Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Om makten i att vara hemmets projektledare.

Ibland beskrivs det som att kvinnor har ”makt” i relationer eftersom det är mer ”aktiva”. Ofta berör detta makt i hemmet, där kvinnor alltså sägs ha makt eftersom de bestämmer mycket kring hur vardagen ska se ut. Kanske vilken mat som ska lagas och när, när det ska hämtas från förskolan och så vidare. Jag tänkte ta upp några grejer kring detta:

För det första är det som kallas makt egentligen en slags arbete. Det handlar nämligen inte bara om att fatta dessa beslut, utan om att inhämta information som berör dessa beslut, planera så att vardagen går ihop kring dessa beslut och så vidare. Detta är väldigt mycket arbete. Även om det i slutänden då och då bli mannen som verkställer besluten så är det kvinnan som ser till att det blir gjort.

Då och då tycker män att kvinnor tjatar när de vill att de ska göra saker, som att diska eller städa. Jag har åtskilliga gånger sett följande scen utspelas: en kvinna ber en man göra något han egentligen borde ha gjort på eget initiativ långt innan, till exempel plocka undan sin disk. Mannen säger ”jag gör det sedan” vilket accepteras. Men detta ”sedan” inträffar liksom inte, och till slut vill kvinnan kanske använda den ytan som disken står på eller något liknande, och säger till igen, varpå mannen tycker att hon ”tjatar”. Detta kan ibland försvaras med att han vill ”göra det i sin egen takt” eller liknande, helt utan respekt för att en faktiskt delar på hushållet. Väldigt ofta så resulterar sådana situationer i att kvinnan till slut tar hand om disken eller vad det nu rör sig om, eftersom det blir så jobbigt att bråka om skiten.

Den som ”projektleder” hamnar ofta i positionen av att dels uppfattas som tjatig, dels att hens arbete inte märks av den andra parten. Eftersom den som projektleder tänker på hur allting ska fungera i hemmet, när saker ska städas och så vidare så är det mycket troligare att hen märker när saker och ting blir gjorda, även om hen inte gör det själv. Att saker dessutom ofta blir gjorda på hens initiativ förstärker såklart detta. Den andra parten däremot märker sällan när saker och ting blir gjorda, eftersom hen inte lägger energi på att tänka på att de ska bli gjorda. Hen kan enkelt ta det lugnt tills den andra personen ber hen om att göra något.

Vidare är det intressant att se hur kvinnor ofta tillskrivs kompetens på en domän samtidigt som denna kompetens inte respekteras som underlag för beslut. Till exempel så kan det ofta pratas om att kvinnor är bra på att ”ta hand om hemmet”, städa, laga mat etcetera som en förklaring till att kvinnor gör så mycket mer av detta arbete (inte särskilt förvånande att vi bär bättre på det då, kan en tycka). Däremot kan en kvinnas åsikter om hur ett hem bör skötas ofta avskrivas som ”pedantiska” och liknande om det behövs för att slippa utföra någon uppgift. Det intressanta med detta är att kvinnans kompetens tillskrivs olika mycket värde beroende på om mannen tjänar på det eller inte: kvinnan är kompetent när det kommer till att förklara varför hon ska sköta mer av arbetet, men hon är oförmögen att fatta rätt beslut på precis samma område när det kommer till att få mannen att utföra något.

Det är intressant hur olika upplevelser av makt ser ut beroende på kön. Vad är makt för en kvinna och för en man i en relation. Holmberg skriver såhär i Det kallas kärlek:

Man kan säga att hon aktivt bidrar till sin egen underordning genom att ta kontinuerligt ansvar för deras gemensamma tillvaro och för vad hon uppfattar som hans behov […] Hon får bekräftelse på sin kvinnlighet när hon tar hand om honom och tar ansvar för hur han har det […] Det är möjligt för honom att vara mer sparsam med sin bekräftelse av henne och ändå vara garanterad bekräftelse själv. Hon kan önska mer spegling men hon kan inte kräva det. Detta synliggör tesen att kvinnor har rätt att ge till män och män har rätt att ta emot utan att ge tillbaka.

[…]

Genom att fråga honom hur han har det, hur han mår och vad han tänker, skaffar hon sig kunskap om honom som hon sedan använder i andra situationer. Hon bildar sig på detta sätt en uppfattning om vem hon tror han är och vilka behov hon tror att han har. Det ger henne en känsla av styrka och bekräftar vad hon uppfattar som sin kvinnlighet.

Alltså: kvinnan skaffar sig en ”känsla av styrka”, eller makt, genom att se och tillfredsställa mannens behov, genom att känna att hon behövs för honom. På detta sätt kan även hushållsarbetet förstås. Kvinnan tillfredsställer mannens behov utan att han behöver fråga om det, och bekräftar därmed sig själv som kvinna. Detta är något jag själv verkligen kan relatera till, just att liksom verkligen vilja tillfredsställa genom att på olika sätt ”pyssla om”, visa omsorg och så vidare och hur skönt det kändes när en lyckades med att göra det.

Kvinnan utövar makt utifrån en högst underordnad position, där makten syftar till att tillfredsställa mannens behov. Tillfredsställs inte dessa behov så kommer nog inte kvinnan få utöva makt över hushållet. Det är en makt som är kringskuren för att passa mannen, som endast kan utövas inom högst snäva ramat, inte en makt som finns till för kvinnan och hennes behov.

9 kommentarer till Om makten i att vara hemmets projektledare.

  • burgschki skriver:

    Väldigt bra analys och reflektion. Men sedan får ju män ofta sin manlighet bekräftad genom att ta hand om sin kvinnliga partner vilket kan vara lika ompysslande men då genom klassiska manliga sysslor bära tunga saker osv. Hamnar själv ofta i den rollen, jag är stark kvinna, kontrollerande vill gå min egen väg osv och killen känner sig manlig och behövd när jag låter honom ta hand om mig.

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Står en del om manligt omhändertagande i Det kallas kärlek, där den mer beskrivs som ngt sensationellt som sker ibland, vilket kvinnan uppmärksammar och är tacksam för, medan den kvinnliga omsorgen sker ständigt i vardagen och inte uppmärksamma på samma sätt. Men ja, i ett förhållande vill en ju känna sig behövd och uppskattad, oavsett kön.

  • Magdalena skriver:

    Du skriver så fantastiskt bra & lättförståeligt. Känner mig alltid upplyst efter att ha läst nåt av dina inlägg. Stort tack för det.

  • Anna skriver:

    Känner igen varenda stavelse i ditt inlägg, bra skrivet!! Har också läst boken även om det nu var ett tag sen. Fattar alltså direkt var du menar, har en massa kunskap på området och kan ganska enkelt känna igen ”fällorna”. Lik förbannat sitter jag i en super-hetero-normativ situation och med projektledarrollen.

    Att det ska vara så svårt att förena teori och praktik.

  • Anna skriver:

    Så bra, så sant. Jag sitter i precis den situationen, men helt oförmögen att orka ta mig ur den eftersom vi har små barn tillsammans, små barn som ingen av oss känner att vi vill tvinga in i ett varannan-veckas-boende eller släppa taget om.

  • Anonym skriver:

    Jävligt bra inlägg. Jag bor ihop med en manlig vän, sedan en kort tid och börjar inse att det är jag som projektleder städningen. Denna man definerar sig som feminist och vi har ofta bra disskutioner. På sistonde har han dock hakat upp sig på hur mycket män minsann lider av patriarkatet, lika mycket som kvinnor. Well.. vi har i alla fall hamnat i en spiral där jag håller på att irritera sönder mig på att jag städar mest och han upplever mig som tjatig och vill göra ”en sak i taget” vilket är typ en sak i veckan. Jag har upplevt detta så jävla många gånger förr då jag bott med män, och anstränger mig som fan för att inte bli irriterad och tjatig. Alltså typ städar och låter glad medan han kollar på. När jag föreslår att han ska göra något upplever han det som att jag bossar över honom. Han tyckter inte att det är lika viktigt som jag att det är städat hemma, men eftersom vi bor med en tjej som är utbränd så är det för mig viktigt att hon har så lite att göra hemma som möjligt, och att vi två sköter städningen. Detta har jag kommunicerat, och ändå är det såhär. Strejkar jag blir det svinstia (som han inte har så mkt emot), men mer stress för vår vän. Alltså, hur fan kommunicerar en till förtryckarjävlarna att städa mer utan att de går i känslomässig affekt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv