livsval – Fanny Åström

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.
Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.
Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.
Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.
Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

Om uttryck och livsval som grund för förtryck.

En idé jag tycker är mycket problematisk är den om att förtryck liksom är någonting som bara flyger omkring fritt i luften, som saknar bäring i någon form av materiell grund. Ofta tycker jag att kvinnoförtryck diskuteras utifrån dessa premisser, typ att det skulle vara feminina/kvinnliga ”uttryck”, ”livsval” och liknande som var förtryckts och inte kvinnor.

Jag tänker såhär: jag befinner mig i en förtryckt situation för att omgivningen behandlar mig som kvinna. Det faktum att jag anses vara kvinna påverkar min situation, det gör att det jag gör med min kropp bedöms på ett annat sätt än det någon som läses som man gör. Mina handlingar får helt enkelt inte samma konsekvenser.

Givetvis kan jag både stiga i hierarkin och sjunka beroende på vad jag väljer att göra, det vill säga hur jag väljer att klä mig, bete mig, leva mitt liv och så vidare, men själva den situation jag befinner mig i för att jag anses vara kvinna består. Det är denna situation som avgränsar mitt liv, som sätter upp själva de möjligheter jag har att välja, som avgör vilka konsekvenser mina val får och så vidare.

Generellt ställs i detta samhälle krav på konformism, det vill säga en ska anpassa sig efter rådande normer. Detta gäller för alla människor. Dessa normer förändras hela tiden. Om vi tar till exempel normer kring kön så är könsuttryck föränderliga, men hierarkin mellan män och kvinnor består. Särskillnaden mellan könen är grundläggande för att denna hierarki ska kunna upprätthållas, men det är mindre relevant vilka uttryck som för tillfället behäftats med den ena eller den andra sidan. Det är särskillnaden som är själva poängen.

Den situation som kräver anpassning är i sig förtryckande, och det är olika för olika människor hur mycket denna anpassning kräver av en. Däremot drabbar detta alla, anpassning krävs av alla och även den som anpassar sig perfekt till till exempel ”kvinnorollen” kommer fortsätta vara förtryckt som kvinna. Det är inte bristen på eller oförmågan till anpassning som är det grundläggande problemet, problemet är att vi lever i ett samhälle där våra kroppar ständigt granskas och värderas.

Det spelar roll om en kan välja att anpassa sig eller inte. Det spelar roll om en har en kropp som granskas eller inte. Det spelar roll om anpassning över huvud taget är ett alternativ. Vissa kroppar utesluts genom sin blotta existens, andra kan välja att anpassa sig och få relativa fördelar. Om jag hade kunnat undvika kvinnoförtryck genom att klä mig på ett visst vis hade jag gjort det.

Personer som läses som kvinnor kommer alltid att granskas och dömas. Det är själva granskningen som är problemet, inte vilka attribut som för tillfället anses vara en bra grund för fördömande. Vilka attribut det handlar om skiftar över tid och rum, och det finns dessutom en utpräglad dubbelmoral som gör att en aldrig kan göra rätt. Det går helt enkelt inte att vara ”rätt” som kvinna, eftersom det är just kvinnor som förtrycks. Patriarkatet kommer alltid att hitta på ursäkter för att lägga skulden för detta på kvinnorna själva, men det gör inte att det är sant.

Kvinnor konstrueras som föremål för granskning, som avslöjningsbara, som möjliga att utsätta för dömande, hot, våld, trakasserier av vilket skäl som nu passar gärningsmannen. Det gör inte att det skäl som anges vid tillfället är grunden för förtrycket.

Jag tänker inte rescensera andra kvinnors livsval.

Det är inte helt ovanligt att jag ombeds recensera olika kvinnor, typ säga vad jag tycker om Löwengrip, Montazami eller någon bloggare. Det händer såklart då och då att jag säger något om andra kvinnors agerande, men jag försöker hålla mig ifrån att recensera andra kvinnor i helhet.

Jag antar att jag förväntas ha någon slags åsikt om att vissa kvinnor väljer att inte jobba och istället vara hemmafruar, att jag borde anse att det är ett ofeministiskt eller åtminstone oklokt beslut. Jag kan personligen säga att jag inte hade valt att göra så själv, mest på grund av att jag varken vill ha en man eller barn. Jag tror dessutom att chansen att jag lyckas attrahera en man med så god inkomst att jag skulle kunna vara hemmafru är ganska liten. Däremot kan jag inte svara för eller recensera andra kvinnors livsval.

Jag tänker mig att i ett patriarkalt samhälle så är till exempel Montazamis liv ett ganska bra alternativ. Hen verkar ha det jävligt trevligt, helt enkelt. Och det kan en ju förstå, klart det är soft att inte jobba och istället ha trevliga bjudningar för sina väninnor och hänga med sina barn. Jag tycker inte att det är Montazamis plikt att göra någon slags ”karriär” för feminismens skull.

Just det här med att jobba och göra karriär verkar många gå igång på som någon slags frigörelse. Jag förstår såklart att ekonomisk självständighet är oerhört centralt i det feministiska projektet, men jag kan samtidigt inte se det som någon fullgjord feministisk frigörelse att ägna sig åt löneslaveri. Stora delar av den kvinnliga arbetarklassen har extremt dåliga villkor på arbetsmarknaden, och jag tycker inte att det är konstigt att en önskar fly från det. Det viktiga för mig är inte att alla individuella kvinnor väljer att arbeta utan att det kvinnor slipper diskrimineras i yrkeslivet, idag ser det tyvärr ut som så att kvinnligt kodade yrken är de slitigaste, lägst betalda och så vidare.

Med Löwengrip kan jag väl känna lite att hen är min ideologiska fiende, något som borde vara ganska uppenbart med tanke på att hen är såväl borgerlig som flera gånger har uttalat sig antifeministiskt. Däremot så känner jag inte så mycket inför hens verksamhet i livet i övrigt. Jag förstår att det är viktigt för hen att accentuera sin kvinnlighet med tanke på att hen tar plats i manligt kodade rum, jag förstår att hens affärsidé går ut på att få olika kvinnor att vilja köpa hens produkter för att bli mer lyckade, jag förstår att hen fostrats in i borgerliga familjeideal och så vidare och så vidare. Det är klart som fan att hen vaktar sin position på det viset.

Jag tänker liksom inte att den feministiska kampen handlar om enskilda kvinnors livsval. Jag tycker såklart att det är intressant att diskutera vad en som feminist kan göra för att kämpa mot det postpatriarkala samhället, däremot ser jag inte att kvinnor ska välja annorlunda som något slags egenvärde, än mindre som en fullständig lösning. Det är en kampmetod och ingenting annat. Feminism för mig handlar framförallt om att möjliggöra andra livsval, inte om att få andra att göra dem av någon slags plikt.

Faktum är att i ett patriarkalt samhälle så vinner en som kvinna en massa på att göra konventionella livsval, på att spela med i patriarkatet, och därför kan jag omöjligt döma den som gör det. Jag kan försöka skapa möjligheter till att leva annorlunda, genom att hjälpa till att se och förstå strukturer, ge styrka att gå emot dem och så vidare, men inte genom att skämma dem som inte gör det.

Om livsval och feministisk kamp.

Barnafödande väcker alltid starka reaktioner. Till exempel så blir vissa kvinnor, ofta de som själva har barn, upprörda över att jag dikterar vad de ska göra med sina liv, något jag såklart kan förstå eftersom det är ett stort och viktigt livsval som de upplever att jag kritiserar. Mitt syfte är verkligen inte att diktera om någon ska skaffa barn eller inte, däremot vill jag redogöra för mitt eget beslut och mina skäl till det samt försöka bidra till en diskussion om barnafödande, familjebildning och så vidare.

Givetvis är inte Problemet i patriarkatet att kvinnor föder barn, lika lite som att de rakar benen eller inte är med i/röstar på F!. Problemet i patriarkatet är såklart, precis som alltid, mäns förtryck av kvinnor. Ingen kvinna förtjänar att bli utsatt för förtryck, oavsett om hon föder barn eller ej. Däremot så är det i praktiken så i detta samhälle att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck, och detta vill jag slippa undan, på samma sätt som jag vill undvika förtryckande relationer även om det inte är mitt eget om jag hamnar i en. Det är en strategi.

Jag instämmer i att det inte är kvinnors livsval som är det egentliga problemet här, däremot så tror jag tyvärr att det är där den meningsfulla feministiska kampen kommer att kunna drivas. Visst är det männen som borde förändra sig och sluta förtrycka, men detta kommer inte ske om kvinnor inte kämpar. Jag säger inte att det är rätt att det är så, men det är så det är och det är den verkligheten jag utgår från när jag själv bedriver feministiskt arbete. Givetvis tycker jag inte att det ska behöva finnas till exempel kvinnojourer eftersom män inte alls borde slå kvinnor, men nu är det inte så och det är den verkligheten en måste utgå från. I detta ingår att göra livsval, och i mitt intresse ligger att göra de livsval som jag tror gynnar den feministiska kampen bäst och som gör mig mest fri från patriarkalt förtryck. Att inte föda barn är ett av dessa val.

Jag kommer tyvärr inte att sluta prata om de val jag gör i livet för att någon uppfattar det som dömande, jag tror inte att det vore konstruktivt att censurera mig själv på det viset och jag tycker att det är ganska märkligt att folk blir så upprörda över att jag argumenterar för de skäl jag har för att välja som jag har valt. Det betyder inte att de val du har gjort är fel, det betyder bara att jag har gjort andra prioriteringar i mitt liv och jag har full förståelse för den som inte gör det.

Den som vill skaffa barn ska såklart göra det, men jag tycker att det är viktigt att diskutera vilka konsekvenser barnafödande ofta har inom ramen för detta samhälle. Barnafödandet är upphöjt i ett romantiskt skimmer, och jag tycker att det är viktigt att dra ner det på jorden igen och påvisa att det faktiskt är extremt mycket förtryck som sker i samband med detta. Även om en sedan väljer att skaffa barn så är detta något en kan vara medveten om, precis som det kan vara nyttigt att vara medveten om att heterorelationer är förtryckande även om en väljer att ingå i en.

Twitter 22/10. Att bete sig feministiskt.

Tycker hela den där idén om att kvinnor ska bete sig ”feministiskt” är så jävla fånig. Vad ska det ens innebära? Att inte bli förtryckt? Alla kvinnor har sina egna strategier för att hantera patriarkalt förtryck och det måste vi respektera. Vissa kvinnor kan inte gå emot patriarkatet, de kan sakna såväl materiella som känslomässiga resurser. Viktigt att förstå. Som feminist står jag upp för ALLA kvinnors rättighet att bli behandlade som människor, inte bara ”feministiska” kvinnors. Tycker inte att det finns något en kvinna kan göra som gör att hon förtjänar patriarkalt förtryck. Det finns inget som berättigar det. Feminister kan fan inte hålla på och gå omkring och diktera hur kvinnor ska agera för att slippa förtryck.

Alla de feministiska val jag gör i mitt liv är kampmetoder, min kropp är ett vapen i den feministiska kampen, men lösningen ligger inte där. Lösningen ligger inte i att sluta raka benen eller whatever, lösningen ligger i att tvinga män till att sluta förtrycka kvinnor. Om du gör val som bidrar till kampen mot det patriarkala förtrycket, bra. Det betyder inte att det är där lösningen ligger.

Att göra val som går emot patriarkatet kräver extremt mycket av en som person, det är inget vi kan förvänta oss av alla kvinnor. Det är ju därför feminism ens finns, för att det inte handlar om personliga livsval utan om politisk kamp. Allt jag skriver om hur en kan agera feministiskt ska läsas som kampmetoder, aldrig som genvägar till det postpatriarkala samhället.

Som feminist är det extra viktigt att omfamna de kvinnor som saknar styrka att gå emot patriarkatet och ge dem den styrkan. Många kvinnor får trygghet och sammanhang av att böja sig under patriarkatet, därför måste feminister ge dem den tryggheten istället. Det är det som är meningen med systraskap, att ge kvinnor resurser för att kunna styra sitt eget liv utan att böja sig under normerna. Men det är svårt som fan, och patriarkatet är en mäktig fiende. Ignorans för detta kan aldrig vara konstruktivt.

Som feminist måste en minnas detta: aldrig döma den som inte kommit dit du har kommit, inte brutit lika många normer som du. Det är lätt att bli frustrerad när en ser andra gå i samma fällor en själv trampat i, men det är endast så en når insikter. Frigörelse måste vara en process som sker i ens egen takt, på ens egna villkor. Inte en mall som bara kan placeras på en. Frigörelse ser heller inte lika ut för alla. För vissa är kanske utseende en skitstor grej, för andra relationer eller yrkesval. Grejer som varit skitviktiga i din egen frigörelse behöver inte vara det för andra. Patriarkatet drabbar oss alla olika.

Det är smärtsamt att bryta mot normen, men det är värt det.

Som normbrytande så är det väldigt vanligt att folk ifrågasätter hur det känns ”egentligen” att bryta mot normerna. Är det inte lite jobbigt att inte vara kvinnlig och behagfull, är det inte jobbigt att inte vara monogam, vill du inte egentlige ha barn innerst inne och så vidare. Det är inte helt ovanligt att framstående feminister, som Beauvoir, får utstå påhopp som bygger på att de egentligen inte är/var lyckliga i sitt normbrytande liv. Normbrytandet framställs här som en hopplös kamp mot den egna naturen, en kamp en inte kan vinna; antingen får en resignera inför de naturliga drifterna eller så får en leva ett liv i olycka.

Att alla människor någon gång är olyckliga anses inte relevant. Personer som följer alla normer är såklart också olyckliga, men då det sker så skylls olyckan inte på att de följer normerna utan på något annat. Det är först när en normbrytande person är olycklig som det används emot denne. Som mot Beauvoir.

Alla större val en gör i livet är såklart förenade med viss vånda. Såväl att skaffa barn som att inte göra det, att leva monogamt och att inte göra det och så vidare. Det är klart det är jobbigt att ta beslut, risken finns ju alltid att en gör fel. Men när våndan kommer över val som följer normen så härleds inte våndan till att valen kan vara fel, utan till att det är så det liksom känns lite till och från här i livet, vanlig nervositet och så vidare.

Sedan finns det såklart en extra vånda i normbrytande val, nämligen den som påförs en från samhället. Att inte följa normen är förenat med dömande reaktioner från omgivningen, eller åtminstone den ständigt återkommande uppmaningen att motivera och förklara sina val. Det är klart att sådant leder till en större osäkerhet. Att bryta motnormer är alltid en mer aktiv handling än att bara göra vad som påbjuds av samhället, och då blir det mer jobbigt att känna att en har fel. Alternativet till det liv en väljer blir mer närvarande om det finns representerat bland idealen. En personer som väljer att leva normativt kanske inte riktigt förstår vad hen går miste om, eftersom alternativet aldrig var formulerat på samma sätt. En person som väljer att bryta mot normerna vet emellertid alltid vad alternativet hade kunnat vara, eftersom det trycks i ansiktet varje dag.

Ett typiskt exempel på hur olika val värderas olika beroende på om de följer normen eller ej är det om barnaskaffande. Människor som inte vill skaffa barn blir ofta ifrågasatta med att de kanske kan komma att ångra sig, men det borde ju strängt taget även gälla den som skaffar barn. Båda besluten är livsavgörande, men det ena ifrågasätts inte på samma sätt eftersom det följer normen.

Sedan är det klart att det är jobbigt att bryta emot det som har blivit inpräntat i en sedan barnsben. Att som kvinna inte leva upp till sin kvinnoroll är jobbigt, ty samhället utmäter ett straff för den som inte följer normen; straffet att vara udda, att inte passa in, och ibland även straffet att få sina livsval aktivt ifrågasatta. Sådant är såklart smärtsamt.

Jag kan inte säga att jag inte har lidit över att bryta mot normer. Första gången någon kommenterade min orakade bara ben stack det till, och i den ögonblicket önskade jag att de var lika släta som alla andra kvinnors. I sådana situationer är det lätt att resignera och tänka att det inte är värt det. Men på det stora hela känner jag ändå att det är det, för det ger mig så mycket mer. Utöver de uppenbara sakerna såsom pengar och tid så handlar det om att jag tagit makten över min egen kropp och i slutänden också över mitt eget liv. Att jag kan välja själv vad jag ska lägga min kraft på, att jag är stark nog att gå emot normerna och välja själv hur jag ska se ut. Detta är värt den vånda som det också leder till.

Så nästa gång du ser en normbrytande person våndas över sina val så kan du tänka att den här personen trots allt måste ha något större syfte, något som står över alla dessa våndor. Något som uppenbarligen gör det värt det.