Politik – Sida 35 – Fanny Åström

Internaliserat kvinnohat.

Det blir tydligt när jag försöker ha en någorlunda rimlig relation med någon vilka enorma mängder kvinnohat jag har internaliserat. Jag känner djup skam över så många relationsbeteenden som jag sett som ”kvinnliga”. Till exempel; att ta mycket ansvar och ”gå upp” i relationen, vilket jag förknippar med att vara osjälvständig, beroende och att gå in i en klassisk kvinnoroll där en ger en massa. Att vara ”svag” och typ gråta eller behöva stöd och/eller närhet.

Detta är barriärer jag måste övervinna för att kunna leva i nära relationer med andra, och det är verkligen inte enkelt. Det är liksom en skam som sitter så oerhört jävla djupt och har format hela min självbild. Det gör det svårt att ha något slags rimligt förhållningssätt till de här grejerna. Det är ju inte alltid positiva beteendemönster det rör sig om, men om en går omkring och är uppfylld av skuld inför något så går det liksom inte att arbeta med på ett konstruktivt sätt.

Samtidigt ger motsatta beteenden mig en känsla av skuld, eftersom jag ändå tänker att det är min ”plats” att göra på det sätt jag lärt mig. Det har varit min plats, men det har varit en plats som är lägre. Och det är ju så kvinnor behandlas i samhället i stort; de har en plats som på sätt och vis upp upphöjd, samtidigt som den ständigt nedvärderas. Det är liksom en viktig del av samhällsbygget, men det är ändå lägre och skapat för den som har mindre individuellt att bidra med. Det är skapat för den som är dömd att kräla i återupprepning och upprätthållande.

Det ultimata vore ju att kunna ha plats för båda två. Att ha plats för att både bry sig om andra och bejaka de förmågorna men också att vara en individ och att få omsorg. Det är dock en balansgång som inte faller sig naturlig. Jag känner hela tiden att jag måste göra olika saker, visa omsorg och så vidare, för att ha något slags existensberättigande i en relation. Samtidigt känner jag skam för att ju uppfattar detta som min ”plats”. Helt enkelt; jag uppfattar att detta är min ”plats” eftersom jag är kvinna, samtidigt som jag skäms över att jag är kvinna och därmed förvisad till den här platsen. Jag känner skam inför hela min existens.

Varför kan jag inte bara…

Hittade lite dagboksanteckningar från mina första erfarenheter med män för ett tag sedan. Det var väldigt mycket ”varför kan jag inte bara…”. Jag hatade mig själv så djupt för att jag inte var oberörd och oberoende som jag uppfattade dem.

Att förstå varför jag inte bara kunde var en av de första och viktigaste feministiska insikterna jag hade. Det fyllde mig med så mycket styrka att förstå att det handlar om dynamik, om över- och underordning och om makt. Att det inte bara var en fråga om hur jag ”var”, utan om hur jag skapades i relation till dem. Om hur de skapade mig, om hur de satte mig i en position där jag inte hade så mycket val.

Femininitetshat.

Det finns ett begrepp som dykt upp en del på sista tiden, nämligen ”femininitetshat”.

Jag tycker absolut att det finns en mening med att diskutera hur sånt som förknippas med kvinnor och ”klassisk” kvinnlighet föraktas. Det är intressant att se hur det som i patriarkatet ständigt åläggs kvinnor (såsom smink, inredning, vissa kläder, handarbete och så vidare) också ses ner på just för att det förknippas med kvinnor. Att även de kvinnor som gör allt för att anpassa sig blir nedtryckta på grund av detta.

Däremot har jag problem med en användning av ordet som en slags ersättare till ”kvinnohat”, som jag har sett i vissa sammanhang. Problemet med detta är att det helt exkluderar alla de kvinnor som inte iklär sig kvinnligt kodade attribut men fortfarande utsätts.

Om jag ikläder mig feminint kodade attribut så är det såklart annorlunda än om någon som uppfattas som man gör det. Effekten för mig skulle troligen vara att jag bli accepterad i högre grad, samtidigt som jag såklart skulle utsättas för samma kvinnohat som jag blir nu. Kvinnohatet jag utsätts för försvinner ju inte för att jag iklär mig manligt kodade attribut, snarare tar det sig en annan form.

Jag anser att ”kärnan” i kvinnohatet är att människor anser sig ha rätt till min kropp, att de har rätt att kommentera min kropp och så vidare. Att ramarna för vad jag får göra med min kropp är väldigt snäva. Detta drabbar mig oavsett vilka attribut jag iklär mig. Jag kan anpassa mig mer eller mindre efter detta, men ramarna består. Det finns inget sätt för mig att framträda på som befriar mig från detta. Även om jag ”passar in” så kommer män anse sig ha rätt till min kropp. Det är liksom det det innebär att ”passa in” som kvinna. Att vara kvinna i detta samhälle är att utsättas för förtyck, är att anses vara ett objekt för mäns njutning. Det en kan uppnå genom att ”passa in” är att anses vara ett dugligt sådant objekt för njutning.

Ett annat problem jag har med begreppet är att det insinuerar att de män som anammar ”feminina” uttryck skulle bli drabbade av samma sorts hat som jag. Att män som närmar sig femininitet kan straffas för detta är ju ingen hemlighet, däremot är det absolut inte på samma premisser. Det kan även hända att män som anammar femininitet på ”rätt” sätt får fördelar på grund av detta. Och framförallt; mannen kan ju ta av sig dessa attribut och fortsätta vara man, med all makt och alla privilegier detta medför.

Att användas som rekvisita.

Jag tänker på kvinnokroppen som rekvisita och spänningsskapare.

En sak som jag hör i många sammanhang, speciellt nördsammanhang, är att objektifiering av kvinnor i tv-serier, spel eller whatever är okej eftersom det minsann är menat att skildra någonting dåligt. Eller kanske konst där objektifieringen av kvinnokroppen ”kritiseras” just genom att objektifiera en kvinnokropp.

Jag funderar på vad det gör med en att se kroppar porträtteras på det här sättet.

Jag tänker specifikt på tv-serien Dexter där det nästan alltid är så att skurken är en seriemördare som dödar kvinnor på olika perversa sätt. Sedan kommer Dexter som är den Goda Mannen och röjer upp. De befinner sig också på olika strippklubbar ganska ofta, eftersom det är i den miljön diverse skurkar brukar hålla hus. Männen porträtteras med hjälp av kvinnor. De ”goda” männen har ”bra” relationer med kvinnor, och i de fall de inte har det är den en fråga om enskilda överträdelser. De dåliga männen har antingen någon slags kommersiella relationer med kvinnor där de exploaterar dem som strippor eller prostituerade, eller så är de perversa och våldtar och dödar kvinnor. De goda männen karakteriseras av att de bryr sig om kvinnorna, men det är fortfarande den överordnades hänsyn.

Kvinnokropparna används som en rekvisita i ett drama som utspelar sig mellan två män. När vi ser den lemlästade kroppen så skapar det en massa känslor och spänning som ska göra det intressant för tittaren och säga något om de här personerna.

Varför har så många män detta behov av att, så fort tillfälle ges, använda kvinnor som objekt för att krydda till en historia, samtidigt som de så sällan ger oss en framträdande roll i en händelseutveckling? Kvinnorna här är bokstavligt talat objekt. Det de gör är att bli mördade alternativt räddade. Alla dessa kvinnor är dessutom snygga. Det är den sortens kvinnor som anses förtjäna manlig uppmärksamhet.

Givetvis gör den här formen av ”representation” något med en. Att ens lemlästade kropp ständigt används som rekvisita. Att det bästa som kan hända en som kvinna är att bli räddad från en man av en annan man. Det ger inte direkt en känsla av att en själv kan ta någon slags kontroll över sin situation. Och ja, det är väl precis det som är meningen.

Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

En sorglig men viktig insikt jag fick när jag var sjuk var att en inte kan räkna med hjälp från samhället, att en måste klara sig på egen hand. Jag hade såväl materiella som sociala resurser för att ta mig till en bättre plats. Ett socialt nätverk, en viss ekonomisk trygghet, en tilltro till mig själv och min egen förmåga att kunna starta om på nytt, människor att prata med som förstår mig. Jag är också friare än många andra. Jag har ingen familjesituation som binder mig till en speciell plats, inte en massa andra människor jag måste prioritera över mig själv.

Helt enkelt; jag hade möjligheten att ge mig själv utrymme att ta mig till en bättre plats, och det har jag gjort. Jag hade möjligheten att ta vissa risker och smällar. Jag förstår att detta inte är något som alla har. Det göra såklart inte att en ska strunta i att ta chansen om en har den, men det kan ändå vara passande att vara lite ödmjuk inför detta faktum.

På grund av detta kan jag bli oerhört provocerad när jag läser folk som pratar om psykisk ohälsa i termer av ”kämpa det kommer ordna sig”, för att det gjorde det för dem. Det är inte säkert att alla har resurser för att ordna sin tillvaro. Ofta handlar psykisk ohälsa om att en saknar kontroll över sin situation eller att en vantrivs, och det är inte alla som kan återfå kontrollen eller ta sig till en situation där de mår bättre. I många människors liv finns det väldigt konkreta materiella hinder för att kunna göra det.

Att ha privilegiet att kunna släppa saker och ting, att kunna ta sig tiden att fundera på vad en vill göra och var en vill vara, det är tyvärr ingen självklarhet. Ganska få människor har den möjligheten. För mig just nu är det väldigt viktigt att organisera mitt liv på ett sätt så att jag fortsätter ha denna möjlighet. Jag vill inte ha för mycket som binder mig, för jag vet att det är svårt att ta sig loss. Detta är samtidigt en förlust, eftersom det är just det som binder en som många gånger fyller livet med mening. Relationer, människor en kommer nära och som en har obligationer till.

Jag skulle vilja se ett sätt att resonera kring psykisk ohälsa som mer handlade om ens omgivning, och inte bara hur en hanterar den. Det bästa jag själv har gjort för min psykiska hälsa är helt enkelt att avsluta relationer och att flytta. Jag skulle vilja ha ett samhälle där dessa möjligheter i högre grad erbjöds människor. Alltså där en kunde gå till vården och få något slags helhetsperspektiv på detta. Jag har inte upplevt att det har erbjudits mig, utan det är saker jag har behövt räkan ut själv. Snarare har fokus legat på att jag ska kunna hantera dåliga situationer. Det är såklart också rimligt, men även om en har bra strategier för att göra detta så är en dåliga livssituation utarmande och det är så dumt att människor ska vara kvar i sånt i onödan. Det är så dumt att ha ett samhälle som låser fast människor i destruktiva livssituationer och relationer.

Jag tänker att om vi förstod psykisk ohälsa mer såhär skulle en också kunna vara med radikal i sin kritik av samhället och det orimliga i att många av oss tvingas söka vård för saker som kanske snarare har att göra med livssituation. Att tvingas bearbeta sin ”personlighet” för att en ska passa in bättre i detta samhälle. Sånt kan en såklart också göra, men det är även viktigt att se helhetsbilden. Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhälle ska det.

Twitter 1/2. Att få män att lyssna på en.

Herregud det är klart män ”respekterar” en och ”lyssnar” om en konsekvent slänger andra feminister framför bussen. Finns väl fan inget män ÄLSKAR så mycket som kvinnor som hugger andra kvinnor i ryggen. Tro för helvete inte du har vunnit något om en man lyssnar på dig när du snackar skit om feminister.

Åh gud så jävla trött på feminister som sätter prestige i att män lyssnar på dem. Det är inte svårt sluta tro det. Det är så jävla enkelt att få män att lyssna på en. Det handlar bara om att säga rätt saker, men vissa av oss har självrespekt. Män lyssnar gärna så länge en får dem att känna sig som Bra Män och de slipper känna att de borde ändra sig.

Blir så förbannad när folk utgår från att det är alla kvinnors högsta dröm att någon jävla man ska lyssna på dem. Liksom nej nej nej jag har försökt med den skiten så jävla många gånger och jag ger inte ett SKIT för män som ”respekterar ens åsikt”. Vad fan spelar det för roll när de fortfarande håller en i konstant jävla förtryck?????????????

Vägrar skämmas över min brist på manstillvändhet.

Ni feminister som är så jävla självgoda över att ni lyckas ha bra relationer eller diskussioner med män kan dra åt helvete ärligt talat. Är ju inte som att patriarkatet inte fått mig att skämmas för min oförmåga så det räcker och blir över. Misslyckat heterosexuell och stolt. Värsta är ju de som har mage att känna sig ”skämmade” när en uttrycker sig om relationer m män. Snälla ni har världen på er sida. Det är patetiskt.

En skopa internaliserat kvinnohat.

Jämställdhetsarbete i relationer.

Apropå mitt senaste inlägg så ritade jag denna. Såhär uppfattar jag att mycket så kallat jämställdhetsarbete i relationer går till. Det är något som faller på kvinnan, dels för att det ligger i hennes intresse men också för att relationsarbete generellt faller på kvinnors lott att utföra.

Jämställdhetsarbete är en slags relationsarbete. Det är viktigt att förstå detta. Ofta förstås jämställdhetsarbetet som ett slags bonusarbete eller ett specialintresse, något en gör mer av princip än för att det faktiskt behövs. Då har en en begränsad förståelse för vad det kan innebära för en relation att inte utföra jämställdhetsarbete. Detta är lika mycket som allt annat relationsarbete något som behöver utföras för att en relation ska fungera bra för båda parter.

Något som kan göra jämställdhetsarbete än mer smärtsamt än vanligt relationsarbete är att en tvingas konfronteras med sin partners ovilja att delta i projektet, vilket såklart är väldigt nedslående att inse om någon som säger sig älska en. Kanske tänker en: ”om han nu älskar mig, varför vill han inte hjälpa till och befria mig från dessa bojor”. Det blir på något sätt det ultimata beviset på att en i hans ögon inte främst är en hel människa utan en kvinna. Om han hade älskat en som människa hade han såklart velat att en skulle befrias från det ok det innebär att vara förtryckt som kvinna, men han visar att det inte är så han känner genom att inte engagera sig i jämställdhetsarbetet.

Många män verkar tycka att deras del i jämställdhetsarbete ska var att lyssna på var kvinnan säger och lyda. De funderar inte på hur deras egen position också är könad, att jämställdhetsarbete även kräver att de ska rannsaka och förstå sig själva.

Hur god feminist en än är så är det omöjligt att sätta sig in i en position en själv inte befinner sig i till fullo. Jag har inte förstå hur det känns att vara man, så jag kan inte ge honom någon vägledning. Det kräver eget emotionellt arbete för att kunna göra det.

Jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Jag tänker på en relation jag hade där jag kom till något slags uppbrott med heterosexualiteten, där jag insåg att det inte kommer att fungera eller göra mig lycklig. Jag försökte visserligen efter det, men jag blev väldigt djupt medveten om en massa saker som helt enkelt inte fungerade.

Innan den relationen hade jag någon slags förhoppning om att det skulle gå att vara jämställd med en man bara en typ lärde sig att identifiera ojämställdhet och hade ”kommunikation” och så vidare.

Naiv som jag var så tänkte jag mig dels att det var en självklarhet att en feministisk man både ville och kunde ha en jämställd relation. Jag tror att jag tänkte att det liksom bara handlar om att göra vissa saker, som att ta hand om disken lika ofta, men det är ju svårare än så. Det handlar om hur en har skapats som människa i detta samhälle, som könad varelse, och detta går inte att undkomma i en kärleksrelation eftersom de just kretsar kring oss som könsvarelser.

Hans oförmåga handlade inte bara om att han till exempel inte tog ansvar för hushållsarbete spontant, det handlade om att han inte kunde se eller förstå mina impulser till underkastelse. Han kunde inte sätta sig in i min position och möta mig i den, utan han bemötte mig med oförståelse inför mina känslor. Han bara tolererade dem, som om det var någon slags hemlig sfär som han av naturen saknade tillgång till. Som om det var något mystiskt ”kvinnligt” som han omöjligen kunde förstå eller relatera till.

Jämställdhet blev ett projekt som jag drev och som han deltog i för att vara snäll, inte för att han upplevde att han själv hade något intresse i det. Jag tänker mig att om han hade kunnat se vad han själv hade tjänat på att försöka överbrygga maktobalans i vår relation hade det varit bättre. Men nu var det aldrig så det formulerades, varken av mig eller honom. Han var aldrig delaktig i att formulera relationen, de problem som fanns i den eller våra mål.

Jag var nog väldigt fokuserad på symptom och inte på grundläggande problem. Jag märkte ju när jag inte kände mig lyssnad på, respekterad eller förstådd, men jag hade inget sätt att förstå vad det var som hände. Jag antog att när jag kände så så var det för att han gjorde något medvetet mot mig, men ofta handlade det nog snarare om osäkerhet jag bar med mig från tidigare relationer som jag inte fick utlopp för på något annat sätt och som han inte var kapabel att förstå eller möta mig i.

Jag tror verkligen att han ville att jag skulle må bra i relationen och känna mig respekterad och uppskattad, men han kunde inte. För att kunna göra den typen av saker så krävs inte bara vilja utan även känslomässig mognad. Det krävs att en kan sätta sig in i ens partners begränsningar.

Hans lösning på allt var liksom att bara ge och ge, att lova mig saker som han trodde skulle göra mig glad, för det var så han hade lärt sig att göra. Och jag tog emot detta eftersom jag hade lärt mig att det var sånt en skulle uppskatta. Men det var inte vad jag behövde, jag behövde att någon satte gränser på ett kärleksfullt sätt, jag behövde att kunna diskutera relationen utifrån bådas premisser och inte bara mina egna.

Det han aldrig kunde göra var att släppa på sina maktanspråk. Han var ”snäll”, men det var på hans premisser. Det var han som gav mig något, det var inte vi som skapade något tillsammans. Det fanns inget utbyte. Han kunde uppoffra sig och ge mig saker han trodde att jag behövde, han kunde övertyga mig om motsatsen när jag var räd för att bli lämnad, men han kunde aldrig vara ärlig med sina egna behov eller rädslor. Han kunde aldrig visa att han behövde mig som jag hela tiden uttryckte att jag behövde honom.

Och det var här jag tror att det gick fel; vi var aldrig två människor som möttes på lika villkor, han intog fortfarande rollen som man, som någon som skulle ha koll på läget och ”rädda” mig, i det här fallet från patriarkatet. Men jag ville inte ha någon man, jag ville ha en människa.

Operera bort livmodern?

Min mensvärk har blivit ett riktigt jävla helvete på sista tiden, kanske det senaste året. Jag har också börjat känna av min ägglossning. Inatt vaknade jag vid fyra för att det gjorde så förbannat ont. Innan så har jag löst det med att onanera men det verkar inte fungera längre.

Nå, under natten så googlade jag i alla fall och såg att en kan operera bort sin livmoder för den här typen av problem. Det verkar vara en förhållandevis enkel operation och dessutom ganska vanlig. Innan har jag trott att livmodern producerar östrogen, och varit sådär taggad på att gå omkring och ta tillskott, men det är tydligen äggstockarna som gör det.

Hur som helst en grej jag började fundera på i och med detta. Det kanske vore bra att bara ta bort fanskapet så slipper en både tänka på barn OCH en slipper hela menshelvetet. I alla fall som jag förstod det.

Jag funderar faktiskt på detta. Jag vill ju ändå inte ha barn, och det känns onödigt att ha en massa besvär relaterade till ens reproduktiva förmåga om en ändå inte har planerat att göra något av den.