Kategori: Politik

Mäns oförmåga att ta ansvar.

En grej jag tycker är intressant angående att skydda sig vid sex är diskrepansen mellan de krav män ställer på kvinnor att ”säga ifrån” och de krav de ställer på sig själva.

Som kvinna förväntas en alltid ”säga ifrån”, trots att mannen har den sexuella makten. När en som kvinna säger ifrån riskerar en att bli utsatt för våldtäkt. En riskerar också att få dåligt rykte och så vidare. Samma risker ställs inte mannen inför, det är väldigt ovanligt att det sprids ut vad män gör under sex och om det gör det så är det ingenting som får något djupare fäste.

Män rantar ju ofta om hur svekfulla kvinnor är, men ändå finns det ingen manlig kultur av att ta eget ansvar över saker där kvinnor är inblandade. Det är så konstigt, om det nu är så jävla vanligt att kvinna lurar män att göra dem gravida, varför tar inte män något eget ansvar för detta? varför kräver ni inte p-piller för män? Varför använder ni inte kondom? Varför drar ni inte ut den innan ni kommer eller kanske rentav struntar i penetrationssexet?

Det kan säkert vara så att kvinnor ibland pressar eller lurar män att inte ha kondom eller ha vissa former av sex, även om jag tror att motsatsen är betydligt vanligare. Men som man kan en faktiskt ta lite eget ansvar och skydda sig, precis som kvinnor alltid förväntas göra. Skillnaden är ju också att män faktiskt har sexuell makt, och därmed inte löper samma risk att bli utsatta för riktigt obehagliga och hotfulla situationer som kvinnor gör.

Män är inte utsatta i sexuella situationer med kvinnor, så är det bara. Sluta låtsas som om det är synd om er.

Twitter 11/4. Ansvar vid sex.

Många män tycker det är 100 % rimligt att skippa kondom men ändå förvänta sig att inte behöva ta ansvar för en graviditet. Detta är ett sånt oerhört tydligt exempel på hur män förväntar sig att kunna gå genom livet utan att någonsin ta ansvar för konsekvenser.

Denna inställning är ju omöjlig för kvinnor: om vi blir gravida får vi stå där med skammen oavsett vad vi känner. Män som ba ”men tänk om det sker ett misstag ska vi verkligen behöva ta ansvar då???”. Ja, kvinnor får ta ansvar även för ”misstag”. Så jävla trött på att män helt seriöst tycker att de aldrig ska behöva ansvara för någonting. Att det händer olyckor är en del i livet, detta gäller även sex. Vill du undvika det så bör du avstå från sex.

Varför ska män alltid få njuta av saker helt ohämmat, och lägga skulden på kvinnor??? Kan du inte ta ansvar för eventuell oönskade konsekvenser ska du lämna kvinnor ifred.

Det bästa vore ju såklart om var och en tog ansvar för sin egen reproduktion istället för att lägga över det på sin partner. Vill du inte ha barn? Skydda dig! Varför är det så svårt för män? Det är ju inte män som blir pressade av sina partners till att inte använda kondom så att säga.

Men det finns alltid någon jävla ursäkt nära till hands. Typ att en trodde kvinnan åt p-piller. Vissa män ba ”jamen hon sa själv att det var lugnt”. Jamen det innebär inte att du inte har ansvar för dina handlingar. Lägger du din jävla sperma i en kvinnas underliv så får du väl stå ut med om hon inte gör precis det du vill med sin egen kropp.

kondomgravidabort

Sex.

devärstaövergreppenJag har tänkt mycket på sex på sista tiden. På när jag hade sex med män och allt vad det innebar för mig.

Jag tänker att som kvinna så är det vanligt att en inte har sex primärt för att en njuter av det utan för att få bekräftelse och i viss mån etablera eller upprätthålla relationer. Det finns liksom ett sexuellt kontrakt; i en relation ”ska” en ha sex med varandra för annars så kan en inte räkna med relationen. Jag har också känt mig värdelös när min partner inte velat ha sex med mig, då finns det liksom ingenting som garanterar relationens fortlevnad.

Det är med obehag jag tänker på det sex jag har haft med män. Det har alltid handlat om att jag ska prestera på något sätt. Det har alltid varit så hetsigt och saknats tid för att lära känna varandra sexuellt, även i sammanhang där detta har varit det uttalade målet. Jag har ändå alltid känt en press på att komma framåt, överskrida gränser och framförallt att njuta. Njuta för att det är det en ”ska” göra när en har sex.

När jag tänker på detta känner jag ofta skam, skam över att jag inte bara lärt detta ske utan att jag också aktivt utsatte mig för det. Jag använde min kropp som en handelsvara för att få tillgång till saker som jag trodde att jag behövde. Det finns en skam i att inse detta, eftersom det inte stämmer överens med den idealbild som finns att sexualitet ska vara någonting fint och ömsesidigt. Insikten om att det inte har varit så får mig att känna mig smutsig. Smutsig för att en har blivit utnyttjad, för att en har gjort saker som inte har varit på ens egna villkor. Jag tänker att denna skam hindrar många från att se karaktären av sina sexuella relationer, att många tänker att saker och ting som egentligen inte är ömsesidiga är det. Så har i alla fall jag gjort.

kontraktVi förväntas ingå i relationer av kärlek allena, men de flesta vet nog att det inte är riktigt så det fungerar. Heterosexuella relationer handlar ju inte främst om kärlek utan om att skaffa sig en plats i samhället, om att ”säkra” sin framtid och ha någon att göra allt det där en ”ska” göra i livet tillsammans med. Det handlar om att få tillgång till gemenskap, trygghet, närhet och så vidare på ett inom samhällets ramar accepterat sätt.

På sista tiden har jag börjat erkänna och bearbeta det faktum att det sex jag har haft, även det jag betraktat som ”bra” sex, inte har handlat om ömsesidig njutning utan om just detta, att etablera en relation, att få bekräftelse från en man och i förlängningen också från samhället. Att få en plats. Om att jag har gjort kontinuerligt våld på min egen kropp för att få tillgång till detta. Det är så jävla sorgligt att tänka på.

Om att erkännas som könsvarelse.

Skrev såhär på twitter:

Fy fan vad trött jag blir på snacket om att bara transpersoner har behov av att erkännas som sitt kön. Det har cispersoner också. Att erkännas som kön är att erkännas ha en plats i samhället, att ges rummet att begära och begäras. Detta behöver vi alla. Att processen ser annorlunda ut för transpersoner innebär inte att de är de enda med det behovet.

Poängen med detta, och det vill jag verkligen understryka, var inte att säga typ ”buhu jag vill också bli erkänd för mitt kön”. Det är ju obvi inte ett problem för mig i mitt liv att jag inte erkänns som kvinna. Många tolkade det dock så och det är kanske begripligt, men det var inte intentionen vilket jag också har förklarat. Nåja.
Anledningen till att jag skrev det var för att jag har noterat ett sätt hos cispersoner att prata om kön där de menar på att de själv minsann inte har något behov av att erkännas som könsvarelser, men det har transpersoner eftersom de på något sätt har en extra stark könsidentitet. Detta är en idé som jag tror ställer till problem på flera olika sätt som jag bland annat skrivit om här.
Jag tänker mer såhär: i patriarkatet så har alla ett behov av att erkännas som könsvarelser, vilket i kontexten innebär en människa som kan begäras och begära. Detta måste vi göra för att kunna få tillgång till saker vi behöver som människor; intimitet, trygghet, relationer och så vidare. Det kan också utgöra en säkerhetsrisk för människor att inte kunna placeras i ett könsfack, människor som inte ”passar in” utsätts ju ofta för våld. Därför är erkännandet som könsvarelse en viktig del av mänsklig existens, men som cisperson så ifrågasätts en såklart inte på samma sätt och blir alltså inte nödvändigtvis lika medveten om denna process som en transperson blir.
Skrev om detta här:

Trots att det inte funnits några skäl till att tvivla på att jag är kvinna har jag ändå alltid behövt bevisa att jag är just en sådan, och sättet det ska bevisas på är genom att få eller åtminstone visa mig vara värd mäns bekräftelse och kärlek. Jag har behövt sträva efter att bli bekräftad som könsvarelse. Denna strävan har under sina perioder i livet varit rent absurd – jag minns när jag var barn och tänkte att jag MÅSTE ha en pojkvän, att exakt vilken som helst dög. Eller att jag hade kontakt med män jag inte alls hade något intresse i, att jag låtit mig behandlas oerhört illa och så vidare. Allt detta för att få känna sig begärd av en man.

Jag har också funderat på hur mitt perspektiv på världen i stort och feminism har påverkats av detta. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag varit relativt framgångsrik i att bli bekräftad som könsvarelse – jag har haft tillräckligt många förhållanden, tillräckligt många sexuella erfarenheter och så vidare för att känna mig trygg i att jag kan vara ett föremål för heterosexuell praktik. Jag tänker mig att att detta gjort att jag i högre grad har kunnat släppa den grejen än om jag aldrig hade fått den typen av uppmärksamhet eller ”bekräftelse”.

Det är klart att det inte ”ska” vara så, jag önskar ju att jag slapp resonera såhär, men det är liksom ofrånkomligt i ett samhälle där det är så oerhört grundläggande att bli erkänd som könsvarelse – det är fundamentalt för vår existens som sociala varelser. Jag har insett att det är lättare för mig att vända mig bort från män än för någon som känner sig mindre säker i att bli begärd av dem, och att det är lättare för mig att sluta iklä mig vissa kvinnliga attribut än för någon som inte accepterats som kvinna på samma sätt. Mitt utrymme är större än många andras.

På sista tiden har jag börjat betrakta ”kvinna” mer som en politisk kategori för min egen del. Jag har redan ”bevisat” att jag är kvinna genom att ha förhållanden med män. Jag tänker mig att jag på ett sätt bekräftar mig själv som kvinna genom att ta politiskt utrymme som kvinna. Jag tänker att det är ett privilegium att jag kan betrakta kvinna som en politisk kategori först och främst, att jag inte behöver bekymra mig om att bevisa att jag förtjänar att ingå i kategorin ”kvinna”. För det är liksom ingen som på allvar ifrågasätter det.

Jag funderar på hur en skulle kunna skapa en feministisk praktik kring detta erkännande – hur en skulle kunna göra det mindre beroende av att erkännas som kvinna av män. För så länge det ser ut så kommer ramarna för vår politik sättas av våra motståndare i kampen.

Så, min poäng var att påvisa hur även cispersoner har samma behov, men att de ofta inte är medvetna om det, inte att förneka transpersoners utsatthet. Poängen med detta är att kunna binda ihop olika människors erfarenheter och se likheterna i våra situationer, och framförallt likheterna i det förtryck vi utsätts för.

Min utopi är såklart att detta erkännande inte skulle behöva ske utifrån den heterosexuella matrisen, utan kunde vara mer fritt. Men det var i alla fall det.

Det bästa vore kanske om en slutade fokusera så jävla mycket om att vara moraliskt oantastlig och kavlade upp ärmarna.

En grej som jag har noterat på sista tiden och som irriterar mig är beteendet vissa har när de ska ta plats i en kamp som inte är ”deras”. Det går ju väldigt mycket diskussioner om hur en är en bra allierad och så vidare, och det är ju rimligt såklart.

Jag har observerat tre fenomen:

  1. Människor som gör en stor jävla affär av att de minsann inte tar plats eller tolkningsföreträde. Har verkligen sett folk skriva saker i stil med ”jag tänker vara tyst om dessa frågor nu för jag är inte berörd” och liksom slår sig för bröstet för att de sitter och håller käften. Hur är detta att hjälpa utsatta??? Jag fattar ju såklart tanken om att en inte ska berätta om andras situation eller att en inte ska skriva samma saker som en massa från den utsatta gruppen redan skrivit, men det är fan fånigt att tro att en är någon jävla jesus för att en inte gör någonting. För det är ju faktiskt precis vad det handlar om.
  2. Människor som kräver att andra ska utbilda dem om deras problematiska beteende. Typ ”om jag gör såhär är det problematiskt eller inte”. För vems skull gör en detta? Jag tänker att det handlar mycket om att avsäga sig ansvaret för sina egna handlingar. Dessutom reduceras ofta frågorna till att typ lyssna på någon artist eller liknande. Som när män frågar mig om deras val av film är sexistiskt. Sanningen är att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om vad den här mannen kollar på för film!!!!!! Varför ska jag sitta och engagera mig i detta? Det är så fruktansvärt jävla ointressant och det handlar ju i slutänden inte om feministisk kamp utan om att en man vill känna att en feminist har välsignat hans livsval. Om någon annan kritiserar honom så kan han kanske säga ”men en feminist tyckte det var okej”. Det är så jävla orimligt att tycka att feminister ska engagera sig i att recensera ens beteende. Det blir ett jävla individualiserande av strukturella problem som flyttar så oerhört mycket fokus från det som är viktigt.
  3. Människor som läxar upp andra med argumentet att de hört någon från en utsatt grupp säga något. Ja, det är rimligt att föra utsatta gruppers talan men om en gör det utan egen analys i botten blir det ganska konstigt. Om ens enda argument är ”jag hörde en person med tolkningsföreträde säga det” så kanske en ska tagga ner lite. Detta kan också vändas emot folk som faktiskt själva tillhör gruppen, något jag fick erfara en del när jag kom ut som lesbisk och heteros skulle berätta för mig om vad andra lesbiska tyckte och tänkte, ungefär som om vi inte kunde ha inbördes meningsskiljaktigheter. Sen kan en ju också fråga sig varför dessa människor inte har brytt sig om att skaffa en egen analys av dessa fenomen, utan bara hänvisar till vad andra personer säger.  Kan det ha att göra med att en faktiskt i grunden inte riktigt bryr sig? Sedan kan en också fråga sig hur urvalet görs av vilka åsikter en väljer att lyfta fram, eftersom utsatta grupper inte är homogena. Risken finns ju att personen väljer det som passar den egna agendan.

Alla dessa grejer har en sak gemensam, och det är att de innebär ett frånsägande av ansvar. En behöver inte ha en egen analys för då tar en tolkningsföreträde, och istället trakasserar en utsatta personer med en massa ovidkommande frågor för att en ska känna sig som en Bra Person™. En är också en Bra Person™ om en inte uttalar sig, och detta måste såklart påpekas hela jävla tiden. Det bästa vore kanske om en slutade fokusera så jävla mycket om att vara moraliskt oantastlig och kavlade upp ärmarna.

Att gå vidare.

Fick frågan om hur jag tog mig ut ur mina heterorelationer. Sanningen är väl tyvärr att jag inte ”tog mig ut” så mycket som blev dumpad.

Däremot kan jag säga en del om hur en kan göra för att gå vidare och hitta något nytt och bättre.

Mitt främsta tips är att älta som bara fan. Gå igenom vad som har hänt. Skriv om det. Prata om det. Tillåt dig själv att vara förbannad och bitter på det där riktigt ocharmiga sättet som en som kvinna absolut inte får vara. Bär din ilska med stolthet. Konsumera film, musik, böcker, bloggar och så vidare som stärker dig i din upplevelse. Nån dag efter mitt senaste uppbrott läste jag Egenmäktigt förfarande, och det var verkligen perfekt läsning för mig just då. Jag kände igen mig så mycket, jag blev så stärkt. Idag hade jag kanske stört mig på boken, men då var den verkligen helt perfekt.

Ilska är viktigt om en blivit orätt behandlad, eftersom det är ett sätt att upprätta sin värdighet. För mig var det viktigt att känna ilska inför allt det mina ex hade gjort fel mot mig. Inte för att de var onda eller liknande, utan för att flytta skulden från mina egna axlar. När en är i detta läge är det inte rätt tillfälle att vara ”nyanserad”, bara bre på! Du behöver inte uttrycka allting direkt till personen som gjort dig illa, men att få vara riktigt förbannad är frigörande även om det bara är inför sig själv.

Många tillåter inte sig själva vara förbannade, och det tror jag gör det svårt att gå vidare på riktigt. En internaliserar ju ofta väldigt mycket skuld om en blir dåligt behandlad, speciellt om en som kvinna blir dåligt behandlad av en man. Ett sätt som många försvarar sig mot detta på är att försvara mannen och/eller relationen. Det låter typ ”nämen det är inte så illa” och liknande. Men ofta är det frigörande att erkänna att en blivit dåligt behandlad, för då kan en även ta tag i idéerna om att det skulle vara ens eget fel.

skulden

Samtidigt är det viktigt att inte fastna i ältandet och ilskan, och det tar mig in på nästa steg: sorg. Att tillåta sig själva att sörja är viktigt för att kunna gå vidare. Vad innebär då att sörja? Jag tänker att sorg är det en känner när en erkänner en förlust. Ilska, besvikelse och så vidare är fortfarande känslor en riktar mot en person, det är känslor som är avkrävande, men sorgen kommer när en inser att det inte går att få någon gottgörelse. Det är viktigt att släppa alla illusioner om att personen skulle kunna göra det bra igen, som en ju gärna går omkring med efter ett uppbrott. Det handlar om att sörja det obestridliga faktum att det inte finns något mer att göra.

Jag tänker att det är först när en ser att någonting förlorats som en kan börja bygga nytt och bättre. När en inser att något är kört så kan en börja fundera på hur en ska göra nästa gång. En kan på ett nyktert sätt se vad som gick fel och vad en kan göra annorlunda, eftersom dessa insikter inte omvandlas till något som ska förvaltas inom relationen. För mig har det blivit mycket enklare att använda mina erfarenheter från tidigare relationer efter att jag har sörjt dem.

Ofta upplever jag att människor inte låter sig själva sörja relationer som gått förlorade utan har någon slags idé om att de ska gå vidare fort som fan. Detta resulterar ofta i att en ger sig in i nya relationer innan en kanske egentligen är redo. Jag upplever att många ger sig in i den ena relationen efter den andra utan att fundera så mycket på hur de gör relationer. En bearbetar aldrig saker som händer utan fyller upp med nytt istället. Detta tror jag gör det väldigt svårt att göra relationer på ett ickedestruktivt sätt. Samtidigt är det viktigt att inte isolera sig. Jag har framförallt försökt att inte göra så stora känslomässiga anspråk i en relation innan jag känner att jag är redo för det, och backat ganska snabbt om jag upplevt att sådana har gjorts på mig. Detta måste dock göras med respekt för inblandade; om en inte är känslomässigt redo för en viss form av relation bör en förmedla det.

Det viktigaste är att en låter sig själv känna en massa jobbiga känslor och accepterar att det är så. Att förneka dem gör ingenting bättre. Det tar tid att läka efter en avslutad relation, speciellt om den har varit nedbrytande och en blivit dåligt behandlad.

Det var mina tips för att gå vidare efter en relation. Har ni några tips?

Bekräftelse i relationer och känslomässigt beroende.

tänkomhaninteärkärimigDet här med att ge och få bekräftelse i relationer är en intressant grej.

Generellt i mina relationer med män har de varit väldigt dåliga på att bekräfta mig. Eller snarare, de har bekräftat mig när det passar deras intressen. De har bekräftat mig i början av relationen så att jag ska vara bunden till dem, eller när de känt sig osäkra på mitt engagemang. Däremot har det sällan funnits någon kontinuerlig bekräftelse av mig som person.

Jag tänker framförallt på en relation där jag i princip aldrig blev bekräftad, men däremot bekräftade honom exakt hela tiden. Han var även väldigt bra på att nedvärdera mig och få mig att känna mig underlägsen.

Jag frågade; varför säger du inte att du tycker om mig? Varför frågar du inte om jag vill följa med? Varför frågar du inte om hur jag har det? Då svarade han med att jag ju ”visste” att han tyckte om mig, och att han inte behövde fråga om hur jag hade det eftersom jag ju berättade själv om det var något jag ville ha sagt och liknande. Även om jag aktivt uttryckte att jag ville att han skulle bekräfta mig mer så valde han att inte göra det, för han ansåg inte att det var nödvändigt. Vad jag behövde för att känna mig trygg spelade honom ingen större roll, det var hans tolkning av situationen och vad som var nödvändigt som fick råda.

Samtidigt ansträngde jag mig en massa för att bekräfta honom, för att han skulle känna sig trygg och nöjd i relationen. Han fick konstant bekräftelse på sig själv och relationen från mig, medan jag fick väldigt lite av honom.

duärkrävandebekräftelseVad skapar detta för förhållande? Jo, ett förhållande där den ena parten konstant törstar efter kärlek och bekräftelse, men den andras behov är tillfredsställt hela tiden. Det skapar en situation där den personen som inte är tillräckligt bekräftad hela tiden måste underkasta sig för att få bekräftelse i relationen. Att aldrig få bekräftelse spontant från en person som ska älska en är oerhört sårande. Att alltid behöva underkasta sig för att få kärlek är kränkande och degraderande.

På sikt leder detta till att en får mindre kraft i livet i övrigt. Om en inte blir bekräftad i sin relation utan tvärtom utsugen och ständigt påmind om att en inte anses vara värd kärlek och bekräftelse så blir det svårare att göra saker för sin egen skull. Istället för att lägga kraft på typ en hobby eller relationer med vänner så måste en lägga all sin kraft på relationen. Detta gör att en blir isolerad, en förlorar kontakten med omvärlden och i viss mån kontakten med sig själv. Relationen och ens partner slukar en större och större del av ens krafter och förmågor, och det blir därmed också en mer central del av ens existens. Detta är såklart ett utmärkt sätt för män att säkra tillgång till kvinnor.

I relationer med män har jag liksom känt att jag försvunnit. Jag har lagt mindre tid på saker som är viktiga för mig, fått mindre energi till andra viktiga relationer och intressen. Vem jag är och vad jag vill ha blivit sekundärt i förhållande till hur viktigt det har känts att bibehålla relationen och få hans bekräftelse. Och ju mer jag kämpat för att få bekräftelse desto mer sparsam har den blivit, just eftersom syftet aldrig var att få mig att växa utan att göra mig beroende av honom.

gemigkärlekJag vill ha relationer där båda för rum att växa, och för att detta ska vara möjligt är det viktigt att en bekräftar varandra ömsesidigt. Bekräftelse ska inte vara ett medel som används för att få någon att bli emotionellt bunden till en eller känna skuld, utan det ska vara något en ger för att en tycker om en annan människa och vill göra denne stark och ge henne möjlighet att utvecklas.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är.

lesbiskakanvaelakaIgår på föreläsningen så kom vi in på ojämställdhet i heterorelationer (eller jag ”lyfte frågan” kan en väl säga). Förutom det standardmässiga ”vi bode inte skylla på männen” (jag hade inte ens pekat ut män specifikt men aja) så sa föreläsaren också ”men flator kan faktiskt också vara ojämställda”.

Sådant gör mig så provocerad. För det första är inte flators eventuell ojämställdhet ett könsmaktsproblem på samma sätt. Det kan vara ett problem bundet till andra maktstrukturer, men det handlar inte om specifikt könsmakt. Vissa tycker ju om att tro att så kallade ”butchar” (lesbiska med manligt kodade attribut) förtrycker ”femmes” (lesbiska med kvinnlig kodade attirbut) och liknande, för att upprätthålla sina egna fördomar baserade på könsuttryck. Detta är dock en lesbofob myt, eller som Vanda skrev på twitter:

analysen att butchkvinnor på något sätt förtrycker femmes är pk-versionen av ”ok men vem är mannen i förhållandet lol”

Men framförallt så är det talande hur den eventuella ojämställdheten i lesbiska relationer bara berörs när en kritiserar heterosexuella för deras bristande jämställdhet. Ungefär som om det var flators fel att heterokvinnor förtrycks av sina pojkvänner. Ungefär som om ojämställdhet inte hade något med heterosexualitet att göra.

För grejen är, att jag skulle gärna se att lesbiska relationer lyftes fram mer. Jag skulle gärna se att vi pratade om de problem vi ställs inför, vad de beror på och hur vi kan lösa dem. Det skulle verkligen förbättra min situation som lesbisk om detta gjordes. Men av någon anledning så verkar detta samhälle inte särskilt intresserat av att gynna kvinnors relationer med andra kvinnor, utan fokus ligger som alltid på att heterorelationer ska bli jämställda och lyckade.

Lesbiska relationer har, till skillnad från heterorelationer, förutsättningar att vara jämställda. Detta beror på att våra relationer inte kretsar kring olikhet, att vi ska komplettera varandra som könsvarelser. Vi möts på ett annat sätt som lika i våra relationer. Vi möts inte som kvinna och man, utan som jämlikar. Detta är en stor och grundläggande skillnad som ändrar förutsättningarna för relationer. Det för såklart inte att allt blir bra, bland annat möts vi av homofobi vilket försvårar vår situation.

Det faktum att heteros är så jävla ojämställda trots att hela jävla samhället arbetar för att folk ska lyckas med heterorelationer är ju ganska talande. Om samhället hade coachat lesbiska i samma grad, eller åtminstone skitit i att utsättas oss för homofobi, så hade våra relationer troligen varit så jävla mycket bättre. Heteros lyckas ju fan inte ens när de är oifrågasatt norm, det säger ju en del om hur dålig relationsformen är.

Heterokvinnor kan förslagsvis hålla käften om hur hemska och ojämställda lesbiska relationer är. Det vore ganska smakfullt med tanke på att de lever i den relationsform som gynnas i samhället.

Om monosexualitet och inkludering.

En skriver en text om sina livsvillkor som lesbisk kvinna och så kommer en personer och ba ”men bi-/pansexuella då”. Det hela utmynnar i en diskussion om hur ”homofeminister” beter sig illa mot bisexuella, kanske rentav värre än heterofeminister!!!

Såhär: jag anser inte att det finns något sådant som ”monosexualitetsprivilegier” och jag anser inte att homosexuella har någon samhällelig makt att förtrycka bisexuella med. Jag inser såklart att homosexuella kan anspela på olika föreställningar om bisexuella för att hävda sig, vilket även bisexuella gör när de pratar om hur homosexuella människor ”är”, framställer det som att homosexuella skulle vara någon slags maktfaktor i samhället eller som att lesbiska kvinnor skulle förtrycka kvinnor som har relationer med män med någon slags butchmakt (ni vet, idén om att lesbiska är typ som män). Att marginaliserade grupper bråkar inbördes är inte likställt med det förtryck som utövas mot oss. På samma sätt som lesbiska kan bete sig illa mot bisexuella kan bisexuella bete sig illa mot lesbiska.

Idén att jag skulle ha någon slags skyldighet att ”inkludera” bisexuella när jag skriver om mina livsvillkor som lesbisk eller hur jag organiserar mig politiskt utifrån min position är absurd. Som lesbisk positionerar jag mig inte mot bisexuella utan mot heteronormen. När jag beskriver mitt liv som lesbisk handlar det om min position som marginaliserad gentemot heterosexualiteten, och därför ställer jag heterosexualitet och homosexualitet emot varandra. Det handlar om att jag anser att det är själva relationerna och förutsättningarna för dessa som är viktiga att kolla på. Vilka relationer premieras och vilka osynliggörs eller motarbetas? I detta samhälle finns det inga strukturella hinder för olikkönade relationer, men det finns gott om hinder för samkönade relationer. Det är liksom alltid däråt det pekar. Poängen är inte att alla ska vara ”monosexuella” utan att de ska vara heterosexuella eller åtminstone organisera sina liv heterosexuellt.

heteronorm

OM jag nu ska göra en sådan ”inkludering” som vissa vill att jag ska göra så anser jag att det är mer viktigt att kolla på vad en person har för relationer än hur denna definierar sig. En bisexuell person som lever i en olikkönad relation har heteroprivilegier i den betydelsen att relationen kommer att gynnas strukturellt. Patriarkatet vill att kvinnor och män ska leva i relationer med varandra, hela samhället är utformat för att gynna denna samlevnadsform och det gynnar även de bisexuella som lever i olikkönade relationer. Patriarkatet bryr sig om hur människor lever sina liv och skiter i identiteter. Samma person kommer också att utsättas för homofobi om den har en samkönad relation, precis som homosexuella personer i samkönade relationer gör! Det är nämligen inte så att våra relationer accepteras på något magiskt sätt, vi marginaliseras och osynliggörs också.

Jag noterar hur jag, sedan jag kom ut som lesbisk, har mötts av ett betydligt större krav på att ”inkludera” andra sexualiteter när jag skriver om saker. Det är intressant, för det kan väldigt lätt uppfattas som att en helt enkelt inte vill att lesbiska ska prata om sina livsvillkor.

Att en inte skriver ut ”bisexuella” när en skriver om normer kring sexualitet innebär inte att en inte anser att dessa finns. Syftet med mina texter är inte att alla ska känna sin medräknade jämt och ständigt, utan att försöka belysa vissa processer som skapar och bevarar patriarkal makt. En av dessa processer är det konstanta osynliggörandet och motarbetandet av relationer kvinnor emellan.