Kategori: Politik

Det finns inga logiska ideologier.

En grej jag tycker är jättekonstig är folk som använder ordet ”logisk” så fort de tycker att något är fel. Till exempel folk som tycker feminismen är ”ologisk” för att de inte håller med om att kvinnor är förtryckta. Det är inte en fråga om logik, det är en fråga om hur en uppfattar verkligheten.

Logik handlar om att analysera argumentation. Att ett resonemang är ”logiskt” betyder inte att det är sant, det betyder bara att slutsatserna följer på premisserna. Om feminismens premisser är att det finns ett patriarkat och att det är dåligt så följer feminismen som ideologi för det mesta mycket väl på detta, däremot kan en tvista om grunderna, vilket är något helt annat än att angripa ett resonemang med ”logik”.

Det verkar finnas en idé hos många om att det finns ett ”rätt” sätt att tänka och att det är ”logiskt”, vissa försöker bygga hela filosofier på att härleda utifrån olika axiom (t.ex. rätten till liv och egendom, som ofta är fallet bland delar av extremhögern), men i grunden handlar allting faktiskt om vilka värderingar en har som utgångspunkt och det är ingenting en kan komma fram till ”logiskt” utan något en måste formulera ideologiskt.

En ideologi blir inte mer ”logisk” för att den härleds utifrån axiom, för axiomen är fortfarande lika mycket rent tyckande som i vilken annan ideologi som helst. I slutänden kokar allting ned till hur en uppfattar verkligheten och vad en tycker om fanskapet, varken mer eller mindre. Sedan kan ideologin inbördes vara hur sammanhängande och ”logisk” som helst, men det spelar faktiskt ingen roll.

Men ja, jag antar att vissa tycker att det är jobbigt att inse att de är precis lika mänskliga och ”ologiska” som vilken feministbrud som helst. Folk vill väl tro att de själva står bortom rent tyckande och ideologi och ägnar sig åt typ… matematik när de gör utsagor om hur världen är beskaffad.

Folk som ser politik som en lek har inget i den att göra.

En grej som fascinerar mig är alla dessa män(niskor) som tycks mena att en har någon slags skyldighet att svara dem eftersom en deltar i den ”offentliga debatten”. Idag var det någon som sa något i stil med ”ger en sig in i leken får en leken tåla”, eller att en ska följa ”spelreglerna”. Jag undrar bara: vilken lek? Vilka spelregler? Det här är liksom inte någon ”lek” eller ”spel” för mig, där olika människor ska mötas och överbevisa varandra i en ständig argumentationstävling.

Tyvärr, men politik för mig handlar om viktigare saker än så, till exempel att försöka få stopp på det förtryck som dagligen drabbar kvinnor. Jag tänker liksom inte underkasta mig något politiskt jävla spel.

Att en ens ser på politik och debatt på det här sättet, som en ”lek” som en ska delta i på vissa givna villkor, är så himla verklighetsfrånvänt. Varför ska människor acceptera några jävla spelregler när de kämpar emot förtryck som drabbar dem? Det är liksom ingen lek, det är vår verklighet och det finns inga ”regler” en måste följa innan en får försöka förbättra sin situation.

Livet är liksom ingen argumentationstävling, och det vet de flesta som inte har gått igenom livet blinda för det förtryck som drabbar människor. Jag tycker fan inte att folk som ser det som någon jävla lek har något i politiken att göra.

Hur göra för att skapa jämställdhet som man?

Fick denna fråga och tänkte att jag skulle blogga om saken:

Min fråga till dig är väl egentligen om du kan tänka dig ett sätt som jag som kille kan ta initiativ till att skapa ett förhållande där vi är jämställda. De gånger jag försökt ta upp det har det blivit lite awkward, eller så har hon blivit ledsen. Finns det något smidigt sätt tror du?

Jag tycker att det är jättebra att män försöker jobba för jämställdhet i sina relationer. Överlag så är det ofta kvinnor som tar initiativ till diskussioner kring jämställdhet i förhållandet, något som såklart är problematiskt eftersom det borde vara bådas ansvar.

Problemet med att som man försöka ta initiativ till att tala om jämställdhet är att det lätt blir att en tar tolkningsföreträdet, vilket ju per definition är ofeministiskt. Jämställdhet är ändå något en måste skapa på kvinnans villkor först och främst, och det är viktigt att vara medveten om. Detta är inte ditt projekt för att du ska känna dig bra, som en god feministisk man och så vidare, utan det handlar först och främst om att kvinnan du har en relation med ska slippa bli förtryckt.

En skulle väl hoppas att alla kvinnor skulle bli jätteglada om deras manliga partner försöker diskutera den här typen av frågor, tyvärr är det inte så. Även för kvinnor kan jämställdhet vara ett otroligt känsligt ämne, helt enkelt eftersom vi är såpass fastnaglade i våra könsroller att det är svårt att särskilja från vilka vi är. För många så uppfattas kritik mot patriarkala strukturer i förhållanden som kritik mot dem själva, och detta gäller såväl män som kvinnor. Jämställdhet kräver alltid förändring från båda sidor.

Jag tror dock att en som man kan jobba mycket för jämställdhet utan att för den sakens skull ta upp det med sin partner, om hon nu inte känner sig bekväm med det. De mekanismer som jag tycker en ska vara mest uppmärksam på är:

  1. Skapande av distans. Ofta är det så att män söker distans och kvinnor söker närhet, vilket gör att män bekräftas ständigt medan kvinnorna hålls i ett ständigt stadium av att vara känslomässigt undernärda, något som inte behöver handla om att mannen faktiskt älskar kvinnan mindre. Som man kan en undvika detta genom att markera att en är där, att en älskar personen och så vidare, utan att för den sakens skull agera som om hon måste vara tacksam för det. Det är ofta en väldigt svår balansgång mellan att vara känslomässigt otillgänglig och att kräva för mycket, och det är okej att trampa fel ibland, bara en är medveten om det och försöker hitta balansen.
  2. Tolkningsföreträde. Detta är något som jag skulle hävda att i princip alla män sysslar med, ofta omedvetet. Kvinnor anpassar i högre grad sin världsbild för att få den att ”passa” med andras världsbild, vilket leder till att kvinnan, när det råder meningsskiljaktigheter, i högre grad tenderar att anta mannens åsikt än tvärt om. Kvinnor måste i högre grad ställa till konflikt för att få igenom sin världsbild, vilket leder till att kvinnor uppfattas som ”bråkiga” när det egentligen handlar om vad de ofta är tvungna till.
  3. Kontrollbehov och svartsjuka. Försök inte att kontrollera din partner, helt enkelt. Det är klart att en måste ha en bra och ärlig kommunikation med varandra, men detta sker sällan genom kontroll utan gnom ömsesidig tillit. Jag har så mycket lättare att vara ärlig med en partner som jag inte upplever försöker styra mig. Det kan vara väldigt svårt att komma över sina känslor av kontrollbehov och svartsjuka, men jag tror mycket på ”fuska tills det funkar”, alltså att inte ge uttryck för det.
  4. Planering. Detta gäller speciellt om en bor tillsammans. En apa kan göra ett städ- eller diskschema, att ta lika ansvar för hushållet är en annan sak. Fundera; vem är det som ser till att saker blir gjorda (alltså, vem är det som observerar att t.ex. disken ska bli diskad), vem är det som planerar dagen, vem är det som småplockar och pyntar, vem är det som stressar upp sig över det gemensamma livet. Se till att ansvaret blir jämnare fördelat genom att helt enkelt tänka på det mer.
  5. Känslomässigt arbete. Vem är det som ser till att relationen fungerar, tar upp relationsdiskussioner och så vidare? Försök att ta ett lika ansvar för detta.
  6. Anpassning. Detta är också en form av känslomässigt arbete. Ofta är det kvinnan som anpassar sig mer efter mannen. Det behöver inte handla om att mannen öppet har krävt en förändring, utan snarare att kvinnor i högre grad anstränger sig för att vara till lags. Mycket av kommunikationen oss emellan sker ju ordlöst, och många kommer undan med att de inte har sagt rakt ut att de vill ha en viss förändring utan att det istället har kommunicerats genom kroppsspråk, känslostämningar och så vidare. Var uppmärksam på detta, fundera på vad du förmedlar. Fundera också på hur mycket energi du lägger på att tolka hennes signaler.

Sedan är det såklart alltid så att det krävs lyhördhet och ödmjukhet. Kärleksrelationer är knepiga saker och det finns extremt mycket idéer och förväntningar kring hur människor ska ordna dessa. Att frigöra sig från dessa förväntningar och krav är otroligt svårt, men ändock ett arbete som jag tror behöver göras om en vill leva i mer lyckliga förhållanden. Att frigöra sig från olika illusioner kring kärlek tror jag är nödvändigt för att kunna möta sin partner på riktigt.

Kärlek ska handla om att se den andra personen, bekräfta den andra personen och samtidigt respektera dennes gränser. Jag tror att det en bör göra är att sträva efter en genuin kommunikation, där en kan vara trygg med att säga vad en tänker och känner kring olika saker utan att såra den andra. Detta är såklart något som måste se olika ut beroende på vem en är ihop med, det går inte att applicera något färdigt ramverk för jämställdhet.

Jag tror också att det kan vara bra att läsa något som berör ämnet gemensamt, till exempel Det kallas kärlek, och diskutera utifrån det. Även om en inte diskuterar just den egna relationen så kan det leda till en större medvetenhet på sikt. Jag tror också att det är lättare att diskutera sin egen relation utifrån en text som berör problemet på en strukturell nivå, eftersom det blir mindre personligt.

Till slut vill jag säga; lycka till alla män som jobbar för jämställdhet i era relationer. Enligt mig är det något av det bästa en kan göra som feministisk man. Kämpa!

Bloggutmaning. Ämne två – bortom penetrationsnormen.

Nästa ämne i min och Schmenus bloggutmaning är Bortom penetrationsnormen. Det är en ganska bra uppföljning på alla dessa inlägg om fittan, tycker jag.

Penetrationsnormen för mig handlar om att sex så ofta går ut på att kukar eller fingrar ska stickas in i olika hål. I mina ögon är detta ett väldigt patriarkalt sätt att se på sex, ett sätt som utgår ifrån mannens behov och njutning, från en manlig norm. Hur kan vi komma bortom denna? Hur skulle en sexualitet bortanför penetrationsnormen kunna se ut?

Jag kommer att skriva om mina svårigheter med att röra mig bortom penetrationsnormen och om könsrollerna som är förknippade med den.

Den som vill twittra om saken kan använda hashtaggen #femsexblogg.

Bloggutmaning, vecka ett – Fittan i fokus. Alla inlägg.

Här är alla inlägg till första delen i min och Schmenus bloggutmaning på tema sex med ämnet Fittan i fokus. Det är några som inte har egna bloggar som har lämnat inlägg under presentationsinlägget, så läs gärna dem! Mitt eget inlägg finns att läsa här.

Jag vill säga att det är fantastiskt roligt att så många har deltagit i utmaningen, och hoppas såklart på lika stor uppslutning vid nästa ämne, som presenteras imorgon. Om det är något inlägg jag glömt eller om någon vill bli presenterad annorlunda så får ni hojta, så fixar jag det direkt.

Schmenus. Vården för oss med vagina.

Niklas Hellgren. En kärleksförklaring.

Moralfjant. Mitt personligaste inlägg någonsin.

Tanja Suhinina. Vulvan i fokus.

Sara strömvall. Om skam och okunskap.

Meg Fulskratt. Om skammen inför fittan.

Hundmorsan. Länge leve fittan.

Blixa. Om den mytomspunna fittan.

The asperger hippie. Det var en gång en fitta.

Yllestrumpa. Om mödomshinnan.

Cecilia hårdrocksfeminist. Fitta/mutta/murra/snippa, kärt barn har många namn.

Hej.blekk. Varför vi måste se andra sätt att ha sex. Visserligen inte skrivet i samband med den här utmaningen, men läsvärt.

Lina, från andra sidan sjön. Fittan i fokus och varför det är så svårt.

Kak. Råd för hur en kan göra för att få fittan att må bra.

Lisa. Ett blogginlägg som äter upp sig själv.

I en gäggpöl. Om att aldrig ha haft någon fitta.

Maria Engelwinge. Om kvinnohat och fitthat.

Tjejbloggat. En liten kopp.

Ord och ord. Om Fittan. Och Snippan. Och vikten av att ha bra ord på sig själv.

Copy is right. Om att medicinvetenskapen är en herrklubb.

Catrin-tin. Om fittan efter födseln.

Surrogatmödraskap, exkluderande feminism och klassmakt.

Surrogatmödraskap håller tydligen på att bli mer poppis, och jag tänkte att jag ska skriva min syn på det hela.
Jag tycker att surrogatmödraskap, liksom prostitution och pornografi, är helt oacceptabelt om det sker på en kommersiell basis. Detta för att det utgör en dubbel exploatering av dessa människor, dels en patriarkal exploatering av de reproduktiva förmågorna och dels en kommersiell exploatering av fattiga människor. Även på ideell basis tycker jag att surrogatmödraskap är oacceptabelt. Jag tycker inte att en ska kunna göra en överenskommelse om att skänka bort sitt barn som äger någon slags juridisk giltighet, jag tycker inte heller att sjukvården ska bistå med de eventuella behov som måste tillgodoses. Detta för att jag inte tycker att kvinnors reproduktiva förmågor ska vara till för att exploateras. Graviditet är en smärtsam och riskfylld process och ingenting som borde göras för någon annans skull än kvinnans och barnets.

Ett vanligt argument är det så kallade skademinimeringsargumentet. Det sägs att dessa kvinnor i alla fall ”får det bättre” när de har möjlighet att sälja sina kroppar. Det en glömmer här är dels att detta inte handlar om enskilda kvinnor, det handlar om en industri. Det handlar om att olika krafter tjänar jävligt mycket på att dessa kvinnor är desperata nog att sälja sina reproduktiva förmågor. Liksom med prostitutionen så lär detta öppna upp för människohandel, och detta sker troligen i en större omfattning om en del av verksamheten är laglig. Vi kan inte heller ignorera risken att kvinnor kommer utsättas för betydande press från sin omgivning, till exempel familjen, om att göra detta då de befinner sig i en ekonomiskt svår situation. Det är helt enkelt att öppna upp för att kvinnor i än lägre grad ska ha makt att bestämma över sina kroppar. Om kvinnokroppen görs till en handelsvara så kommer det att finnas fler möjligheter till exploatering och därmed incitament för förtryck, detta är och kommer aldrig vara ett steg i någon kvinnofrigörelse.

Att människor kan tjäna på människor i desperata situationer kommer troligen inte att leda till att vi får färre människor i desperata situationer, snarare skapas incitament för att hålla människor i dessa situationer. Fattigdom är inget som bara råkar existera, helt kontextlöst, utan det är något som skapas i det samhälle vi lever i och som även återskapar samhället. Fattigdom ska inte kunna vara en källa till vinst hos någon annan.

Mitt största problem är dock hur fattiga kvinnor utnyttjas för rika kvinnors frigörelse. Detta sker inte bara med surrogatmödraskap, utan även när det kommer till till exempel hushållsnära tjänster. Vad detta leder till ur ett feministisk perspektiv är ganska tragiskt. Istället för att engagera sig i kampen för en bättre mödravård och i slutänden ett automatiserat barnafödande eller mot ojämn arbetsfördelning i hemmet så köps fattiga kvinnor in för att kunna befria rika kvinnor från dessa könsliga villkor. Kvinnofrigörelsen bli högst exklusiv, och bygger på ett än större exploaterande av de fattiga kvinnorna.

Den kapitalistiska exploateringen av kvinnokroppen slår sönder solidariteten kvinnor emellan. En sak som barnafödande är inte längre något alla ciskvinnor berörs av som problem, utan något en kan köpa sig fri ifrån, på bekostnad av andra kvinnor. Även om det idag mest verkar vara människor som inte kan skaffa ”biologiska” barn på egen hand som köper surrogatmödrar så öppnar detta upp för att det ska kunna göras för att kvinnor inte vill avbryta sin karriär eller riskera att förstöra eller förfula  sin kropp.

Vi måste tala om barnproduktion som ett politiskt problem som berör alla, inte bara ett problem för kvinnor som inte vill offra sin karriär. Att tillåta vissa kvinnor att köpa sig fria från kvinnliga levnadsvillkor kommer att skapa stora svårigheter i att bedriva en samlad kvinnokamp på dessa områden. Istället för att tillåta den kapitalistiska exploateringen av fattiga kvinnor för rika kvinnors frigörelse borde vi diskutera barnproduktionen som sådan, istället för att ge avdrag för den som vill köpa sig fri från den ojämlika fördelningen av hushållsarbete så borde vi diskutera hur det kommer sig att kvinnor fortfarande utför betydligt mycket mer obetalt arbete om ingen annan, lågbetalda kvinna, går in och gör det istället. Att låta rika kvinnor köpa sig fria kommer inte leda till att vi får mindre av ett patriarkat, utan bara att ett privilegierat skikt kvinnor kommer kunna köpa sig fria från några av patriarkatet negativa verkningar. Det är inte feminism, det är bara ännu mer av samma gamla klassmakt.

Fittan i fokus.

Detta är del ett i min och Schmenus bloggutmaning om sex. För den som vill delta så finns inlägg med ämnespresentation och instruktioner här. Imorgon kommer de andra som deltagit i utmaningen att presenteras.

Jag tänker på sexualundervisningen. Jag tänker på att den ändå var ganska bra på min skola efter av vad jag hört om andras, men att det dröjde tills att jag var 21 innan jag insåg att min klitoris inte bara är en liten knopp, utan att det är ett stort organ som kan bli stimulerat på en massa olika sätt. Det var en fascinerande upptäckt. Och anledningen till att jag tänker på den är för att den så tydligt beskriver vilken relation jag har till min fitta. Jag har liksom inte tänkt på den som något mer än ett hål, men en liten ”knapp” en kan trycka på om det blir för tråkigt. Jag har aldrig tänkt på min fitta som något som lever, förändras, känner.

Clitoris_anatomy_labeled-en.svg

Länge när jag hade sex så var det så mycket som handlade om att det skulle gå. Jag skulle vara tillräckligt våt för att kunna omsluta en kuk. Det handlade inte om att det skulle vara skönt och lustfyllt, utan om att det skulle vara fysiskt möjligt. Det var såhär jag såg på min kropp och det var så männen jag hade sex med såg på min kropp. Om det inte gick så var problemet inte att vi hade sex på fel sätt, utan problemet var att min fitta var ”fel” eller ”trasig”. Jag upplevde aldrig att männen jag hade sex med brydde sig särskilt mycket om min njutning, och ärligt talat så gjorde inte jag det heller.

Det finns en idé när det kommer till omslutande sex, eller penetrationssex som det brukar kallas i folkmun, att fittan är passiv och kuken är aktiv. Att fittan bara finns där, för att penetreras av kuken. Och det är ju även så kvinnor och män och betraktas när det kommer till sex, till raggande, till det mesta i det här livet. Kvinnor är objekt som män kan agera på, män är ständigt agenter. Detta smittar såklart också av sig i hur vi betraktar de könsorgan som är förknippade med kvinnor och män. Det är liksom ingen slump att vi tänker att fittan är passiv och kuken är aktiv, det är tätt förknippat med hur vi betraktar de olika könen.

Jag har fått veta väldigt lite om hur fittor agerar på sexuell upphetsning. Jag har alltid tänkt att det bara sitter i hjärnan, i att bestämma sig för om en vill ha sex eller inte. Jag har liksom inte tänkt att jag kan känna min kropp, min fitta. Att jag kan känna den svullna upp, bli fuktig och känslig. Att jag kan känna att jag vill ha sex, att jag är kåt, och inte bara intellektuellt komma fram till det, göra en viljeansträngning och få sexet att fungera.

Jag var sexuellt aktiv mycket länge innan jag började känna min fitta på riktigt, innan jag började få kontakt med den. Många samlag har jag över huvud taget inte haft kontakt med min fitta, med hur det känns. Det var aldrig fysiskt skönt, bara mer eller mindre jobbigt, mer eller mindre bekräftande. Detta handlar såklart om att jag har haft sex med människor som jag egentligen inte borde ha haft sex med, människor som inte var omtänksamma och kärleksfulla. Samtidigt tänker jag mig att det har att göra med min syn på vad sex är och bör vara. Jag tänkte liksom inte att sex var något som skulle vara skönt, som jag hade för min egen njutning skull. Det var mer en fråga om att kunna få närhet, bekräftelse och något som jag då tänkte var eller i alla fall kunde leda till kärlek. Min fitta har inte varit något som finns till för min egen njutning, utan en känslomässig handelsvara, något jag kan använda för att få patriarkal bekräftelse.

Allt det här har också handlat om hur jag har uppfattat min fitta. Eftersom jag inte har sett på min fitta som aktiv, deltagande i sexuella handlingar, så har jag inte brytt mig om vad den tycker om det. Jag har sett min fitta som ett hinder att överträda, inte som något som ska skänka mig njutning. Jag har sett fittan som ett problem, precis som jag under åratal av ätstörningar sett resten av min kropp som ett problem. Det handlar om självförnekelse, det handlar om att inte vara kapabel att känna eller erkänna sina fysiska behov, om att ständigt trycka ner dem och underordna den något större. Något som jag då trodde var min vilja, men idag inser var patriarkatet.

Jag tänker att patriarkatet tvingar in många kvinnor i en sämre kroppskännedom, helt enkelt eftersom vi inte tillåts vara ”djuriska”, styrda av våra kroppar. Mäns kroppar och fysiska behov äger ett helt annat erkännande, äger ett helt annat rum i samhället. Det talas ofta om män som behovsstyrda varelser, som kroppsliga. Det talas om mäns könsdrift, deras kukar, deras kåthet. Att kvinnor kan bli kåta och att det faktiskt är något som sker fysiskt, genom att vi blir svullna, känsliga och våta, att det inte bara sker i våra hjärnor, är det något som det talas mindre om. Mäns kåthet beskrivs som en okontrollerbar fysisk reaktion som enbart har med kroppen att göra, kvinnors vilja till sex beskrivs mer som ett känslo- och tankemässigt kontrollerat beslut. Båda dessa idéer om vad lust och kåthet är, är såklart grovt förenklade. Lusten sitter såklart både i psyket och kroppen, eller snarare; det finns ingen åtskillnad mellan psyke och kropp.

Jag har kontakt med min fitta nu. Jag kan känna min lust, inte bara veta att den finns där. Jag kan känna hur den reagerar, jag kan känna hur den svullnar upp och blir känslig, hur den arbetar med musklerna. Jag kan känna min kåthet. Men jag är inte klar riktigt än, jag har fortfarande inte full kontakt med min fitta. Det är något jag ständigt jobbar på, att lära känna min fitta bättre, och att på det viset kunna njuta mer av sex.

Skriv om fittan!

IMG_20130309_114619Här sitter jag och skriver på inlägget till min och Schmenus bloggutmaning, som denna vecka har temat Fittan i fokus. Det är många som har varit med, och på söndag så kommer vi att samla ihop alla inlägg och länka runt. Det hade varit kul om fler ville skriva! Om ni gör det, meddela gärna bland kommentarerna under utmaningsinlägget, det finns risk för att jag missar ditt inlägg annars.

Det finns även en hashtag för det hela som heter #femsexblogg. Inte den smidigaste kanske, men #feministsex var det alldeles för mycket annat kvitter under. Så ja, delta gärna med er berättelse! Ni har till i morgon kväll på er.