Kategori: Politik

Lucka åtta: skit i allt.

Nu blev det ingen lucköppning igår. Sånt som händer. Jag kallar ändå denna för lucka åtta.

Idag tänkte jag ge ett konkret tips på hur du kan uppmärksamma ojämlikhet om du har en heterorelation, speciellt om det är en person du bor tillsammans med. Tipset kan låta enkelt, men är nog för många mycket svårare. Det lyder nämligen: skit i allt.

I många relationer, även de där parterna utför lika många konkreta sysslor, så är det kvinnan som står för det övergripande planerandet av dessa. Det är hon som så att säga har ansvaret för att saker och ting blir gjorda. Detta leder dels till att hon lägger en massa känslomässig energi på att hålla koll, identifiera vad som behöver göras och säga till. Dessutom så är det lätt att hon uppfattas som tjatig, både av sig själv och andra, eftersom det alltid är hon som måste påpeka när något ska bli gjort. Det leder också till att han lätt får en dålig uppfattning om hur mycket som egentligen behöver göras i ett hem, och därmed underskattar hennes arbete.

Försök därför att släppa taget i en vecka, eller kanske två. Strunta i att ta initiativ till att saker och ting blir gjorda av honom, och gör dem inte heller själv. Om ni har en given arbetsdelning kring vissa saker så kan en ju uppfylla detta, men inte ta initiativ till något hushållsarbete utöver det.

Med hushållarbete menar jag inte bara saker som att laga mat och diska. Jag menar att plocka in posten, slänga soporna, plocka undan, göra fint, handla, tvätta och så vidare. Allting som har med hushållet att göra. Jag tycker också att du ska vara hård mot dig själv: plocka inte undan en enda liten grej, torka inte av en enda yta, inte ens om det bara skulle ta några sekunder av din tid i anspråk.

Sen är det bara att observera vad som händer. Om ni har ett jämställt förhållande så kommer troligen han att ta initiativ till att saker blir gjorda ganska snabbt. Antingen genom att göra dem själv eller be dig att göra dem. Kanske blir det ingen större skillnad på skräpnivån alls. I så fall kan du skatta dig lycklig.

Mer troligen så har han en betydligt högre toleransgrad för smuts i hemmet, och har dessutom blivit inlärd i att någon annan tar hand om det. Sannolikt är också att det utöver de stora och regelbundna sysslorna, som matlagning och disk, finns en massa andra småsysslor som är viktiga att de utförs för att hemmet ska fungera, men som inte märks på samma sätt. Jag tänker här på olika former av undanplockande, att veta vad som saknas i kylen och se till att det handlas i tid och så vidare.

Att aktivt hindra dig själv från att ta någon form av ansvar över att saker och ting blir gjorda kan vara ett sätt att uppmärksamma dig själv och honom på den ojämna arbetsfördelningen i hushållsarbetet. Om du struntar i allt ett tag så kommer du sedan att ha resultatet tydligt framför dig: du kommer att kunna se vad det är som inte blir gjort om inte du ombesörjer att det görs. Du kommer också att kunna peka på detta och utifrån det föra en diskussion rörande hushållarbetet som sträcker sig bortanför vem som har diskat eller lagat mat flest gånger. Det handlar nämligen inte bara om sånt, utan det handlar också om vem som ombesörjer att allt flyter på i hemmet. Detta arbete är ofta svårt att se för den som inte själv är van vid att utföra det, och därför kan nog tyvärr enda lösningen vara att helt enkelt sluta utföra det för ett tag.

Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

Lucka sex: sluta raka dig.

Idag skriver jag inget nytt, utan återpostar istället en gammal text med en guide till hur en slutar raka sig. Håll till godo.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Under det rosa täcket.

Jag läser för närvarade denna feministklassiker av Björk, Under det rosa täcket. Att jag inte tagit itu med den tidigare är egentligen lite märkligt,eftersom det är ett ganska centralt feministiskt verk. Boken är, som jag förstått den hittills, ganska mycket av en reaktion på särartsfeminism. Björk menar på att det inte går att nå jämställdhet genom att ”uppvärdera det kvinnliga” eftersom det kvinnliga härleds från det manliga (alltså med mannen som norm) och därför alltid måste vara underordnat detta. Björk menar också att anledningen till att särartsfeminismen blivit så trendig är för att den är bekväm, alltså inte på riktigt utmanar positionerna i samhället utan mest strävar efter att kvinnor ska uppleva det som trevligare att vara kvinnliga.

Jag tror att det är en bra bok för den som vill förstå stora delar av den inomfeministiska debatten. Den har ett tydligt vänsterperspektiv, vilket jag såklart sympatiserar med. Jag gillar också hur den verkligen behandlar kön ur ett feministiskt perspektiv på ett grundläggande sätt. Idag så talas det ju en hel del om genus, och ibland kan jag tycka att det blir så mycket könsrollssnack att könsmaktsordningen faller i glömska. För även om både män och kvinnor begränsas av sina könsroller, så är det kvinnor som förlorar mest på dem i termer av makt. Det tycker jag är väldigt viktigt att inte glömma.

Ojämlikhet i bekräftelse behöver inte vara ojämlikhet i kärlek.

En vanlig respons jag fått på mitt inlägg om omsorg har varit att det jag beskriver verkar vara en relation där parterna känner olika stark inför varandra, och där mannen är mindre kär. Jag utesluter inte att det kan vara en möjlig uppkomst till den här typen av mönster, däremot tror jag att det är långt ifrån den enda eller ens den vanligaste förklaringen. Jag tror att det har betydligt mycket mer att göra med hur de olika parterna konstruerar sin relation.

Först och främst är kärlek en högst kontextbaserad känsla. Visst kan en vara kär i en person alldeles oavsett, men känslorna skiftar i intensitet och karaktär beroende på vilken relation en har till denna person. För min del så får konflikter känslorna att svalla upp, lika så osäkerhet. När allting tuffar på i en relation och jag känner mig trygg så är känslorna inte alls lika intensiva. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många.

En viktig sak att tänka på tycker jag är att det tillfredsställer ett känslomässigt behov att veta att en är eftersökt och att veta att en har tillgång till en annan person. Genom att skapa distans till en person som försöker skapa närhet kan en skapa en situation där en får väldigt mycket av denna bekräftelse, samtidigt som den andra personens tömmer sig på känslomässig energi. Att vara den som skapar distans, som är upptagen, som har ”bättre för sig” kan alltså i sig vara en bekräftande position.

Det kan lätt upplevas så att det är den mer bekräftelsesökande som är mer ”kär” eller ”beroende” av den andra personen, men det är inte alls med nödvändighet så. Det kan lika gärna vara så att den andra har ett lika stort bekräftelsebehov, men att detta behov ständigt blir tillfredsställt just på grund av detta distansskapande. Det kan också vara så att den andra har mer annat i sitt liv (i Det kallas kärlek så tas det upp hur mannen ökar sina fritidsaktiviteter efter att förhållandet ingåtts, medan kvinnan minskar dem) och att relationen därför blir en proportionellt mindre viktig del, utan att känslorna för den sakens skull i sig är mindre starka.

Jag tror att det är otroligt viktigt för hur kärleken till en person upplevs hur en konstruerar relationen, och jag tror att de ”äkta känslorna” egentligen är en ganska liten del i detta. Detta är även något som har fungerat för mig när jag applicera det i mitt eget liv. Jag försöker söka relationer som inte konstrueras på det sätt som innan visat sig vara väldigt destruktivt för mig.

Lucka fem: bekräfta en kvinna.

En annan sak en kan göra, som är lite av en vidareutveckling på förra luckan ”Släpp fram en kvinna” är att förutom att släppa fram även aktivt bekräfta personen. Detta försöker jag göra så ofta jag kan genom att vara extra noggrann med att ge uppmuntrande kommentarer när osäkra personer som är ovana vid att ta plats, något som ofta sammanfaller med att vara kvinna, tar utrymme.

Personer som är vana vid att ta plats behöver i regel inte lika mycket uppmuntran. De har troligen en ganska grandios självbild redan som det är. Personer som är ovana vid att ta plats kan behöva bekräftelse på att det är uppskattat och att de kan tillföra något. bland räcker det inte med att bara lyssna och ta till sig, utan en måste även understryka detta genom att uppmärksamma det.

Ett typiskt exempel tycker jag är när en diskuterar något i en större grupp. Då kommer det ju oftast en massa invändningar, argument och nya infallsvinklar. Generellt så antar en en del av dessa tankar utan att säga något om det, och presenterar dem sedan som en del i ett större resonemang. I sådana situationer brukar jag vara extra noggrann med att påpeka varifrån den tanken kom ”från början” om det var en person som är ovan vid att ta plats. Jag tycker att det är viktigt eftersom det handla rom att synliggöra den personen inför gruppen, men också om att synliggöra inför den personen att insatsen spelar roll.

Jag tycker såklart inte att en ska ljuga och säga att en håller med när en inte gör det, däremot tycker jag att en ska vara extra noggrann med att uppmärksamma när personer som är ovana vid att ta plats kommer med något bra, både inför dem och inför de andra i sällskapet.

Detta kan såklart appliceras på både kvinnor och män, men eftersom män i regel tar mer plats så tycker jag ändå att det fungerar som en feministisk strategi.

Lucka fyra: släpp fram en kvinna.

Det här är en grej som jag försöker tänka på ofta, men som alla kanske inte kan applicera själva. Det är nämligen så att jag själv är väldigt duktig på att ta plats. Jag snackar för det mesta mycket, har inga problem med att säga vad jag tycker och försvara min ståndpunkt. Detta leder dock till att jag själv ofta är den som tränger undan andra.

Vissa tycker att en inte ska avbryta någon annan över huvud taget. Detta håller jag absolut inte med om. Folk avbryter varandra precis hela tiden och att själv inte göra det är att lämna över utrymmet till de som är mer buffliga. Däremot tycker jag att det är viktigt att tänka på vem en avbryter. Jag avbryter gärna människor som tar mycket utrymme men jag försöker tänka extra mycket på att inte avbryta den som har svårt att ta plats.

Om en tänker i termer av makt så kan en tänka att modet att avbryta andra och ta plats är ett privilegium som en kan använda på olika sätt. Det kan dels användas för att ta utrymme från de människor som annars tar detta utrymme, men det kan också användas för att släppa fram andra genom att respektera deras initiativ till att ta plats mer än andra. Jag tänker att det för en blyg person kan verka upplyftande om någon av de som brukar ta mycket utrymme respekterar när de ska tala. Att vara lyhörd och respektfull inför de som har svårare att ta utrymme är mycket viktigare än att visa upp detsamma inför de som gör det enkelt.

Det behöver inte nödvändigtvis handa om att ta mindre plats, men att fundera på på vems bekostnad du tar plats. Om det är så att du ofta avbryter andra så blir det nog tyvärr på ren automatik så att de du tränger undan är de som har svårare att själva ta plats, och dessa personer är väldigt ofta kvinnor. Att då tänka på det lita extra att att vara extra noggrann med att inte avbryta kvinnor, och framförallt inte kvinnor som har svårt att ta plats, men inte nödvändigtvis sluta avbryta de som tar plats själva, som ofta är män.

Horribel argumentation emot rasism.

Läste detta inlägg hos A sorta mission om folk som argumenterar emot Sd/rasism (två ord som beklagligt ord börjat användas som synonymer) med att prata om hur bra Ibrahimovic är. Jag har flera problem med detta, dels det som tas upp i texten om att de som säger så fortfarande upprätthåller en skillnad mellan vi och dom och därför intar approachen ”invandrare är inte som vi, men vi kan acceptera dem ändå” typ.

Ett annat problem jag har med det är hur folk alltid ska hålla på och argumentera med så kallat goda exempel. Tänk om vi inte hade haft framstående ”invandrare” (jag åsyftar här snarare alla som kan komma att uppfattas som invandrare, snarare än de som verkligen har invandrat) i Sverige? Hade det då varit okej med rasism? Jag menar, till exempel personer som söker asyl i Sverige har ofta tunga trauman i bagaget och detta kommer troligen att leda till att de har det jävligt mycket svårare för sig i livet. Om man ska se det rent krasst så är det nog en samhällsekonomisk förlust att ta emot asylsökande, i alla fall bra mycket dyrare än att ta emot arbetskraftsinvandring, eller ännu bättre: än att låta dem vistas olagligt i landet och smörja kugghjulen genom att jobba för orimligt låg löner på någon lunchrestaurang.

Dessutom är det ju knappast så att Åkesson vill kicka ut samtliga med utländskt påbrå. Jag tror till exempel att hen tycker att det är utmärkt att vi har Ibrahimovic. De hen och övrigt pack i det där partiet har något emot är knappast ”duktiga” invandrare som ”anpassar sig” och blir framgångsrika, det hen har något emot är de som kostar pengar och ställer till bråk.

Nu är det såklart så att denna inställning till ”invandrare” som andra klassens medborgare som måste sköta sig bättre än ”svenskar” skadar alla ”invandrare”, men det är fortfarande inte så retoriken ser ut och därför blir det tyvärr lite av ett slag i luften.

När en argumenterar emot rasister med argument som att vi ”tjänar på invandringen” så har vi accepterat grundpremissen att invandringen är något som vi måste tjäna på. Det är att spela på deras planhalva och att acceptera reducerandet av människor till pengar, kostnader och inkomster.

Så länga vi bedömer människors värde utifrån hur de presterar så kommer vi inte att skapa en vettig invandringspolitik. Anledningen till att jag vill ha fri invandring är inte att jag tror att Sverige som land kommer tjäna på det (med detta inte sagt att vi inte kan det) utan att jag anser att människovärdet står över de eventuella vinster eller förluster vi kan tänkas göra på det hela. Därför är jag helt ointresserad av att tala om invandringens eventuella kostnader eller vinster, vilka ”invandrare” som visat sig vara en tillgång och så vidare och så vidare. Det är banne mig inte relevant, för värnandet om människovärdet måste sträcka sig utanför detta.

Alltså det är skitbra att folk vänder sig mot rasism, men även argumentation för en bra sak kan vara helt horribel och dessutom bidra till att stärka världsbilden som rasismen grundar sig på.

Lucka tre: umgås kvinnoseparatistiskt.

Det är ju en vanlig uppfattning att kvinnor inte kan umgås i grupp eftersom det blir så mycket skitsnack, och det verkar också vara så att många kvinnor har sitt huvudsakliga umgänge med andra kvinnor i grupper om två. Inte så att det skulle vara något fel med det, inte alls. Men det är också viktigt att bygga systraskap i större grupper.

Jag vet inte hur era umgängesformer ser ut generellt. Ni kanske umgås i något större kompisgäng eller engagerar er i någon aktivitet. Oavsett så tror jag att det kan vara en bra idé att försöka umgås mer kvinnoseparatistiskt. Kvinnoseparatism har flera fördelar. Dels så slipper en hamna i könsroller på samma sätt när det inte finns män i sammanhanget, eftersom det då inte finns någon som en kan definiera sin kvinnlighet utifrån på samma sätt. En annan fördel är att kvinnorna slippa serva männen med socialt arbete. I könsblandade grupper så uppstår ofta situationen att kvinnorna ombesörjer trevnaden, kommer på nya samtalsämnen om det blir tyst, tonar ner konflikter och så vidare. En tredje fördel är att det finns grund för att kollektivt diskutera erfarenheter av sexism och könsbundet förtryck.

Om det nu är så att ni redan umgås mycket i tjejgäng så tycker jag att ni ska betänka följande:

  • Vad gör ni när ni umgås? Det är absolut inget fel på att snacka om relationsproblem och liknande, det stödjer jag fullhjärtat. Däremot tror jag att det är viktigt att också fokusera på saker som inte rör sig om män. Försök att umgås ett större tjejgäng ett tag utan att snacka om män en enda gång.
  • När ni umgås, hur framställer ni det för varandra och för andra? Jag tänker att det är vanligt att det framställs som om en ägnar sig åt ”tjejgrejer” som män av olika anledningar mår bäst av att slippa. Alltså att en umgås med ”tjejerna” för att en ska kunna släppa fram sin kvinnliga sida. Om så är fallet: försök att tänka och tala annorlunda om det hela. Jag tror inte att det är positivt för jämställdheten att framställa kvinnors intressen som något män mår bäst av att hållas borta ifrån, däremot tror jag att det kan vara vettigt att belysa just detta med hur umgänge med enbart kvinnor kan vara frigörande från könsroller och känslomässigt arbete.

Jag tänker att det är viktigt inte bara att umgås med kvinnor, utan också att göra det på ett medvetet sätt. Att prata om saker och ting som relaterar till kvinnoförtryck, att stötta varandra och komma med råd och så vidare, inte bara i egenskap av att vara varandras vänner utan också i egenskap att som kvinnor kunna förstå många av de erfarenheter en får just genom att vara kvinna.

Svar på frågor.

Här kommer lite fler svar från frågestunden. Jag tycker att det blir bättre om jag delar upp det i ganska korta inlägg, eftersom det är ganska långa svar på många av frågorna.

Vilket är det största ”felet” människor gör som förstärker könsmaktsordningen? M a o, om du kunde få människor (i Sverige) att sluta/börja med ett beteende, vilket tror du skulle ge störst effekt?

Jag tror att det grundläggande felet är att mannen betraktas som norm, och att kvinnan definieras utifrån mannen så att det kvinnliga skapas i förhållande till det manliga. Typiskt ”manliga” egenskaper finner ofta sin motsats i typiskt ”kvinnliga” egenskaper. Som att män är okänsliga och kvinnor känsliga. Detta skulle jag säga att människor gör hela tiden, alltså definierar könen utifrån dess (tänkta) olikheter. Jag tror att det är grundläggande i könsmaktsordningen att kvinnor och män skiljs åt på detta sätt.

Detta leder till manligt tolkningsföreträde, inte bara i givna situationer där kvinnor och män ger sina beskrivningar, utan också i samhället i helhet. Detta manliga tolkningsföreträde gör att kvinnors historier osynliggörs eller betraktas som något ”speciellt” och skiljt från normen. Detta osynliggörande spelar en grundläggande roll i hur kvinnors underordning skapas.

Jag tror att bland det viktigaste en kan göra för att bryta detta är att lyfta fram och diskutera kvinnors historier för att på så sätt sätta dem i en samhällskontext (det är detta jag menar när jag säger ”stoppa privatlivet”). Att ta alla berättelser från kvinnor som blivit tafsade på, våldtagna, avbrutna eller på andra sätt nedtryckta och se att det inte bara är personliga erfarenheter utan en effekt av ett system. Det största misstaget tror jag är alla gånger vi inte gör detta.

När skulle vi använda kön i beskrivningen av en annan människa i din idealvärld? Är biologiskt kön någonsin relevant, och i så fall när?

I min idealvärld så skulle kön inte behöva betyda något mer än de rent fysiska skillnaderna, det vill säga bröst/fitta/kuk. Detta kan uppfattas som ett cisnormativt sätt att betrakta saken men jag tänker mig att om könsrollerna inte existerade så skulle detta inte vara ett problem. Jag tycker alltså att könet ska reduceras endast till det fysiska könet. Sedan vill jag även att det ska användas så lite som möjligt, men tänker att det ändå fyller sin funktion när en beskriver människors utseende.

Vilka möjligheter anser du att priviligierade grupper har att bekämpa den orättvisa de själva gynnas av? Skall män slåss i jämstäldhetsdebatten? (högavlönade för rättvisare löner, ”vita” mot rasism etc.). Och om man skall det (för på något sätt skall man väl det), hur gör man det bäst? Genom att stötta och stå tillbaka, genom att ställa sig sida vid sida med de förtryckta på barikaderna? Genom att ta ledningen och föra ”de andras” talan?

Jag befinner mig ju själv i en privilegierad position rörande klassfrågor och rasism. Jag tror att en kan göra nytta genom att föra någon slags talan för människor som själv inte har möjligheten till det, men det är väldigt viktigt att det inte urartar till att ta tolkningsföreträde eller att tränga undan andra röster.

Vad jag också tror är en fälla en lätt går i är att bli såpass nöjd med att en ”tar kampen” för någon annan än sig själv att det leder till en bekvämt tillbakalutad position där en är lite sådär lagom kritisk, men samtidigt inte riskerar att förlora sin egen privilegierade position. Detta skulle jag säga är något väldigt vanligt som jag dessvärre tror att många landar i till slut. En känsla av att en har ”gjort nog” helt enkelt.

Jag resonerar olika kring olika privilegier jag har. Jag skulle till exempel inte säga upp den kötid jag har till bostäder. Jag ser ingen mening med att sätta mig själv i en jobbig situation i någon slags solidaritet, och jag tror knappast att någon tjänar på det. Däremot så ser jag en mening i att försöka ge andra företräde på de arenor jag kan göra det på, även om det är något jag sällan får tillfälle till i praktiken. Jag försöker även att inte profitera på att anspela på min överordning, till exempel genom att vara sexistisk eller uttrycka klassförakt, men det tycker jag egentligen är en självklarhet.

Det viktigaste är såklart att alltid göra vad en kan för att skaffa mer kunskap och att aldrig glömma sin position som privilegierad. Det är viktigt att hjälpa till, visa solidaritet och så vidare, men en får inte i sin iver att göra detta ta över rätten att beskriva verkligheten.

Samtidigt ska en akta sig för att göra det för mycket till en fråga om att en ”hjälper till” i någon annans kamp, eftersom det på det viset kan få en ganska obehaglig ton av välgörenhet. Det handlar inte om välgörenhet. Jag brukar tänka att även jag vill ha ett samhälle fritt från rasism, klassklyftor och så vidare, eftersom jag tror att det vore ett på det stora hela bättre samhälle. Så även om det inte är ”min kamp” på det sättet att jag är underordnad i just den givna maktstrukturen så är det min kamp eftersom jag önskar ett samhälle fritt från maktstrukturer.