Politik – Sida 75 – Fanny Åström

Sluta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser.

Fick invändningen angående det här med vad våldtäkt är och inte är att det ju kan vara problematiskt att definiera våldtäkt på ett visst vis eftersom det kan finnas människor som inte förstår att den de har sex med inte vill ha sex med dem innan de säger nej. Detta är ett argument som återkommer i en mängd olika sammanhang och former när en skriver om mäns gränsöverskridande beteende. Det är till exempel inte ovanligt att en får höra att olika former av sociala begränsningar ursäktar att män tar sig rätt till kvinnors kroppar. Ett exempel jag ofta hör är blyghet, ungefär som om det skulle göra det okej att ha sex med någon mot dennes vilja. Det pratas om att vissa män helt enkelt inte vet hur de ska göra för att få kontakt med kvinnor som de inte får ägna sig åt gränsöverskridande beteende, som om kontakt med kvinnor var någon slags mänsklig rättighet som gick för kvinnors rätt till integritet.

Detta synsätt baserar sig på idén att män har rätt till kvinnor och kvinnors kroppar. Den man som lider av någon form av begränsning har fortfarande rätt till kvinnor och kvinnors kroppar, och det är upp till kvinnorna att ”sätta gränser” om de inte har intresse. Män anses fortfarande ha rätt att göra olika former av närmanden, överskrida gränser och så vidare tills kvinnan sätter stopp. Det åligger dessutom kvinnan att mannen ska förstå att detta nej faktiskt betyder nej, vilket i praktiken skapar en situation där män bekvämt kan ignorera väldigt många signaler utan att de anses ha något ansvar.

Faktum är att argumentet ”han förstod inte” används även i situationer där kvinnor faktiskt har sagt nej. Till exempel den här rättegången med en kvinna som sagt nej vilket mannen tagit som att hon ville ha dominanssex. Eller alla gånger män tagit ett nej som att de typ ska ”sakta ner” eller något liknande och inte brytt sig om att kolla utan bara chansat lite. Att mannen ”inte förstod” är helt enkelt en ursäkt som används även i de fall där det av vissa sägs att det ska vara ”uppenbart”. Problemet här är inte att gränsen dras på fel ställe, problemet är den grundläggande synen på att kvinnor bör ta ansvar för mäns beteende om de inte vill att deras integritet ska kränkas. Kvinnor ska gå omkring med en stor jävla stoppskylt som de ska hålla upp så fort en man gör något mot dem som känns obehagligt, kvinnor ska ständigt vara på sin vakt när de umgås med män så att de kan se till att de inte gör något obehagligt och så vidare och så vidare.

Hur kommer det sig egentligen att det finns så himla många män som bara inte förstår när kvinnor inte vill. Det handlar ju såklart om vad som avkrävs män socialt. Män förväntas inte känna in kvinnors gränser och de blir inte heller straffade när de inte lyckas med detta. För män är det ett tillval om en är intresserad av att lära sig att förstå den typen av sociala koder, det är ingenting de avkrävs ansvar för. En man är typ ”snäll” om han faktiskt intresserar sig för att lära sig sociala koder.

Om en har en social begränsning så är det ett eget problem som en behöver lösa. Människor som har sådana problem kan behöva hjälp och de ska de få, men det innebär inte att gränsöverskridande beteende ska accepteras. Sedan kan en såklart ha förståelse för varför någon agerar på ett visst sätt utan att acceptera själva beteendet som sådant, det gör vi hela tiden inom till exempel barnuppfostran. Att en barn råkar göra något fel innebär inte att hen typ är en dålig människa eller liknande, men det gör inte att vi tycker att det är okej att beteendet fortsätter. Alla gör fel ibland och det är okej, problemet är när en stor grupp människor konsekvent skiter i att ta ansvar för grejer de utsätter en annan grupp människor för, och framförallt att de liksom aldrig bli bättre. Av någon anledning (*host* patriarkatet *host*) så är det just mäns gränsöverskridande beteende som gång på gång accepteras för att ”män är sådana”.

Lösningen på detta problem är inte att kvinnor fortsätter ta ansvar för mäns beteende utan att män börjar avkrävas ansvar för sitt beteende. Vi kan inte fortsätta mjäka med män som överskrider kvinnors gränser, för då kommer de fortsätta med beteendet. Det är viktigt att visa att vissa grejer inte är acceptabla oavsett hur det kommer sig att en beter så. Om en har svårigheter får en helt enkelt försöka lösa dem på andra sätt, inte genom att bara fortsätta bete sig på ett sätt som är integritetskränkande.

Kvinnors så kallade dubbelmoral.

Ibland pratar män om kvinnors så kallade ”dubbelmoral” när de dels kritiserar män som beter sig som kräk men ändå ingår i relationer mer män som beter sig som kräk. Detta är någonting en ofta får höra som feminist eftersom vi kritiserar det manliga maktutövande som många kvinnor underkastar sig i sina relationer med män. ”Men kolla på dessa kvinnor, de väljer ju de här männen som du kritiserar” säger de kanske, och implicerar med detta att dessa kvinnor själva skulle bära ansvaret för att någon annan behandlar dem dåligt.

Jag har varit i situationer där jag ”valt” män som betett sig illa mot mig över personer som betett sig bra mot mig. jag har valt bort många relationer med människor där jag blivit respekterad och sedd för att jag varit så emotionellt beroende av män som behandlat mig dåligt. Det faktum att jag valt dessa män gör det inte mer okej för dem att bete sig som ett kräk. Grejen här är att det handlar om makt. Vissa män utövar i högre grad än andra makt över kvinnor genom att bete sig illa.

Ett välkänt faktum är att den som blir misshandlad i sin relation bygger upp ett känslomässigt beroende av förövaren, det skapas en så kallas traumatisk bindning vilket gör att det kan bli väldigt väldigt svårt att lämna. Om en ska applicera logiken ”det kvinnor väljer måste vara det korrekta sättet att bete sig mot andra” på den här situationen så skulle det innebära att kvinnomisshandel är okej, eftersom många kvinnor ”väljer” att stanna kvar i misshandelsrelationer.

Det kan tyckas att det är dumt att jämföra misshandelsförhållanden med ordinärt svinigt beteende, men det är egentligen variationer på samma tema, det vill säga patriarkalt maktutövande. Att någonting fungerar för att binda kvinnor till sig är inte samma sak som att det är en moraliskt försvarbar handling, eller att kvinnorna en binder till sig på något sätt skulle må bra av att bli behandlade så.

Givetvis ”fungerar” det att ägna sig åt gränsöverskridande beteende om en vill ha tillgång till kvinnor. Den inlärda tendens många kvinnor har till att tillfredsställa mäns behov och begär gör att många kvinnor kommer att till exempel prata med dig om du tar kontakt med dem även om de inte vill, kommer att följa med dig på en dejt även om de inte vill, kommer ha sex med dig även om de inte vill. Detta är någonting vi kvinnor lär oss, vi lär oss att vi får värde genom män, att vi ska tillfredsställa män och att det faktum att en man visar intresse för oss är något vi ska värdera högt. Därför är det lätt att som man få för sig att det är välkommet att söka kontakt med kvinnor på ett visst vis, eftersom responsen blir ytligt positiv. Det är dock oerhört vanligt att detta snarare upplevs som trakasserier, något som sällan förmedlas till den som är skyldig då det ofta medför oerhört mycket obehag för den utsatta.

Om en går igenom livet med inställningen att en ska få tillgång till så många kvinnor som möjligt och att ändamålen helgar medlen så är det såklart lätt att dra slutsatsen att kvinnor är ”hycklare” som både kräver att behandlas med respekt och samtidigt ger efter för mäns utövande av makt och kontroll. Ur en feministisk synvinkel så angriper en dock problemet annorlunda, där är det just utövandet av makt och kontroll som är problemet i sig. Att män har makt att manipulera kvinnor dit de vill är tyvärr ett faktum i patriarkatet, men det är inte detsamma som att det skulle vara ett respektfullt sätt att hantera andra. Det finns gott om möjligheter att vara ett kräk utan att straffas för det av omgivningen, det betyder inte att en ska vara det.

För mig handlar feminism om rätten att inte bli förtryckt, alltså om rätten att inte bli kontrollerad av män. Alla människor har ett ansvar för att inte behandla andra människor illa, och detta ansvar försvinner inte för att andra människor ”väljer” att ändå upprätthålla kontakt med en. De allra flesta är inte kapabla att direkt lämna en relation som skadar dem, och det blir ofta svårare ju längre gången destruktiviteten är. En måste också tänka på att kvinnor i patriarkatet ofta är beroende, både emotionellt, socialt och materiellt, av att ha relationer med män. En kan därför inte fokusera på vilken typ av män som kvinnor ”väljer”, utan en får helt enkelt ta och själv bestämma sig för hur en tycker att det är riktigt att förhålla sig till andra människor (ja, kvinnor är faktiskt människor).

Tre orimliga kommentarer.

Får ju en massa kommentarer som jag inte släpper igenom, tänkte att jag skulle bjuda på några favoriter:
”Hur ska en kunna relatera till kvinnor som annat än horor eller madonnor? Om jag varken får sätta en kvinna på piedestal eller förnedra henne inför publik, hur ska jag då göra??? Svara??”. Detta är en oerhört vanlig kategori kommentarer, män som liksom inte kan fatta att de kan relatera till kvinnor som något annat än objekt till för deras skull, även kallat som människor. Detta är helt obegripligt för vissa män.

Helt korrekt ”Tyra”, att jag inte vill legitimera liberaler i deras åsikter handlar såklart om att jag vill döda dem allihop. Den här tendensen att dra helt absurda slutsatser utifrån det en skriver är vanlig. En person frågade bland annat på min ask.fm om det var så att jag tyckte pedofili, det vill säga övergrepp, var okej eftersom jag inte ville döma kvinnor som håller på med bdsm. Rimligt.

Att anklaga mig för att vara ”mentalt efterblivet” måste ju anses vara ett mycket stabilt argument. Gillar den här grejen med att helt skita i att formulera något slags argument över huvud taget utan bara dra till med en så grov förolämpning som möjligt.

Bär extremiststämpeln med stolthet.

Ibland säger människor såhär: ”feminism/antirasism/kommunism/whatever är inte extremism, det är bara rimligt” och då tänker jag att de flesta rimliga åsikter är just extremism i ett jävligt orimligt samhälle.

Vad är extremism? Extremism definieras utifrån det som för tillfället utgör den politiska mittlinjen. I förhållande till den politiska mitten idag så är det till exempel extremism att tycka att alla människor är lika mycket värda och ska behandlas därefter, eller att tycka att det här samhället som bygger på mäns dominans över kvinnor, vitas dominans över rasifierade, kapitalisters dominans över arbetare och så vidare bör förändras i grunden.

Extremism betyder varken mer eller mindre än så. Det säger ingenting om vad som är ”rätt” eller ”fel”, det säger bara något om hur en står i förhållande till det allmänna politiska läget. I ett samhälle som är i grunden ojämlikt och bygger på dominans och exploatering så blir det helt enkelt extremism att tycka att dominans och exploatering är en dålig grej.

Ibland försöker människor som tillskrivs epitetet ”extremist” göra en grej av att de inte utgör något hot utan att de i själva verket är snälla och söta. Sanningen är dock att om en är konsekvent i att ha dessa åsikter så är en ett hot. Att ha dessa åsikter blir helt enkelt ett hot mot det etablerade ”samhället”, vilket är helt i sin ordning då detta ”samhälle” bygger på motsatsen. Om en i en sådan kontext inte utgör något hot så innebär det egentligen bara att en accepterar de grundläggande strukturerna i detta samhälle, det vill säga dominans, förtryck och exploatering.

Därför; bär extremiststämpeln med stolthet. I ett samhälle som bygger på de här grejerna så är det en jävligt rimlig grej att vara extremist. Argumentera inte för att du ska ”accepteras” i samhället med dina åsikter som ju är genuint samhällsfarliga i den betydelsen att de ifrågasätter grunden för samhället i sin nuvarande utformning. I den här kontexten är den enda rimliga positionen en kan inta just en extremistisk sådan.

Vad är våldtäkt?

Våldtäkt enligt lagen är att med våld eller hot om våld tvinga någon till en sexuell handling. Det har också lagts till att våldtäkt kan föreligga om personen ifråga är i en extra utsatt position.

Så vad är våld, och vad är hot om våld? I patriarkatet så har män generellt en våldspotential som kvinnor inte har. Män lär sig att de an använda våld som en lösning på olika problem. Kvinnor lär sig i sin tur att förhålla sig till denna våldspotential. En kan alltså säga att det föreligger ett generellt implicit hot om våld i interaktionen mellan män och kvinnor.

Att vara kvinna i patriarkatet skulle också kunna beskrivas som en utsatt position, speciellt om en är intim med en man.

Om en som man inte aktivt förhåller sig till och motverkar sin våldspotential i sexuella sammanhang är risken att en begår en våldtäkt mycket stor. Risken är alltså stor att en använder sin våldspotential, alltså ett underliggande hot om våld, för att få någon att ha sex med en mot sin vilja. Min erfarenhet är att män gör detta i en mycket hög utsträckning. En stor del av de sexuella erfarenheter jag har kan jag utan problem placera in i det här facket, där mannen inte har tagit hänsyn till sitt maktövertag utan bara ”kört på” och gjort lite som han önskar med mig.

Att i sexuella sammanhang inte ta hänsyn till den maktdynamik som finns mellan de inblandade ökar markant risken för att någon har sex under omständigheter hen egentligen inte samtycker till. Hur tar en hänsyn till denna maktobalans? Det viktigaste är att känna in den andras gränser, att vara lyhörd, att under inga omständigheter agera som om personen en är intim med är skyldig en något eller att hen är besvärlig om hen vill sluta eller sakta ner tempot.

Det är viktigt att i alla sociala sammanhang aktivt reflektera kring sin maktposition, och speciellt i intima sammanhang. Om en inte gör detta riskerar en helt enkelt att hamna i en situation där människor en är i dessa sammanhang med gör saker och ting de egentligen inte vill. Att bara rakt av ignorera detta och ”köra på” i hopp om att andra ska kunna säga stopp när en går över en gräns är något som markant ökar risken för att en faktisk går över en gräns.

Min fixering vid min kroppsbehåring.

Ibland undrar människor över min så kallade ”fixering” vid min kroppsbehåring, framförallt mitt benhår. Det hela är lustigt med tanke på hur oerhört mycket mindre tid min kroppsbehåring tar i anspråk nu än när jag rakade mig, ändå är det nu jag anses fixerad för att jag typ… lägger upp en bild på insta på mina ben ibland? (här kan en fråga sig om en med rakade ben hade ansetts fixerad vid sin hårlöshet, min spontana gissning är nej)

Men för sakens skull tänkte jag ändå berätta om varför jag ändå tycker att det är viktigt, det här med min kroppsbehåring.

Igår när jag åkte tunnelbana så satt två stycken väldigt tillfixade tjejer i yngre tonåren framför mig. Jag kom att tänka på när jag själv var i samma ålder och såg en kvinna med orakade ben på tunnelbanan, och hur oerhört chockerande och äckligt jag tyckte att det var. Nu är jag själv samma kvinna. Jag vet såklart inte om de här tjejerna tänkte på det, men jag tänker mig att det finns vissa som reagerar.

Jag tänker på om någon då hade sagt till mig att jag en gång i framtiden inte kommer bry mig om huruvida någon i det offentliga rummet kan tycka att min behåring är äcklig. Jag hade troligen inte trott på den personen, just då var det en av de absolut viktigaste grejerna i livet, att inte uppfattas som äcklig av människor jag aldrig träffat och aldrig kommer ha en relation med.

Det här med att inte bry sig är liksom en så himla stor befrielse, jag tror att det är svårt att inse vidden av den om en aldrig har känt den pressen att ständigt fixa till sig för att tillfredsställa den manliga blicken. Jag tror att det är svårt att förstå befrielsen i att inte behöva gå omkring och bry sig så mycket om vad folk tycker och tänker om ens kropp. Därför är det helt enkelt en jävligt stor grej, det har lett till oerhört mycket personlig frigörelse för min del att sluta bry mig så jävla mycket om det där, och därför kan jag nästan känna mig lite fnissig när jag kollar på mitt benhår, för det påminner om denna resa.

Kvinnan är dömd till återupprepning.

Läser Det andra könet av Beauvoir och är inne på delarna där hemmafruns situation beskrivs. Något som ständigt återkommer är hur en som kvinna är dömd till återupprepning, till att vidmakthålla status quo, och hur detta påverkar kvinnans syn på sig själv. Både produktion och reproduktion behövs i samhället, men reproduktionen har avsevärt mycket lägre status och är ofta obetald. Kvinnan är i regel hänvisad till att utföra det reproduktiva arbetet, medan mannen utför det produktiva. Även om kvinnor ofta lönearbetar idag så är inte det deras livs största uppgift, utan den består fortfarande i att bilda familj, skaffa barn och så vidare. Bara mycket framgångsrika kvinnor kan förhandla sig ur reproduktionen.

Beauvoir beskriver hur mannen för att förverkliga sig själv behöver en kvinna som sköter reproduktionen, så att han själv kan viga livet åt att producera. Jag tänker att i detta ingår inte bara typ hushållsarbete utan även den känslomässiga reproduktionen, något som kvinnor i regel sköter åt män. Denna rutinartade syssla som heter att ”ta hand om sina relationer” syftar också till att upprätthålla status quo, det är ett arbete som måste utföras men som inte märks av.

Kvinnan får helt enkelt inte tillfälle att känna stolthet över sitt arbete, för trots att det är nödvändigt materialiserar det sig inte i något nytt utan handlar bara om att upprätthålla det gamla. Hon kan inte peka på något och säga ”detta har jag skapat”, och detta gäller på samhällsnivå såväl som på individnivå.

Twitter 22/5. Demokrati som obligatorisk lek.

Ingenting får mig mindre taggad på att rösta än borgare som tycker att det är en ”plikt”. Norberg drev idag tesen i metro att det är att ”slänga bort sin makt”. Att reducera sin makt till en röst är om något att slänga bort den. Norberg vill att alla ska delta i spelet och därmed också acceptera dess regler. Det är så oerhört ignorant att inte ta den kritik som framförs mot parlamentarismen på allvar och istället skuldbelägga kritikerna.

Demokrati som en obligatorisk lek alla måste delta i en gång var fjärde år för att hålla skenet uppe.

Nej Norberg, det som bär ansvar för att fascismen går framåt är inte sofflocksliggarna utan din egen ruttna politik.

Varför ska människor lägga kraft på något de ändå inte upplever påverkar deras liv? När den liberala demokratin inte kan påvisa faktiska resultat så avkrävs vi trohet till själva idén. Du tror väl på demokrati? Det ses som en plikt att ”delta” för att visa att en i alla fall är ”demokrat”. Att det sedan ger föga resultat är inte ett problem. Så längae tillräckligt många erkänner sin trohet till den liberala demokratin som ide spelar det ingen roll hur den fungerar i praktiken.

Det hela blir en absurd självmotsägelse när det kommer från människor som säger sig värna individens frihet framför allt. För hur ”fri” individen än är måste hen ingå i det demokratiska skådespelet för att ”förtjäna” sin frihet. Det finns alltid ett överliggande hot, att ens frihet kan tas ifrån en om en inte uträttar vissa plikter.

Den främsta av dessa plikter är att tro på den liberala demokratin. Den individ som inte gör detta i tillräckligt hög grad har ingen rätt att klaga på hur saker och ting ser ut. Vi måste alltid delta i systemet för att anses vara legitimerade att kritisera det, och den som deltar måste också tro på det. All kritik mot den liberala demokratin blir effektivt bortviftad genom denna manöver.

Att prata om hur motståndet skapar Sd:s offerroll är att legitimera den.

Ett argument som ofta hörs när en pratar om Sd och olika motståndsstrategier är att en inte ska spä på Sd:s offerroll genom att göra motstånd på det ena eller det andra sättet. Sd spelar på offerrollen, sägs det, det är så det får väljare. Personligen tror jag inte att folk i regel röstar på Sd för att de tycker synd om dem utan för att de är just rasister. Jag tycker till exempel synd om centerpartiet just nu, men jag röstar inte på dem för det för jag delar inte deras grundläggande ideologiska värderingar.

Såhär; alla politiska grupperingar är på något sätt utsatta i detta samhälle, alla politiska grupperingar skulle kunna göra anspråk på offerrollen. Hur kommer det sig att det råkar vara just Sd som har kunnat spela på den? Jag tänker mig att det har ganska mycket med att de fått status som någon slags undertryckta ”sanningssägare” att göra, något som säkert har väldigt mycket att göra med att många faktiskt känner att de har ett begränsat utrymme att uttrycka sina rasistiska värderingar. Om en till exempel tyckte att ”etablissemanget” tystade vissa åsikter som behöver framföras men över huvud taget inte hade samma idé om vilka åsikter detta var som Sd så hade en ju inte röstat på just Sd. Jag tycker till exempel att det finns en massa åsikter som ”tystas”. Anledningen till att en röstar på Sd är för att en på något vis håller med dem i deras värderingar eller politik, sedan används pratet om ”offerkofta” ofta som en ursäkt.

Att Sd får en offerroll handlar inte om att de faktiskt förtjänar den utan om att människor låter dem få sin offerroll. Det handlar om att människor väljer att framställa Sd som offer, eller att på andra vägar legitimera att Sd framstår som offer genom att prata om det som om det vore någon slags naturlag att så fort Sd möter på motstånd så blir deras offerroll ännu starkare. Om folk bara la ner detta tjat om Sd:s offerroll så skulle det troligen vara glömt ganska snart.

Att främst prata om hur de som gör motstånd ska ändra på sig för att undvika att Sd ska få ännu mer av en offerroll är att legitimera offerrollen som sådan och att låta den få faktiskt inflytande över ens politiska strategier. Det är att säga att offerrollen faktiskt har någon slags koppling till det motstånd Sd möter, snarare än att vara ett resultat av olika människors försök att legitimera normaliseringen av Sd. Det är ju precis det som syftet med att odla en offerroll är, att folk ska bli så rädda att göra motstånd att de helt enkelt skiter i det eller gör det på snällast möjligast sätt. Om vi anpassar oss efter Sd:s offerroll så har de redan vunnit.

Vidare; Sd kommer att försöka göra sig själva till offer oavsett om det gäller vuvuzelor eller vända ryggar, det enda en kan göra för att faktiskt minska Sd:s inflytande är att ta ställning emot dem och den rasism de framför. Om tillräckligt många gör det spelar det föga roll hur mycket offer de tycker att de är eller om de faktiskt har fog för att tycka det. I slutänden är det rasistiska strukturer som gör att rasistiska partier växer, och fokus måste ligga på att motverka dessa, inte på att få motståndet mot Sd att framstå som så harmlöst att ingen kan tycka att de är offer för det.

Att vända ryggen åt Sd och ”politik” i den liberala demokratin.

Det har ju blivit populärt nu att ”vända ryggen” åt Sd och andra fascistiska eller rasistiska partier eller organisationer, ett fenomen jag uppfattar har spritt sig från att elever på olika skolor där Sd vari på besök gjort det till att bli ett sätt att motdemonstrera när Sd typ har ett torgmöte. Jag tycker att metoden i sig är lite underlig, jag förstår relevansen i typ ett skolsammanhang då aktiviteten till exempel kan vara obligatorisk eller i samband med att en massa andra partier också ska presentera sig, men att aktivt åka till en plats för att visa sitt motstånd med en vänd rygg tycker jag är lite… onödigt mycket ansträngning för lite verkan kanske. Vissa tycker ju förvisso att det är ansträngningen, det vill säga ”att göra något” som är något värt i sig, själv tycker jag att det är resultatet som räknas. På detta sätt är ryggvändande på många vis den ultimata protestaktionen i en liberal demokrati; en anstränger sig mycket för att visa var en står, men uppnår minimalt resultat i förhållande till ansträngning. En sällar sig tydligt till de goda människorna men utgör inget hot mot det en tar ställning emot. Polisen, aka ”demokratins beskyddare”, gillar en för att en har ”rätt” åsikt men gör som de säger och därmed inte förstör deras uppdrag att låta Sd hålla sitt möte eller sin demo ostört. En lyfts fram som ett exempel på typ ”positiv antirasism” eller liknande av diverse liberaler och beskrivs som ett föredöme för alla de som bråkar mer på demos. ”Titta, en kan faktiskt visa var en står utan att föra så mycket oväsen”, kanske någon säger. Ungefär som om det handlade om att jag personligen vill ”visa var jag står” och inte om att jag faktiskt vill uppnå resultat, det vill säga hindra Sd från att uttrycka sina åsikter ostört. Detta är helt enkelt själva syftet med att föra oväsen, det är inte någon otrevlig bieffekt vilket vissa tycks tro.

Nå, jag har ju egentligen ingenting emot att folk gör motstånd på olika sätt även om jag tycker att vissa former är töntigare än andra. Jag tänker ändå att det är i grunden positivt att så många samlas för att göra motstånd oavsett form. Det bygger kamratskap, får en att känna styrkan i att vara flera, och jag tycker det är rimligt att det finns utrymme även för de som känner att de garanterat vill hålla sig på rätt sida om lagen (även om polisen ju faktiskt sjukt nog har motat bort såväl ryggvändare som plakatbärare). Jag tänker också att vissa kanske lockas till att gå över till mer aktiva motståndsformer, typ att åtminstone låta lite, något som ju faktiskt hindrar Sd från att genomföra sina möten till skillnad från att vända ryggen till. Jag tänker mig att det också kan finnas en fördel med att det är svårt för snuten att särskilja de olika motdemonstranterna från varandra, och att en kan glida mellan dessa grupper.

Fick dock läsa igår att det vid minst ett av dessa sammanhang förekommit att ryggvändare hyschat på folk som fört oväsen. Detta tycker jag är helt jävla orimligt att flera skäl. För det första: vem fan är du att berätta för andra hur antirasistisk kamp ska bedrivas? Jag skulle inte gå och säga till någon som står med ryggen till att göra oväsen, jag accepterar att folk håller olika nivå och föredrar olika former av motstånd, men jag tycker fan inte att en ska komma dit och banna de som går hårdare på än en själv. Jag tänker mig dessutom att de flesta som vänder ryggen till är mer nya i sammanhanget än de som har högre aktivitetsnivå, vilket borde leda till lite ödmjukhet.

Jag har så oerhört oerhört svårt för den här idén om politik som detta bygger på, idén om att det handlar om att liksom ”visa var en står” med en vänd rygg. Det handlar inte om att faktiskt försöka hindra de som uttrycker människofientliga och rasistiska åsikter, det handlar om att gå till en fysisk plats för att visa att en inte håller med dem. Vad vill en egentligen uppnå med att vända ryggen till? Jag tycker att det är viktigt att fråga sig vad syftet är innan en väljer vad en gör på en demo. Hur konstruktivt är det egentligen att göra ett ”statement”? Jag menar, Sd lär ju redan känna till att det finns en massa människor som inte gillar dem och det hindrar dem knappast från att existera. Någon slags effekt har det såklart, men frågan är hur stor.

Det finns någon slags idé om att en ska demonstrera emot på ett ”värdigt” sätt, att en ska vara lugn och sansad, respektera andras ”yttrandefrihet” och jag vet inte vad. Frågan är varför och vem som egentligen tjänar på detta. Dels Sd som kan genomföra sina grejer, dels den liberala demokratin som konstruktion som bara bekräftas av den här skiten som helt och hållet går enligt dess egen logik. Politik handlar om att enskilda individer ska få visa var de står i olika frågor, inte om att människor konkret kämpar för förändring. Om vi ska kunna bygga en politisk rörelse med någon slags inflytande måste vi ha egen kraft att göra saker, inte bara passivt visa ”var vi står”. Att som ryggvändare aktivt hindra andra från att göra andra former av motstånd är… ett hot mot demokratin kanske?