På grund av allmän stress och deppighet så hinner jag inte fixa någon lucka idag.
Därför vill jag be er: kom med egna tips! Jag vet att en massa av er har vettiga saker att säga kring hur en kan agera feministiskt. Skriv gärna om detta i kommentarsfältet.
Återkommer förhoppningsvis med ny kraft imorgon.
Var ju som ni kanske minns hemma hos min mormor för ett tag sedan. Vi talade en del om hennes liv, bland annat de relationer hon haft. Det finns så mycket av det hon berättar som jag känner igen mig i, drag som hon och jag har gemensamt. Skillnaden är att mitt sätt att hantera dem på är totalt annorlunda. Det beror såklart dels på olika livssituationer, men det beror också på att jag har en feministisk analys i bakgrunden. En analys som ger mig kraft att säga nej till vissa saker. Jag är helt övertygad om att detta redan idag har besparat mig en massa lidande, och att det kommer fortsätta göra så även i resten av mitt liv.
Så återigen: tack feminismen!
Lucka åtta och lucka tio har handlat om hur en kan försöka skapa jämställdhet i sitt förhållande genom att uppmärksamma det arbete en utför både för sig själv och sin partner, mer konkret genom att för en tid strunta i att utföra detta arbete och kolla vad som händer. Det första steget är att medvetandegöra sig själv om vad detta arbete är och vad det betyder. Men för att skapa jämställdhet måste en även ta upp det hela till diskussion med sin partner, vilket troligen kommer leda till en konflikt.
Ett vanligt problem när det kommer till konflikter i relationer är att mannen får tolkningsföreträdet. Som exempel kan vi nämna konflikter som bygger på att kvinnan tar det övergripande ansvaret för att saker och ting sköts i hushållet, och därför uppfattas som ”pedant” och ”tjatig” när hon påminner om saker som behöver göras. På samma sätt uppfattas det ofta som att kvinnan är ”jobbig” när hon söker kontakt. Detta är i själva verket relationsproblem, som alltså har att göra med hur parterna sinsemellan konstruerar sin relation. Ändå så uppfattas de, i vår kultur, som kvinnans personliga problem. Denna kulturella tolkningsram smittar såklart av sig på hur saker och ting tolkas i relationer.
Förutom detta har vi också en kultur där män generellt anses mer ”logiska” och ”rationella” och därför mer förmögna att se saker och ting som de verkligen är. Många kvinnor socialiseras även in i att se sina egna tolkningar av verkligheten som mindre valida. En annan faktor är att kvinnan generellt är den som skulle tjäna på förändring i fördelningen av arbete, medan mannen troligen tjänar på att ha kvar det som det är.
Allt detta sammantaget gör att det finns ett manligt tolkningsföreträde som ofta syns i konflikter i relationer och gör att kvinnan ofta får ”lägga sig”. Att upphäva detta tolkningsföreträde är en viktigt del i att kunna förändra något i relationen. De viktigaste för att göra detta är att vara medveten om att tolkningsföreträdet finns och vara uppmärksam på situationer där det kan dyka upp.
Vad som också kan hjälpa är att själv vara riktigt säker på vad en är ute efter innan en tar upp en konflikt. Ofta när en tar upp saker och ting utan att ha tänkt igenom dem själv ordentligt innan så blir det lättare att adaptera den andra personens syn på det hela. Av detta skäl tycker jag bland annat att en ska göra som jag förespråkat i inläggen innan, och testa för att få kött på benen och definiera mer tydligt vari ojämställdheten ligger.
Om du själv och säker på vad du tycker är problemet, vad du vill uppnå och hur saker och ting skulle kunna förändras innan du tar upp samtalet kommer det troligen att bli lättare att inte falla in i att ge honom tolkningsföreträde. Därför är det viktigt att formulera dina tankar tydligt inför dig själv innan du tar upp en diskussion, och gärna att du har så mycket konkreta exempel som möjligt (det är inte alltid möjligt, jag vet).
Detta betyder inte att en absolut inte kan ändra sin åsikt, men det är viktigt att notera varför en gör det. Om det är för att du tvivlar på din egen förmåga att bedöma rätt och fel eller för att du vill undvika konflikt så är det kanske inte det bästa skälet. Därför är det viktigt att en går in i viktiga konflikter med en tydlig problemformulering och ett tydligt mål, så att ens upplevelser inte blir bortshabblade av hans tolkningsföreträde.
Jag tror det var i söndags som det senaste twitterhaveriet gick av stapeln, kallat #pepparkaksgate. Grunden för det hela var en artikel i Nerikes Allehanda som handlade om ett barn som inte fick vara pepparkaka i skolans luciatåg eftersom det, enligt artikeln, kunde uppfattas som främlingsfientligt. Detta fick ungefär hela twitter att slå bakut och skriva om att detta minsann är att dra pk-ismen för långt, uttryckt på en massa olika sätt. Även personer som själva ingår i den politiskt korrekta sfären upprördes, bland annat Lady Dahmer som upprörs över det överdrivna hänsynstagandet till att någon kan ”ta illa upp”. Det hela slutade med att det kom en ny artikel där det hela förklarades som ett missförstånd. Detta kan såklart vara en efterhandskonstruktion, men det kan minst lika gärna vara helt sant eftersom källan i den första artikeln inte verkade vara mycket mer än den berörda tioåringens mor. Nå, spela roll.
Jag håller såklart i sak med om att det är trams att tycka att det är rasism med pepparkaksgubbar i luciatåget, om det nu var så det var. Jag tänker inte heller ge mig in i en diskussion om den tragiska bristen på både källkritik och nyansering som alltid förekommer i den här typen av debatter, eftersom den borde vara ganska uppenbar för de flesta. Vad jag däremot har otroligt svårt för är hur många personer som ingår i den politiskt korrekta sfären är så otroligt ängsliga kring detta att en måste göra värsta grejen så fort något går utanför vad en anser är ”okej” att göra i den politiska korrekthetens namn.
Samma tendens finns hos feminister att alltid ”ta avstånd” då en tycker att någon feminist har gått för långt. Jag tycker att detta är relevant i vissa fall (även om jag själv inte alltid gör det) som när det rör länge pågående debatter eller sådant som fungerar som vattendelare inom den feministiska sfären. Däremot ser jag inget behov av att ta avstånd så fort någon feminist säger något jag inte sympatiserar med. Jag tar avstånd från vanligt förekommande fenomen som jag inte sympatiserar med, men jag ser inget behov av att t avstånd från alla yttranden från feministiskt håll jag inte sympatiserar med. Detta vore att lägga energi på helt fel saker och skapa onödiga konflikter i en grupp som faktiskt ändå överlag delar mina intressen. Jag är helt för intern kritik inom politiska rörelser, men det måste ske på ett rimligt sätt och när det behövs.
Och att som en person som generellt är för politisk korrekthet göra en så stor grej av den här pepparkakshistorien, och även av ”debatten” kring att kulturhuset flyttade Tintin i kongo från barnavdelningen som var för ett tag sedan, tycker jag är att springa rasisternas ärenden. Genom att bidra till att göra en så jävla stor grej kring varje liten skitgrej som händer så befäster en en bild av att det finns en ”pk-ism” i samhället. En bild som rasister har gjort väldigt väldigt mycket för att sprida, och som pk-människor alltså hjälper till att sprida än mer. När folk pratar mycket om något som egentligen inte alls är representativt eller ens regelbundet förekommande så tar det så otroligt mycket mer plats än vad det egentligen borde ta. Det skapar en allmän bild av att detta är ett fenomen snarare än en enskild händelse.
Företrädare för rasistiska, eller för den delen sexistiska, åsikter gör extremt sällan detta, det är ju aldrig så att någon företrädare för Sd själv drar uppmärksamhet kring att någon kommun eller skola agerat rasistiskt. De svarar ju knappt ens på direkt fråga kring sådana ärenden! Om de hela tiden hade belyst den rasism som finns i samhället hade de såklart förlorat extremt mycket på detta, det säger ju sig självt. Så varför belyser pk-människor ständigt de få (och ofta missvisande) exempel som finns på orimlig politisk korrekthet?
Alltså gud, du är Pk. Du är för ett ickesexistiskt, ickerasistiskt och jämlikt samhälle. Bara chilla i detta och be inte om ursäkt för dig hela jävla tiden. Du behöver inte, och du bör inte heller, ”ta avstånd” från alla personer och institutioner som implementerar detta på ett sätt som inte faller dig i smaken. Genom att alltid ”ta avstånd” från saker som inte är representativa för de politiskt korrekta sfären i stort så bidrar du till att skapa en bild av att detta är vanligt förekommande, och därmed värt att ta avstånd ifrån. Gör inte det!
Det är så sjukt jävla onödigt att skapa splittringar genom att ”ta avstånd” när det inte ens behövs. Jag blir så otroligt otroligt trött på denna ängslighet från vissa pk-människor. Varför ska det vara så förbannat svårt att stå för att en generellt sympatiserar med den rörelse som syftar till att bekämpa rasism och sexism? Varför måste en alltid ta avstånd från denna rörelse så fort en får chansen? Skäms ni för att ni är Pk eller vad fan är grejen?
Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).
Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.
Lucka åtta hade visserligen titeln Skit i allt, men jag tog bara upp hushållsarbete. Idag så vill jag uppmuntra till att även strunta i känslomässigt arbete.
Eftersom det känslomässiga arbetet kan vara lite svårare att upptäcka tänker jag vara lite mer konkret. Nedan följer fyra exempel på vad jag menar med känslomässigt arbete.
Att ta olika former av socialt ansvar är såklart en jättebra sak att göra, men det blir problematiskt om det alltid är en viss person som gör det samtidigt som andra konsekvent låter bli. Det känslomässiga arbetet är nödvändigt för att en relation ska fungera, och om kvinnan gör det i högre grad än mannen (vilket hon ofta gör) så innebär det i slutänden att hon blir dränerad på känslomässig energi.
Att sluta med känslomässigt arbete är nog svårare än att undvika hushållarbete ett tag, eftersom det är mer abstrakt. Därför uppmanar jag till att tänka över de fyra punkter jag tagit upp, och fundera på om det är något som känns igen lite extra mycket. Försök i så fall att strunta i att göra detta ett tag, kanske tre-fyra veckor, och kolla vad som händer. Tar han ansvaret istället? Fungerar relationen bra utan att du tar ansvaret? Utifrån detta kan du sedan initiera en diskussion med din partner om det hela.
Detta kan såklart även appliceras på vänskapsrelationer, men blir ofta en större grej i kärleksrelationer eftersom dessa relationer ofta tar upp en större del av våra liv, speciellt om en även bor tillsammans med personen ifråga. Ytterst är detta en fråga om tid och energi: fördelningen av detta arbete är avgörande för vad en har tid till utanför relationen. Därför är det inte bara en fråga om ”jämställdhet för sakens skull” utan en fråga om vad du kommer ha tid till att göra i ditt liv.
För den som inte var övertygad efter mitt inlägg om boken så kommer här ett citat rörande vetenskap och feminism. Hittills har boken varit en svidande kritik mot biologisk om särartsfeminism som jag tror att varje feminist skulle må jävligt bra av att läsa i dessa reaktionära tider.
Vissa kommentarer en får alltså. Jag blir fascinerad över hur fruktansvärt dåliga vissa personer är på att provocera även när de går in stenhårt för det. Som denna kommentar jag fick på inlägget om högerfeminister:
samma korkade idiot som upprepar samma korkade floskler om patriarkatet. Fanny häng med lite, du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat. Och ja jag vet redan att du inte klarar av att argumentera för det…. fortfarande, så ta inte i så du skiter på dig nu.
Denna mening: ”du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat”. Alltså hhahahahaha. Okej. Jag har full förståelse för att det kan vara en härskarteknik att få någon att känna sig ensam och isolerad, men tror personen att jag på allvar ska ta intryck av att jag nog är den ”ända” som tror på patriarkatet? Vore det så så har alla fejkfeminister gjort ett sjukt bra jobb genom att lura mig, och en tycker ju att det är en jävla apparat som satts igång till endast min ära. Nog för att jag kan ta mig själv på för stort allvar, men inte fan tror jag att hela det feministiska samhället är en stor fejk som icensatts bara för att lura mig.
En annan rolig hatkommentar kom här, på luckan och att umgås kvinnoseparatistiskt.
Tycker det är skitbra om tjejer umgås mindre med killar. Grymt skönt att slippa en massa tjattrande. Just att tjejer aldrig kan låta det vara tyst ett tag är skitjobbigt. Har tjejer inget självförtroende eller vad är det som gör att de jämnt måste tjattra om nått nytt när det blir tyst en stund.
Och man ba: okej, men umgås inte med tjejer då? Jag tvivlar på att du blir tvingad till det.
Alltså det är seriöst något jag verkligen undrar över. Alla män som föraktar kvinnor, varför umgås ni med kvinnor? Jag har för vana att undvika umgänge med människor jag föraktar i så hög utsträckning som möjligt.
En annan rolig respons fick jag på twitter. Jag hade skrivit något om jämställda förhållanden och en person ba: ”jag vill ah en kvinnlig kvinna som är undergiven och står vid spisen” (minns ej exakt citat, men andemeningen var denna) och en ba: ”men okej, lycka till?”. Alltså, män får väl vilja ha ojämställda förhållanden om de vill men jag kommer göra vad som står i min makt för att kvinnor ska inse sina intressen och inte vara ihop med sådana fullblodsidioter, och jag kommer aldrig någonsin att inleda ett förhållande med ett sånt jävla mähä, inte ens i hopp om att ”förändra” honom.
Det är klart det finns många män som vill ha en liten nickedocka som passar upp på dem, det är ju bekvämt som fan. Lösningen ligger i att kvinnor ska sluta ställa upp på denna skit. Dessa män måste sluta tro att det är dem jag vädjar till när jag skriver om jämställdhet i relationer. Jämställdheten hänger inte på att några manliga antifeminister blir övertygade, utan på att kvinnor i regel börjar ställa krav på ett värdigt liv.
Nå. Kontentan av detta inlägg är att antifeministtroll är brutalt dåliga på att provocera. Skärp er, fan.
Idag hinner jag inte skriva en egen lucka, och därför så ska jag komma med två tips på vad en kan läsa istället. Båda är från Sofia Zettermarks fantastiska blogg.
Håll tillgodo!
Det finns en ständigt återkommande debatt bland feminister som är om det är möjligt att vara höger och feminist. Senast ut är Uje Brandelius som tycker att högern inte kan göra anspråk på ordet.
Kan en vara höger och feminist? På denna fråga svarar jag ja, eftersom jag tycker att var och en som är medveten om patriarkatet och vill förändra det kan kalla sig feminist. Däremot så tycker jag att långt ifrån alla feministiska inriktningar är meningsfulla.
En person kan ”ta ställning” för och emot en jävla massa saker. Som feminist tar du ställning för jämställdhet, emot patriarkatet. En kan också ta ställning emot klassklyftor, fattigdom, att folk inte får sjukvård och så vidare. Men att ”ta ställning” är i sig inte samma sak som att faktiskt verka för en förändring. Att bara ”vara feminist” är lite som att vara för bra saker.
Jag kan absolut acceptera att dessa personer kallar sig feminister, jag tycker att de är feminister. Däremot ser jag dem inte som personer som tillför något till någon slags politisk kamp som jag anser relevant. Feminister eller ej.
Problemet med borgerlig feminism är för mig inte att det är just borgerlighet och feminism i kombination, utan att det är borgerlighet från första början. Jag är emot borgerligheten på en massa olika sätt. Jag tycker att högerideologier är destruktiva. Däremot skiter jag i vilka etiketter de sätter på sig själva. Om de nu vill kalla sig feminister, fine för mig. Bara för att vi sätter samma etikett på varandra betyder inte det att vi har ett skit gemensamt.
Anledningen till att jag inte kan tänka mig ett samarbete mellan högerfeminism och vänsterfeminism är inte främst för att högerfeminister inte skulle vara ”riktiga” feminister, utan att de är höger. Att vara höger är tillräckligt illa alldeles på sina egna meriter. Högern har en syn på samhället som är så skild från min att det omöjliggör samarbete.
Jag tycker att det är fånigt när en diskuterar vem som har rätt till olika etiketter och inte. Egentligen är det ganska irrelevant vem som kallar sig feminist och inte. Bara för att jag är feminist behöver jag inte samarbeta med alla andra som kallar sig feminister, eller ens respektera dem. Det finns gott om feminister jag tycker är fullkomligt dumma i huvudet utan att för den sakens skull säga att de inte får kalla sig feminister. Det är inte det som är problemet.