Kategori: Politik

Lucka nitton: ta del av en erfarenhet.

Vidare i spåret från förra luckan, nämligen att dela en erfarenhet, kommer här nästa tips. Ta del av en erfarenhet.

Som feminist så underskattar en nog ofta hur fast en själv kan vara i strukturer. Du är ju medveten!

Även om en känner till könsmaktsordningen så betyder inte det att du känner till alla sätt den tar sig uttryck på. Manssamhället har många fula ansikten och det är naturligt att en inte ser alla aspekter direkt, snarare blir en aldrig riktigt färdiglärd.

Många feminister, däribland jag själv, kan reagera väldigt defensivt när deras liv ifrågasätts ur ett feministiskt perspektiv. Jag har träffat åtskilliga feminister som varit väldigt måna om att förklara att just deras livsval inte alls har något med strukturer att göra och jag har på samma sätt slagit ifrån mig tankar om att just mina livsval skulle vara beroende av strukturer. För mig har det framförallt varit relevant när det kommer till relationer.

Därför är det viktigt att inte bara dela sina egna erfarenheter, utan även ta del av andras. Att höra andra berättelser om hur de kopplat ihop sina egna liv och könsmaktsordningen kommer säkert leda till nya insikter även för dig själv.

Ett tips jag själv har är avhandlingen Det kallas kärlek som är en studie av tio ”jämställda” par, med analys av hur de upprätthåller könsmaktsordningen i sina förhållanden. När jag läste denna bok så blev jag otroligt medveten om en massa saker jag innan trott endast var mitt eget fel, men som jag sedan förstod hade med könsmaktsordningen att göra. Detta har gett mig en massa kunskap om hur jag ska undvika detta i framtiden.

Jag hade noterat problemen redan tidigare, men jag hade inte förstått varför de fanns och kunde därmed inte heller förstå hur jag kunde ta mig ur dem. När jag fick problemen beskrivna för mig ur ett nytt perspektiv så kunde jag se hur det hängde ihop, och därmed också får verktyg för att bryta mig fri från dem.

Så läs och lyssna på vad ni kommer över. Jag vill också uppmuntra er till att tipsa varandra om böcker, filmer, texter och liknande med berättelser som betytt något för er egen feministiska utveckling.

Relationsanarki kräver analys.

Vissa frågar sig rörande relationsanarki om det inte är viktigt med gränser och överenskommelser i en relation. Jag tycker absolut att det är viktigt med gemensamma överenskommelser för hur relationen och samspelet ska utformas, men jag tänker att dessa överenskommelser inte allt behöver ha karaktären av just olika gränser för otrohet.

Viktigt för mig i alla relationer jag ingår i är ärlighet och respekt. Detta är något jag både vill ge till alla personer jag ingår relationer med, men också någonting jag kräver av alla jag ingår relationer med, och såklart både i vänskaps- och kärleksrelationer. Detta kan tyckas självklart för många men jag observerar ofta relationer där parterna verkar sakna just detta i sitt förhållningssätt till varandra men som ändå fortsätter att vara tillsammans. Många verkar acceptera en massa skit från sin partners sida, men säger samtidigt att de under inga omständigheter skulle kunna tolerera otrohet.

Såsom vi bygger kärleksrelationer i samhället i stort så är otrohet ofta det som anses vara det värsta sveket. Jag förstår såklart att det är så det fungerar eftersom de flesta har det som en uttalad eller underförstådd regel i sin relation att en inte har sex med andra, vilket gör att otrohet helt enkelt blir ett svek oavsett om en bryr sig om sin partners sexuella utsvävningar eller inte.

Jag tror att exklusivitet blir viktigare i relationer som fungerar illa på andra plan, till exempel där det finns bristande bekräftelse och respekt mellan partnerna. Jag tycker mig själv ha blivit betydligt mycket känsligare inför om min partner verkat vara intresserad av andra när jag har varit osäker i vår relation än när den har fungerat bra i övrigt.

Därför ser jag det som grundläggande när jag nu organiserar relationer att det finns ett stort samförstånd kring detta mellan mig och min partner. För att jag ska kunna stå ut med att inte vara exklusiva så är det till exempel viktigt att relationen är jämlik så att jag inte hamnar i en känslomässigt underordnad position, eller tvärtom heller för den delen.

Generellt så tror jag att om en har friare former kring sina relationer så blir det lättare att utforma dem på ett tillfredsställande sätt, däremot tror jag inte att det är bra att bara ta bort alla regler utan att göra en ordentlig analys innan och prata mycket med sin/sina partners om det. Ett sådant förfarande tror jag egentligen bara skulle leda till att maktstrukturerna i relationen förstärktes ännu mer, eftersom den som känner sig osäker i relationen skulle kunna känna sig ännu osäkrare och att detta skulle kunna avfärdas med att parterna ”ej är exklusiva”. Relationsanarki är för mig något större än att en är fri att ha flera partners, det handlar om ett frigörande från hetero- och tvåsamhetsnormen på ett djupare plan, om att inte bygga relationer kring olika former av löften istället för ömsesidig kärlek och respekt.

Forskningen är inte objektiv.

IMG_20121205_125636

Ibland när en diskuterar feminism kommer det här med forskning upp. Forskningen säger si och så, yada yada. Vad en glömmer när en säger så är att forskningen är otroligt styrd av ideologi. För det första är det helt omöjligt att som vetenskapsman inte färgas av sina föreställningar, drömmen om den rationella och opartiska forskaren faller på sin egen orimlighet och tron om att det skulle vara möjligt är i sig ett gigantiskt problem när forskning ska bedrivas. Vidare är vilken forskning som bedrivs, vilka projekt, områden och forskare som får anslag, en politisk fråga.

Tänkte på detta när jag läste min kurslitteratur i kriminologin och fick läsa om hur forskningen på området sett ut tidigare, och hur den kritiserats ur ett genusperspektiv. Vissa saker som kom fram var rent horribla föreställningar om kvinnor, som det ni kan läsa ovan. Detta var alltså ett resultat av ”forskning”, men som ni kan se är det mest bara en samling fördomar kring kvinnor. En annan var att en inom den kriminologiska forskningen helt hade bortsett från att studera och förklara kvinnors brottslighet, även fast den skiljer sig signifikant från mäns brottslighet. Ändå har det ansetts ointressant att studera den över huvud taget.

Min poäng med detta är inte att det är lika illa idag, men att en är naiv om en tror att vetenskapen på något sätt skulle vara opartisk eller objektiv idag. Den har aldrig varit det, och kommer heller aldrig att bli.

Det kräver mer att leva som kvinna och mot detta spelar möjligheten att ha både kjol och byxor liten roll.

En ganska klassisk grej som upprepas från personer som tycker att vi måste börja ”lyfta mansfrågorna” och liknande är att mansrollen är mer begränsad än kvinnorollen. Som exempel på detta brukar en till exempel ta upp att män som på uppenbara sätt går utanför mansrollen genom att till exempel bära kvinnokläder eller vara ”fjollig” brukar straffas hårt medan kvinnor har mycket större frihet att till exempel ägna sig åt mansaktiviteter, klä sig i manskläder och så vidare. Kvinnor som till exempel spelar datorspel eller intresserar sig för fotboll brukar ju vinna status på detta, att som kvinna klä sig i manskläder kan rentav upplevas som lite sexigt och så vidare. Att som man anta kvinnliga uttryck bemöts dock bara med spott och spe och så vidare. Utifrån detta drar vissa slutsatsen att kvinnorollen är friare.

Detta är en analys jag själv köpte med hull och hör första gången jag hörde den. Men ju mer tiden gått desto mer har jag börjat fundera. Som kvinna finns det en massa olika roller en kan anamma. En kan vara hora, madonna, duktig flicka, sexuellt utlevande och ”galen”, ”bossig” och så vidare. Men det faktum att det finns en uppsjö av roller gör oss inte fria.

Även om en kan välja att inta vilken position en nu önskar i en uppsättning av roller så kommer en inte undan den grundläggande, nämligen den samhälleliga tolkningsramen. Allting du gör som kvinna kommer att tolkas utifrån ett samhälle där kvinnor har en underordnad position gentemot män och dessutom där en som kvinna aktivt måste skapa sin kvinnlighet. Om du som kvinna är ”bossig” på samma sätt som en man är det så kommer detta att tolkas annorlunda än om en man hade varit det. Du kommer att uppfattas som manhaftig och okvinnlig. Jag har flertalet gånger varit med om att kvinnor som varit ”för mycket” som män har beskrivits som kalla, hänsynslösa, ja till och med galna, ord som knappast skulle användas om män i samma position. Kvinnor antas känna sorg över att ha varit tvungna att prioritera bort barn och familj.

Jag antar att det är på grund av detta som många kvinnor i karriären är noggranna med att accentuera sin kvinnlighet på olika sätt. Jag tänker på hur till exempel Blondinbella gärna prata om hur hon sätter sig i respekt genom att vara just kvinnlig, använda sin kvinnliga makt med andra ord, och i och med detta försöker säga att kvinnor har samma möjligheter till makt som män men att denna makt måste komma utifrån någon slags speciell kvinnlighet.

Kvinnor får i mycket högre grad än män frågor som berör familjebildande, utseende, relationer, barn och så vidare. Detta kommer en inte undan som kvinna, oavsett hur mycket en bryr sig om det. Det antas vara viktigt för kvinnor i högre grad än män. Kvinnor socialiseras in i att bry sig om barn, relationer och så vidare framför karriär eller intressen, och kvinnor som prioriterar bort barn brukar också straffas för detta. Inte skulle en man få frågan vem som tar hand om ungen när han sitter på ett sent möte eller åker på en resa?

I kvinnorollen ingår dessutom att på olika sätt ta hand om sitt utseende, att ombesörja relationer, att ta en större del av hushållsarbetet och att vara behaglig (inte bråka). Detta är något som ingen kvinna kommer ifrån, oavsett vilken av de olika kvinnorollerna hon väljer. Även om hon gör sin röst hörd ofta så kommer idealet av den behagfulla och lugna kvinnan att förfölja, oavsett om hon inte bryr sig alls om sitt utseende så kommer idealet av den vackra kvinnan att förfölja henne. Många kvinnor gör över huvud taget inget val i dessa frågor utan socialiseras obönhörligen in i ett beteende där de ”frivilligt” gör all dessa saker, som kräver mycket energi. Även om en försöker bryta sig ut ur detta så hamnar en ändå i en situation där det krävs mycket mer energi av än än vad det gör för en man i med motsvarande beteende. En man kommer inte att få frågan varför han inte sminkar sig, rakar benen, är behagfull eller liknande. Att utsätta för denna förväntning är energikrävande och begränsande oavsett om en böjer sig för den eller inte.

Så nej, jag tycker inte att kvinnorollen är ”friare”. Det finns saker som kvinnor kan göra ostraffat som inte män kan göra ostraffat, men om vi ser till hur detta påverkar livsmöjligheterna i stort så anser jag fortfarande att kvinnorollen är betydligt mycket mer begränsande. Det kräver helt enkelt mer att leva som kvinna, och gentemot detta extra arbete vi behöver utföra så spelar möjligheten att ha både kjol och byxor ganska liten roll.

Lucka arton: dela en erfarenhet.

Detta hänger tätt ihop med föregående lucka, nämligen att ta tolkningsföreträdet i en relation i efterhand. Men det handlar om att lyfta upp det en nivå och också dela sin erfarenhet med andra.

En erfarenhet kan dela spå många olika sätt. En kan antingen sprida den för alla som vill läsa, som jag själv bland annat gjort i denna text om mitt förra förhållande. En kan också prata mer förtroligt med personer som redan står en nära.

Att dela med sig av personliga erfarenheter kan vara ett effektivt sätt att få folk att tänka till. Kvinnor delar ofta många erfarenheter av förtryck med varandra, det kan röra sig om ojämställdhet i relationer, om ätstörningar, om sexuella trakasserier och så vidare. Vissa kvinnor har förstått hur detta hänger ihop med en större maktordning, medan andra inte fogat samman alla bitar än men ändå upplever dessa problem. Vi lever alltså alla i samma verklighet, men har olika perspektiv på varför den ser ut som den gör.

Många kvinnor tycker att det är jobbigt att ställas inför den feministiska analysen av verkligheten. Jag antar att det handlar om att det är jobbigt att erkänna att ens liv påverkas av strukturer och att se sitt förtryck. Som feminist vill en såklart att alla kvinnor ska förstå hur deras personliga liv hänger ihop med könsmaktsordningen och hur de också kan vinna på kvinnokampen. Dock kan det ibland vara svårt att framföra detta på ett sätt som inte uppfattas som ett ifrågasättande av kvinnan en försöker vill få med på tankebanan. Då är det ett utmärkt tillfälle att utgå från sina egna erfarenheter.

Om du lägger fram feministiska reflektioner kring tidigare eller aktuella händelser i ditt eget liv så kan det nog kännas  lättare för den som känner igen sig i din situation att ta till sig av analysen, eftersom det inte känns lika mycket som en pekpinne som riktas emot en personligen. Folk har sällan något emot att andra gör personliga reflektioner kring saker som skett i deras liv, det är när det upplevs som riktat specifikt emot en själv som det kan komma att bli känsligt.

Ett annat problem med att inte tala om sina egna erfarenheter är att det dels kan upplevas som verklighetsfrånvänt, men också att det kan upplevas som om en anser sig själv stå utanför strukturerna och försöker rädda endast andra kvinnor från dem, något som av många upplevs som väldigt fientligt. Om en istället påtalar de situationer där en själv har påverkats av strukturer så undviker en en situation där det upplevs som om en bara försöker trycka sina ideal på andra.

Utgå därför från dig själv och dina erfarenheter av att leva som underordnad i en patriarkal struktur. Skriv om det, berätta om det. Att tala om det personliga är ett jättebra sätt att börja tala om det politiska, eftersom det blir så otroligt mycket mer konkret. Vidare så kan historier om hur en person har sett och troligen också frigjort sig från strukturer vara väldigt peppande för den som läser. Det visar nämligen inte bara på att det finns ett problem, utan även på vägar ut, och därmed också på vad feminismen kan bidra med för den enskilda.

Ett första steg för att börja diskutera erfarenheter är att börja förstå och dela med sig av sina egna. Det kan såklart vara otroligt obehagligt, men jag tror att det kan vara både förlösande och insiktsgivande på ett personligt och utgöra ett viktigt bidrag till feminismen som rörelse.

Samhället är en fars.

Dn rapporterar att Mattecentrum inte får bidrag för att driva sin verksamhet eftersom den kan komma att konkurrera med den privata läxhjälpen, som regeringen alltså beslutat ska finansieras av skattebetalarna genom att få plats under RUT-avdraget. Perverst att det anses rimligt att använda staten som ett sätt att säkra privata företags inkomster, dels genom skatteavdrag och genom att motverka ideella verksamheter.

Uppenbart är att vi som samhälle skulle få ut mer för varje skattekrona om den skulle gå ut i bidrag till den ideella verksamheten, istället för att ges i bidrag till den vinstdrivande vilket är den nuvarande ordningen. Vidare så är det såklart en klassfråga eftersom den läxhjälp som RUT-pengarna ges till ändå bara kommer komma personer som har råd till del, medan den ideella läxhjälpen skulle kunna komma alla till del.

Nå, varje vettig person förstår såklart varför detta är fullkomligt perverst. Jag ville bara uttrycka min sorg över att vi, som samhälle, har kommit till denna farsartade punkt.

Säg inte allt du tänker, säg saker du står för.

Ibland när en diskuterar rasism och sexism så säger folk att de bara ”säger vad de tänker”. Detta är något som konfunderar mig djupt. Jag funderar på alla tankar som flyger i mitt huvud dagligen, och hur många av dem som är fullkomligt idiotiska och som jag aldrig någonsin skulle uttala högt eftersom jag inte står för dem.

En kan tänka en jävla massa saker. Jag kommer inte gå in i någons huvud och döma den för vilka tankar den tänker, ens om jag hade kunnat. Vad som däremot är viktigt är vilket förhållningssätt en har till sina tankar och idéer, vilket plats en tycker att de kan få ta i det offentliga rummet och så vidare. Vissa personer verkar tycka att allt de tänker också är lämpligt att säga.

När du uttalar något så är det inte samma sak som att tänka det. Istället för att bara finnas i ditt huvud så är det plötsligt ord som påverkar andra i din omgivning. Ingen säger allt hen tänker, någonstans går alla tankar igenom ett filter innan en hasplar dem ut sig. Personer som ”bara säger vad de tänker” har fortfarande gjort ett urval, fortfarande bestämt att de ska ge uttryck för just de specifika tankarna med exkludera andra.

Om en säger något måste en också vara beredd att stå för det. En kan inte förvänta sig att säga saker utan att behöva ta konsekvenserna av det, på samma sätt som en inte kan förvänta sig att en kan slå folk bara för att en ”kände för det” och sedan slippa ta ansvar. Det är fortfarande så att du gjort ett val: valet att ta den där impulsiva tanken, värdera den som något världen behöver höra och uttala orden. Det är inte något som sker passivt, utan inblandning av ditt förstånd. Det är en ytterst aktiv handling.

Det finns inget behov hos världen av att höra alla dina tankar. Säg inte allt som poppar upp i ditt huvud, säg saker du står för istället. Allt blir så sjukt mycket enklare då. Du kommer inte att behöva stå till svars för dumheter som du egentligen inte menade. För inte kan det väl vara så att du sa dessa rasistiska eller sexistiska saker för att du faktiskt menade dem?

Lucka tretton: omvärdera en relation.

Detta är något som har hjälpt mig otroligt mycket i min personliga frigörelse, speciellt rörande förhållanden. Jag var ju under två och ett halvt år involverad i ett förhållande som på många sätt var otroligt ojämställt. Efter att vi gjorde slut har jag tänkt otroligt mycket på vad som hände, skrivit om det, pratat om det, läst böcker om det och så vidare. Jag har gått från en definition av vårt förhållande som relativt jämställt, där vi båda hade ungefär lika mycket att säga till om, till att förstå många av de sätt på vilka han hade övertag i relationen och hur det påverkade den.

Många skulle kanske tycka att det är destruktivt att ”älta” något som en gick igenom för länge sedan, men för mig har det verkligen varit frigörande. Anledningen är att jag har kunnat ta tolkningsföreträdet i min egen verklighetsbeskrivning och i efterhand kunnat förstå vad som skedde ur mitt eget perspektiv. Detta har varit otroligt frigörande.

När en är mitt i någonting så kan det vara otroligt svårt att se mönster. Speciellt om en är i en ojämställd relation där mannen ofta får tolkningsföreträdet i olika situationer. Dessutom så vill en kanske anpassa sig, och därmed också sina tolkningar av verkligheten, så att relationen kvarstår. När det är mycket känslor i omlopp blir det lätt att tvivla på sin egen förmåga att uttolka situationen.

Att i efterhand gå igenom en relation och finna exempel på ojämställdhet kan vara en smärtsam upplevelse, helt enkelt för att det är jobbigt att inse hur fast en egentligen är i strukturer. Men detta är också en insikt som kommer att göra det enklare för dig att slå dig fri, och troligen göra ditt liv bättre på lång sikt. Det kommer att göra det lättare för dig att förstå hur könsmaktsordningen påverkar dig i ditt vardagsliv, och därmed göra det lättare för dig att undvika det i framtiden.

Tänk över konflikter du har haft i tidigare relationer och fundera på vilken definition av verkligheten som blev den ”vinnande” och varför. När jag har gjort detta har jag verkligen upptäckt hur många gånger jag övergav mina känslor och impulser för att jag övertog hans definition av mig och situationen. Detta gjorde inte att jag kände mindre som jag gjorde, men att jag undertryckte det och definierade mina känslor i sig som det grundläggande problemet, inte vår relation.

Det faktum att jag verkligen tänkt över och gått igenom vår relation och skapat mina egna definitioner har inte bara gjort att jag kunnat komma över det ordentligt, utan även gjort mig bättre rustad för relationer efteråt.

Trafikmaktordningen.

IMG_20121208_130551Jag var på besök i Stockholm i helgen och noterade följande: bilvägarna var nästan alltid framplogade, men snön hade istället lagts på gångvägen. Resultatet blev att det på många ställen blev otroligt svårt att ta sig fram som gångtrafikant, om det ens var möjligt alls. På vissa ställen blev jag tvungen att gå ute på bilvägen, och då rörde det sig ändå om vägar där bilarna höll relativt hög hastighet. Bilden ovan är ett exempel på ett sådant ställe. Den gigantiska snöhögen ni ser bredvid vägen är alltså belägen över en gångväg. På vägen till tunnelbanan, som ändå ganska många personer går på, så var det väldigt svårt att ta sig fram, och helt omöjligt att gå två i bredd. Att cykla vill jag inte ens tänka på.

Hemma i Uppsala är det för det mesta helt okej, eftersom det är en stad där folk cyklar mycket. Men på vissa ställen så finns det ingen framplogad cykelväg. Då är en som cyklist hänvisad till att cykla på bilvägen. Detta är såklart något jag helst inte gör, men cykel är mitt färdmedel eftersom det tar för lång tid att gå och är för dyrt och omständligt att åka buss.

Generellt när en cyklar på bilvägen så kan en hålla sig i utkanten av vägen, och låta bilarna åka förbi. Detta är dock svårt såhär på vintern eftersom all snö ligger där, vilket gör det halt. Det är dessutom ofta isigt vilket leder till en markant förhöjd risk för halka (har redan halkat ganska illa en gång på en av de mest trafikerade vägarna i Uppsala).

Jag fascineras av vissa bilisters enorma oförmåga att inse detta utan istället hålla på och kör tätt bakom och tuta på en när det går för långsamt. Resultatet blir såklart att en höjer farten, vilket och leder till en förhöjd risk för halka. Det är inte behagligt och kan dessutom sluta riktigt otrevligt eftersom jag knappast skulle kunna styra om jag ska landa mitt på vägen eller i snödrivan vid sidan om.

Det är ju inte som att jag ligger framför en bil flera kilometer, för det mesta försöker jag såklart stanna och släppa förbi den som vill hålla en högre takt. Detta är dock inte alltid möjligt, och det verkar då vara helt jävla omöjligt för många bilister att bara hålla ett lägre tempo typ 200 meter. De håller hellre på och tutar och stressar, ett beteende som markant höjer risken för att jag ska halka på cykeln, något som skulle kunna leda till en riktigt obehaglig olycka.

Alltså jag förstår att det suger för bilister att inte kunna ta sig fram lika snabbt och smidigt som ni brukar nu när det är vinter, men detta är, hör och häpna, ett problem som gäller för alla, även de som går och cyklar. Det är tyvärr inte möjligt att vara lika smidigt i trafiken som det är på sommaren eftersom det ligger en jävla massa snö och is överallt. Att som bilist inte inse detta utan bara köra på som om vägen är din allena och alla andra ska anpassa sig efter dig är ett jävla ofog. Det är inte som att jag cyklar på vägen för att jag vill, jag gör det för att jag måste för att det inte finns någon jävla cykelbana. Det är inte mitt fel att städerna är planerade efter ditt miljöfarliga, platskrävande färdmedel och att jag därför tvingas dela yta med dig.

Varför bryr sig feminister om småsaker?

Fick en fråga om varför feminister fokusera så mycket på småsaker (ej frågeställarens formulering) som rakning, sminkning och så vidare istället för att till exempel ta upp det faktum att kvinnor har lägre lön än män.

Jag har en fråga. Varför allt detta prat om utseende? Typ rakade/orakade ben, att kvinnor i allmänhet tänker mer på sitt utseende osv. Jag tycker det läggs väldigt mycket fokus på det. Är det inte viktigare att ta upp frågor som att kvinnor inte har lika hög lön som män till exempel?

Väldigt ofta så lyfts just löneskillnaderna fram som det ”stora” kvinnoförtrycket. Jag skriver ganska lite om den typen av jämställdhet, utan skriver desto mer om privatlivet. Det är absolut inte för att jag tycker att löneskillnader är oviktiga. Jag håller såklart med om att det är ett stort problem att kvinnor och män har olika materiella förutsättningar, men jag tycker också att det är väldigt viktigt att diskutera det kvinnoförtryck som sker i det privata.

Det är ofta i det privata som kvinnoförtrycket börjar, och det är även där som många män skördar vinsterna av kvinnoförtrycket, till exempel i ojämställda relationer (som jag skulle säga att den absoluta majoritet av alla relationer faktiskt är). Det ingår i kvinnoidealet att vara omvårdande, hänsynstagande, anpassningsbar, ”moderlig” och så vidare, och det är utifrån detta som relationer män och kvinnor emellan konstrueras. Klart som fan det skapar vissa maktstrukturer!

Skönhetsideal kan upplevas som en obetydlig fråga, men det är faktiskt en otroligt viktig komponent i många kvinnors liv. Här kan en inflika att det finns en massa personer som inte följer idealen, men även den som inte följer idealen förhåller sig på ett eller annat sätt till idealen och blir definierade utifrån idealen. Till exempel den som väljer att inte banta, raka sig eller sminka sig väljer bort något, står emot ett tryck som finns vilket i sig kräver integritet, analys och viljestyrka för att palla.

Att förhålla sig till idealbilden av Kvinnan™ kräver otroligt mycket kraft, och detta gäller alla aspekter av henne: utseendemässiga såväl som personlighetsmässiga. Det begränsar att leva i ett samhälle som hela tiden försöker pressa in en i en roll av ljuvhet, skönhet och så vidare. Denna kraft skulle för de flesta kunna användas på så otroligt mycket bättre sätt, till exempel kämpa för sina rättigheter.

Jag tror att det är helt och hållet nödvändigt att vara medveten om detta för att kunna föra någon slags meningsfull kvinnokamp. Att bara ställa kravet ”lika löner” utan att analysera vad i kvinnors liv det är som kräver och kväver, vad det är som får dessa mönster att upprepas om och om igen, så tror jag inte att vi kan få särskilt mycket uträttat. Kampen kan inte bara föras i det offentliga, utan måste föras i det privata också. Helt enkelt för att det personliga är politiskt.