Kategori: Politik

1. Pojken kan tyckas oförarglig, men en ska akta sig för denna man i miniatyr. Pojken ägnar sig gärna åt att leka våldsamma ”lekar”, trakassera flickor i sin omgivning och ställa till med ofog i största allmänhet Detta överses med från omgivningens sida eftersom ”boys will be boys”. Och är det inte lite charmigt när de håller på med ”sin grej” ändå??? Flickorna ska givetvis vara välartade och bara se på när deras jämnåriga ”kamrater” lever rövare, som en övning i deras vuxenliv där hela världen kommer vara deras lekplats.
2. Snubben är det andra utvecklingsstadiet, och kanske den som i högst grad lever ut sin inre grottmänniska. Snubben ägnar sig gärna åt att dra sexistiska ”skämt”, tvinga kvinnor till sex eller låtsas inte uppfatta deras tydliga signaler på att de inte vill. Ibland kan det vara svårt att uppfatta vad han säger eftersom han inte kan artikulera ordentligt, och det kanske är lika bra då han inte brukar ha något av värde att säga. Han jollrar mest om den ena eller andra oväsentligheten.
3. Det sista utvecklingsstadiet är såklart den fullfjädrade mannen. Mannen har så att säga ”växt in” i sin roll som förtryckare, liksom impregnerats i skiten. Han behöver inte överdriva eftersom alla ändå vet vad han går för, det vill säga ingenting. Mannen ägnar sig åt betydligt mer sofistikerade och brutala metoder för sitt förtryck, såsom fysisk och psykisk misshandel, våldtäkt och olika former av exploatering. Till sin hjälp har han politiken, juridiken och ekonomin. Kort sagt; världen är hans ostron!

Jag minns första gången jag såg mig sedd. Första gången jag såg mig själv med någon annans blick, med en mans blick. Jag var kanske tio år gammal, kanske tolv. Vi var på landet. Min morfars bror kommenterade min kropp när jag sprang förbi. “Hon har utvecklats, men hon är lite tjock”, sa han. Det är ett sådant ögonblick jag aldrig kommer glömma.

En grej jag har tänkt lite på på sista tiden rör feministisk internkultur eller diskussionsklimat, och framförallt att ångra sig och be om ursäkt för tidigare misstag.

Det finns en tendens att kräva ursäkter från folk åt höger och vänster, särskild i samband med så kallade callouts, det vill säga när det ”avslöjas” att någon feminist har gjort något ”problematiskt”. Detta kan bli ganska tidsödande, speciellt för den som (likt mig själv) har ett fem år gammalt arkiv på nätet med en massa texter, tweets och bilder som säkert upprör någon (och det ibland på rättvisa grunder).

Det är svårt att hålla koll på alla dumheter en gör sig skyldig till, eller för den delen allting som folk uppfattar som dumheter. Om en spenderar mycket tid på internet blir det snabbt omöjligt att överblicka allting en skrivit, och att förvänta sig att en då ska kunna be om ursäkt för allt så fort en kommer på att en gjort något fel är helt enkelt orealistiskt.

Ett av de mest överdrivna exempel på detta jag stött på var när någon grävde upp ett fem år gammalt inlägg av Lady Dahmer där hon hade uttryckt sig fel. Hon hade skrivit inlägg senare om att det hon skrev var fel, men inte bett om ursäkt för den specifika händelsen helt enkelt för att hon inte mindes den. Detta drogs upp i ett gräl som rörde något helt annat, av en person som egentligen inte var berörd, mest för att visa på någon slags poäng. Jag tvivlar på att den här personen själv skulle kunna utstå samma granskning.

Jag föredrar att ha en förlåtande attityd mot mina egna. Jag vet många som har gjort precis samma dumheter som de nu tar avstånd från. Jag skulle inte konfrontera dem med dessa, det finns liksom inget syfte. Det viktiga är ju att det sker en förändring, och att gräva i det förflutna är knappast konstruktivt. Ibland kan jag såklart vara skeptisk till en person som jag vet gjort många keffa saker, men det gör snarare att jag inte har så högt förtroende för denne snarare än att jag kräver ursäkter.

Jag tror inte att det gynnas förändring att avkräva ursäkter och avståndstaganden för tidigare misstag, snarare låser det fast personer i en position som de inte snabbt och smidigt kan ta sig ifrån. De tvingas rannsaka sig själva för varje steg framåt, vilket kan vara en både smärtsam och tidsödande process. Det rör upp en massa skit som ingen egentligen tjänar något på att diskutera.

1. Att det nedvärderar kvinnor de har sex med. Av någon anledning så brukar män dela upp kvinnor i hora/madonna-kategorier som är ömsesidigt uteslutande. Om de har bestämt sig för att en kvinna är en hora har de sex med henne för att sedan behandla henne som skräp, helt enkelt för att de inte anser att hon är värd mer än så. Detta kan medföra en stor förlust av självrespekt för kvinnan, bara för att mannen inte kunde kosta på sig att visa grundläggande respekt för henne.
2. De trycker ständigt ner kvinnor för att själva känna sig bättre. Ingenting skrämmer mannen mer än att inte ha tillgång till kvinnor och deras fulla uppmärksamhet. Mannen är beroende av att kvinnor ska agera livsbekräftare åt dem. De vet att om kvinnor känner sig underlägsna dem så kommer de göra allt för att tillfredsställa dem och få deras uppmärksamhet. Därför så ser de till att kvinnor känner sig ständigt underlägsna genom diverse pikar. När kvinnan går omkring med en ständig känsla av osäkerhet så måste hon tassa på tå kring mannen och tillfredsställa alla hans behov.
3. De förhindrar relationer mellan kvinnor genom att sprida homofobi. De vet att om kvinnor kände att de hade möjlighet att ha relationer med varandra så skulle det absolut flertalet välja bort relationer med män. Därför måste de ständigt se till att kvinnor inte känner till denna möjlighet, eller i alla fall inte ser den som ett reellt alternativ. Detta gör dem genom att ständigt prata om hur dåliga lesbiska kvinnor är, hur dåligt en mår om en är lesbisk och så vidare och så vidare.
4. Inte bara förhindrar de kärleksrelationer mellan kvinnor, utan även vänskapsrelationer. Till exempel så sprider de lögner om att kvinnor inte kan umgås fler än två, att kvinnor snackar skit om varandra, att kvinnor bara konkurrerar med varandra och att all kvinnlig interaktion i själva verket handlar om att imponera på män. Det sorgliga är att mannen lögner ofta resulterar i att den kvinnliga interaktionen faktiskt blir sådan som han anser att den är.

5. De kräver att kvinnor ska lägga sin dyrbara tid på att coacha dem genom livet. Eftersom män inte klarar av att göra någonting själva så kräver de att kvinnor ska sköta deras liv åt dem. De försöker få det till att detta ligger i kvinnornas egna intresse, vilket givetvis är en lögn. Mannen kommer inte förändra sig för att en daltar med honom, den enda utvägen är att han måste ta eget ansvar över sitt liv och sina val.

Fyll gärna på listan med era egna skäl!

Sedan män slutade vara ett givet inslag i min vardag så blev det också mindre viktigt för mig att hata män. Det kunde liksom kvitta, det fyllde ingen riktig funktion sedan jag slutat umgås med män. Hat är, som alla andra känslor, reaktioner på situationer. Känslor har ett syfte; att ta en igenom situationen någorlunda helskinnad, framförallt mentalt. Samma sak gäller för hat; att hata kan vara ett effektivt sätt att lägga skulden där den hör hemma och få kraft och styrka att ta sig ur en destruktiv situation, men om en inte längre är i en sådan situation kan hatet snarast bli negativt, det kan bli en kraft som bryter ner en snarare än bevarar och bygger upp.

Ingen hatar män så mycket som heterosexuella kvinnor som lever i relationer med män. De MÅSTE hata män för att bevara sig själva och upprätthålla någon form av värdighet i sin situation. Om de inte hatar män går de under, eftersom det innebär att de måste lägga all skuld för förtrycket de utsätts för på sig själva, och det orkar ingen människa med i längden. Lesbiska kvinnor har helt enkelt inte samma behov av att hata män, eftersom de inte är ett ständigt inslag som vi måste försvara oss emot. Vi kan sänka garden för det allra mesta.

Men av någon anledning tycker sig ofta heterokvinnor ha ensamrätt till manshat. Så fort en instämmer i klagosången och kommer med förslag på konstruktiva lösningar (att lämna skithögen, att börja dejta kvinnor, att avbryta kontakten med manliga vänner och så vidare) så tar det stopp. Det är liksom inte meningen att manshatet ska resultera i något konstruktivt, det syftar enbart till att upprätthålla status quo. Hatet finns för att stå ut i en situation en inte ämnar förändra.

Jag kan bli så trött på hyckleriet i att anse att alla i omgivningen ska hylla ens liv och relationsform samtidigt som en själv förbehåller sig rätten att spy galla över detsamma. Det är så tröttsamt att lyssna på en människa som ständigt ljuger för sig själv, och även tvingas delta i lögnen för att inte anklagas för att vara osysterlig. Jag är trött på detta.

Jag har tagit ansvar för mig själv och tagit mig ur en livssituation, och detta gör att jag slipper gå omkring och hata konstant. Jag har gjort upp med hatet, och jag önskar att andra också kunde göra det så jag slapp lyssna på malandet. Det går att leva på ett annat sätt, en behöver inte gå omkring och konsumeras av hat bara för att jorden befolkas av avskyvärda män.

Ibland tänker jag vad vi skulle göra med alla könskrigsveteraner i det postpatriarkala samhället. Hur skulle vi hantera alla kvinnor som har blivit sårade och sargade av patriarkatet?

I det här samhället finns ingen tid att ta hand om gamla trauman, och det kanske är tur. Det är nog bättre att samla det på hög än att bearbeta det, när det enda som sker är att en utsätts för nya. Men om det faktiskt fanns en ände på lidandet så skulle det kanske finnas en poäng med att lyfta upp allting i ljuset och bearbeta det?

En vän till mig skrev att hon trodde att såren skulle vara för djupa för att kunna komma över, men jag tror den typen av läkningsprocesser kan gå snabbt så länge en är i en gynnsam miljö. Anledningen till att det går långsamt att komma över patriarkala övergrepp är ju att en ständigt utsätts för nya – du kan inte komma över en situation du fortfarande befinner dig i. Att människor trots detta försöker är i bästa fall lönlöst, i värsta fall rentav skadligt.

Vad jag önskar mig mer än något annat är ett samhälle med tid att läka i. Ett samhälle där det var okej att stanna upp och älta utan och innan, om det var vad en behövde. Ett samhälle där människor hade tid och ork att bry sig om en under dessa processer, istället för att vara förbittrade över att de själva aldrig fått samma lyx.