Politik – Sida 23 – Fanny Åström

Kvinnors självförtroende.

Det finns en idé om att en som kvinna ska vara så kallat ”självsäker” och ”ta för sig”. I detta förväntas själva nyckeln till framgång i manssamhället ligga. Det är en ”sanning” att kvinnor har sämre självförtroende en män.

När män pratar om kvinnors självförtroende så handlar det ofta om att kvinnor ska göra det ena och det andra. Kvinnor måste sluta hata sig själva så mycket utan bara börja ~*älska sig själva*~ istället. Ungefär som om kvinnors dåliga självförtroende bara handlade om att vi är sådana, och inte om vår verklighet.

Givetvis får en dåligt självförtroende när en lever i ett samhälle där en anses vara sämre för att en är kvinna. Detta blir såklart starkare om en dessutom har män i sin närhet som ständigt kommer med sina omdömen om en och trycker ner en. Ibland hör en saker i stil med att en ska låta det negativa rinna av en, men det handlar dock inte om enskilda människor eller uttalanden utan om en samlad erfarenhet av att bli nedtryckt i kraft av sitt kön, som gör att varje enskild grej känns större. Om en inte blir bekräftad som människa kontinuerligt så känns enskilda prestationer så mycket viktigare.

Jag tänker också på det ojämna utbytet av bekräftelse i heterosexuella relationer. Kvinnor blir i mycket lägre grad än män bekräftade i sina relationer. Kvinnor ger bekräftelse på ett mycket mer genomgående sätt. Detta bidrar såklart till hur kvinnor utarmas känslomässigt. Eftersom heterosexuella relationer för många är den främsta källan till bekräftelse så är det inte konstigt att många kvinnor går omkring och känner sig som dåliga människor.

För mig är det väldigt tydligt att mitt självförtroende i princip uteslutande har påverkats negativt av relationer med män, detta för att de ofta trycker ner en. I de fall de inte ägnar sig åt något aktivt nedtryckande så har det åtminstone funnits ett ojämnt utbyte av bekräftelse. Jag har sällan upplevt mig bekräftad i egenskap av hela min person, utan snarare i egenskap av att vara kvinna. Antingen för att jag uppfyller en specifikt kvinnlig position eller för att jag skiljer mig från andra kvinnor. Kontentan är att allting ses i förhållande till mitt kön.

Att kvinnor ska kunna stå emot den press på psyket det utgör att bli konsekvent nedvärderad i kraft av sitt kön är väldigt mycket begärt. Att en som någon slags autonom individ bara ska kunna ~*skaffa bra självförtroende*~ utan att det finns människor omkring en som bekräftar en, utan kanske tvärtom snarare trycker ner en, är väldigt mycket begärt.

När jag rör mig i kvinnoseparatistiska rum känner jag mig i regel mycket med sedd och bekräftad, och detta är någonting som har fyllt mig med väldigt mycket styrka och kraft att göra saker. Tyvärr är det väl ofta så att kvinnor inte alltid bekräftar varandra som de borde, utan istället ser varandra som konkurrenter. Jag tänker att det är en viktig feministisk strategi att bekräfta andra kvinnor, i alla möjliga sammanhang. Att bekräfta andra kvinnors upplevelser och erfarenheter men också att bekräfta det andra kvinnor gör.

När män säger att de gillar självsäkra kvinnor brukar de dock sällan mena kvinnor som faktiskt är det, utan snarare kvinnor som de själva slipper känna så mycket känslomässigt ansvar för. Alltså kvinnor som inte gör någon grej av att de mår dåligt inför dem. Kvinnor som är enkla att ha att göra med.När en som kvinna möts av denna värdering så känner en ofta ännu mer skuld och skam. Kanske vill en bli bekräftad, men en vågar inte uttrycka detta behov i rädsla att framstå som en komplicerad person. Kanske blir behovet ändå så starkt att en ger efter och ställer krav, med den omedelbara effekten att en tvivlar på sig själv och sin rätt att göra detta. Män brukar däremot vara mindre intresserade av att kvinnor ska ägna sig helhjärtat åt sina projekt och vara stolta över sig själva och det de gör. Det ”goda självförtroende” som kvinnor ska ha handlar bara om att det ska vara enklare för mannen att handskas med oss.

Om män verkligen ville att kvinnor skulle ha bra självförtroende skulle de inte recensera våra personligheter i tid och otid, utan låta oss finnas i vår egen rätt.

Om feminism och normbrytande.

Jag har funderat en del på det här med feminism och normbrytande och/eller queer. Jag upplever att det förväntas av feminister att en ska vara engagerad i kamper för allt slags ”normbrytande” som är relaterat till sex och/eller kön. Detta på grunden att personer som drabbas också förtrycks av patriarkatet. Detta kan jag förvisso köpa; patriarkatet är ett system som drabbar alla genom att tvinga in dem i fack, förhindra människor från att älska fritt och så vidare. Hela heterosexualiteten som konstruktion är patriarkatets sätt att upprätthålla exploateringen av kvinnor i heterosexuella relationer. På det sättet drabbas såklart den som inte passar in i den heterosexuella matrisen hårt, eftersom dessa personer hotar patriarkatet.

Däremot upplever jag en spänning mellan att en både ska erkänna att människor är förtryckta under patriarkatet, det vill säga vilken likhet deras förtryck har med kvinnoförtryck, men också att en måste erkänna olikheten som central. Det finns en vilja både att ingå eller inkluderas i en feministisk problemformulering och att stå utanför densamma. Krav ställs på ”feminismen” att vara ”inkluderande”. Givetvis måste vi diskutera de problem som finns inom feminismen, men ”feminismen” är ingen institution som vem som helst som anser sig drabbad av förtryck kan ställa krav på att bli inkluderad i. Feminismen är en politisk rörelse och en tanketradition som en kan ansluta sig till, som en kan delta i, bidra till och sträva efter att utvidga och förändra.

Feminism är i mina ögon kampen mot förtrycket av kvinnor som kvinnor. Feminismen berör det könade förtryck vi utsätts för. I en feministisk analys måste en såklart också inkludera andra möjliga perspektiv och positioner, vi är inte bara kvinnor utan påverkas även av en mängd andra saker. Jag är till exempel lesbisk, och det utsätter mig för vissa saker som heterosexuella kvinnor inte utsätts för, bland annat att mina relationer anses mindre viktiga. Även klass och ras påverkar, och dessa är i sig även grundläggande strukturer som konstituerar det samhälle i vilket patriarkatet verkar.

För att jag ska kunna se någon som feminist så anser jag att en måste se just förtrycket av kvinnor som kvinnor som någonting grundläggande i det förtryckssystem som handlar om kön, sexualitet och så vidare. Om en inte erkänner just förtrycket och exploateringen av kvinnor har jag svårt att se en som feminist, även om en kan identifiera just det förtryck en själv utsätts för i egenskap av normbrytande som patriarkalt. Vissa har ett sätt att prata om detta som att det fanns lite patriarkala normer som flög fritt i luften, som inte hade någon direkt koppling till någon form av större struktur av exploatering. Till exempel finns det ett sätt att prata om ”normativa” kvinnor, det vill säga sådana som är cishetero, som om de inte drabbades av patriarkalt förtryck, trots att dessa kvinnor inte sällan bli misshandlade och dödade av sina partners. Jag menar inte att dessa kvinnor som grupp är ”mest förtryckta”, snarare att ”normativa” kvinnors utsatthet är viktig att förstå för att förstå patriarkatet som helhet.

Det verkar som att vissa människor som ingår i gruppen ”normbrytande”, självvalt eller inte, anser sig ha någon slags naturlig rätt att uttala sig om vad feminism är och borde vara. Till exempel män som är normbrytande som anser att feministiska analyser av kön- och/eller sexualitet inte passar dem. Kanske anser de rentav att feminismens försök att beskriva kön och begär som någonting i grunden konstruerat är skadlig för dem. Så kan en såklart tycka, men det är bara en antifeministisk åsikt i mängden. Det faller sig ganska naturligt att män inte är särskilt intresserade av att upphäva en maktordning som de själva tjänar på i egenskap av män, då jobbar de hellre för att just deras form av normbrytande ska accepteras inom rådande system. Jag förstår det, för i slutänden är dessa män bara män, med allt var det innebär i ett patriarkat. I slutänden har män sällan något intresse av att stärka kvinnors rättigheten.

Det som stör mig är snarare många feministers ängslighet inför detta faktum och oviljan att se detta. Den normbrytande mannen omfamnas i många sammanhang, eftersom han också drabbas av patriarkatet. Det en missar med en sådan analys är att alla män drabbas av patriarkatet, normbrytande eller inte. Det innebär inte att de inte också har ett intresse av att upprätthålla det.

Om feministiskt debattklimat.

Efter diverse konflikter så vill jag skriva lite om feministiskt debattklimat.

Det verkar ha blivit en slags sanning att vissa människor har tolkningsföreträde i vissa frågor och att dessa aldrig kan avkrävas på någon slags förklaring. Ungefär som om verkligheten bara kunde förstås utifrån en viss position, som om det inte fanns kunskap att förmedla.

Givetvis förstår jag frustrationen när en förklarar samma sak om och om igen och vissa ändå kräver fler förklaringar, jag är själv ofta med om precis detta. Däremot måste jag påtala skillnaden mellan att bli uppsökt på till exempel sin blogg och avkrävd förklaringar, och på att gå in i ett forum och kräva att någon ska göra det ena eller det andra och sedan ta illa vid sig när denna ber om en förklaring.

En annan sak att tänka på är att alla som delar en erfarenhet inte har samma teoretiska uppfattning om denna. Precis som att alla kvinnor inte är feminister, eller alla feminister inte har samma förståelse av feminism, har inte heller alla transpersoner, rasifierade, homosexuella och så vidare det. Människor tycker helt enkelt olika. Att en har en given position ger en inte automatiskt rätt.

Jag har också noterat hur människor gärna säger att en ska ”ta till sig av kritiken” och i själva verket mena att en ska acceptera deras definition av verkligheten utan omsvep. Jag tänker att detta hänger ihop med hela tolkningsföreträde-grejen. Eftersom utgångspunkten är att alla med samma erfarenhet per definition har samma åsikter och att dessa åsikter med nödvändighet är korrekta så blir det rimligt att utgå från att ”ta till sig av kritiken” är synonymt med att bara lägga sig platt inför någon annan definition av verkligheten. Faktum är att en kan ”ta till sig” men helt enkelt ha en annan åsikt i frågan. En kan vara ”insatt” i olika perspektiv men ÄNDÅ tycka att ”kritiken” är inkorrekt.

Det finns en skillnad mellan personliga kränkningar och att ta illa vid sig av begrepp eller teorier. Det är ett stort problem om teorier avfärdas på grundvalen att någon ur et utsatt grupp upplevt denna som kränkande. Det är inte en personlig kränkning mot mig som kvinna när folk baserar sig världsbild på idel manliga ”tänkare”. Det kan vara ett problem för det, men det är ett problem som måste bemötas på ett annat sätt än hur en hanterar den personliga kränkningen att få sexistiska tillmälen kastade efter sig.

Hela idén om tolkningsföreträde som något en kan slänga ur sig hur som helst har dessutom den mycket otrevliga effekten att det tvingar folk att outa sig. Alla är vita, cis och medelklass tills motsatsen är bevisad, och för att ha något att säga så måste en själv klargöra på vilket sätt en är drabbad. Detta utgör en risk för många människor. Alla är helt enkelt inte bekväma med att prata om sådant öppet.

Detta sammantaget leder till att vi pratar med varandra på ett sätt som är helt jävla orimligt.

Män som saknar läsförmåga.

Ett fenomen jag finner fascinerande sådär i största allmänhet är Män Som Saknar Läsförmåga Och Gärna Pratar Om Detta.

Till exempel: en man blir upprörd över att en använder ordet ”en” istället för ”man”, och detta gör att det blir helt omöjligt för honom att läsa en text. Eller kanske är det begreppet ”hen” han hänger upp sig på. Eller så tycker han att ”förtryck” eller ”våldtäkt” låter så himla hårt och elakt och vill bara passa på att informera om att det faktiskt kan vara lite jobbigt för känsliga små mansögon att ta till sig. Det är som att de förlorar förståndet när de ser ett ord användas på ett enligt dem felaktigt sätt. Vad är det egentligen som utgör problemet för dessa män, kan en fråga sig.

För mig som feminist är en stor del av ”jobbet” med feministiska teorier just att utveckla att språk som är relevant för det jag vill beskriva. Ordet våldtäkt tycker jag är ett bra exempel. Människor menar väldigt olika saker med ordet våldtäkt. Vissa menar när direkt fysiskt våld eller uttalade hot om fysiskt våld förekommer, andra menar att det i ett patriarkat alltid kommer att finnas att underliggande hot om våld från män mot kvinnor, vilket gör att alla samlag som sker mot en kvinnas vilja är våldtäkt. Jag är som ni kanske begriper anhängare av den senare definitionen. Hur ”våldtäkt” definieras är i sig en politisk fråga. Vad innebär det att ha sex med någon med våld eller hot om våld? Vad är våld? och så vidare.

På detta reagerar vissa med att det faktiskt kan bli svårt för vissa att ta till sig av det jag skriver om jag använder begrepp på ett sätt de inte är vana vid. Det är såklart sant, men på samma sätt så har jag svårt att förstå en text där den förstnämnda definitionen av våldtäkt används. Jag tycker att en sådan definition är irrelevant, den ringar inte in det jag är intresserad av att diskutera. Det finns ingenting rätt eller fel i dessa frågor, snarare handlar det om olika förståelser av fenomen. Diskussionen bör alltså inte handla om vad som dyker upp när en slår i en ordbok, utan istället om vad det är vi önskar beskriva och varför. Vad är syftet med den här specifika kategoriseringen? Vad är det vi vill ringa in?

Vissa menar till exempel att det blir problematiskt när våldtäkt både kan betyda att överfalla någon och det som sker när en man i ett heterosexuellt par inte är så lyhörd som han borde inför sin flickväns signaler. I deras värld är dessa två händelser så olika att det är absurt att använda samma term för dem. Jag menar tvärtom att det är det som är själva poängen. Att använda ordet våldtäkt på det här sättet visar på vilken bredd det finns när det kommer till patriarkalt våld.

Det finns något oerhört arrogant i att tycka att ens eget språk är det nödvändigtvis korrekta att använda i en situation. Olika teorier och angreppsvinklar kräver olika begreppsapparater. Den som vill förstå ett teoretiskt fält, som feminism, bör ta sig lite tid att sätta sig in i hur begrepp används och varför. Det är i regel inte svårt, men det är såklart en del nytt att lära sig eftersom det mesta språk en använder till vardags inte syftar till att beskriva könsmakt.

Det fina med detta hela är dock att en samtidigt som en lär sig nya begrepp också lär sig teori! Att förstå begreppen är att öppna upp en tankevärld, att hitta ett nytt språk för att beskriva saker. Att förändra begreppen öppnar för nya förståelser. Inom feministisk teori finns en ständig sådan omdefiniering av begrepp, en av de mest grundläggande är kanske diskussionen och omdefinieringen av begreppet ”kvinna”, som såklart utgör ett slags teoretiskt nav inom feministisk teori.

Jag tänker mig att det männen utan läsförståelse i själva verket upprörs över inte är deras brist på förmåga att förstå, utan snarare deras brist på vilja att ta till sig de perspektiv som begreppsapparaten öppnar upp för. Därför fokuserar mannen på att användningen av det ena eller det andra ordet inte stämmer överens med hans bild av hur det borde användas, men förbiser helt det faktum att det ju är det som är själva poängen.

Givetvis kan en ha olika uppfattningar om begrepps användning om betydelse, men att klampa in i ett helt annat teoretiskt fält och förvänta sig att ens begreppsapparat ska vara lika gångbar där som överallt annars är mest ignorant.

I relationer med ”snälla killar” har jag känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar.

Det här med att en som kvinna ska nöja sig med en ”bra kille” är så jävla påtagligt och genomgående i detta samhälle.

Så ofta hör en kvinnor motivera sina relationer med ett ”men han är ju snäll”. Eller andra motivera varför jag skulle vara ihop med en särskild kille med att han minsann är snäll, inte något svin som andra män och så vidare. ”Alla män är faktiskt inte svin/det finns faktiskt snälla killar”, som om det skulle vara skäl nog att vilja ha relationer med män.

Ja, det finns ”snälla killar”, men vad är poängen med att vara ihop med någon ”snäll”. Det är ju inte ”snällhet” en söker i en relation, en vill ju ha någon som kan förstå en, inspirera en, utveckla en och så vidare. Detta har ingen man, snäll eller inte, kunnat gör för mig. Ingen man har kunnat få mig att känna mig trygg nog för att utvecklas fritt, ingen man har fått mig att känna mig som ett begärande subjekt, som jämställd honom i en relation. Snälla killar har snarare får mig att känna mig som en belastning, en jobbig tjej som de måste ta i med silkesvantar för att hon inte ska bryta ihop.

Jag är liksom ingen känslig person sådär i största allmänhet, jag behöver inte bli daltad med, men snälla killar brukar i regel tolka mina krav på jämlikhet som just detta. Att jag är känslig och måste bli omhändertagen, när det jag vill är att bli respekterad. Jag vill bli sedd som jämlike, inte som mannens projekt.

Att en som kvinna ständigt ska nöja sig med att män är snälla är så jävla orimligt. Det är ju inte som att killar nöjer sig med en ”snäll” tjej, det är liksom ett grundläggande krav att tjejen är just ”snäll”, det vill säga inte gör killen aktivt illa. Det är väl inte ens någon som bryr sig om att formulera det kravet, eftersom det som känt inte är särskilt vanligt att kvinnor skadar män på det sättet.

När jag har haft relationer med ”snälla killar” så har jag genomgående känt skuld för att jag inte gett dem det de förtjänar. Det de förtjänar i kontexter är mig; mitt engagemang, min kärlek, och detta har de rätt till just för att de är ”snälla”. De har rätt till mig bara för att de inte är lika stora kräk som andra män. Jag är skyldig att betala dem för att de inte aktivt utnyttjar sitt maktövertag gentemot mig.

Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet.

Twittrade lite om individers kamp för överlevnad och politisk kamp:

Individens kamp för överlevnad måste skiljas från den politiska kampen som helhet. Att kvinnor gör saker för att överleva i ett patriarkat är givet – politisk kamp för vi för att slippa göra dessa saker. Allt vi gör för att överleva är inte per definition bra. Det blir inte feministiskt för att vi tvingas till det i patriarkatet. Att kvinnor baktalar varandra för att få högre status i mäns ögon, att kvinnor offrar varandra för att ses som den bättre kvinnan, är överlevnad. Det är just för att dessa individuella strategier inte förändrar själva situationen som vi måste organisera oss politiskt. För situationen suger, den tvingar oss till att göra vidriga saker mot varandra och mot oss själva för att vi är beroende av män.
Vi måste kunna kritisera kvinnors beteenden, inte för att kvinnor ÄR sådana, utan för att vi tvingas till det på grund av vår situation. Ofta upplever jag att allting istället börjar handla om att den ena eller den andra överlevnadsstrategin per definition är revolutionär. Vi måste kunna se BÅDE att vi saknar skuld för vår situation, men också kunna vända insikten om vår situation till kamp för förändring.
Jag hatar när feminism blir en feel good-klubb där vi ska kunna peppa varandra att streta på i vår pissiga tillvaro. Visst behöver vi prata om vår situation, dela erfarenheter, men det får inte blir det primära. Jag ser sorgligt ofta kvinnor som lyfter strategier för förändring anklagas för att skuldbelägga kvinnor för sin egen underordning. Särskilt om dessa strategier på något sätt rör privatlivet, som ju ska skyddas enligt patriarkatet. Poängen är inte att patriarkatet är kvinnors fel, men feminism handlar om politisk kamp för frigörelse.

Balansgången mellan skuldbeläggande och passiviserande kan tyckas hårfin. Min utgångspunkt är att det aldrig är kvinnors fel att de drabbas av mäns förtryck, men att många kvinnor har möjligheten att förbättra sin egen och andra kvinnors situation och att det måste vara det primära målet för feministisk kamp att de gör det, med de medel som står till buds. Sedan är det såklart upp till oss att hjälpa varandra, det är ju inte en individuell kamp för att förbättra just sina livsvillkor utan handlar om att ansamla politisk makt och jobba för förändring.

Vi gör en massa saker för att överleva, och det är ingen kvinnas fel. Samtidigt är vi de enda som kan åstadkomma en förändring.

Jag brukar tänka att alla kvinnor har lite skit i sig, för vi har levt ett liv i patriarkatet. Men samtidigt är vi förbättringsbara. Vi kan faktiskt slå oss fria. Hur gör vi då det på bästa sätt? Hur organiserar vi vår kamp effektivt? Ofta tycker jag att det är denna fråga som saknas i feministiska sammanhang. En framåtsyftande diskussion om praktiker för frigörelse.

Om lesbisk separatism, uteslutning och förtryck.

Jag är med i en separatistisk grupp för lesbiska kvinnor (den finns här om en är intresserad) och har i och med detta och händelser i anslutning till detta funderat en del på förtryck och exkludering.

När jag och andra har diskuterat de livsvillkor en har som lesbisk kvinna så har det funnits människor som menat på att detta är att exkludera bisexuella. Det handlar, som jag förstått det, om att vi har kontrasterat lesbiskheten mot heterosexualiteten, och därmed döljer det faktum att bisexuella finns.

Det har också förkommit diskussioner om huruvida en inte borde få vara med om en är bisexuell, eftersom en fortfarande drabbas av heteronormen i sådana fall. Alltså om det finns någon poäng med att ha specifikt lesbiska rum, utan om inte alla ickeheteros borde få vara med. Grunderna för vår separatism ifrågasattes, och därmed också det specifika i vår position som lesbiska.

Jag ser ett behov av att som lesbisk prata om mina erfarenheter med andra lesbiska. Detta handlar om att jag som lesbisk utsätts för vissa specifika former av förtryck. Att som kvinna älska uteslutande kvinnor sätter en i en speciell position i patriarkatet, en position som är väldigt osynliggjord och om jag tror har en potential att vara revolutionär. Därför ser jag behovet av lesbisk separatism. Risken jag ser med att även ha med bisexuella är att det börjar diskuteras relationer med män, vilket är just vad gruppen syftar till att komma ifrån. Det är tröttsamt att i feministiska sammanhang jämt behöva stötta människor i deras relationer med män, och denna grupp syftar till att vara en fristad från det.

Nå. Det jag ville komma till var det här med exkludering och förtryck. Det har bland annat pratats om att lesbiska förtrycker bisexuella i egenskap av att vara monosexuella, som alltså i så fall skulle vara en förtryckande norm i samhället. Monosexuell, alltså att enbart känna begär mot ett kön, skulle i sig vara en politisk position som förenar lesbiska och heterosexuella i ett gemensamt förtryck mot bisexuella.

Jag är helt med på att bisexualitet kan osynliggöras, och i fallet kvinnor så är det väl främst begäret till andra kvinnor som osynliggörs. Många bisexuella kvinnor vittnar om att deras begär mot andra kvinnor inte tas på lika stort allvar som deras begär mot män, och att detta i sin tur försvårar för dem att ha relationer med kvinnor. Många lesbiska kvinnor har liknande erfarenheter, men det kan såklart underlätta för en att bli tagen på allvar i sin sexualitet om det framstår som att en ”bestämt sig”. Det är dock knappast som att bisexuella uppmuntras till att ha relationer till kvinnor och män i lika stor utsträckning, utan det är de heterosexuella begären som premieras. Jag är också med på att en som lesbisk kan medverka i detta osynliggörande, men det sker inte på samma premisser som när heterosexuella gör det. Det är fortfarande inte lesbiska som grupp som sitter inne på denna makt, lika lite som en kvinna som reproducerar patriarkatet sitter inne på patriarkal makt.

Jag förstår att det kan kännas tråkigt att som bisexuell kvinna uteslutas ur ett rum där kvinnor diskuterar att älska kvinnor, eftersom en som bisexuell såklart också kan ha ett behov av att diskutera denna erfarenhet. Jag förstår att det kan kännas som om en inte har en plats i kampen. Men mitt behov av att prata med lesbiska i ett slutet sammanhang kan inte likställas med hur heterosexuella förnekar och förtrycker de sexualiteter som inte passar in i heteronormen. För mig handlar ju separatismen om behovet av att prata om mina erfarenheter av att ha en marginaliserad sexualitet. Det är inte min position som monosexuell som spelar roll i sammanhanget, utan min position som lesbisk. Det faktum att jag har en sexualitet som står helt utanför det i patriarkatet önskvärda, det vill säga heterosexualiteten, sätter mig i en speciell position, och denna position är det viktigt för mig att prata om.

Jag har ingen speciell makt i egenskap av att vara monosexuell. Den enda sådana makt jag har är att skapa rum som är för människor som delar min sexualitet allena, och det kan även bisexuella göra.

Patriarkala våldsförståelser.

Publicerade en text om olika patriarkala våldsförståelser för ett tag sedan. Här har jag försökt mig på att illustrera dessa:

Det neutrala våldet är en modell för förståelse av våld som bygger på att mäns sexuella våld mest handlar om att de hamnat i situationer där de ”missuppfattat” kvinnan. På detta sätt läggs en stor del av ansvaret på kvinnan; även om det är han som till slut begår övergreppet så har hon medverkat till den situation där övergreppet är möjligt. Förklaringarna fokuserar på de situationer i vilka övergreppen begås.
Det sociala våldet gör att våldet definieras som ett individuellt problem, och alltså återigen hamnar utanför samhällets direkta ansvar. Det finns inget tydligt offer eller förövare, utan båda parter är delaktiga. Våldet förklarades även som någonting sprunget ur andra samhälleliga konflikter, till exempel klasskonflikter, men det förstås inte som en fråga om mäns makt över kvinnor. Att våldet beskrivs som normalt innebär att det anses vara något en får räkna med i ett äktenskap och ingenting som samhället ska lägga sig i. I den här synen ingår också att våldet definieras som något privat, alltså inte som en politisk angelägenhet.

”Män uttalar sig om feminism”, en fallstudie.

Hamnade i en diskussion om ett av mina inlägg, för att en kvinna hade länkat det på facebook. Tänkte återge lite av diskussionen.

Det hela började med att en man satte fokus på något helt annat än inlägget, det vill säga min bloggtitel. Denna bloggtitel gjorde tydligen att han inte kunde ta till sin av innehållet i min text! Istället bad han kvinnan som hade länkat inlägget att förklara för honom på ett sätt som skulle passa honom.
Kvinnan påpekade att hon inte hade någon lust att förklara någonting som redan fanns tillgängligt i och med att hon länkade det. Mannen poängterade återigen att han inte under några omständigheter kunde se förbi min bloggtitel och ta till sig av innehållet, istället ville han få det förklarat av en kvinna han faktiskt ser upp till! Det går liksom inte in annars!!!! Det är OMÖJLIGT FÖR HONOM ATT FÖRSTÅ eftersom jag skrivit ”hat” i min bloggtitel. Det går bara inte in i hans manshjärna. Han måste helt enkelt bli smekt av en kvinna som han respekterar för att kunna fatta något.

Jag frågade varför han tyckte att det var den berörda kvinnans problem att han hade svårigheter med att läsa en text för att det stod något hatiskt i en rubrik på samma sida. Men jag har missförstått allt! Han vill inte alls bli curlad! Han vill ju bara förstå, och det enda som kan få honom att förstå är om kvinnan som länkat texten ger honom en personlig förklaring.

Sedan en lång kränkt rant om att han minsann aldrig mer ska fråga feminister om någonting!!!! Han ville faktiskt bara bli mer upplyst! Han litade på kvinnans expertis!!! Och nu förvägrar dessa onda kvinnor honom kunskap genom att inte ge honom en personligt anpassad version av texten!

In träder nästa man! Han vill att jag ska läsa Jungiansk psykologi istället för att förstå att män minsann kan ha ”kvinnliga” drag och kvinnor kan ha ”manliga” drag. Hur detta skulle vara relevant i en kontext där en diskuterar patriarkatet, det vill säga hur samhällelig makt fördelar utifrån kön, är oklart. Ingenstans har jag skrivit att män har vissa ”egenskaper” för att de är män, utan att de har makt för att de är män oavsett egenskaper, och att detta är ett problem.

Samma man säger senare att han inte tänker ta reda på info om det han kritiserar och att jag aldrig kommer kunna vinna mot honom i en saklig debatt. Bra att veta!

Inlägget som länkades var för övrigt detta:

Din idé om att jag ska anpassa mitt språk så att du eller dina gelikar ska begripa det är djupt ignorant och bygger på en världsbild där du alltid står i centrum för förändring och alla ska försöka tala till dig. Jag delar inte denna världsbild. I min världsbild står kvinnor i centrum, jag tillhör en kvinnlig tanketradition som handlar om att driva frågor som berör kvinnor utifrån kvinnors villkor. Jag förstår att detta kan vara svårt att begripa när allt en kommit i kontakt med utgår från en själv.

Tycker det är roligt när män visar prov på precis det en beskriver i kommentarsfältet under samma text.

Kvinnors utsatthet.

Twittrade om kvinnors utsatthet:

Kvinnors utsatthet handlar det inte om enskilda händelser, det handlar om den samlade erfarenheten av att leva i ett patriarkat. Alla varningar, allt oönskat kontaktsökande, varje ifrågasättande av ens rätt att göra som en vill, alla gånger en man tagit sig friheter. Alla gånger en fått höra att kvinnor som inte är försiktiga, som väljer fel män, får skylla sig själva. Varje nyhetsartikel om kvinnor som blivit utsatta för grova övergrepp av män i deras direkta närhet. Varje gång dessa män frias för att det alltid är kvinnors ansvar att de utsätts.
Alla händelser som sker, men som är så normaliserade att de inte får någon uppmärksamhet. Alla händelser som sker, men där offret skäms för mycket för att våga säga något. Alla händelser som sker, där offret inte ens noterar det för att hon saknar ord för att beskriva det, eller tror att det är så det ska vara.
Känslan av att vara rädd för att något ska hända en, inte primärt för händelsen i sig utan för skulden. Vetskapen om att det inte är någon idé att försöka få upprättelse, för att det ofta slutar i ett ännu längre övergrepp.

Jag tänker på känslan av obehag varje gång en man tar kontakt med mig. Att avvisa honom direkt kan uppfattas som otrevligt, men att inleda ett samtal löper hög risk att sätta mig i en obehaglig situation. Jag är helt enkelt rädd för vad han kan komma att få för sig.

Alla samtal med män präglas av denna känsla. Känslan av att jag är skyldig dem något, men att jag samtidigt måste akta mig för dem. Känslan av att en inte riktigt har kontroll över vad de kan göra, att de kan passera ens gränser lite hur som helst utan att ens notera det eller bry sig. Känslan av att jag i en sådan situation skulle ha mycket begränsade möjligheter att försvara mig såväl mentalt som fysiskt.

Det är just medvetenheten om detta som begränsar en. Medvetenheten om att det finns ett hot, och att det är mitt fel om hotet realiseras. Medvetenheten att om hotet realiseras så är mina chanser att få upprättelse inom rättsväsendet mycket mycket små, troligen kommer en sådan process snarare innebära ytterligare kränkningar i form av misstänkliggörande. Medvetenheten om att om någonting hände så skulle jag med största sannolikhet inte ta mig för att anmäla det.

Allt detta är delar av min utsatthet. Det handlar inte om huruvida jag som individ blivit utsatt eller ej, det handlar om en medvetenhet om det hot som drabbar mig i egenskap av just kvinna.