Politik – Sida 37 – Fanny Åström

Och sen sitter en där i livsavgörande relationer med människor en inte kan möta.

Jag tänker mycket på vad vi gör för att skydda oss som kvinnor i detta samhälle. I princip alla kvinnor har ju strategier för att skydda sig i relation till män.

En strategi som jag ofta ser är att objektifiera och nedvärdera män. Att prata om män på samma sätt som män pratar om kvinnor, som ett objekt en använder för njutning. Eller att raljera om ”karlar” och hur dåliga och odugliga de är. Detta är väldigt väldigt vanligt bland heterosexuella kvinnor, att en pratar om män på ett objektifierande och förminskande sätt.

Många kvinnor är oerhört skarpsynta när det kommer till mäns tillkortakommanden, det behöver inte ens vara feminister. Kvinnor överlag har en relativt hög medvetenhet om att män brister i en mängd olika områden, som känslomässig kompetens, hushållsarbete, förmåga att ha ett intressant samtal och så vidare.

En kan ju tycka att detta skulle leda till att kvinnor valde bort män, men tyvärr verkar detta sällan vara fallet. Snarare sänker en sina förväntningar i möten med män och nöjer sig med att de är lite som de är. Manshatet blir ett sätt att hantera heterorelationens tillkortakommanden snarare än att frigöra sig från den.

Jag tänker mig att detta är ett sätt att försvara sig i dessa relationer. Om en utgår från att män inte har så mycket att komma med så kan en inte bli så besviken på samma sätt. Om en utgår från att de inte komma kunna förstå en eller ge en det en behöver så är en inte utelämnad på samma sätt. Det handlar om tillit, att inte sätta för mycket tilltro till mäns förmåga eftersom det är något som gör en sårbar.

Samtidigt skyddar denna inställning också männen: vi lär oss att vi inte ska förvänta oss för mycket, och ofta får en som kvinna höra att en är naiv om en trots allt har förväntat sig mer. Det är liksom något ”alla vet” att män är på ett visst sätt och att de inte kan ge en det en behöver. Därför avkrävs det heller aldrig att de ska göra det, och därför kan de göra anspråk på kvinnor trots att de inte kan ge tillräckligt tillbaka.

Men det som är mest sorgligt med det här är att det tvingar en att vara alienerad i sina relationer. En tvingas in i att möta varandra som främlingar och objektifiera varandra ömsesidigt för att kunna skydda sig själv. Män objektifierar kvinnor för att de är så män upprätthåller makt över kvinnor, och kvinnor svarar med samma mynt för att upprätthålla någon slags integritet. Och sen så sitter en där i långa livsavgörande relationer med människor som en inte kan möta.

Taggarna utgör ett försvar som jag har behövt.

I min första relation så fick min partner mig ofta att känna att jag var jobbig och besvärlig när jag bad om hjälp. Det var förödande för mig självkänsla; jag kände aldrig att jag förtjänade att bli bra behandlad av den som sade sig älska mig, möjligtvis att det va en tjänst han kunde göra mig när han var på det humöret. Det var ”snällt” av honom att göra den typen av grundläggande arbete i en relation. Jag vet inte varför han agerade såhär, men jag tänker mig att det var rädsla och oförmåga som han sedan skyllde på mig för att det var det som kändes bekvämt för honom.

I efterhand har jag varit tvungen att verkligen manifestera insikten om att det han gjorde mot mig var fel. Jag har skrivit så mycket om det, pratat så mycket om det, helt enkelt för att det satte sig väldigt väldigt djupt i min självuppfattning. Jag har varit tvungen att reagera väldigt starkt i motsatt riktning för att skydda någon slags integritet och känsla av egenvärde.

Denna känsla har följt med min i mina andra relationer. Att be en människa om tröst är bland det läskigaste jag vet. Det är så utelämnande och det är väldigt avgörande för min bild av relationen vad som händer i ett sånt läge. I de lägen när jag är ledsen så tvivlar jag oerhört starkt på mig själv och att jag förtjänar att bli tröstad och få omtanke. Jag är livrädd för att den jag ber om tröst ska bekräfta min självbild och tycka att jag inte förtjänar tröst.

Om en person av någon anledning inte kan ge mig det jag behöver så utgår jag direkt från att det handlar om att den personen inte tycker att jag förtjänar det, trots att det inte alls behöver vara fallet. Jag tror att jag utgår från det för att det ändå känns begripligt. Det går ihop med min självbild att en människa gör mig medvetet illa för att den inte tycker att jag förtjänar bättre. Jag har svårt att acceptera att det i de situationerna kan vara så att personen inte gör det av andra skäl, såsom oförmåga.

Detta har i sin tur varit något som kommit in som ett gift i mina relationer; när jag i utsatta lägen inte fått det jag upplever mig behöva så reagerar jag med ilska, för att jag utgår från att personen gör det medvetet. Jag tror att det är för att jag är så rädd för att återigen öppna upp och tänka ”jamen den menar ju säkert inget illa” för att sedan upptäcka att personen visst gör det. Det är lättare att direkt reagera med misstänksamhet och ilska, för då finns i alla fall inte risken för ännu en besvikelse.

Detta är något jag försöker övervinna nu, att tänka att personer faktiskt är med mig för att de tycker om mig och vill mig väl och inte för att trycka ner mig, men det är svårt. Att försöka sluta ha taggarna utåt är svårt, för dessa taggar utgör ett försvar som jag har behövt ha i tidigare relationer.

Kontakt.

Jag tänker på det här med att älska någon och att våga lita på någon.

När jag ser tillbaks på mina relationer genom livet så tänker jag på kontakt. Att det jag har velat ha i dessa relationer är att få kontakt med någon, att komma in och känna närhet och gemenskap. Att nå någon slags förståelse av den andra och att själv bli sedd och förstådd.

Tyvärr är det väldigt mycket som funnits i vägen för denna kontakt. Det har varit maktspel och närhetsproblem. Istället för kontakt så har jag fått substitut; löften om framtida kontakt som inte kan hållas.

Jag märker att när jag får kontakt med någon så gör det ont. Det gör ont, för jag märker vad som fattats mig innan och vad det är värt. Jag blir rädd, för jag är rädd för att förlora den här personen och behöva leva i vetskapen om vad det är som fattas mig. Jag blir rädd för att närheten gör mig sårbar.

Heterorelationer bygger på att en är främlingar inför varandra, att en kompletterar varandra i någon slags olikhet och relationen i genom också upprätthåller just denna olikhet, och detta är på ett sätt enklare. Jag upplever att det är enklare eftersom jag inte har lärt mig att hantera närhet, jag har inget sätt att förstå det.

De finns bättre och sämre feministiska strategier.

Ganska ofta kan jag uppleva att feminism reduceras till ett sätt att tänka för att en ska kunna känna sig lite mer nöjd med sig själv. Väldigt mycket feministisk textproduktion handlar om att kvinnor ska få göra/välja vad de vill utan att bli skuldbelagda för det.

Jag håller såklart med om den här grundläggande tesen, skuldbeläggande är aldrig positivt. Samtidigt tycker jag ofta att resonemang om hur ett beteende fungerar i relation till patriarkatet, såväl att det kan vara ett resultat av det som att det kan vara förstärkande, ofta avfärdas som just skuldbeläggande trots att det inte är det som är poängen.

Detta har jag märkt av specifikt i diskussioner angående sexualitet. När jag skriver om hur sexualitet och begär påverkas av patriarkatet och upprätthåller det är det många som invänder att de minsann inte alls känner så inför sina relationer och begär och att deras begär minsann är naturliga och att de kan vara bra feminister ändå och så vidare. Jag vet liksom inte vad jag ska svara på detta, det är väl skönt för dem att känna så antar jag, men det gör det inte mindre sant att samhället är organiserat enligt heteronormen och att detta hänger ihop med patriarkatet.

Mitt syfte med att skriva om detta är inte att skuldbelägga någon som organiserar sitt liv heterosexuellt, men däremot att ge ett synsätt på hur detta fungerar i en bredare samhällskontext och hur det är både ett resultat av och ett upprätthållande av patriarkatet. En kan såklart ha en annan åsikt om detta än mig, men det är i sådana fall en teoretisk fråga och inte en fråga om att någon känner sig skuldbelagd. Det är två separata frågor, den ena handlar om hur mina formuleringar får människor att känna och den andra om deras innebörd. Jag anstränger mig för att inte formulera mig på ett skuldbeläggande sätt, men jag kan inte censurera idéerna som sådana för att någon kan ta illa upp över dem.

Givetvis kan det vara jobbigt att få detta påtalat för sig, det är inte roligt att höra att det ena eller det andra beteendet förstärker patriarkatet. Jag tänker att den som känner så bör undvika den typen av sammanhang snarare än att kräva anpassning efter sina behov. Människor har olika livssituationer och olika förmåga att ta till sig saker och ting. Samtidigt tror jag att det nästan alltid är jobbigt och smärtsamt att komma till vissa insikter. Det är smärtsamt att se sig själv som ett resultat av detta skitsamhälle, det är smärtsamt att se sin ofrihet. Det finns inget sätt att tillgodogöra sig dessa insikter som inte gör ont, för det handlar om att det en tänkt och tyckt om sig själv rycks upp med rötterna.

Jag tänker på när jag själv fick upp ögonen för dessa idéer och att det var oerhört smärtsamt och jobbigt. Samtidigt var det en stor frigörelse i det, smärtan och sorgen tog mig framåt och fick mig att omvärdera mycket av det jag innan tagit för givet. Jag fick verktyg för att förstå mina relationer på ett helt annat sätt än tidigare och också för att frigöra mig från en massa mönster. Jag är väldigt tacksam för detta, och därför vill jag också föra vidare dessa idéer.

Det är skillnad på att känna sig skuldbelagd och på att bli skuldbelagd. Som kvinna känner en ofta skuld för att en inte gör det ena eller det andra, det är för att vi har blivit tillsagda att vi ska vara alla till lags. Detta är såklart en inställning en tar med sig in i feminismen. En har en förförståelse av alla budskap som att det är något en förväntas göra för någon annans skull.

Det finns en klyscha som ofta upprepas, nämligen att det inte går att vara en mer eller mindre bra feminist. Detta är såklart sant, för det är inte en fråga om vem en ”är”, utan om praktiker och vilka konsekvenser de har. Jag tror genuint att det finns bättre och sämre sätt att organisera sitt liv på ur ett feministiskt perspektiv. Detta innebär inte att kvinnor som lever på ett visst sätt är sämre feminister, men jag tror att det är viktigt att ständigt sträva efter frigörelse utefter sina egna villkor. Detta är ett projekt jag själv vill underkasta mig, och jag vill inspirera andra att också göra det.

Men det som ska driva oss är inte skuld, utan egenintresse. Det handlar inte om att offra sig för något slags högre gott, utan om att ta fram strategier för frigörelse helt enkelt för att det ligger i vårt intresse. Vi är inte feminister för någon annans skull, utan för vår egen. Vi solidariserar oss med varandra för att andra kvinnors frigörelse även är vår egen frigörelse. Vi kämpar tillsammans och för varandra för att frigörelse endast kan nås kollektivt.

De ständiga balansgången.

Ofta tänker jag att det mest grundläggande ”kvinnliga” är balansgången. Att alltid tänka på att vara lagom, inte för lite eller för mycket utan behagfull. En ska liksom vara kvinnlig, men inte på ett överdrivet och vulgärt sätt. Inte för mycket smink, inte för utstuderade kläder. En får inte försöka för mycket. Samtidigt är det viktigt att en faktiskt försöker, men det ska vara lagom.

Samma gäller med närhet i relationer: en ska vara tillgänglig, men inte för tillgänglig. En får inte vara desperat och klängig. En får inte uppmuntra till att bli trampad på. Men en får inte heller sitta på glasberget och vara oåtkomlig för då kommer männen att ge upp. Inte för lätt att få, inte för kräsen. Liksom foglig, fast ändå försiktig så en inte får för sig att hon bara lägger sig för första bästa man.

Samma sak väl i relationer; en får inte vara för på så att mannen känner sig kvävd, inte heller får en vara för distanserad för då är en kall och hjärtlös. Han måste känna sig behövd och uppskattad, annars kränks hans manliga ”värdighet” och det är ju typ det värsta som kan hända som vi alla vet. Det är väldigt viktigt att kvinnor upprätthåller mäns värdighet.

Det är en ständig balansgång mellan att vara för svårfångad så att en bli ointressant eller vara för tillgänglig så att en blir utnyttjad och trampad på (vilket en i och för sig alltid blir i relationer med män, men det finns ju grader). Eftersom kvinnans enda valuta är sig själv så måste hon ständigt fundera på hur mycket hon ger. Den som ger för mycket blir lätt utnyttjad, detta är något som alla kvinnor vet. Den som ger för mycket riskerar att sugas ut och kastas bort som ett tomt skal.

Den här balansgången är något som människor ständigt förhåller sig till, såväl kvinnor som män, och särskilt i heterorelationer. Hur kvinnor hanterar denna balansgång är föremål för ständig värdering av dem. Och det verkar lite så att en aldrig riktigt kan göra rätt.

Problemet är inte att vi gör för lite, utan att vi är för ineffektiva.

Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.

Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.

Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.

Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.

Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.

Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.

För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.

Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.

Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?

Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:

SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.

Om transfobi, könsbinaritet och tolkningsföreträde.

Triggervarning på bild: transfobi.
Fick denna kommentar på en text jag skrivit om att välja bort relationer med män, och tänkte använda den som utgångspunkt för hur vi pratar om vissa saker, specifikt transfrågor, och om hur jag tänker kring det hela.

Jag hade skrivit en text om kvinnor och män. Min avsikt var inte att säga att dessa två grupper är de enda som existerar, inte heller att försöka säga att den ena eller den andra individen tillhör gruppen kvinna/man. Det var att föra ett teoretiskt resonemang på en strukturell nivå om hur en kan bedriva feministisk kamp i ett samhälle som är uppdelat efter binära kön och relationer mellan dessa kategorier.

Vad som kan konstateras är att grupperna kvinna/man existerar i det här samhället och är relevanta kategorier för att förstå samhället. Samhället struktureras efter kön där kvinna/man är de två officiellt erkända kategorierna och så vidare. Jag definierar INTE vem som ingår i gruppen kvinna/man utefter genitalier eller något liknande, eftersom det är ett jättekonstigt sätt att se på saken. Jag tänker snarare på det som politiska kategorier. Jag är föga intresserad av hur enskilda individer definierar sig, inte för att jag inte respekterar det utan för att jag inte finner det särskilt intressant.

Om en inte ingår i gruppen kvinna/man så behöver ej inte ta åt sig av en text som är riktad till kvinnor och män som kategorier. Jag känner inte att det är mitt ansvar som kvinna som har levt i relationer med män och kvinnor att ta ansvar för att skriva om hur människor som inte är män/kvinnor ska organisera sina liv. I mitt, och många andras, liv så är kvinna/man relevanta kategorier, varför jag väljer att skriva om dessa. Jag tycker inte att en kan förvänta sig att andra ska beskriva ens position åt en.

Den här kommentaren är i sig transfob, personen använder sig av begreppet ”manskropp”, ett ord jag aldrig skulle få för mig att använda eftersom det delar in människors kroppar utifrån någon slags godtycklig biologisk grund. När jag påpekade detta och skrev att jag inte tänkte ta en uppläxning av någon som själv använder den typen av språk så skrev personen att jag försökte ”lägga över” det på hen. Sedan ändrade personen det specifika ordet ”manskropp” och gick på precis som innan, som om det inte betydde något att hen hade uttryckt sig transfobt. Det var fortfarande hen som hade automatiskt rätt i frågan och jag som skulle anpassa mig.

Det som stör mig mest är dock hur den här personen sätter likhetstecken mellan att vara trans och att vara ickebinär, något som jag har sett på flera håll och som jag finner väldigt problematiskt. Viktigt att komma ihåg är att många transpersoner är binära, och att transkvinnor alltså också ingår i kategorin kvinnor. När jag skriver om kvinnor och män så anser jag att även transkvinnor och transmän ingår i dessa kategorier. Jag tycker att det är transfobt att lägga till ”transpersoner” som en egen kategori, ungefär som om transkvinnor och transmän inte var kvinnor och män på riktigt. Vidare förutsätter den kategoriseringen att alla transpersoner drabbas på samma sätt, trots att detta är långt ifrån sant. Det finns problem med att prata på det här sättet och det kan jag se trots att jag själv är cis. Det handlar inte bara om tolkningsföreträde, och det finns också olika perspektiv på dessa frågor som hamnar i konflikt med varandra. Det finns inte en person som har något automatiskt tolkningsföreträde i vad som är det korrekta sättet att uttrycka sig på.

Vissa vill att en ska använda termen ickemän istället för kvinnor, något som jag själv har gjort innan men kommit att tänka om angående. Detta är såväl problematiskt som missvisande eftersom det förutsätter att alla ickemän har samma position i patriarkatet, vilket inte stämmer. Jag har alltså valt att börja skriva kvinnor i många sammanhang, eftersom jag talar om det könade förtryck som kvinnor drabbas av i detta samhälle. Det är inte resultatet av någon ren ignorans, utan är ett aktivt val jag gjort på denna ideologiska grund.

Jag antar att den som läses som kvinna drabbas av detta könade förtryck oavsett identitet, men jag tänker att det får vara upp till den individen att avgöra om mina texter hjälper denne att förstå sin situation eller inte. Jag skriver om min egen position som könad varelse, som kvinna, mina relationer med män och kvinnor och hur jag upplevt dessa. Hur en väljer att använda dessa texter utifrån sin egen position eller identitet är inte min sak att ha en åsikt om, och det tänker jag inte ha heller.

Generellt är jag ganska matt på den här tendensen vissa ha att polisa alla andra så att de skriver på ett sätt som passar dem, men själva vara helt oemottagliga för kritik. Bara för att en själv har den ena eller den andra positionen betyder inte det att en inte också har privilegier eller att en inte kan ha fel. Detta är inte någon godtycklig fråga, utan det går att resonera kring det precis som alla andra frågor.

SCUM.

En bok som verkligen har gjort väldigt mycket med och för mig är SCUM. För den som inte vet är detta ett manifest skrivet av psykologidoktoranden Valerie Solanas, som handlar om män och mannens samhälle. Jag refererar ofta till den här texten, både som källa och som en liten vink till andra som läst och älskat SCUM. När andra ser mina referenser eller jag snappar upp andras så känner jag mig som en del av en gemenskap.

Vad SCUM har gjort för mig:

Gett mig fritt utlopp för mitt manshat. Detta har varit sjukt bra för mig i perioder. Att läsa denna text och diskutera den med andra har gjort att jag har kunnat ge mig själv ett helt annat utlopp för detta. När jag läser SCUM så hittar jag alltid något som sätter fingret på en upplevelse jag har haft.
Den får mig att skratta åt eländet. När jag läser SCUM så känner jag att jag kan skratta åt min situation och åt män, och det är befriande. Det känns bra att tänka att män är patetiska och hjälplösa, när en går omkring i en värld där de alltid ses som maktfullkomliga och kompetenta. Det känns bra att klä av mannen, att avslöja honom.
Gett mig insikten om att jag inte behöver förstå män. SCUM är en skoningslös text, den kör på som en ångvält helt utan att ta hänsyn. I början konstateras det att män är tomma inombords och att han vill vara kvinna, sedan dras alla slutsatser om mäns beteende och samhället därifrån. Män beskrivs som ett problem som ska övervinnas. Detta är en befrielse att läsa när feminismen så ofta är så inriktad på att förstå män, tala om män och mäns problem eller försöka få män att engagera sig i feminismen. SCUM skiter blanka fan i allt det där, SCUM vill bara att kvinnorna ska ta kontrollen så att vi kan härska i en värld utan män.
Fått mig att begära kvinnor. I SCUM finns många beskrivningar av vad kvinnlig gemenskap och kärlek är och skulle kunna vara. När jag läser SCUM så känner jag en enorm längtan som fyller mig. En längtan av att få leva för och genom kvinnor, av att få älska kvinnor, prata med dem, skratta med dem, skapa med dem och leva mitt liv med dem. SCUM får mig att begära djup vänskap med andra kvinnor.
Gett mig hopp och handlingskraft. SCUM ingjuter inte bara detta begär, utan får mig också att tänka att denna värld är möjlig. Allt är så enkelt i Solanas värld. Det är svindlande utopiskt och ibland känns det helt vansinnigt, men jag tänker att det är detta som feminismen ibland behöver. Att sluta se sig själv som så jävla begränsad, att istället se sin makt och potential. Solanas konstaterar att om alla kvinnor gick ihop så skulle männen inte klara sig en dag, och det är ju sant. Kvinnor är det som arbetar mest, som håller ihop samhället. Vi har makt, vi måste bara lära oss att använda den för våra egna syften.

SCUM har också vissa problem. Det är en biologistisk och transfob text – mannens inkompetens härleds till biologi. Den är knappast intersektionell – allting härleds till män och mäns makt. Kvinnor ses som ofelbara – ”alla kvinnor har lite skit i sig, men det beror bara på livslång samvaro med män”. Den är knappast nyanserad, vilket i och för sig är en del av charmen.

Den innehåller också nedvärderande av kvinnors verksamhet, Solanas raljerar en del över ”daddys girls” som är för manstillvända. Detta vet jag i och för sig inte om det nödvändigtvis är någonting dåligt. Det kan framstå som förminskande, samtidigt tror jag inte på feministiska praktiker som upphöjer allt kvinnligt. Mycket av det kvinnor gör är inte konstruktivt, utan handlar snarare om konsekvenser av att vi är förtryckta. Det är på ett sätt befriande att Solanas talar till en som ett subjekt – att hon säger att kvinnor ofta gör fel och springer patriarkatets ärenden men samtidigt tror att vi kan förändras.

Hur som helst en läsvärd text, speciellt att läsa i grupp. Oavsett om en håller med Solanas eller ej så är SCUM en bra utgångspunkt för feministisk diskussion. Utifrån SCUM kan en både diskutera män och manlighet, men också feministisk idéhistoria och problem som finns i den.

Här finns texten på svenska, inklusive Sara Stridsbergs fantastiska förord som jag rekommenderar att en läser efter texten.

Mer om graviditet och sex.

Har fått kommentarer på mitt inlägg om graviditet och sex om att kvinnor faktiskt också kan gilla sex. Nå, det har jag aldrig förnekat. Däremot så tror jag knappast att den hets jag ofta ser kring att få ett Fungerande Sexliv efter graviditet handlar bara om att det är så himla viktigt för kvinnan. Det finns andra saker som troligen utgör ett bra mycket större hot mot ens välbefinnande än det.

Det är väl knappast någon hemlighet att det anses högt prioriterat bland både kvinnor, män, det omgivande samhället och vården att kvinnors kropp ska vara funktionell och tillgänglig för män.

Att det är en rädsla som många kvinnor tampas med att de kanske kan komma att bli ”tråkiga” och ”osexiga” som mammor är inte heller någon hemlighet. Jag menar, hur många gånger har en inte sett folk göra en stora jävla affär av den och den har fött si och så många barn och är ÄNDÅ jättesexig.

Eller alla dessa tips om hur en ska ”få till det” när en har barn, som om det var livsviktigt för förhållandet. Vilket det säkert också är för många, då sex är ett väletablerat sätt att visa omsorg och begär till varandra.

Eller hur folk pratar om frånvaron eller närvaron av ett sexliv som avgörande för andras relationer, trots att de inte har någon jävla aning om hur mycket parterna i relationen värderar detta. Men att inte ha haft sex på flera månader ses liksom automatiskt som att en har det tråkigt och passionslöst med varandra.

Nä sorry men jag köper inte att detta bara har att göra med att ”kvinnor minsann vill ha sex”. Det faktum att kvinnor bedöms efter sig sexuella kapacitet och att sex anses vara den mest värdefulla formen av intimitet har nog också ett finger med i spelet.

Min sexualitet må vara flytande, men mitt förakt för män är det inte.

Det finns en idé om att sexualitet är flytande som kan användas på lite olika sätt. Jag tänker att det betyder ungefär; sexualiteten är inget essentiellt inom oss utan något som påverkas av vår situation, samhället och så vidare.

Detta innebär emellertid inte att en kan leva precis hur som helst och vara lika nöjd i det.

Jag tänker på de som tycker att det är samma sak att ”välja” att vara homosexuella som att ”välja” att vara heterosexuell. Problemet med detta resonemang är att en missar att heterosexualitet är mer än ett begär riktat mot ”motsatt” kön, det är ett sätt att organisera relationer som går igenom hela samhället och som samhället är organiserat kring. Att vara i en heterorelation innebär i regel så mycket mer än att ligga med en man.

Min sexualitet är flytande i den bemärkelsen att mina begär kan ändras och riktas mot andra personer eller praktiker.

Vad som däremot inte är flytande är det faktum att jag lever i ett patriarkat där relationer med män innebär såväl en stor risk som känslomässig exploatering. En relation med en man kommer liksom med ett helt paket som får mig att må dåligt alldeles oavsett vad jag tänder på och inte.

Att säga att sexualiteten är föränderlig innebär alltså inte att en kan ”välja” att begära lite hur som helst, för det handlar om så mycket mer än vart ens begär riktas. Det handlar om vilket liv en lever utifrån hur en organiserar sina relationer. Om en lever sitt liv tillsammans med en man så kommer det faktum att han är överordnad en i detta samhälle att påverka en.

Att jag vill leva i relationer med kvinnor handlar inte om att det är typ ”fel” och ”onaturligt” för mig att känna begär mot män, det handlar om att jag inte vill leva tillsammans med människor som förtrycker mig, ha sex med människor som har sexuell makt över mig också så vidare.