Kategori: Politik

Den patriarkala dansen.

Här är talet jag höll på Tjejjouren Mejas manifestation för samtyckeslagstiftning i Eskilstuna. Det är första gången jag läser upp en text offentligt och jag är väldigt nöjd. Tack till Tjejjouren Meja för att jag fick komma!

BafirrEIcAArVqaBildkälla.

Idag tänkte jag berätta för er om en dans, en dans ni alla kan. Ni har alla era unika stilar, era egna rörelser, men grundstegen är desamma. Det är en dans ni alla har lärt er, utan att ha något att säga till om. Dansen jag tänkte tala om är den patriarkala dansen.

Redan innan vi visat våra skrikande ansikten inför världen kommer frågorna; vad hoppas du på, flicka eller pojke? Någon kanske vill ha en pojke för att flickor har så svårt att hålla sams, någon kanske vill ha en flicka för att det är så fint med rosa och blommigt. Redan här görs åtskillnaden mellan män och kvinnor, redan här uttalas värderingar kring dessa tu. Redan här förbereds den patriarkala dansen.

Den patriarkala dansen fortsätter efter födseln. Bebisar som uppfattas som pojkar får en mycket mer oöm behandling, de förväntas tåla mer, de får krypa iväg längre innan de blir stoppade. Bebisar som uppfattas som flickor får mer ömhet, blir oftare hindrade i sitt utforskande av världen. Det är här vi görs till kvinnor och män, det är här vi förbereds för den patriarkala dansen.

Flickor lär sig tidigt att ta ansvar för pojkar. När flickor blir trakasserade av pojkar ska flickor bli glada för, eller ha överseende med, uppmärksamheten. Detta ansvar följer med kvinnor under resten av livet. Kvinnor som blir utsatta för mäns trakasserier får höra att de ska klä sig annorlunda, bete sig annorlunda, reagera annorlunda.

Precis som i många andra danser för män, och kvinnor följer. Männen står för initiativen i den patriarkala dansen, kvinnor reagerar på de initiativ som män tar. Kvinnan kan bara förhålla sig till den spelplan mannen har satt upp.

Ibland sägs det att en våldtäkt är allting som sker efter ett nej. Fram till dess att det magiska ordet utstöts så har mannen rätt att göra vad han vill med kvinnan. Återigen får kvinnan axla ansvaret för mannens beteende, det är hon som måste sätta stopp när han passerar hennes gränser, inte han som själv måste undersöka var hennes gränser går.

Om kvinnans gränser överträds så är det hennes fel. Varför hånglade du med honom? Varför gick du hem med honom? Varför sa du inte nej tydligt nog? Kvinnan får ansvaret för att avbryta den patriarkala dansen.
Vi måste sluta dansa den patriarkala dansen, ty det är den som leder till att kvinnors gränser överträds. Det går inte att välja att den ska dansas ibland, ibland inte. Män och kvinnor lär sig att närma sig varandra genom den patriarkala dansen, hur ska vi plötsligt kunna kasta den åt sidan när den inte passar längre? Dansen måste sluta dansas helt och hållet.

En samtyckeslag är såklart inte allt, men det innebär att vi som samhälle slutar acceptera den patriarkala dansen. Det innebär att en del av det ansvar som nu ligger på kvinnan istället skulle läggas på mannen. Mannen skulle bli tvungen att inte bara sluta vid ett nej, utan istället försäkra sig om att det finns ett ja. Det skulle innebära att vi gav tillbaks kvinnor lite av rätten till sina kroppar, men det skulle inte göra att den patriarkala dansen upphörde.

För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte ens sopar dansbanan. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi inte säger åt flickor att ha överseende med pojkars övergrepp och istället börjar ställa krav på att pojkar ska sluta begå dem. För att den patriarkala dansen ska upphöra krävs det att vi slutar ursäkta mäns beteende med att de ”är sådana” och istället ger dem ansvaret över sina egna handlingar. Vi måste lära oss att dansa en ny dans, en dans där vi möts som människor, som jämlikar. Och det är det som är feminism; kampen för att den patriarkala dansen ska upphöra, kampen för att människor ska slippa vara kvinnor eller män, kampen för att vi ska slippa lära oss den patriarkala dansen, och istället bli människor fria att välja våra egna danssteg.

Skeptiker raljerar kring bortträngda minnen.

Läser en raljant text på Skepchick om Quick och mer specifikt idén om att en kan återuppväcka eller framkalla bortträngda minnen av övergrepp genom psykoanalys. Idén om att den som blivit utsatt för sexuella övergrepp, speciellt i barndomen, faktiskt kan komma att förtränga detta men att det ger utslag på ens beteende framställs som typ pseudovetenskap.

Jag har oerhört svårt att begripa syftet med detta. Visst att hela historien kring Quick är uppseendeväckande (dock att det ju främst är hur hen anklagats för brott som är problemet och inte att folk trott att hen utsatts för sexuella övergrepp) men att för den sakens skull skriva en oerhört raljant text om idén om bortträngda minnen som sådan är oerhört märkligt.

Som om detta inte vore nog så raljeras det över… feminister?

Vissa skulle också hävda att psykoterapi bör baseras på vetenskap, och att ovanstående är en sedelärande historisk erfarenhet om att man riskerar att göra människor illa om man utgår från ogrundade teorier, men det är ju uppenbart att det bara är ett uttryck för patriarkalt förtryck.

Jag tycker det är oerhört märkligt att på det här viset avfärda den feministiska kritik av vetenskap som finns. Varför ens? Att vetenskapen präglas av patriarkala normer borde väl inte komma som en överraskning för någon, den är ju för helvete skapad av MÄN, i ett patriarkat.

Att människor som blivit utsatta för övergrepp kan förtränga dem borde väl knappast förvåna någon. Att en sedan kan vara i en period i livet som gör att en kan minnas borde inte heller vara någon större grej. De flesta har nog blivit utsatta för obehagliga saker som en i perioder inte orkar minnas eller tänka på, men som en i andra perioder blir påmind om.

Sedan kan det såklart gå illa också, minnet är inte perfekt och det är klart att en kan skapa minnen som inte har något med verkliga händelser att göra, speciellt om någon fiskar efter det. Det Quick har blivit utsatt för verkar vara väldigt manipulativt, fyllt av en massa avsikter. Men att för den sakens skull framställa hela idén om att en kan framkalla bortträngda minnen som typ humbug verkar knappast särskilt vetenskapligt.

Jag ser gärna en diskussion om vilka metoder som är lämpliga att använda i sammanhang där det finns goda skäl att tro att någon blivit utsatt för övergrepp, och jag utgår från att en sådan diskussion finns inom psykologin som ju faktiskt är en vetenskap. Det finns garanterat bra och dåliga sätt att väcka bortträngda minnen till liv, men att avvisa hela idén som humbug är oerhört märkligt.

Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

En grej som män älskar att påminna feminister om är att MÄN FAKTISKT ÄR STARKARE ÄN KVINNOR. Utifrån detta dras sedan en massa spännande slutsatser, till exempel att denna fysiska styrka skulle vara skälet till att kvinnor är förtryckta och att det kanske rentav skulle berättiga det (!).

Det finns en mängd olika problem med det här argumentet. Det första är: vad är ”styrka”? Det kan vara så oerhört många olika saker. Den styrka som brukar åsyftas i dessa sammanhang är ofta förknippad med muskelmassa (det är det som brukar användas för att ”bevisa” denna utsaga). Men för det mesta är det inte bara ren muskelstyrka som avgöra utan även till stora delar teknik, detta gäller även då det ”bara” handlar om att lyfta något, rätt upp och ner. Jag tänker mig också att egenskaper som till exempel uthållighet, smärttålighet och så vidare är något som gör att en i mycket högre grad för att utnyttja den styrka en har. Speciellt när det kommer till att slåss så är ”råstyrka” inte i närheten av så viktigt som bra reaktionsförmåga, smärttålighet, teknik och så vidare. Det finns också sammanhang där en stor muskelmassa kan vara problematisk, till exempel kräver det mycket mer energi att underhålla en sådan vilket såklart kan vara en stor nackdel, speciellt med tanke på att ciskvinnor också har mer kroppsfett. Det går alltså inte att säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel.

Vidare är det ganska ovanligt att en ställs inför situationer där en måste utnyttja hela sin styrka idag, och jag tänker mig att det inte var såpass vanligt tidigare som många vill påskina heller. Den här idén om att människor ”förr i tiden” mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer är nog ganska tveksam.

Vidare så finns det många kvinnor som är starkare än vad män i allmänhet är. Visst, anlag spelar roll, men det som främst skapar styrka är att en använder sina muskler. De flesta nu levande män har nog inte ens en bråkdel av den styrka som de skulle kunna ha, helt enkelt eftersom musklerna sällan används. Detta går ju uppenbarligen alldeles utmärkt. Det är väldigt märkligt att använda mäns större muskelstyrka som ett argument för att män är bättre i ett samhälle där vi snarare har problemet att folk använder sina muskler för lite.

Ibland tas sport upp som ett exempel. Män är mycket bättre på olika sporter, därför är de fysiskt överlägsna. För det första finns ju problemet med vilka sporter som anses viktiga här, även detta utgår ju såklart ifrån mannen som norm. Kvinnodominerade sporter lyfts dels inte fram särskilt mycket, dels så uppmuntras inte kvinnor till att utöva sport på samma sätt som män och de kvinnor som utöver sport får mycket sämre förutsättningar, blir utsatta för trakasserier och så vidare. Därför är det inte konstigt att vår tids stora idrottare är just män. Men framförallt så tänker jag att just sport är ett slags bevis på att ”manlig råstyrka” faktiskt inte är så jävla viktigt som många vill påskina, vi behöver ju liksom hitta på en massa olika tävlingar för att folk ska få tillfälle att använda den. De flesta idrottare ställs nog sällan inför en situation där de behöver använda hela sin fysiska förmåga utanför idrottssammanhang.

Det talas också ofta som om denna manliga råstyrka är något vi liksom behöver, något vi inte kan vara utan. Att lyfta tunga grejer anses ofta vara oerhört centralt i projektet mänsklighetens överlevnad. Men allt detta som kvinnor traditionellt utför då: vård, omsorg, känslomässigt arbete och, inte minst, barnafödande. Detta är oerhört centrala uppgifter för mänsklighetens överlevnad som i regel faller på kvinnor att utföra. Kvinnor arbetar också betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning. Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

Men om vi nu, för argumentets skull, utgår från att det faktiskt stämmer att män på grund av sin större muskelmassa är och har varit bättre lämpade för livet i allmänhet så kommer vi till frågan; vad innebär detta? Kanske innebär det att män har kunnat hålla kvinnor på plats eftersom de kunnat hota med våld? Nja, våld är visserligen en viktig del i upprätthållandet av patriarkatet men en majoritet av alla män använder inte våld mot kvinnor. Det är inte fysiskt våld som får kvinnor att foga sig under förtrycket, utan det är snarare ideologiskt förtryck. Det handlar om vem som anses ha rätt att slå, om vem som har närmast till våld, och här är den manliga våldskulturen en mer viktig faktor än den manliga styrkan. Även män som är fysiskt underlägsna sina kvinnliga partners utövar våld mot dem.

Men framförallt undrar jag varför mäns fysiska överlägsenhet skulle berättiga något av det som män utsätter kvinnor för i patriarkatet. Få skulle tycka att en starkare man har rätt att använda våld mot och exploatera en svagare, varför skulle mäns fysiska överläge ge dem rätt att använda våld mot och exploatera kvinnor? Detta är ett väldigt cyniskt sätt att se på världen, det handlar liksom bara om den starkes rätt.

Det är klart att det finns någon slags förklaring till kvinnoförtrycket, manlig ”råstyrka” kanske är en möjlig sådan, själv är jag mer inne på reproduktionen. Oavsett hur det är med den saken så är det kanske inte så oerhört relevant att diskutera varför välden ser ut på ett visst sätt, det viktiga är ju att förändra den till det bättre. Det finns förklaringar till alla förhållanden i samhället, men att något är möjligt att förklara gör inte att det är eftersträvansvärt. Med en sådan inställning kan en ju lägga allt det här med politik på hyllan och bara nöja sig med att saker kommer vara precis som de är nu för all framtid eftersom det finns en förklaring till det. Ett vara är inte ett böra, och det är väldigt viktigt att förstå om en ska begripa någon form av politik.

Onödig moralism och misogyni i abortmotståndet.

Ett argument emot abort som jag tycker är vidrigt är följande ”men om en har sex så ska en kunna ta konsekvenserna”. Det är liksom så onödigt moralistiskt. Varför tvinga in människor i något de uppenbarligen inte vill bara för sakens skull, för att de ska ”ta konsekvenserna”, när det faktiskt finns en massa andra möjligheter också. Det känns som en så himla onödig tillbakagång att envisas med att inte ge folk vissa möjligheter bara för att.

Ibland talar folk om att människor som inte förmår skydda sig inte borde ha sex alls. Det kanske är sant, men om en inte anses mogen nog för att ha sex borde en ju verkligen inte skaffa barn.

Vidare så finns det en ganska stor ojämlikhet i vem som får ta konsekvenserna, det är ju nämligen kvinnan som vanligt. Det är kvinnan som måste bära på barnet, som måste föda det och som troligen kommer få ta ansvaret för det. Det är också kvinnor som traditionellt sett fått ta skulden för det inträffade. Det är helt enkelt en inställning som stärker kvinnor underordning.

Ofta är det män som slarvar med kondom. Det är män som försöker tjata sig ur att använda kondom, som ”glömmer” den, som suckar när den tas fram och så vidare. Visst finns det kvinnor som undviker kondom men jag skulle säga att de är betydligt färre än de män som gör det. Jag skulle också vilja hävda att många kvinnor som undviker kondom gör det för att de lärt sig att det är så OERHÖRT JOBBIGT för män att ha kondom. Så var det i alla fall för mig under tiden jag slarvade med kondomen, och det är inte heller särskilt konstigt att det känns mindre kul att förslår det efter att en fått suckar, tjat och menande blickar gång efter gång.

Det är också män som har sex med kvinnor mot deras vilja. Nu talar jag inte bara om regelrätta våldtäkter här, utan om all form av press en kan känna inför att ligga med någon annan. Jag skulle säga att kvinnor garanterat är överrepresenterade i gruppen som känner sig pressade till samlag. Kvinnor lär sig att de måste betala för mäns uppmärksamhet och kärlek med sina kroppar. Många kvinnor har samlag fast de egentligen inte vill, för att de känner sig tvungna. Det är så manligt överläge fungerar, kvinnor är så måna om att få mäns kärlek och bekräftelse att en gott kan betala med sin kropp.

Varför är det alltid kvinnor som ska betala för mäns vårdslöshet, mäns tillfredsställelse och så vidare? Varför är det alltid kvinnor som ska straffas för det som händer när en har sex? Den här moralismen kring aborter är inte bara dum och onödigt, den är oerhört misogyn också. Det är sällan att personer kläcker ur sig att vi ska sluta bekämpa könssjukdomar eftersom det är bättre med avhållsamhet. Undrar vad det beror på? Kanske att det drabbar båda könen.

Mäns bedrifter.

En grej jag tycker är gullig är när män pratar om mäns så kallade ”bedrifter”. Vilka bedrifter? Kolonialismen? Förintelsen? Det globala förtrycket av kvinnor? Kanske menar de alla ”uppfinningar” som män har skapat som typ… pistolen? Kanonen? Stridsvagnen? Eller kanske all Stor Konst Och Kultur som till exempel… alla bilder på nakna eller lättklädda kvinnor? Olika filmer om män som slåss med jättestora monster och blir ihop med en sexig brud? En låt om hur hemskt det är att inte har en flickvän framförd av en Man Med Gitarr? Gud jag bara gissar här jag har så himla dålig koll på mansfilmer, mansmusik och så vidare.

Tja, det är klart att män har gjort bra saker, men det har ju ofta möjliggjorts av att olika kvinnor passat opp på dem. Jag tvivlar starkt på att män hade kunnat åstadkomma vad de åstadkommit om de dessutom hade behövt ta hand om ett hushåll, sin partner och sina barn.

Överlag tycker jag att det är en mycket märklig tanke att folk kommer på bra saker för att de typ råkar vara smarta. Kunskap, uppfinningar och vetenskapliga framsteg  är inte en fråga om enskilda individers genialitet, det är liksom allting annat en fråga om samhället. Vissa typer av samhällen tillåter viss form av kunskap, vissa uppfinningar och så vidare. Kunskap växer fram mellan en massa människor, inte ur en enskild hjärna. Det går inte att komma på mycket om ens grundbehov inte är uppfyllda, och utöver detta krävs resurser i form av tid, energi och så vidare, något som män ju historiskt har haft jävligt mycket mer av, delvis för att de exploaterat kvinnor. Det krävs också att någon annan tänkt innan en själv, det är ju sällan att någon ba kommer på hur Allting Fungerar genom att sitta och Tänka Tankar på någon kammare.

Sedan är det såklart så att de framsteg som lyfts fram påverkas av den manliga normen, av vad som anses viktigt i manssamhället och så vidare. Det är såklart män som bestämt detta. Det finns nog många saker som kvinnor uppfunnit som varit viktigare än typ… rymdraketer? men som inte ansetts lika viktigt eftersom det inte är lika ”coolt” som att en person (oftast en man) fått möjligheten att kunna åka ut i rymden, eller så har det kanske rentav varit så att män har fått äran för kvinnors verk eftersom vi har en syn på att kvinnor inte kan åstadkomma något. Vad vet jag???

Nå, faktum är att mäns så kallade bedrifter inte är vad som byggt upp denna värld allena. Utan att kvinnor har skött en jävla massa arbete hade män knappast kunna åstadkomma ens en bråkdel av vad de gjort. Jag är dock ganska säker på att kvinnor hade kunnat åstadkomma en hel del mer om inte män envisats med att exploatera och förtrycka dem. Ja tänk, det kanske inte handlar om enskilda individers lämplighet för olika saker utan om så kallade samhällsstrukturer. Men vad vet jag, jag är ju bara en simpel kvinna.

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Mer om ekologisk mat.

Rörande det här med att handla ekologiskt. Det är många som har tankar och idéer om vad en borde och inte borde prioritera/prioritera bort. Vissa prata om att de minsann handlar ekologiskt trots att de lever på si och så lite pengar och så vidare. Inför detta känner jag väldigt mycket ”kul för dig”. Jag tycker att det är orimligt att kräva att andra människor ska göra prioriteringen att lägga sina sista slantar på ekologisk mat istället för att göra något kul.

Det är samma sak med politiskt arbete. Det finns en massa människor som har heltidsjobb, familj och ÄNDÅ tar sig tid för att syssla med olika former av aktivism. Detta är såklart jättebra men det är ingenting en kan förvänta sig av alla. Och ja, jag ser på feministiska livsstilsval på samma vis. Att till exempel välja bort sin heteromonogama relation, vänner eller familj på grund av sina värderingar är något som många gör, men ingenting en kan förvänta sig av alla.

Alla kan och kommer inte att prioritera ekologisk mat, och det är faktiskt helt okej. Lösningen ligger inte på individnivå utan på samhällsnivå.

Politisk förändring kommer sig inte av att enskilda individer anstränger sig mer, utan av att det skapas möjligheter för att leva på ett annat sätt. I klimatfrågan måste det skapas möjligheter för att leva hållbart. Det är i första hand en politisk fråga, alltså en samhällsfråga. Det handlar inte om att enskilda individer ska välja eller inte välja ekologiskt.

Jag ser den moralism som finns kring frågan om ekologisk mat som oerhört kontraproduktiv. Jag ser det som ett sätt att individualisera en politisk fråga och få människor som är engagerade i en väldigt viktig fråga att fokusera på sin personliga livsstil snarare än det samhälle de lever i. Jag tror helt enkelt inte att det är en lösning på någonting att enskilda börjar välja ekologisk mat, och därför ser jag det som något väldigt negativt när typ miljöorganisationer lyfter fram det som om det vore någon slags lösning, något som alla människor bör och kan engagera sig i.

Jag har inget emot att vissa handlar ekologisk mat, men jag tycker inte att de är några jävla miljöhjältar för den sakens skull. Jag tror att till exempel antikapitalistiskt engagemang är bra mycket viktigare för miljön på lång sikt, och jag väljer hellre att lägga min tid, min kraft, mina pengar på sådant än på att köpa rätt slags mjölk eller vad det nu kan röra sig om.

Jag skulle önska att miljöorganisationer kunde lägga mer fokus vid hur vi kan och bör förändra samhället i stort istället för enskilda individers livsval. För det är ju faktiskt på produktionen vi borde kolla istället för på vad som landar i matkorgen. Vem är det som tjänar på miljöförstöringen, vilka intressen är det som driver den framåt? Jag tror att en ökad medvetenhet kring detta skulle göra mer för miljön är uppfordrande listor om att alla har råd att prioritera ekologiskt.

Ask.fm om välgörenhet.

Varför ogillar du välgörenhet? Pga attityden kring det, hur många inte anser sig ha ngt ansvar över orättvisor osv för ”vi ger ju t välgörenhet”?

Det är främst på grund av den självrättfärdiga attityd som finns kring det. Jag tycker att det är vidrigt när människor gottar sig i att de minsann ger till välgörenhet fast de inte engagerar sig politiskt i övrigt. Många människor kämpar verkligen politiskt utan att ha möjlighet att ge pengar till välgörenhet, och jag tror i regel att dessa gör en större insats än någon hundralapp till typ Amnesty.

Ofta pratar högermänniskor om hur jävla vackert det är med välgörenhet eller gör en stor poäng av att de minsann inte är egoister för de ger faktiskt pengar till välgörenhet. Välgörenhet är alla liberalers våta jävla dröm eftersom en då kan urholka det sociala skyddsnätet och så kan rika människor/företag rentvå sitt samvete genom att ge bort pengar istället. Det är klart det är härligt för rika människor att kunna ge bort pengar till olika behjärtansvärda ändamål istället och både ha full jävla kontroll över situationen, det vill säga välja ner de ska ge och inte ge, var pengarna ska gå och så vidare, samtidigt som de får en massa cred för att de är så himla goda människor som ger bort pengar helt frivilligt. Vissa verkar tycka att denna ”frivillighet” är något slags egenvärde, men jag känner väl personligen att jag hellre ser ett samhälle med ett stabilt socialt skyddsnät.

Jag tycker inte heller om idén om att människors behov ska bli tillgodosedda på grund av andra människors välvilja. Visst, det är jättebra att det finns matkassar och soppkök och så vidare när det behövs MEN det kan aldrig aldrig ersätta ett ordentligt socialt skyddsnät. Människor som höjer välgörenhet till skyarna brukar för det mesta se det som just en möjlig ersättare till ett socialt skyddsnät och detta är verkligen helt galet. Samhället kan inte gå runt på att olika människor känner för att vara snälla.

Mycket välgörenhet har även drag av ”white savior-complex”, det vill säga att ”vi” ska hjälpa ”dem”, ofta i något annat land. Någon rika vit människa kan åka till typ ”Afrika” för att hjälpa människor där i ett halvår och få en oförglömlig upplevelse på kuppen och sedan åka tillbaks och ta del av välståndet som byggts av århundraden av exploatering av samma kontinent. Det utgör ett slags dubbelt utnyttjande, vi utnyttjar dem inte bara materiellt utan även ideologiskt i vårt uppbyggande av vår självbild av att vi är bra människor. GUD VAD BRA!!!!

Mycket ”välgörenhet” är dock snarare politisk aktivism. Detta gäller för till exempel Soppkök Stockholm (finns i en massa andra städer också jag vet) som i hög grad driver politiskt arbete kring verksamheten. Det tycker jag är jättebra! Till exempel tjej- och kvinnojoursarbete innehåller ju också viss välgörenhet. En skulle kunna säga att välgörenhet är avpolitiserad aktivism, alltså där en bara ägnar sig åt att göra enskilda ”goda handlingar” utan att fundera på systemet i vilket en verkar.

Jag tänker att målet för varje politisk organisation borde vara att avskaffa sig själv. Så resonerar jag kring mitt arbete i tjejjouren, målet är inte att hjälpa varje enskild kvinna i sig utan snarare att göra mitt för att avskaffa det samhällssystem som gör att en tjejjour ens är nödvändig. Det handlar alltså inte om enskilda ”goda handlingar” utan det sätts i en större samhällskontext. Det är detta som jag anser är en stora skillnaden på välgörenhet och politisk aktivism, och jag tycker att denna är väldigt central.

Alla kan inte handla ekologiskt.

Läste lite om det här med ekologisk mat på Naturskyddsföreningens hemsida. Såhär tycker de att en ska bemöta en person som tycker ekologisk mat är för dyr:

Det är den andra maten som är för billig.  Tänk om kemikaliejordbruket skulle stå för kostnaderna för vattenrening, utarmning av biologisk mångfald, hälsoskador, övergödning… Då skulle vi få veta vad maten egentligen kostar – den är svindyr.

Dessutom har vi i Sverige aldrig lagt så lite pengar på mat som nu. Istället prioriterar vi prylar, boende och resor.  Vi slänger en tredjedel av maten – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Vi lägger 40 procent av matutgifterna på kakor, läsk och andra tomma kalorier – samtidigt säger vi att vi inte har råd med ekologiskt. Och vi köper så mycket kött att det har blivit både ett folkhälsoproblem och ett massivt miljöproblem. Om vi istället skulle stuva om våra matkassar – med mindre kött, halvfabrikat, snask och mer grönsaker och ekologiskt – så skulle det inte märkas i våra plånböcker.

Jag undrar, vilka är dessa ”vi” som det skrivs om i den här texten? Jag tvivlar på att alla ingår i dessa ”vi”, som har dessa levnadsvanor. Det är verkligen inte alla som har råd att köpa en massa prylar eller resa. Att vi som samhälle spenderar en massa pengar på till exempel snask betyder inte att alla individer som ingår i det gör det. Många lever på marginalerna och har varken råd med godis eller ekologiskt.

Vidare; det går inte att plötsligt sluta lägga pengar på ”prylar”, boende och så vidare. Vissa prylar kan en absolut prioritera bort, men till exempel mobiltelefon och dator är ett måste för många. Samma sak med nya kläder, hygienartiklar och så vidare. Det är helt enkelt inte socialt accepterat att gå omkring med ofräscha kläder, otvättat hår eller vad det nu kan röra sig om. Vi lever i ett samhälle där väldigt mycket konsumtion är en direkt social nödvändighet, det funkar inte att hänvisa till hur en levde för typ 50 år sedan och säga att vi borde prioritera likadant som dem. Det går inte att som enskild individ fatta det beslutet, om en inte kan och vill plöja ner extremt mycket engagemang i att föra någon slags ”alternativ livsstil”.

Att säga att maten är ”för billig” är ett jävla hån mot människor som inte har råd med mat. Och ja, sådana finns. Det finns till och med gott om dem. Att vissa inte har några problem med att få budgeten att gå ihop är såklart jättekul för dem, men det är verkligen ingenting som kan generaliseras till alla i detta samhälle.

Jag äter i princip veganskt och lagar all min mat från grunden, ändå har jag inte råd att köpa ekologisk mat. Det skulle vara oerhört mycket dyrare än den Ica Basic + utreade varor-diet jag går på just nu. Visst, jag skulle kunna ”prioritera” bort saker såsom tidningar, böcker, besök hos min kurator och så vidare, men jag vill faktiskt hemskt gärna ha råd med andra saker än min direkta överlevnad. Det kan en såklart ha åsikter om, men jag tror att de flesta vill kunna göra annat än att äta och ha tak över huvudet.

Att ”köpa mindre halvfabrikat”, det vill säga laga mer mat från grunden, är dessutom något som kräver tid och engagemang, något som många människor inte har.

Faktum är att ekologiskt kräver mycket av individen. Det kräver pengar, engagemang, tid och ork att ”prioritera rätt”, navigera mellan olika miljömärkningar och så vidare. Alla människor har inte dessa resurser, och det är väldigt viktigt att begripa innan en börjar snacka om vad alla kan och borde göra.

Tänk om vi snälla skulle kunna ta oss en närmare titt på det här kapitalistiska systemet där profit går före allt, såväl människor som miljö, istället för att snacka om vad människor borde göra för personliga livsstilsval. Jag har en känsla av att det skulle kunna lösa ganska mycket mer.