Kategori: Politik

Att ångra att en skaffade barn.

En grej jag hör lite då och då är att om en skaffar barn så kan en inte ångra sig, till skillnad från om en steriliserar sig då det tydligen är någon slags naturlag att en kommer ångra sig. Det liksom tas för självklart sant, att kvinnor som skaffar barn aldrig någonsin ångrar detta beslut, men att en självklart kan komma att ångra sig om en inte gör det. Som om det inte innebar uppoffringar att skaffa barn.

wpid-img_20150208_125420.jpg

Twittrade lite om detta:

”Om du skaffar barn kommer du inte ångra dig”. Ärligt hur fan drar folk den slutsatsen? Bara för att det är för skamfullt att säga. Närtror kanske inte folk i regel ångrar sig men många ser nog tillbaks på sina liv och önskar de hade gjort andra prioriteringar. Jag har i alla fall träffat flera kvinnor som uttryckt att de hade velat lägga fokus på annat så att säga.

Alltså tänk efter riktigt jävla noga innan ni skaffar kids, speciellt tillsammans med en man för det är ett JÄVLA åtagande. Det är en fet risk. Dels själva graviditeten, men också att många kvinnor utsätts för våld och sedan har juridiskt band t förövaren. Våld i relationer inleds ofta eller förvärras under graviditeter.

Efter separation så används ofta barnen för att kontrollera kvinnan. Till exempel när pappan vägrar skriva på papper för att barnet ska kunna gå till psykolog för att bearbeta traumat av att se sin fars våld. Eller långa utdragna vårdnadstvister som gör att kvinnan utsätts för ännu mer terror och inte kan gå vidare. Eller när hämtning och lämning av barnet i hemmet ger pappan chans att utsätta kvinnan för mer våld och övergrepp. Detta är saker som händer och det är fan värt att ta i beaktning.

Som kvinna är en ju i princip bunden till att ta hand om ungen, män kan däremot i regel välja bort stora delar av ansvaret. Ekonomiskt så förlorar kvinnor på att skaffa barn, då de får ta merparten av sjukledigheten och föräldraledigheten. För att inte tala om den rent fysiska risk som en graviditet innebär, eftersom mödravården fortfarande är så jävla underprioriterad. Inget av detta är såklart mammors fel, men det är verkligen saker som är värda att ta i beaktning innan en fattar ett livsavgörande beslut.

Sorgligt nog uppmuntras kvinnor till att inte tänka efter så jävla noga när det kommer till detta, utan typ följa sin (förmodade) instinkt. Vilket är en ganska märklig inställning när det kommer till ett av de största besluten en kan fatta i sitt liv. Slutsatsen jag drar är att det ligger i patriarkatets intresse att vi inte ska tänka efter, för då skulle nog fler se nackdelarna. Detta hindrar såklart inte borgerliga skribenter från att säga till mammor som kräver rättigheter att de minsann hade kunnat välja annorlunda.

Jag antar att folk tänker såhär eftersom det finns väldigt få kvinnor som är offentliga med att de ångrar att de skaffade barn, eftersom det är en väldigt tydlig del i kvinnorollen att en minsann ska älska sina barn bortom sans och förnuft och ge precis allt för dem och tycka att det är det fetaste som inträffat i hela ens liv.

Men det finns kvinnor som ångrar sig. Jag har träffat flera. Kvinnor som uttrycker avund inför att jag har fattat beslutet att inte skaffa barn, kvinnor som säger att de själva hade velat tänka efter mer noggrant och om inte avstått helt i alla fall gjort det vid en annan tidpunkt och under andra omständigheter.

Men givetvis är det tungt att erkänna både för sig själv och andra att en ångrar något så livsavgörande som att skaffa barn. Det är såklart en jobbig insikt, att en sitter fast i en situation som en inte skulle vilja vara i och att möjligheterna att ta sig därifrån är väldigt små.

Snyfthistorier om människor om är ofrivilligt barnlösa råder det däremot ingen brist på. Det anses liksom vara en ofattbar tragedi när människor som vill ha barn ändå inte kan skaffa det. Så ofattbar så att det anses rimligt att köpa en annan människas kropp och utsätta den för oerhörda risker för att den ska bära ens barn. Så viktigt anses det, att vissa tycker att surrogatmödraskap är en lösning.

Jag blir så irriterad och trött på att höra att om jag steriliserar mig så kanske jag minsann kommer ångra mig. Som om jag inte skulle kunna ta ett informerat beslut om detta, samtidigt som människor i min ålder fattar det livsavgörande beslutet att skaffa barn. Jag begriper det inte.

Jag skulle så gärna läsa era tankar om detta! Både barnfria och föräldrar.

Beroende av din partner?

Hittade denna lilla insändare i tidningen veckorevyn:
beroendeavdinpartnerDetta är ett sånt jävla praktexempel på internaliserat kvinnohat, som jag tyvärr ser ganska ofta. Kvinnor som gör en grej av att andra kvinnor minsann är ”sådär som kvinnor är”, det vill säga beroende, underordnade, osjälvständiga.

Det är ju inte konstigt att en hatar den här rollen eftersom det suger att befinna sig i den, och jag förstår att det för många kvinnor känns viktigt att ta avstånd från den här positionen och sätter en viss prestige i att inte uppleva sig vara där. Problemet med den här typen av formuleringar lägger skulden på kvinnan.

Kvinnor som uttrycker sig såhär försöker ofta förskjuta patriarkatet någon annanstans, bort från deras egen situation eller relation. Det finns kvinnor som är förtryckta, men de själva är minsann inte det. Själva lever de i en jämställd relation och det är väldigt viktigt för dem att påpeka detta och gärna genom att langa en känga åt kvinnor som enligt deras eget tycke inte gör det. I samma vända så ska deras egen relation givetvis försvaras. Det framstår som att detta är om inte hela syftet så i alla fall en viktig del.

Att som kvinna vara beroende av sin manliga partner är en konsekvens av att leva i ett samhälle där män konsekvent överordnas kvinnor och där individuella män i relationer ofta utnyttjar manligt privilegium och tolkningsföreträde för att placera kvinnan i ett underläge. När jag har varit ”beroende av min partner” så hade det handlat om att han konsekvent har visat sig otillgänglig och behandlat mig som om jag vore en belastning, trots att vi har ingått i en relation med varandra (om jag bara hade varit en belastning hade det rimliga såklart varit att avsluta relationen, men detta har inte varit fallet).

Att vara i den här situationen suger och det är ett angeläget feministiskt projekt att befria kvinnor från sådana. Vi kan prata om hur den situation som beskrivs i insändaren är problematisk, det tycker nog de flesta feminister, utan att för den sakens skull få det att framstå som en kvinnas beslut att leva eller inte leva i det eller som att det är hennes fel att hon är ”beroende”. Vi kan också prata om strategier för frigörelse, men först efter att vi har konstaterat att skulden inte är hennes. Att bara säga ”det du gör är fel” är ingen bra strategi för förändring, vi måste ge verktyg för att förstå ens situation och sedan diskutera förändring.

Men troligen vill skribenten till insändaren inte se någon förändring, för henne är det bekvämt att dessa kvinnor som är ”beroende” av sin partner finns så hon kan använda dem som språngbräda för att legitimera sitt eget liv. Kanske kan hon prata med sin pojkvän om hur hemska dessa kvinnor är, och han kan humma med lite sådär heteronormalt ointresserat, och så kan hon känna lite stolthet men också en stor stor rädsla för att själv trilla över och bli ”beroende” av honom.

beoendeavpojkvän

Men männen då!!!!

Såklart är det någon som ba ”men män blir faktiskt också slagna av kvinnor”. Ja, det stämmer, men när en talar om våldsutsatthet så är det inte en fråga om att räkna mängden enskilda incidenter utan om just utsatthet. Utsatthet handlar om att vara utelämnad till någons godtycke, om att inte kunna försvara sig.

Det våld kvinnor utsätts för av män är mer kontrollerande, mer systematiskt och grövre än det våld som män utsätts för av kvinnor. Män använder aktivt våld som ett sätt att kontrollera kvinnor, och motsatsen sker helt enkelt inte ens i närheten av samma omfattning. Det är liksom inte ett samhällsproblem, det är inte en del i en större struktur som bygger på mäns underordning och kvinnors rätt till män. Jag har så jävla svårt att förstå hur detta kan vara så komplicerat att begripa.

Jag är så himla ointresserad av vem som örfilade vem och varför, jag är intresserad av det institutionaliserade våld som sker i relationer och vad det gör med vårt samhälle och specifikt med kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är en grundpelare i hur detta samhälle organiseras, i patriarkatet. Motsvarande gäller helt enkelt inte för kvinnors våld mot män.

Det finns ju en massa tragiska berättelser om folk som blivit utsatta för det ena och det andra och det är såklart tråkigt, men det är föga intressant ur en politisk synvinkel. Folk är taskiga mot varandra på det ena och det andra sättet, det som är intressant är vilka grupper i samhället som är systematiskt utsatta. Och när det kommer till våld i nära relationer så är kvinnor fortfarande betydligt mycket mer utsatta för mäns våld än tvärtom.

Kvinnor ska ta saker med värdighet så män ska slippa känna ansvar.

Jag tänker på den här iden om att en som kvinna ska ”komma över” relationer med män där en blivit skadad för att det på något sätt skulle innebära att en ”vunnit” eller i alla fall hade någon slags ”värdighet” i det hela. Män ska kunna göra lite vad de vill, men det är upp till kvinnan att ta det på ett bra sätt för att inte solka ner.

Just detta att det är kvinnors ansvar att upprätthålla en illusion av ”värdighet” i en djupt ovärdig situation är ett exempel på kvinnoförtryck. Även om en blivit behandlad som skit så ska en liksom ta det på ett bra sätt, acceptera det som inträffat och så vidare och inte besvära omvärlden och framförallt inte mannen som behandlat en illa med det.

Det handlar också om att det finns en skam i att ha blivit dåligt behandlad, speciellt som kvinna i en relation. Eftersom män har ett tolkningsföreträde i detta samhälle så ifrågasätts ofta kvinnans tolkning a förloppet, antingen för att vara osann eller för att det skulle kunna vara så att hon helt enkelt hade gjort dig förtjänt av det hela. Detta gör att det blir svårt att prata om de här sakerna. Samtidigt tror jag att det är viktigt att göra det, det är en slags erfarenhetsdelande som kan vara väldigt kraftfullt.

Hela den här grejen handlar om att skydda män från att besväras av eller få insikt om vad de har gjort mot kvinnan. Om kvinnan känner sig dåligt behandlad ska hon hantera detta på egen hand. Hon får inte prata för mycket om det, hon får inte smutsa ner hand rykte, hon får inte på något vi besvära honom med det. Om hon gör det handlar det om att hon är hysterisk och inte kan släppa taget.

kommaöverJag är glad att jag varit ”ovärdig” i mina relationsproblem eller uppbrott. Jag har krälat, jag har varit förbannad och jag har visat det både för personen ifråga och för omvärlden. Det har varit en viktig del i processen för mig. Att lägga skulden där den hör hemma, att stå för att jag anser att det jag har blivit utsatt för varit fel och att jag tycker att det är något som bör sägas.

Det kan vara viktigt att löpa linan ut när det kommer till sånt här. Att inte gå omkring och hålla inne en massa för att upprätthålla sin egen eller någon annans ”heder”. På vems bekostnad sker sånt, och vem tjänar på det? Det är kvinnan som måste internalisera konflikten och känna skuld och skam istället för att leva ut den.

Mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män.

Jag hamnade i en diskussion om det här med mäns våld mot kvinnor och kvinnors förmodade våld mot män. Det finns ju en idé om att män ofta inte vågar anmäla eftersom de tycker att det är skamfullt att ha blivit slagen av en kvinna. Denna tanke dryftas ofta när mäns våldsamhet tas upp.

Det finns omfattande statistik som pekar på att kvinnor är mycket mer våldsutsatta i nära relationer än män. Det finns också forskning som visar på att män i högre grad inleder våld och att deras våld har en mer kontrollerande karaktär. För kvinnor innebär våld en förlust av kontroll, medan män gärna använder våld som ett sätt att kontrollera sin omgivning och att ”lösa” problem. Det finns däremot ingen forskning som tyder på att det skulle finnas ett särskilt stort mörkertal när det gäller män.

Givetvis är mörkertalet stort generellt när det kommer till våld i nära relationer, eftersom det är skamfullt att bli utsatt för våld i en nära relation, men att det skulle finnas någon specifik könad faktor som gör att män mer sällan anmäler saknas det stöd för. En kan såklart fortsätta spekulera, men en ska veta att dessa spekulationer är just spekulationer. Vad som däremot inte är spekulationer utan något det finns gott vetenskapligt stöd för är att kvinnor är mer våldsutsatta i nära relationer och att män är det som utför den absoluta parparten av våldet.

En hör diverse skräckexempel från när människor utgått från att män varit förövare när de i själva verket varit offer. Jag tänker att det inte är så konstigt eftersom män i merparten av alla fall är just förövare. Att vara ”fördomsfri” i dessa frågor är närmast korkat, då det är ”fördomar” med väldigt mycket underlag. När en pratar om att folk kan hamna i kläm på grund av detta bör en också ta hänsyn till vilka som skulle hamna i kläm annars. Vad skulle hända om polisen vid varje ”lägenhetsbråk” kom in och ba ”det är aldrig ens fel att två träter, vem är det som är offret här egentligen?” trots att vi VET att det i merparten av alla fall är mannen som är förövaren.

Anledningen till att det finns så många kvinnojourer är för att kvinnor har insett att mäns våld utgör ett hot mot vår säkerhet och att vi i stort är rättslösa i denna fråga. Det vill säga att det inte finns något skydd från samhället att förlita sig på. Kvinnor har insett att om något ska göras åt detta får vi göra det själva. Kvinnojourer var inget som gavs oss från ovan, det är ett tungt arbete som kvinnor drivit och fortfarande driver ideellt. Även om det nu finns ett visst ekonomiskt stöd till denna verksamhet så utgör det inte någon grund. Helt enkelt: denna verksamhet är sprungen ur en mycket konkret och påtaglig verklighet där kvinnor riskerar att utsättas för våld.

Den man som känner att det finns ett behov av en mansjour kan ju gott starta en, men detta görs i ganska liten utsträckning helt enkelt eftersom behovet saknas. Män som grupp är inte utsatta i egenskap av sitt kön. Individuella män kan utsättas, men de är inte utsatta för att de är män. Därför blir konceptet ”mansjour” meningslöst, eftersom det inte bygger på en gemensam erfarenhet av att vara utsatt för strukturellt våld i egenskap av man, och i synnerhet inte från kvinnor.

Det stör mig att människor som annars älskar ”vetenskap” och ”statistik” så lätt avfärdar den när den visar på att män är betydligt mycket mer benägna att använda våld än kvinnor. Samma människor som gladeligen omfamnar högst bristfälliga studier som visar på minimala skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor, och extrapolerar fritt utifrån detta. Hur kan det komma sig? Kanske kan det vara så att folk väljer sin inställning till vetenskap efter vad som passar deras agenda för tillfället?

För den som undrar över källor till detta inlägg så läser jag en kurs i kvinnofridskunskap nu, där vi har läst en rapport från SKL som heter Mäns våld mot kvinnor – en kunskapsöversikt, samt en bok som heter Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar.

Vem bryr sig om mäns dumma åsikter?

En man säger något oerhört dumt och oinformerat om feminism och alla reagerar genom att förfäras, håna honom och så vidare. Och jag blir så trött. Så trött på hur det i detta samhälle inbringar en massa uppmärksamhet när någon säger något urbota korkat som inte tillför någonting av värde till någon form av feministisk diskussion, och trött på hur vi lägger tid på att säga emot uppenbara dumheter som att ”feminismen har gått för långt” istället för att utveckla teorier och praktiker. Hur vi alltid sätts i en position där vi ska reagera på det ena och det andra, när det i själva verket är vi som borde sätta agendan.

Jag har ett förslag; när män säger uppenbart korkade saker, som att feminismen har gått för långt när vi är väldigt långt ifrån att ens vara jämställda, så kan vi väl helt enkelt bara skita i det? Jag menar, vem bryr sig egentligen om vad män tycker om feminism? Givetvis kommer de ogilla en rörelse som går ut på att ta ifrån män mycket av den makt och de resurser de har i egenskap av sitt kön.

Jag tänker såhär: män är inte feminismens revolutionära subjekt. Män har inget intresse i att vi ska uppnå jämställdhet, helt enkelt eftersom män tjänar på ojämställdheten. Och ja, detta gäller alla män. Alla män får privilegier och makt över kvinnor i kraft av sitt kön. Oavsett om män har bra eller dåliga åsikter om feminism så är de inte feminismens revolutionära subjekt och kan omöjligt vara centrum i någon slags feministisk kamp. Därför ska det inte stå i fokus vad män tycker och tänker om feminism. Detta gäller även män som har en bra feministisk analys. Det är såklart bra att de har det, men det ska inte ställas i fokus för feministiska praktiker.

krävaplats

Därför är det helt enkelt inte så jävla relevant vad en man tycker eller inte tycker om feminism. Det är liksom inte deras kamp, och det kommer inte vara det även om de har Jättesmarta Åsikter om saker och ting. Män kan ha en oerhört stor insikt i hur patriarkatet fungerar, men de är fortfarande inte i position att kämpa emot det på samma sätt som kvinnor.

Jag tänker att det är bättre om kvinnor kör sitt eget race och skiter i vad män tycker och inte tycker. Män är ju dels helt hjälplösa utan kvinnor, dels är de ängsliga töntar som mest bara anpassar sig efter rådande strukturer. Om män märker att kvinnor inte bryr sig om dem så kommer de att anpassa sig. Och om de inte gör det är det inget större problem, eftersom kvinnor klarar sig utmärkt utan män. Alla blir glada (ja, utom männen då, men vem bryr sig).

Varför straffar jag mig själv?

varförstraffarjagmigsjälvJag har tänkt en del på det här med självbestraffning, i synnerhet i relationer. Att förneka sig själv saker en begär, eller att förneka sig rätten att ens begära.

En avgörande grej för mig i de relationer jag har haft har varit att jag inte vågat drömma om något bättre. När jag har varit i utsugande relationer så har jag liksom tänkt att det är vad jag förtjänar, och framförallt att det är det bästa jag kommer kunna få. När det dyker upp något bättre som verkar som ett reellt alternativ så förnekar jag mig det, helt enkelt för att jag inte vågar.

Det gör ont att definiera sina behov och det är läskigt. Det är läskigt för så fort en har definierat sina begär och behov så blir en medveten om när de förnekas en. Att ställa in sina drömmar på saker och ting som en ändå tänker sig att en kan få gör att denna besvikelse inte uppstår.

Något av det viktigaste feminismen har gjort för mig är att ge mig kraft och styrka att våga tänka tanken att en annan tillvaro är möjlig, och våga begära just denna tillvaro. Jag tänker att detta är något som generellt förvägrats mig som kvinna. Kvinnor lär sig ju att de ska leva för och genom män, de ska anpassa sig efter mäns vilja för att locka en man till att fylla deras liv med mening.

När jag var i relationer med män så var jag mycket medveten om att dessa relationer skadade mig och hur. Jag tror att en avgörande faktor till att jag inte tog steget och lämnade dessa relationer var att jag helt enkelt inte trodde att jag kunde få något annat, något bättre. Jag insåg att det jag hade i dessa relationer inte var något värt, men jag var nog rädd att ta ansvar för min egen existens och mina misslyckanden.

På ett sätt är kvinnorollen ganska bekväm – att vara förpassad till att vara ett bihang till mannen och att kräla i återupprepning och upprätthållande är utmattande och tråkigt, men det är också förutsägbart och tryggt. När en har lärt sig att detta är ens lott i livet så är det lätt att fastna där istället för att försöka ta sig ut.

Att ha någon slags frihet att själv bestämma över sitt eget liv och att leva för sig själv är skrämmande, speciellt då denna ”frihet” ofta är väldigt kringskuren i praktiken. Jag tror att jag själv har valt att stanna kvar i destruktiva och ofria situationer just på grund av denna rädslan. Jag har varit rädd för att fucka upp, för att ta chanser och misslyckas. För att formulera begär som jag inte kan få tillgodosedda. För att över huvud taget hoppas på något bättre och bli besviken.

Och därför är det så jävla skrämmande att försöka ha relationer där en inte blir uttråkad och utsugen. Att begära någon form av ömsesidighet. Tänk om det inte går. I så fall kommer det inte att gå att förtränga insikten om hur oduglig den nuvarande situationen är. I så fall kommer det inte finnas något annat alternativ än att fortsätta sträva och bli besviken, eller att resignera och förbittras.