Politik – Sida 14 – Fanny Åström

Kvinnan får sitt sociala erkännande genom mannen.

Bläddrade lite i Det andra könet och hittade detta om hur en som kvinna får tillträde till vuxenlivet. Nu har ju kvinnor en större tillgång till arbetslivet än när denna skrevs, men det gäller fortfarande att kvinnors tillgång till självförverkligande är betydligt mindre än männens. För henne är det svårare att växa och expandera utanför hemmet, hennes förverklignde är snarare avhängigt mannens förverkligande; om hennes man lyckas är det som att även hon gör det.

Jag tycker om citatet ”hon får betala sin frigörelse med självuppgivelse” och tänker på det Jonasdottir skriver om att kvinnan, för att bli en könsvarelse vilket krävs för att vara en sjävlständigt samhällsmedborgare, måste under kasta sig mannen. Bara så kan hon får det sociala erkännande som krävs för att kunna ta någon slags plats i samhället, för att kunna göra anspråk på att ta del av det etablerade samhällets frukter. Hon ses sosm vuxen för att hon lyckats fånga och behålla en man, inte för sin egen skull. Det är till sist alltid mannen som avgör.

Visst påverkas även en mans ställning av hur framgångsrik han är med kvinnor, men inte alls på samma avgörande sätt. Det är fortfarande accepterat att en man är så uppslukad av sitt arbete att han inte skaffar någon kvinna alls, eller att han helt enkelt misslyckas. Vidare så blockeras inte hans chanser att förverkliga sig på egen hand av att ha en kvinna, snarare förstärks de i och med att hon sköter hemmet och ger honom den bekräftelse som behövs för att han ska kunna röra sig i det offentliga rummet med den värdighet som bara en människa som vet sig vara sedd och älskad kan uppbåda.

Skitsnackande kvinnor och ”sköna” män.

Det sägs ofta att kvinnor är mer falska, det är kanske sant med tanke på att män sällan behöver gå några större omvägar för att uttrycka sitt förakt för kvinnor. Andra kvinnor kanske i högre grad behöver linda in sina ord, eftersom det inte finns samma acceptans för att kvinnor kläcker ur sig vad som helst. En kvinna ursäktas inte för att hon är mer värd, hon har inte samma rättigheter att såra andra kvinnor. Män sitter inne på denna rätt eftersom de anses vara högre stående, de har rätt att nedvärdera oss och få oss att känna oss värdelösa hur mycket de vill. Ingenting kommer reflekteras tillbaka på deras stjärnglans.

Nå, män behöver sällan vara falska för att få en att känna sig helt jävla värdelös, de bara säger skiten rakt ut. Eller så säger de ingenting och låter tystnaden tala, så får en själv sitta där och fantisera ihop vad de tycker och tänker om en! Ofta är det ju mycket mer fantasifullt än vad mannen själv lyckats koka ihop, för de är ju tyvärr (eller kanske turligt nog) inte särskilt begåvade.

Män har verkligen en stark förmåga att få en att känna sig värdelös med enbart blickar och tung, talande tystnad. En har liksom internaliserat så mycket av deras skit genom åren så en vet vad en förväntas tänka och tycka om sig själv, och gör det innan de ens hinner börja. Detta är en del av den manliga makten, förmågan att få kvinnor att känna sig helt jävla värdelösa utan att ens säga något. Det är en makt de har över oss för att vi behöver deras godkännande för att ha rätt att finnas till. Vår existens är villkorad av dem, av deras nåd.

Även mycket av det drama som skapas mellan kvinnor beror på något sätt på män. Kvinnor hatar varandra för att det bara finns plats för ett mycket litet antal kvinnor i toppen av den manligt styrda hierarkin, och alla kvinnor vill dit. Därför måste vi klanka ner på varandra för att stärka vår egen position. Och eftersom det som upprepas varje dag slutligen blir sanning i ens ögon så upprätthåller kvinnan såklart dessa idéer även när hon bara umgås med andra kvinnor. Vi intalar oss att kvinnor är falska, att vi sprider rykten och förtal, att män är så mycket mer sköna och avslappnade och så vidare. Detta för att det är dessa lögner vi måste upprepa inför andra för att få ”rätt” plats i hierarkin.

Ju färre män och kvinnor som har relationer med män jag har i mitt liv desto mindre drama blir det. Det drama som ändå skapas är betydligt mycket mer harmlöst än det som jag behövde utstå innan, och beror i regel också på kvinnohat och lesbofobi, till exempel folk som mår dåligt på grund av en uppväxt i patriarkatet eller det faktum att alla ligger med alla eftersom flatvärlden är så liten. I en värld utan män skulle det såklart inte se ut så.

Topp tre vidriga handlingar män utfört mot mig.

Att aldrig någonsin be om ursäkt eller erkänna mig. Detta var ett stående inslag under hela mina uppväxt, den totala bristen på någon slags bekräftelse av min person och att jag kunde ha rätt. Jag bråkade och skrek och grät för att få något slags erkännande, men det kom aldrig. Ju ledsnare jag blev desto mer lik en staty blev han, ointaglig för alla mina känslor och vädjanden. jag ville bara bli bekräftad, men det blev jag såklart inte. Män tycker nämligen om när folk krälar vid deras fötter.Valerie Solanas har skrivit bra om detta fenomen:
Och Daddy kan, till skillnad från modern, aldrig ge efter för sina barn, eftersom han till varje pris måste behålla vanföreställningen om sin beslutsamhet, om att alltid ha rätt, om kraft och styrka. Att aldrig få sin vilja igenom leder till en brist på självförtroende när det gäller att hantera världen och till ett passivt accepterande av sakernas tillstånd.
Denna oförmåga att släppa garden och liksom ge efter är så jävla omogen.
Mikroaggressioner i form av ”tips” om hur jag skulle bli mer socialt kompetent. Detta gjorde mig oerhört socialt osäker under en lång period av mitt liv. Det var först när vi gjorde slut och jag flyttande utomlands för att klara mig på egen hand som jag insåg att jag faktiskt är socialt kompetent på egen hand. Ett tillfälle minns jag extra tydligt, när en av hans vänner anförtrodde sig till mig och han blev arg för att jag tydligen ”förstört stämningen”. I själva verket handlade det såklart om att han var sur för att han, trots all sin sociala förmåga, inte hade varit personens förstahandsval. Istället var det hans socialt inkompetenta flickvän som fick ta hand om det. Jobbigt för hans självbild.
Valerie Solanas har skrivit klokt om detta:
Varje man vet innerst inne att han är en värdelös skit. Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.
Detta är en så perfekt beskrivning av honom! Han ville aldrig någonsin att något skulle bli obehagligt. Det var det absolut viktigaste för honom.
Det gick så långt att jag rentav bad honom om att uppfostra mig. Jag litade helt enkelt inte på min egen förmåga. Detta var såklart ett sätt att isolera mig i min relation till honom och göra mig oförmögen att klara mig på egen hand socialt. Smart.
Göra mig känslomässigt beroende genom orimliga löften. En partner jag hade höll jämt och ständigt på att pracka på mig en massa löften, som kom helt oombett. Typ att han skulle älska mig för evigt etc etc. Detta gjorde mig såklart känslomässigt beroende av honom, för det var ju såklart bekvämt att tro på allt han sa. Vem orkar upprätthålla sitt eget system för trygghet och bekräftelse när en har dessa snabba fixar så nära till hands? Problemet var ju såklart att det var lögner, och det blev uppenbart dagen vi gjorde slut. Jag var typ såhär:Han hade verkligen gjort ett bra jobb med att få mig beroende av honom. Det var hemskt. Det var som att fråntas all sin agens.Valerie Solanas har skrivit bra även om detta:
Då mannen är oförmögen till empati, ömhet och lojalitet och bara ser till sina egna intressen har han ingen känsla för rent spel. Eftersom han är feg måste han hela tiden vädja till kvinnan för att vinna hennes gillande, han är hjälplös utan det, och han befinner sig alltid i fruktan för att hans primitivism, hans manlighet, ska upptäckas. Då han alltid är i behov av att täcka upp för något måste han ständigt ljuga. Och eftersom han är tom har han varken heder eller integritet – han vet inte vad dessa ord betyder. Mannen är kort sagt opålitlig och den enda rimliga attityden i mannens »samhälle« är cynism och misstro.
Allting handlar om att binda kvinnor till sig! Att göra dem beroende av en för att säkra tillgången.

Män är ansvariga för sina handlingar.

Jag tycker det är intressant hur upprörda folk blir när en påpekar att män är ansvariga för sina handlingar. ”Det är faktiskt socialisering” låter det. Jo, såklart finns det sådana aspekter, även om jag tror att det är det konkreta maktskillnaden mellan könen i verje givet ögonblick som gör män våldsamma snarare än att de socialiserats till att bli det. Män brukar våld för att de kan, de vet att de kan komma undan med det utan några större konsekvenser.

Min poäng är hur som helst att män måste börja ses som ansvariga för vad de gör. Det är konkreta män som slår och våldtar kvinnor, inte någon social konstruktion. Så länge män inte anses ansvariga har jag svårt att se hur vi skulle kunna nå en förändring.

Män kan ju faktiskt resonera, hur oerhört det än kan låta. De borde själva kunna ta ansvar för sina handlingar på ett moget sätt. Poängen är att de aldrig behöver göra det eftersom omgivningen ständigt urskuldar dem. Detta måste givetvis upphöra.En kan ju hävda att folk inte har ansvar för sättet samhället är uppbyggt, men det gäller mest den som inte har någon makt att styra sitt eget liv. Kvinnor rår inte för att de blir misshandlade och våldtagna, men män rår för att de utför dessa handlingar. Det finns ingen som tvingar dem till det, även om det ofta låter så när de bölar om att de minsann inte kan ta något ansvar för vad de gör.

Jag är så trött på detta ständiga daltande med män. Det är så synd om dem för att de har blivit fostrad in i en destruktiv mansroll. Kvinnor ska uppfostra dem och lära sig att bete sig någorlunda rimligt, för de kan helt enkelt inte själva. En blir ju illamående.

Jämställdhet.

Det här med jämställdhetsarbete tycker jag är intressant. Som feminist får en höra att en ska bedriva jämställdhetsarbete i sin heterosexuella relation. För att den ska bli bättre. Det ligger ju i ens eget intresse att ha en jämställd relation, får en höra. Därför ska en kämpa och kämpa för att få det att fungera.

Men grejen med jämställdhetsarbete är att det, precis som allt annat relationsarbete, faller på kvinnans lott att utföra. Män tar inte ens i närheten av samma ansvar för att en relation ska bli jämställd, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det inte ligger i deras intresse. Det finns en intressekonflikt; män förlorar det kvinnor vinner på att en relation blir jämställd.

Varför ska vi kämpa med att få jämställda relationer? Jag tror att det handlar mycket om att det ska se bra ut. Att ha en jämställd relation är ett självändamål för den heterosexuella feministen. Det är helt enkelt status att lyckas leva ett lyckat heterosexuellt tvåsamt liv. Det väcker beundran. Hur ska en egentligen göra för att lyckas med detta? Råden är många! Det skrivs spaltmeter om hur en ska fixa den där åtråvärda jämställda relationen. Det är nästan som om människor inte kan tänka sig några andra vägar till ett feministiskt liv (vilket säkert också är sanningen).

Jag har själv försökt leva jämställt, och det är såklart omöjligt. Vi lever ju i ett patriarkat, så hur mycket en än anstränger sig kommer maktskillnaden bestå. Den lilla jämställdhet som kan nås är alltid på nåder, och kan tas ifrån en i vilken sekund som helst.

Som kvinna kan en lätt slita ut sig i strävan efter en jämställd relation. Om en misslyckas ligger skulden på en själv; en är inte en tillräckligt bra feminist. En är inte tillräckligt bra på att ställa krav. och kanske framförallt; mannen älskar en inte tillräckligt mycket för att göra det som krävs. Skammen i detta kan vara stor, nästan outhärdlig. Att den som säger sig älska en inte kan anstränga sig för att leva på lika villkor.

Istället för att kämpa för att leva jämställt borde vi förena oss i kampen. Målet är inte en jämställd relation, utan ett samhälle där den ambitionen är överflödig, obegriplig.

”Mansrollen made me do it!”

Feminister tycker ofta om att prata om ”mansrollen” och hur destruktiv den är. Jag kan inte låta bli att undra om detta är ett sätt att ta bort verkliga män ur ekvationen. Om vi pratar om ”mansrollen” så pratar vi om en social konstruktion som liksom har rivits bort från sina utövare, som liksom flyger omkring fritt i samhället och verkar helt på egen hand. Mansrollen gör det ena och det andra, helt utan hjälp av människor av kött och blod.

Det var inte mansrollen som fick mig att känna mig mindervärdig genom att nedvärdera mig. Det var inte mansrollen som tog sig friheter att ta på min kropp. Det är inte mansrollen som slår, mördar och våldtar kvinnor och så vidare. Att prata om mansrollen när det är faktiska män som gör någonting mot verkliga kvinnor är att täcka över detta faktum och försöka göra dessa verkliga förövare osynliga.

Vidare ingår det knappast i den påbjudna ”mansrollen” att göra dessa saker. Att vara våldsam anses inte ”manligt” eller positivt i samhället i stort. Detta gör män ändå, utan att de egentligen uppmuntras till det i någon större utsträckning. Hur kan det komma sig? Det är uppenbarligen inte ”mansrollen” som är skyldig, utan männen själva.

Jag tycker vi ska sluta prata om mansrollen och börja prata om män. För det är män som gör alla de här sakerna mot kvinnor, män av kött och blod som slår, våldtar och mördar. Det är viktigt att vi inte fråntar dem deras ansvar för att de råkar leva i ett samhälle där de uppfostras på ett visst sätt, de har fortfarande ett val precis som alla andra. De behöver inte göra dessa saker, de uppmuntras inte ens till det, men de gör dem ändå. Varför vet jag inte, kanske för att de vet att de kan komma undan med det? Kanske för att de är empatilösa?

Mansrollen är bara summan av alla mäns handlingar. Det är männen själva som är ansvariga för den. Därför måste vi sluta prata om det som något fristående, något som föregår faktiska mäns handlingar.

”Genom det skräp som varje expanderande liv lämnar bakom sig tar hon sig an själva livet”.

Jag älskar den här passagen i Det andra könet. Den beskriver hur kvinnan är dömd till att motarbeta alla former av utveckling, då hennes uppgift är att upprätthålla status quo. Framförallt formuleringen expanderande liv tycker jag är fantastisk, det ringar på något sätt in allt det en förvägras som kvinna; utveckling, att överskrida sig själv, att få växa sig större. Hur hon är så fångad i detta att hon även begränsar andras utveckling; hon blir en stoppkloss och därmed irriterande och ogillad. Hon begränsar sina barns fria utveckling eftersom det innebär besvär för henne att städa upp efter dem.

De värsta övergreppen är de en låter ske.

Jag tänker på övergrepp och på skam. Skammen i att låta sig bli utsatt för övergrepp för att en inte kan eller orkar göra motstånd. Det kan vara väldigt svårt att göra motstånd, det är så mycket en har internaliserat om sin plats i tillvaron som strider emot den handlingen. Att inte vara till lags, att säga ifrån och stå upp för sig själv är ingenting en lär sig som kvinna.

Men trots detta kommer tankarna efteråt; varför sade jag inte ifrån? Varför underkastade jag mig och lät mig bli utsatt för detta? Vad har jag för rätt att klaga eller vara ledsen över det som skett, som inte ens sa nej? Det är svårt att tillåta sig att ha dessa känslor.

För vi vet att vi är rättslösa.

Jag tänker på rädslan en kan känna som kvinna för att bli utsatt för något. Våldtäkt, misshandel i hemmet, sexuella trakasserier och så vidare. Det som skrämmer mig mest med dessa scenarier är egentligen inte handlingarna i sig, utan det som kommer följa efteråt. Att behöva förklara vad som har hänt. Att behöva avgöra vem en litar på och inte. Att behöva lyssna på folks reaktioner. Att behöva ta ställning till huruvida en ska anmäla eller inte. Att bli misstänkliggjord om en inte anmäler, för då kan det ju inte ha varit så farligt, och om en anmäler eftersom det liksom är så det går till.

Som kvinna vet en att en är rättslös. Vi vet att vi är lovligt byte för den som råkar känna för det. Och vi vet att möjligheterna till upprättelse är väldigt små om vi utsätts för något.

Denna insikt gör det så mycket mer angeläget att anpassa sitt levnadsmönster efter en tänkt förövare. Insikten om allting som skulle ske efteråt, om hur hopplöst det skulle vara att försöka få till en dom eller kanske att ens få människor att tro på det som inträffat. Kanske är förövaren någon i vår närhet, då är risken stor att andra kommer hålla honom om ryggen.

Detta är vad jag tänker på när jag tänker på misshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier. Jag tror att alla kvinnor har någon slags plan, en idé om hur de skulle agera om de behövde. Jag brukar tänka att jag nog inte skulle bry mig om att anmäla, jag skulle inte orka stå upp för mig själv på det sättet.

Girlfriend jeans.

Surfade lite på h&m:s webshop och hittade dessa ”girlfriend jeans”. Jag antar att det ska vara något slags komplement till en annan modell som heter boyfriend, som ska ge intrycket av att en tagit på sig sin pojkväns brallor. Är det meningen att det ska se ut som om en tagit på sig flickvännens byxor nu? Det verkar ju trevligt med lite mer lesbiskt mode.

Nej, så är det såklart inte (haha). Det handlar såklart om att det är flickvännens egna byxor som flickvännen själv har på sig!!! Tokigt!!! Kan vara så att det är en lite skönt avslappnad look som en kan sporta om en redan har en fast partner och inte är ~*ute på marknaden*~ så att säga. Jag vet inte.

Tycker det är roligt hur folk verkligen slår knut på sig själva för att få saker och ting att handla om män. Även jeans!!!