är såklart tråkigt, men det är ingenting jag kan göra någonting åt. Mina texter finns till för den som faktiskt vill förstå och bekämpa patriarkatet, inte för att jag ska ”bevisa” någons skuld. Det är liksom inga juridiskt korrekta vittnesmål det rör sig om.
Poängen är att ingenting automatiskt blir ”fel” bara för att det inte finns någon utväg för de som ”anklagas” att bevisa sin oskuld. Det är inte rättegångar det rör sig om, det är politik. Syftet är inte att enskilda män ska kunna sko sig och stämplas som bra män, oskyldiga till patriarkalt förtryck, poängen är att upphäva den samhällsomfattande struktur som är patriarkatet. För mig är det ointressant att erbjuda individuella män ”vägar ut”, berätta för dem hur de ska slippa undan ansvaret för kvinnoförtrycket, det intressanta är att kvinnor ska slippa bli förtryckta.
Jag tänker att hela det här individfokuset och rättegångsmentaliteten spelar på patriarkatets villkor eftersom det leder till att vi börjar diskutera enskilda män och deras förehavanden. Plötsligt blir det viktiga att erbjuda männen en väg ut ur att de är förtryckare, inte att upphäva patriarkatet. Det blir ett samtal om mäns rättigheter att inte falskeligen anklagas för förtryck, inte om kvinnors rättigheter att slippa bli förtryckta. Som alltid börjar det handla om mäns rättigheter, mäns intressen och så vidare.
Tänk om män bara kunde släppa sina jävla egon och sluta se allting som en fråga om sig själva, sin egen skuld och så vidare? Det hade varit jävligt fett faktiskt, att slippa dessa ständiga utdragna diskussioner med olika män som tycker att det viktigaste är att de inte blir orättvist anklagade för något.
Platsjournalen.
När jag känner att livet inte är tillräckligt vidrigt för mig så brukar jag läsa arbetsförmedlingens tidning Platsjournalen. Den handlar typ om hur en ska söka jobb, om hur kul det är att ha ett arbete men hur tråkigt det är att vara arbetslös och så vidare. Skönmålandet av ARBETSLINJEN vet inga gränser, det är nästan lite snuskigt. En överöses med idel tips om hur en ska kunna krydda sitt Cv, anpassa sin personlighet på arbetsintervjun och så vidare och så vidare.
Jag tänker bara; varför ger arbetsförmedlingen ut denna tidning? Varför finns den att hämta gratis på större stationer? Jag tror knappast att ”tipsen” i den hjälper människor att få jobb i någon större utsträckning. Jag tror inte att vi blir kvitt arbetslösheten genom att säga att det är viktigt att ha ett fast handslag och le på arbetsintervjun för tusende gången.
Det handlar såklart om att sprida sin ideologi. Att skapa den här bilden av att det alltid alltid är den arbetslöse det är fel på, att det perfekta jobbet ligger en formulering i Cv:t bort och så vidare och så vidare. Detta är såklart långt ifrån hur verkligheten faktiskt ser ut.
Om mäns våld mot kvinnor och mansrollen.
Idag är det ju Internationella dagens för avskaffandet av våld mot kvinnor, och därför tänkte jag att det vore lägligt att diskutera just mansrollen lite. Nämligen den mansroll som leder till att många, om än inte alla, män utövar våld mot kvinnor.
Vad är det viktigaste med mansrollen? Vad är det som gör en man till just en man i det här samhället? Det är inte att ha blåa kläder, det är inte att ha en snygg slips eller prata med mörk röst. Allt detta är bara attribut, accessoarer som finns för att markera något mer grundläggande. Vad är då det grundläggande? Jo, det är att ha makt och kontroll över kvinnor. Män som saknar makt och kontroll över kvinnor anses inte vara lika mycket män som andra män.
Vad leder detta till? Jo, att män i sina maskuliniseringsprojekt strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Makt och kontroll kan uppnås på många sätt. Många män behöver inte slå kvinnor för att utöva den makt och kontroll de vill utöva, det räcker med att de är män i ett patriarkat med all den makt det innebär. För många män räcker det kanske med en helt vanlig heteromonogam relation, som ju som känt kan innebära en otrolig underordning för kvinnor. För många räcker det med det kvinnoförtryck som finns inbyggt i till exempel kärnfamiljen eller samhället i stort. Våld mot kvinnor är bara ett uttryck som mäns makt över kvinnor kan ta sig. Genom att utöva våld mot kvinnor så blir mannen till Man, han skaffar sig mer och mer makt och kontroll över en kvinna. Han stärker den maktordning som finns mellan dem, gör henne mer underordnad och sig själv mer överordnad. Genom att göra henne till mer Kvinna, men underordnad, så kan han själv bli till mer Man.
Det talas ofta om mäns våld mot kvinnor som att det är slumpmässiga händelser, alternativt händelser utövade av en riktigt riktigt sjuk person. Såhär fungerar det för det mesta inte. De män som slår är för det mesta inte mer sjuka än andra män, men våldet är en del i en process som börjar med att mannen försöker skaffa sig makt och kontroll över kvinnan med olika medel. Det hela blir grövre och grövre och till slut slår han. Detta kallas för normaliseringsprocessen.
Att vilja kontrollera, att försöka isolera sin partner från annat umgänge, att hålla på med olika former av verbalt våld (alltså typ upprepade förolämpningar) är allting varningstecken. Det handlar om att krympa kvinnans livsrum, göra att hennes förmåga att handla på egen hand blir mindre. Detta gör i sin tur att det fysiska våldet kommer närmare. När han slår första gången är det inte en isolerad händelse, det är en del i en längre process som kan ha börjat flera år innan det första slaget kommer.
Våldet är inte heller en isolerad företeelse i samhället. Vårt samhälle är uppbyggt på ett sätt som gör att män kan utöva våld mot kvinnor. När vi isolerar oss i så kallade kärnfamiljer eller heteromonogama par och envisas med att det som sker inom dessa konstruktioner ska vara ”privat” så skapas en grogrund för att män ska kunna utöva våld mot kvinnor. Kvinnor har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har vilket ytterligare försvårar för många kvinnor att lämna en misshandlande man. Det finns också en stark kultur av att skambelägga och misstro de kvinnor som utsätts för våld, vilket gör att många inte vågar prata om det. Det finns få saker som är så tabu i detta samhälle som att misslyckas med sitt heteromonogama projekt, och därför måste det hållas tyst om det. Tystnaden kring familjen, relationen och så vidare är ett mycket effektivt sätt att upprätthålla kvinnoförtryck.
Vidare vinner män i allmänhet på att det finns ett litet antal män som brukar våld. Eftersom kvinnor är rädda för att hamna med ”fel män” så ursäktas visst kvinnoförtryck med att han ”i alla fall” inte slår. Det handlar om att hitta den rimliga och snälla förtryckaren. En massa patriarkalt förtryck hamnar i skymundan eftersom det läggs så oerhört mycket fokus på att ”avslöja” de Verkliga Förtryckarna, de Dåliga Männen, de som slår. Men i själva verket gå det inte att ”avslöja” vissa dåliga män och förvänta sig att allt ska lösa sig, för det handlar inte om individer utan om ett samhälle. Ett samhälle i vilket maskulinitet utövas genom att skaffa sin makt och kontroll över kvinnor, och där våldet är ett av de sätt en kan skaffa sig denna.
Men diskutera den jävla mansrollen då.
Ibland dyker det upp män som vill diskutera den så kallade mansrollen. Detta är såklart något som jag som feminist uppmuntrar. Det finns en massa ideal för män som är förtryckande såväl för kvinnor som för männen själva. Maskulinitet är över huvud taget något av det mest destruktiva som finns.
Jag kan dock bli lite konfunderad inför många av dessa män som vill diskutera mansrollen, de tycks nämligen inte vara kapabla att göra det utan att gå i polemik mot feminister. Det kan till exempel låta som så att feminister bara diskuterar ideal som åläggs kvinnor och inte de ideal som åläggs män. Detta är något jag verkligen inte kan känna igen mig i. Maskulinitet diskuteras mycket i feministiska sammanhang, såväl ”akademiska” som i mer vardagliga. Jag tycker det är beklagligt att de män som klagar över att feminister inte diskuterar detta är så dåligt insatta i den feministiska debatten att de lyckats missa denna diskussion.
Tyvärr upplever jag att män ofta är dåliga på att diskutera maskulinitet. När det görs så brukar det ofta stanna vid att män förväntas ha muskler och bjuda kvinnor på drinkar. Jag skulle hemskt gärna se en diskussion om till exempel manligt våldsutövande som drevs framåt av män, men det är väldigt frånvarande. En annan bra grej vore om män kunde ta tag i problemet med att de inte lär sig ta ansvar för relationer. Tyvärr är det nästan bara kvinnliga feminister som tar tag i dessa ämnen, vilket såklart ger en ensidig och bristande analys. Det är nästan lite som att män är rädda för att på djupet diskutera och förstå fenomenet maskulinitet, kanske kan det ha att göra med att maskulinitet också är ett sätt att utöva och behålla den makt som män har i detta samhälle? Bara spekulerar lite här…
Det hade varit trevligt om fler män faktiskt diskuterade mansrollen istället för att falskeligen anklaga feminister för att inte diskutera mansrollen. Jag tror att vi i så fall skulle kunna ha en jättespännande diskussion om hur vi ska kunna bli kvitt patriarkatet. Tyvärr har män genom tiderna inte varit så taggade på att bli av med patriarkatet, kanske för att det ger dem makt över kvinnor men VAD VET JAG jag är ju bara en simpel feminist.
Jag tycker bara att det är så jävla symptomatiskt att så många män är så oerhört taggade på att diskutera mansrollen när de kan använda det som ett argument emot feminismen men verkar utöva maskulinitet hej vilt annars. Detta verkar inte handla om någon faktisk vilja att undersöka maskulinitet, då hade en till exempel kunnat ta sig en titt på den enorma mängd feministiska litteratur som finns på ämnet, det verkar bara handla om att svartmåla en rörelse som faktiskt på allvar jobbar med just maskulinitet. Och det är väl bekvämt, med tanke på att maskulinitetsutövande faktiskt är något som de flesta män vinner på i detta samhälle.
Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.
Ofta så tycker vita män att jag ska skriva mer om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, alltså det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar. De kanske tycker att jag ska vara tacksam för att jag trots allt lever i ett av världens mest jämställda land, att jag inte blir utsatt för så kallat ”hedersförtryck” (vilket jag blir då patriarkatet är en hederskultur) och så vidare.
Jag tänker att en måste gräva där en står. Jag är inte en av de kvinnor som har det värst, verkligen inte. Till exempel så slipper jag bli utsatt för det dubbla förtryck som rasifierade kvinnor ofta utsätts för när vita män exotiserar dem. Däremot så blir jag också utsatt för patriarkalt förtryck, och det förtryck som drabbat mig har framförallt vita män stått för. Det är vita ”svenska” män som har tryckt på mig en kvinnoroll, som har förminskat och förnedrat mig, exploaterat mig och så vidare.
Det är det västerländska patriarkatet jag har blivit utsatt för och har insikt i, det är det jag har förmåga att begripa. Och jag kan säga er, att denna version av patriarkatet inte är att leka med. Verkligen inte.
Vita män vill att jag ska alliera mig med dem i sitt projekt att lyfta fram sin maskulinitet, sitt upprätthållande och utövande av patriarkatet, som gott eller åtminstone det minst onda. Jag tänker inte göra detta. Att göra detta vore en väldigt osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck. Att utöva rasism genom att lyfta fram mig själv som en mindre förtryckt kvinna och hävda att män från andra kulturer och med annan hudfärg är värre förtryckare vore att också säga att rasifierade kvinnor är mer förtryckta, inte för att de blir utsatta för rasism utan för att de lever i ”fel” kultur. Det vore att säga att det är de rasifierade kvinnornas ansvar att frånsäga sig sin kultur för att bli fria från förtryck, en analys som jag del inte ställer mig bakom, dels anser vara förtryckande i sig.
Jag förstår att det kan vara bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor, eftersom en då stiger i aktning hos de vita män en gör gemensam sak med. Jag tror att det är väldigt viktigt för den feministiska kampen att motstå denna frestelse och istället peka på det förtryck en själv utsätts för, som gror i den kultur en själv är en del av.
Jag tror inte att rasifierade kvinnor behöver att vita feminister kommer in som några jävla räddare och berättar för dem om det förtryck de blir utsatta för i ”sin kultur”. Jag tror att de kan göra sin egen analys av den situation de befinner sig i alldeles utan att jag kommer med min vita blick och ”hjälper” dem att se den, eller som det också kan förstås; utövar mitt vita tolkningsföreträde över deras situation.
Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss. Det handlar inte om olika kulturer som är mer eller mindre förtryckande, det handlar om att vi lever i ett världsomspännande patriarkat. Vi måste motstå frestelsen som finns i att vända blicken någon annanstans, säga att någon annan kvinna är mer förtryckt eller att någon annan man är mer förtryckande. Detta är i sig en del av patriarkatets logik, att ständigt flytta fokus från sitt eget förtryckande arsle, och det är klart att de män som innehar en maktposition i egenskap av vita kan och vill göra detta. Att som feminist köpa denna logik är att spela med i patriarkatets stora ”skylla ifrån sig”-projekt, och det tycker jag inte att en någonsin ska göra.
Därför är jag inte intresserad av att lyfta upp hur ”andra kulturer” är mer förtryckande än den jag själv tillhör. Även om det, mot förmodan, skulle ligga ett korn av sanning i detta så är det fortfarande att lägga fokus på helt fel ställe. Jag anser inte att det är konstruktiv för den feministiska kampen att recensera olika kulturer, länder eller män utifrån hur förtryckande de är. Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.
Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.
Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.
Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.
Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.
Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.
Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.
Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.
Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.
Det är okej att inte placeras i ett könsfack.
När jag var liten var typ det värsta som kunde hända att någon skulle tycka att jag såg ut som en man. Igår så var det en person som inte sa det till mig för att retas utan rätt och slätt utgick från att jag var man, och jag kände typ… ingenting? Och sedan en förvirring över att det som varit så laddat så länge helt plötsligt var ovidkommande.
Det här att göra kön är helt enkelt inte så jävla viktigt längre. Jag behöver inte gå omkring och vara Kvinna längre. Det är helt okej med mig att folk inte kan placera mig i något könsfack direkt. Och det är faktiskt väldigt väldigt skönt.