Politik – Sida 76 – Fanny Åström

Vem får vara feminist?

Ibland när jag kritiserar olika fenomen får jag frågor i stil med ”får en inte vara feminist om en gör så eller”. Detta tycker jag är underligt eftersom jag inte sitter på någon slags position att bestämma vem som får och inte får vara feminist. ”Feminismen” är liksom inte någon klubb där vissa har tillträde, feminismen är en politisk rörelse för kvinnors rättigheter som kan drivas en en mängd olika personer och grupper på sinsemellan mycket olika sätt. Jag har absolut inget mandat att bestämma vem som får vara med i denna rörelse eller inte, bara för att jag råkar vara feminist. Jag kan bara välja vilka feminister jag väljer att själva alliera mig med, och att alliera sig med mig är på intet sätt ett kriterium för att kunna se sig själv som feminist.

Generellt när det kommer till frågan vem som får vara feminist så tycker jag att definitionen ”feminist är någon som känner till att patriarkatet finns och som tycker att det ska motverkas” är ganska bra. Den som ställer upp på denna definition är i mina ögon feminist. Däremot så kan en vara feminist och fortfarande vara sjukt dålig på att motverka patriarkatet, en kan helt enkelt ha en praktik som syftar till att vara feministisk men som är kontraproduktiv. Ett typiskt exempel på detta är väl borgerliga feminister som tycker att det är viktigt att kvinnor ska kunna köpa hushållsnära tjänster av andra kvinnor för att kunna göra karriär. Dessa personer är fortfarande feminister, men deras praktik leder inte till ett mer jämställt samhälle.

När jag kritiserar andra feminister betyder inte det att det inte ”får” vara feminister, det betyder bara att jag tycker att deras feministiska praktik är dåligt för det syfte jag utgår från att feministisk praktik har, det vill säga att störta patriarkatet. Jag tänker att den som är feminist borde vara intresserad av att ta till sig av detta, det handlar ju om hur vi mer effektivt ska kunna motarbeta patriarkatet. Jag tänker att det ligger i varje feminists intresse att organisera sin kamp på ett effektivt eller i alla fall inte rent kontraproduktivt sätt.

Jag är dock inte intresserad av att ”exkludera” någon ur feminismen på grund av att deras praktik är kontraproduktiv. Jag brukar faktiskt rentav opponera mig när människor säger att ”den som gör si och så kan inte kalla sig feminist”, även då det är grejer som jag fullständigt instämmer i kritiken av och som jag inte tycker att folk i allmänhet eller feminister i synnerhet ska ägna sig åt.

Diskussionen om vem som får eller inte får vara feminist är för mig ganska sekundär. För mig är ”feminist” som identitet inte det relevanta, det handlar inte om att ”vara” eller inte ”vara” feminist, det handlar om att bedriva feministisk kamp. När vi börjar sätta diskussionen om vad som ingår i en feministisk identitet så högt så tror jag att strategier för själv kampen hamnar i skymundan. Det handlar inte längre om att diskutera strategier, det handlar om att fylla upp ett antal kriterier på en lista över hur en ska vara och sedan är det inte så mycket mer med det. Att behandla feminist som en identitet tror jag i sig är kontraproduktivt, hellre då kritisera saker utifrån utgångspunkten att feminister kan göra saker som är både bra och dåliga för att krossa patriarkatet. Det faktum att en är feminist gör inte automatiskt att det en gör tjänar feminismens syften.

Jag förstår att det kan vara lockande att exkludera folk som är kontraproduktiva från feminismen, men jag tror att det i slutänden leder till att för mycket fokus hamnar på enskilda individers rätt att använda vissa ord om sig själva. Detta tror jag lätt skapar onödig konflikt.

Revolutionära praktiker.

Ibland får jag frågan ”men vad gör du då” när jag diskuterar politik med människor. Tja, bland annat driver jag den här bloggen som jag vet får många människor att tänka om kring sina politiska värderingar eller finna styrka att fortsätta kämpa, jag demonstrerar så ofta jag har tillfälle och ork, jag försöker att relatera till människor på ett vis som är kamratligt och systerligt istället för som varor och så vidare. Men framförallt så försöker jag att inte lägga alltför stor vikt vid exakt vad jag gör eller vad jag väljer, eftersom jag anser att en sådan individfixering i grund och botten är ganska borgerlig.

Det finns någon slags idé hos vissa människor att om en inte tror på parlamentarism så måste varje handling en utför vara direkt samhällsomstörtande. Detta bygger på idén om att en som radikal vill se en revolution i varje givet ögonblick, och därför borde den personen också utföra en massa direkt revolutionära handlingar alldeles oavsett om det är läge för det eller inte. Typ spränga en byggnad eller något, jag vet inte. Ungefär som en radikal person var någon som mest bara vill se världen brinna och detta samhälle förstöras, som inte har något intresse av att det blir bra efteråt.

En stor del av att vara radikal för mig handlar om att få in andra på samma tankar, om att bygga gemenskap och uppmuntra andra som delar ens världsbild att vara mer aktiva politiskt. Feministiskt handlar detta till exempel om att utöva systraskap, skapa grunder för att utöva systraskap och inspirera andra till att utöva systraskap, något jag ser som en revolutionär praktik. Det handlar om att skapa trygghet inom den förtryckta gruppen, något som förhoppningsvis gör det emotionella och materiella beroendet av män mindre. Jag vet inte exakt vad jag förväntar mig att det ska leda, men jag vet att det är en praktik som leder fram mot det samhälle jag vill ha. Jag vet inte vad nästa steg är, men jag vet att i detta skede så är det en rimlig grej att göra för den som vill störta patriarkatet.

När jag tänker på min egen politiska aktivitet ser jag mig som en del av en grupp. Även om jag ofta agerar ensam så agerar jag inom ramarna för tanketraditioner och rörelser, jag för vidare saker och ting som andra har tänkt och sagt innan mig, och jag är helt beroende av att de som läser det jag skriver på olika sätt interagerar och delar med sig, diskuterar i kommentarsfält och så vidare. Jag skulle inte drömma om att tro att jag som enskild individ skulle kunna göra någon slags ”revolutionär handling” som skulle kunna förändra samhället i grunden, att tänka så är mest borgerlig individualism och idealism som inte har någonting med att skapa möjligheter för en verklig revolution att göra. Men av någon anledning så tycker borgerliga personer ofta att varje enskild person som på något vis tänker systemkritisk ska inta positionen som revolutionsledare.

Jag tror inte på konceptet att folk sitter ensamma och skissar på planer för revolutionen, jag tror att det är något som måste växa fram med tiden. Jag tror inte att vi behöver eller ska ha en plan från början till slut, jag tror det räcker med att vi kommer fram till vilka praktiker vi kan betrakta som revolutionära idag och ägna oss åt dem. Jag tror att saker och ting måste växa fram ur handlandet.

Att söka lycka i arbetslivet.

Folk får råd om vad de ska välja för yrkesmässig bana i livet, och ett av dem är nästan alltid ”vad brinner du för? Vad gör dig lycklig?”, underförstått att en ska välja att jobba med just det en ”brinner” för. Folk brukar ofta svara på frågan utifrån de premisserna, de väljer en aktivitet de tycker om att utföra och tänker att de då vill utföra den mer, som ett arbete, utan att fundera på vad själva formen arbete gör med aktiviteten.

Jag funderar lite på det här med att söka sin lycka i arbetslivet, och tänker att det är en konsekvens av att i detta samhälle så är en människa just sitt arbete. Människan definieras utefter vad hen arbetar med. Vi söker identitet i våra lönearbeten, ett projekt som är mycket sorgligt med tanke på att den absoluta merparten av alla människor jobbar med saker som de inte ”brinner” för.

Om en nu tillhör de lyckliga få som får jobba med något de ”brinner” för, vad händer då? Jo, det en ”brinner” för upphör att vara något en gör av passion utan måste istället infogas under arbetets logik. Jag tror inte jag skulle tycka att det var samma sak att till exempel skriva som yrke eller göra det här, och troligen skulle jag få mindre ork till att skriva på egen hand om jag var tvungen att exploatera den förmågan för att tjäna pengar. Skrivandet skulle helt enkelt bli mindre lustfyllt.

Så som vårat samhälle är uppdelat är de flesta dömda till att ägna stora delar av sitt liv åt saker de inte tycker är så jävla feta, och ofta inte ha särskilt mycket fritid för att göra saker de faktiskt ”brinner” för, och en del får göra något de ”brinner” för på heltid, något som jag tänker mig för det mesta tar död på lågan. Att till exempel skriva böcker dag ut och dag in för att en måste göra det lär inte vara särskilt soft, även om en tycker om det från första början.

Jag skulle tycka det var intressant om folk istället besvarade frågan utifrån sin livssituation som helhet. Mitt svar är nog ungefär: jag vill jobba med något ganska enkelt, egentligen vad som helst, i ganska soft tempo ett par timmar om dagen (kanske 3-4, vilket är en fullt rimlig tid om vi faktiskt organiserade arbetet på ett sätt så att alla som kan skulle sättas i arbete och att inget onödigt arbete som till exempel produktion och försäljning av produkter ingen vill ha utfördes), och resten av tiden vill jag ägna mig åt saker jag ”brinner” för, såsom att ta hand om relationer med andra, att vara kreativ och så vidare. Det hade varit den livssituation som sammantaget hade skänkt mig mest lycka i livet. Att arbeta med något jag ”brinner” för skulle inte vara särskilt viktigt om jag visste att mitt arbete inte skulle vara det som dominerade mitt liv eller skapade min identitet.

Barnfödarstrejk.

Heterosexualitet upprätthåller patriarkatet, men lika lite ansvar som en enskild arbetare har för att sluta arbeta har en enskild kvinna. I patriarkatet tvingas många kvinnor in i den heterosexuella exploateringen, precis som arbetare tvingas arbeta för överlevnad. Det säger sig självt att kvinnor inte skulle vilja leva i heteromonogama relationer i den utsträckning de gör idag om det inte var för att det finns mycket att förlora på att inte göra det.

Kritiken av de heterosexuella praktikerna, att förstå hur de upprätthåller patriarkatet, är därför bara ett första steg. Det handlar om att göra en beskrivning av var vi är nu, var vi vill och vilket motstånd vi kan komma att möta. Att dekonstruera sin livssituation och förstå den politiskt kan vara ett delvis individuellt projekt, frigörelsen däremot måste nås kollektivt. Bara genom att organisera oss tillsammans och ställa gemensamma krav kan vi förändra samhället.

Därför bör vi se våra kroppar som de (re)produktionsmedel de faktiskt är och helt enkelt sluta reproducera på patriarkatets villkor. Det innebär dels att sluta föda barn, men också att inte gå omkring och göra en massa hushållsarbete och känslomässigt arbete för den patriarkala kapitalismens skull. Men det måste organiseras kollektivt, ses som politisk handling, och inte som allas enskilda val. Det handlar inte om att välja om en vill eller inte vill reproducera, det handlar om att ta makten över sin reproduktiva förmåga som en del i en kamp.

Jag betalar priset för din ”sköna avslappnade inställning”.

Ok, vi måste prata om en sak, nämligen fenomenet Skönt Avslappnade Och Öppna Män.

Det finns en viss typ av män som hemskt gärna är skönt avslappnade och öppna med saker och ting, till exempel att ge en komplimanger för ens utseende trots att en bara är vänner/ytligt bekanta, att erkänna att de är attraherade av en eller att dra upp hela sitt livs historia och hur de känt sig typ svikna av olika kvinnor som friendzonat en och så vidare.

Typiskt för dessa män är att de är medvetna om detta, men beskriver det som att ”de gillar att vara öppna med sånt” för att de ”är sådana”, och om en inte är bekväm med det får en säg till. Alltså: de lägger ansvaret för att själva inte syssla med gränsöverskridande beteende på de personer som utsätts för beteendet. Hur sannolikt är det att en person som blivit utsatt för detta faktiskt säger ifrån? Inte särskilt hög, de allra flesta gör helt enkelt inte de när de blir obekväma utan drar sig istället smidigt ur relationen alternativt fortsätter umgås men är sjukt obekväm med det.

Nu vill jag att vi tänker oss en situation: en kvinna och en man är vänner/bekanta/rör sig i samma förening/kretsar. Mannen ger kvinnan olika komplimanger för att hon är snygg/sexig/whatever, eller kanske rentav erkänner att han är attraherad av kvinnan. Vad händer i den här situationen med kvinnan och med relationen. Jo! Kvinnan blir plötsligt (mer) medveten om sig själv som kvinna i relation till en man. Hon går från att vara människa till att vara könsvarelse, för hon vet att mannen också ser på henne som just könsvarelse. Detta i sin tur ger upphov till en mängd obehagligheter som till exempel en mycket otrevlig självmedvetenhet.

Att män kan gå omkring och känna sig lite skönt avslappnade och ”bekväma” med att erkänna attraktion inför sina kvinnliga bekanta är något som helt och hållet sker på kvinnornas bekostnad. Det mannen får i ”bekvämlighet” förlorar jag direkt eftersom jag känner mig oerhört obekväm av det. Jag blir obekväm av att behandlas som kvinna av någon jag sett som min kompis. För det mesta är det dessutom helt överflödigt eftersom den som är attraherad av någon tenderar att bete sig efter det, så jag brukar känna till det redan innan. Anledningen till att jag inte agerar på det är i så fall att jag inte känner samma sak. Om någon då erkänner sin attraktion inför mig så förlorar jag plötsligt möjligheten att bara ignorera det utan måste aktivt förhålla mig till det, något som för det allra mesta gör att jag blir sjukt obekväm och inte längre vill umgås med personen ifråga.

Att inte vilja umgås är i sin tur något som brukar göra folk sura, eftersom de då tycker att de inte får vara ärliga med sina känslor eller whatever, men det är väl inte så konstigt att en bangar på att umgås med någon som erkänt att hen ser en som föremål för heterosexuell praktik. Det är aldrig kul att bli objektifierad, och det är inte soft att hänga med människor som erkänt att de objektifierar en. Dessa män vill fortsätta ”vara vänner” samtidigt som de vill att de ska kunna prata om att de är attraherade av en öppet.

När jag har varit med om detta har jag försökt avstyra det hela lite smidigt genom att säga att det inte är besvarat, vilket en ju tycker borde leda till att mannen i fråga taggar ner, men det finns fan de män som ÄNDÅ FORTSÄTTER att påpeka att de är attraherade av en. VARFÖR??? Jag förstår verkligen inte syftet, det är fullständigt obegripligt varför en ska hålla på och gång på gång göra någon obekväm med den informationen. Om responsen inte blir den du önskar så beror det troligen på att intresset inte är besvarat, inte på att personen inte fattat vinken. Vissa män ger en inga möjligheter att glida ur situationen smidigt utan avkräver en raka svar på saker och ting. Till exempel: om någon erkänner attraktion och responsen inte blir ett entusiastiskt ”jag också” så handlar det troligen om att känslorna inte är besvarade, och då behöver en liksom inte fråga om de är det.

Hur gör en då, om en känner attraktion inför en vän eller bekant? Förslagsvis säger en ingenting om saken. Om känslorna är besvarade lär det ju märkas förr eller senare, och en får väl helt enkelt ta och bete sig lite. Det finns ingen anledning att gå omkring och behandla folk som könsvarelser bara sådär. Priset kvinnorna i din omgivning betalar för att du ska kunna vara en skön och avslappnad kille är högt, och det är viktigt att vara medveten om det. Det går inta att bara strö omkring sig en massa ”bekännelser” av olika slag och förvänta sig att det inte sa påverka relationen, ty orden gör någonting med oss. En uttalad attraktion är någonting annat än en outtalad.

Angående att ”ändra” sin sexualitet.

Många människor har mer eller mindre ödmjukt kommenterat det jag skrivit om heterosexualitet på sista tiden med att mitt resonemang om att sexualiteten är en social konstruktion skulle innebära att folk som tycker en kan ”omvända” homosexuella skulle ”får rätt”. Mitt korta svar på detta är: nej, men jag tänkte att jag skulle utveckla mig eftersom jag är så himla snäll, pedagogisk och en sådan person som ”tar debatten”:

Att ”omvända” folk är i regel ett projekt som bygger på tvång, det jag har skrivit om är att aktivt själv dekonstruera sina sexuella begär. Det kan på intet sätt jämföras med typ de ”omskolningsläger” som människor med homosexuella begär skickas till. Att sluta med heterosexualitet är ingenting en gör för att leva upp till samhällets krav, ty det finns inget sådant krav i samhället, utan det är något en gör för sin egen skull för att heterosexuella praktiker ofta är förtryckande.
Det finns ingen homonorm i samhället, det finns ingen struktur där människor antas vara homosexuella eller pressas in i homosexualitet. Det är därför föga troligt att någon människor tror sig hysa homosexuella begär utan att egentligen göra det.
Att något är en social konstruktion innebär inte att det bara går att förändra hipp som happ, sociala konstruktioner är mycket starka saker som avgör vilka vi uppfattar att vi är, vad vi gör och så vidare. När jag säger att sexualiteten är socialt konstruerad menar jag alltid inte att en bara kan sluta upp med det, däremot tror jag att en kan börja se på sig själv och sin sexualitet på ett annat sätt och utforska andra sidor av sina begär, till exempel som jag var inne på med hur nära relationer mellan väninnor inte tolkas som amorösa trots att det förkommer extremt starka känslor, intimitet, svartsjuka och så vidare. Jag menar alltså att detta är något som ligger latent hos många, som en kan ”väcka”, inte något som ska komma från ingenstans.

Jag utesluter såklart inte att vissa verkligen är heterosexuella, däremot tror jag att väldigt många tror sig vara heterosexuella trots att de egentligen hyser eller har hyst även homosexuella begär. Utifrån detta kan en göra aktiva val att utforska de sidorna hos sig själv, och detta anser jag att fler, i synnerhet ickemän, bör göra. Varför? För att heterosexualitet på många sätt är sjukt kefft. Svårare än så är det inte med det.

Ask.fm om att rättfärdiga sexuella praktiker.

Fick denna fråga på ask.fm.

Kan man någonsin EGENTLIGEN rättfärdiga att tända på våld/att göra andra illa/icke-samtycke, och utföra dessa preferenser, om alla parterna i sanning(!) är med på det? (Om det ens går att i sanning vara med på det?). Oerhört tacksam för svar.

Frågan är ju, precis som du är inne på, vad det innebär att ”i sanning” vara med på något. För mig blir det meningslöst att tala om fri vilja i patriarkatet, speciellt när det kommer till olika sexuella praktiker. Jag tror att våra begär är såpass konstruerade av patriarkatet att det är väldigt svårt att avgöra vad som kommer därifrån och inte.

Med detta sagt: för mig finns det inget behov av att döma enskilda personer som håller på med vissa sexuella praktiker, heterosexualitet, monogami, bdsm eller vad det nu kan rör sig om. Jag sysslar själv med sådana praktiker. Däremot tycker jag att det är intressant att dekonstruera dessa praktiker för att bättre förstå dem, sig själv och sin plats i patriarkatet. För mig handlar det inte om att bedöma vad som är ”rätt” och ”fel” utan snarare om att förstå olika fenomen.

Så frågan om vad som går att ”rättfärdiga” blir i mitt perspektiv ointressant. Jag är inte intresserad av att varken rättfärdiga eller fördöma någonting, jag är intresserad av att förstå det för att i förlängningen kunna förstå hur vi som kollektiv ska kunna bedriva politisk kamp. I det projektet tror jag att det är viktigt att förstå sina sexuella praktiker som en produkt av och något som upprätthåller ett visst system. Jag tycker sedan inte att en ska förändra sina praktiker för någon annans skull, däremot tror jag att de flesta personligen skulle tjäna en jävla massa på att göra det. Till exempel kvinnor som lever i heteromonogama relationer mår ju ofta dåligt av det och blir exploaterade på kärlekskraft.

Jag tror inte heller att det finns något ”sant” begär bortom patriarkatet som vi kan hitta bara vi ”tar bort” de patriarkala normerna, däremot tror jag att patriarkatet erbjuder former för samlevnad och intimitet som inte är optimala. Det handlar inte om att ”ta bort” något utan snarare om att skapa nytt, om att skapa nya normer för samlevnad och intimitet. Jag tänker mig att dessa i högre grad skulle kunna bygga på att en känner in varandras gränser, att en inte försöker definiera relationer eller rangordna dem på det sätt vi gör idag.

Politisk reklam och medborgaren som passiv konsument.

I en borgerlig tidning så uttrycktes för ett tag sedan åsikten att en inte ska riva ner Sd:s valaffischer trots att en hatar deras politik eftersom det är angeläget att människor i en demokrati ”vet vad som finns” när de ska välja.

Förutom det uppenbara, nämligen att jag tycker att en ska gör allt i sin makt för att hindra Sd och andra borgerliga partier från att få röster, så tycker jag att den syn på medborgare som presenteras här är intressant och problematisk.

Medborgaren går på stan, medborgaren ser olika affischer med politiska budskap och ”alternativ” som hen kan välja att lägga sin röst på. Medborgaren ska inte på något sätt påverka dessa budskap, till exempel riva ner en affisch, för det vore odemokratiskt. Medborgaren är i själva verket ingen medborgare utan en passiv konsument av politik, där ens röst är en valuta. Vad gör detta i sin tur med politiken? Det passiviserar de personer som faktiskt påverkas av den, reducerar dem till konsumenter istället för att får vara med vid utformandet av politiken.

Vidare: ”vad som finns” och hur det får ta plats i offentligheten är i sig ett resultat av politik. Ett sätt att påverka politiskt är att påverka bilden av ”vad som finns”, till exempel genom att riva ner eller på andra sätt förändra valaffischer. Vi har möjlighet att påverka politiskt inte bara genom att välja utifrån de bilder som levereras till oss, utan också genom att påverka de bilder och det budskap som levereras till andra.

Den politiska marknaden är en liberal illusion som finns till för att dölja de möjligheter som inte levereras där. Till exempel möjligheten att överta alla produktionsmedel och styra produktionen demokratiskt. Denna möjlighet finns, men den ingår inte i det ”vad som finns” som presenteras här. Politisk reklam kommer aldrig någonsin ge en rättvis representation av ”vad som finns”, för den bygger på och spär på idén om medborgaren som en passiv konsument. Den enda rättvisa bilden får vi när vi börjar se oss själva som aktiva agenter inom samhället, när vi faktiskt betraktar oss som medborgare och inte passiva konsumenter.

Mäns behov av sex och mitt behov av att vara en hel människa.

Ibland säger folk att ”sex är ett naturligt behov” för att försvara olika mäns sexuella övergrepp och övrigt gränsöverskridande beteende. Till exempel när en påpekar att det inte är en särskilt soft grej att gå omkring och ”ragga” på olika kvinnor genom att ge dem diverse komplimanger, ta på dem utan att kolla att det är okej innan och så vidare.

Ett behov som jag har i mitt liv är att kunna röra mig på olika platser utan att ständigt vara beredd på att olika män ska närma sig mig sexuellt på olika vis. Jag vill inte behöva gå in i ett rum och förhålla mig till hur olika män ser på mig, om det är någon som försöker göra något slags närmande och så vidare. Jag vill inte behöva till exempel vara avvisande mot en man jag talar med bara för att han inte ska tro att jag hyser något sexuellt eller romantiskt intresse.

Idag behöver jag ofta vara det, för många män betraktar mig först och främst som en könsvarelse som ska bedömas som kvinna, som föremål för heterosexuell praktik, snarare än som en människa. När jag placeras i detta fack som könsvarelse blir jag obekväm, jag blir självmedveten, och det tycker jag inte om. Många män börjar förvänta sig saker av en om en är alltför vänlig mot dem, och får de inte det klagar de över att de blivit ”friendzonade” eller blir i alla fall besvikna och vill inte ha någon relation alls längre, eftersom de inte etablerade en relation med en som människa utan som potentiellt föremål för sina heterosexuella praktiker. Detta gör att det är väldigt jobbigt att förhålla sig till många män. En känner ofta att en är skyldig dem saker, och en känner ofta att de inte värderar en som person utan som kvinna, vilket i sin tur gör att en agerar som kvinna gentemot dem.

Mitt behov att ses som en hel människa är också viktigt, viktigare än mäns behov av att ha sex. När män ger utlopp för sitt behov av att etablera sexuella kontakter blir jag obekväm, mitt handlingsutrymme begränsas, oavsett om det riktar sig emot mig eller någon annan. Att prioritera sitt eget ”behov av sex” framför andras behov av att kunna röra sig fritt och delta i olika sammanhang som människor och inte som könsvarelser är jävligt egoistiskt. Varför är det egentligen mäns behov av sex som anses stå högst i kurs, vara mest naturligt, och inte mitt och andra kvinnors behov av integritet och att slippa bli objektifierade.

Konsten att bli lesbisk och lust.

Läste nyss ut Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Eller snarare handlar den väldigt mycket om alla nackdelar som finns med att vara hetero. Jag tror att många skulle gilla att läsa den, och tror det kan vara en bra introduktion till att fundera kring sin sexualitet för många, att så tanken att det faktiskt kan gå att lära om sin sexualitet, att det inte är någonting statiskt. Att det går att göra aktiva val kring hur en ska leva sitt liv, att en inte behöver vara dömd till att leva i tråkiga, utmattande heterorelationer bara för att en ”är” heterosexuell.

Hur som helst: vad jag funderade mycket på under läsningen var vad som krävs för att kunna känna sexuellt begär gentemot kvinnor när en hela sitt liv har gått omkring och känt det inför män. Jag tänker att det första steget är att dekonstruera vad sexuellt begär faktiskt är. Så som jag skrivit om tidigare har jag inte betraktat min sexualitet som min egen:

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Jag tänker att jag måste förstå de sexuella begär jag känt eller trott mig känna innan på ett annat sätt, jag måste förstå dem som uttryck för min vilja att bli bekräftad som kvinna i patriarkatet snarare än för sexuell lust.

Vad sen då? Faktum är att jag inte riktigt vet hur det skulle kännas att känna lust på mina egna villkor. Jag har upplevelser som jag tänker ligger i närheten, men det har varit väldigt trevande. Det är svårt att hitta något en aldrig upplevt.