Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

När det talas om hur förtryckts män blir i patriarkatet så undrar jag vad en menar med förtryck. För förtryck i mina ögon är någonting som hänger ihop med resurser och makt, det handlar om exploatering.

Precis som kapitalisten är ”tvungen” att exploatera arbetare för att upprätthålla sina samhällsposition måste mannen upprätthålla sin manlighet och sin makt över kvinnor. Innebär detta att han är förtryckt? Nej, det innebär bara att han har en låst position, men denna position är rollen som förtryckare. Det är han som exploaterar, det är han som drar vinning.

Att en har makt i ett system innebär inte att en har total frihet att göra vad en vill. Även förtryckaren är låst i sin position, både av sitt eget intresse och av andras blick på honom. Patriarkatet omöjliggör eller i alla fall försvårar en massa former av mänsklig interaktion och relationer, och detta är något som kan drabba alla som är låsta i detta system.

Vissa talar om patriarkatet som en abstrakt struktur som i sig förtrycker alla. Så ser inte jag på saken, för jag tror att det är viktigt att påvisa hur faktiska människor både tjänar på och upprätthåller strukturer. Att det inte är något abstrakt utan att det finns faktiska människor av kött och blod som tjänar på detta. Syftet med en sådan förståelse är att det finns en konfliktyta som en kan bedriva kamp mot. Om en har en förståelse som bygger på patriarkatets som en ”struktur” som alla drabbas av så blir det svårt att ta fram metoder för kamp. Det blir helt enkelt ett utsuddande av makt och intressekonflikter. Med en sådan förståelse landar en lätt i att patriarkatet mest bara är en kunskapsfråga, och att lösningen är att få män att inse att de i själva verket tycker att patriarkatet är dåligt.

Jag tror att en sådan förståelse leder till handlingsförlamning. Även om män såklart kan lida av att vara begränsade av patriarkala strukturer så måste vi fortfarande kunna se att de är våra motståndare i kampen. Bara för att män lider i patriarkatet innebär inte det att lösningen är att inkludera dem i feminismen och dalta med dem, försöka få dem att förändra sig av egen vilja och uppfostra dem. Detta är ju i sig en del av en patriarkal struktur, att kvinnor jämt och ständigt ska ta ansvar för män och deras utveckling. Jag tror inte att det går att störta patriarkatet med den typen av metoder.

Att ah förståelse och empati, och framförallt med män, är en del av kvinnorollen. Detta är fint på ett sätt, men det kan leda till en situation där vi blir oförmögna att handla för att vi har för mycket empati med våra förtryckare. Och om en nu ska ta orden att män lider av att leva i patriarkatet på allvar, då borde vi för deras skull sätta hårt mot hårt och jobba för ett faktiskt upphävande av deras makt. De verkar ju inte vara kapabla att göra det själva. Vi kan inte befria män från mansrollen genom att dalta med dem.

Lite om ”mansrollen”.

Har förstått att det här tramset med ”en ny mansroll”, att män är ”osäkra” och så vidare är på tapeten igen! Tänkte därför hänvisa till lite jag tidigare skrivit på området:

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

Din patriarkala fantasi kompenserar inte förtrycket.

Om vi ser till verkligheten är ju män sällan särskilt ridderliga. Den stora majoriteten är mycket dåliga på att ta hand om sin familj och en del män slår och våldtar de kvinnor de enligt ridderligheten ska ”skydda”. De stora romantiska berättelserna om ridderliga män är just bara berättelser, precis som mansidealet i stort. Så varför hänger folk upp sig på detta mansideal så mycket, när det uppenbarligen stämmer ganska dåligt överens med den manliga praktiken?
Vad är det egentligen snacket om ”ridderlighet” lär oss kvinnor? Jo, att vi behöver en man för att kunna klara oss i den kalla hårda världen. Problemet är att denna man ofta är precis den person som i slutänden kommer att utgöra ett faktiskt konkret hot för oss. Den man som vi sökt oss till för att få så kallat ”beskydd” kanske är precis den som slår oss, till om med dödar oss. Hela idén om ”ridderlighet” är således en patriarkal manöver för att få kvinnor att tro att de behöver män.

Mansrollen är alltid i kris.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Lattepappor är också förtryckare.

Det finns också en tendens att blanda ihop mesighet med jämställdhet. Många av de så kallade ”jämställda män” jag träffat har i själva verket mest vara initiativlösa och oförmögna att ta ansvar. Detta kontrasteras emot en tänkt mansroll som är mer auktoritär. Frågan är varför män inte bara kan ta lite ansvar och ta initiativ utan att vara auktoritära. Vi får lära oss att välja mellan en traditionell auktoritär mansroll och den ”nya”, mjuka, där mannen mest agerar som en oformlig klump. Inget av dessa alternativ är jämställt.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

En död mansroll är en bra mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.
Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Mansrollen är alltid i kris.

Idag hade vi första föreläsningen i maskulinitetsteori, vilket är ett mycket spännande forskningsfält. Föreläsaren nämnde den nya mannen och mansrollen i kris, och menade på att mansrollen alltid anses vara i kris.

Jag tycker att det är intressant när en talar om mansrollens kris, hur det refereras till en tänkt förflutet där män var män och kvinnor kvinnor, ungefär som om det fann någon naturlig och ursprunglig stabil maskulinitet som omfattats av det stora flertalet män.

I den här beskrivningen av mansrollen så finns också ett dolt antagande om hur kvinnor har varit, att kvinnor har ”nöjt sig” i högre grad med sin lott och inte gjort motstånd på samma sätt, vilket har gjort att män har kunnat vara stabila i sin mansroll. Det är i och med att ”feminister” börjat bråka med mansrollen som den här goda, ursprungliga manligheten ar försvunnit.

Givetvis har det alltid funnits motstånd mot patriarkala strukturer, och kvinnor har såklart inte gått omkring och nöjt sig med att bli förtryckta, även om motståndet såklart har sett annorlunda ut beroende på situation.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Jag är ledsen, men den oproblematiska manligheten kommer aldrig att existera, kvinnor kommer göra motstånd mot mäns förtryck så länge det existerar. Ingen mansroll i världen kan ändra på det.

Om mäns våld mot kvinnor och mansrollen.

Idag är det ju Internationella dagens för avskaffandet av våld mot kvinnor, och därför tänkte jag att det vore lägligt att diskutera just mansrollen lite. Nämligen den mansroll som leder till att många, om än inte alla, män utövar våld mot kvinnor.

Vad är det viktigaste med mansrollen? Vad är det som gör en man till just en man i det här samhället? Det är inte att ha blåa kläder, det är inte att ha en snygg slips eller prata med mörk röst. Allt detta är bara attribut, accessoarer som finns för att markera något mer grundläggande. Vad är då det grundläggande? Jo, det är att ha makt och kontroll över kvinnor. Män som saknar makt och kontroll över kvinnor anses inte vara lika mycket män som andra män.

Vad leder detta till? Jo, att män i sina maskuliniseringsprojekt strävar efter att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor. Makt och kontroll kan uppnås på många sätt. Många män behöver inte slå kvinnor för att utöva den makt och kontroll de vill utöva, det räcker med att de är män i ett patriarkat med all den makt det innebär. För många män räcker det kanske med en helt vanlig heteromonogam relation, som ju som känt kan innebära en otrolig underordning för kvinnor. För många räcker det med det kvinnoförtryck som finns inbyggt i till exempel kärnfamiljen eller samhället i stort. Våld mot kvinnor är bara ett uttryck som mäns makt över kvinnor kan ta sig. Genom att utöva våld mot kvinnor så blir mannen till Man, han skaffar sig mer och mer makt och kontroll över en kvinna. Han stärker den maktordning som finns mellan dem, gör henne mer underordnad och sig själv mer överordnad. Genom att göra henne till mer Kvinna, men underordnad, så kan han själv bli till mer Man.

Det talas ofta om mäns våld mot kvinnor som att det är slumpmässiga händelser, alternativt händelser utövade av en riktigt riktigt sjuk person. Såhär fungerar det för det mesta inte. De män som slår är för det mesta inte mer sjuka än andra män, men våldet är en del i en process som börjar med att mannen försöker skaffa sig makt och kontroll över kvinnan med olika medel. Det hela blir grövre och grövre och till slut slår han. Detta kallas för normaliseringsprocessen.

Att vilja kontrollera, att försöka isolera sin partner från annat umgänge, att hålla på med olika former av verbalt våld (alltså typ upprepade förolämpningar) är allting varningstecken. Det handlar om att krympa kvinnans livsrum, göra att hennes förmåga att handla på egen hand blir mindre. Detta gör i sin tur att det fysiska våldet kommer närmare. När han slår första gången är det inte en isolerad händelse, det är en del i en längre process som kan ha börjat flera år innan det första slaget kommer.

Våldet är inte heller en isolerad företeelse i samhället. Vårt samhälle är uppbyggt på ett sätt som gör att män kan utöva våld mot kvinnor. När vi isolerar oss i så kallade kärnfamiljer eller heteromonogama par och envisas med att det som sker inom dessa konstruktioner ska vara ”privat” så skapas en grogrund för att män ska kunna utöva våld mot kvinnor. Kvinnor har mycket mindre ekonomiska resurser än vad män har vilket ytterligare försvårar för många kvinnor att lämna en misshandlande man. Det finns också en stark kultur av att skambelägga och misstro de kvinnor som utsätts för våld, vilket gör att många inte vågar prata om det. Det finns få saker som är så tabu i detta samhälle som att misslyckas med sitt heteromonogama projekt, och därför måste det hållas tyst om det. Tystnaden kring familjen, relationen och så vidare är ett mycket effektivt sätt att upprätthålla kvinnoförtryck.

Vidare vinner män i allmänhet på att det finns ett litet antal män som brukar våld. Eftersom kvinnor är rädda för att hamna med ”fel män” så ursäktas visst kvinnoförtryck med att han ”i alla fall” inte slår. Det handlar om att hitta den rimliga och snälla förtryckaren. En massa patriarkalt förtryck hamnar i skymundan eftersom det läggs så oerhört mycket fokus på att ”avslöja” de Verkliga Förtryckarna, de Dåliga Männen, de som slår. Men i själva verket gå det inte att ”avslöja” vissa dåliga män och förvänta sig att allt ska lösa sig, för det handlar inte om individer utan om ett samhälle. Ett samhälle i vilket maskulinitet utövas genom att skaffa sin makt och kontroll över kvinnor, och där våldet är ett av de sätt en kan skaffa sig denna.

Men diskutera den jävla mansrollen då.

Ibland dyker det upp män som vill diskutera den så kallade mansrollen. Detta är såklart något som jag som feminist uppmuntrar. Det finns en massa ideal för män som är förtryckande såväl för kvinnor som för männen själva. Maskulinitet är över huvud taget något av det mest destruktiva som finns.

Jag kan dock bli lite konfunderad inför många av dessa män som vill diskutera mansrollen, de tycks nämligen inte vara kapabla att göra det utan att gå i polemik mot feminister. Det kan till exempel låta som så att feminister bara diskuterar ideal som åläggs kvinnor och inte de ideal som åläggs män. Detta är något jag verkligen inte kan känna igen mig i. Maskulinitet diskuteras mycket i feministiska sammanhang, såväl ”akademiska” som i mer vardagliga. Jag tycker det är beklagligt att de män som klagar över att feminister inte diskuterar detta är så dåligt insatta i den feministiska debatten att de lyckats missa denna diskussion.

Tyvärr upplever jag att män ofta är dåliga på att diskutera maskulinitet. När det görs så brukar det ofta stanna vid att män förväntas ha muskler och bjuda kvinnor på drinkar. Jag skulle hemskt gärna se en diskussion om till exempel manligt våldsutövande som drevs framåt av män, men det är väldigt frånvarande. En annan bra grej vore om män kunde ta tag i problemet med att de inte lär sig ta ansvar för relationer. Tyvärr är det nästan bara kvinnliga feminister som tar tag i dessa ämnen, vilket såklart ger en ensidig och bristande analys. Det är nästan lite som att män är rädda för att på djupet diskutera och förstå fenomenet maskulinitet, kanske kan det ha att göra med att maskulinitet också är ett sätt att utöva och behålla den makt som män har i detta samhälle? Bara spekulerar lite här…

Det hade varit trevligt om fler män faktiskt diskuterade mansrollen istället för att falskeligen anklaga feminister för att inte diskutera mansrollen. Jag tror att vi i så fall skulle kunna ha en jättespännande diskussion om hur vi ska kunna bli kvitt patriarkatet. Tyvärr har män genom tiderna inte varit så taggade på att bli av med patriarkatet, kanske för att det ger dem makt över kvinnor men VAD VET JAG jag är ju bara en simpel feminist.

Jag tycker bara att det är så jävla symptomatiskt att så många män är så oerhört taggade på att diskutera mansrollen när de kan använda det som ett argument emot feminismen men verkar utöva maskulinitet hej vilt annars. Detta verkar inte handla om någon faktisk vilja att undersöka maskulinitet, då hade en till exempel kunnat ta sig en titt på den enorma mängd feministiska litteratur som finns på ämnet, det verkar bara handla om att svartmåla en rörelse som faktiskt på allvar jobbar med just maskulinitet. Och det är väl bekvämt, med tanke på att maskulinitetsutövande faktiskt är något som de flesta män vinner på i detta samhälle.