Kategori: Böcker

SCUM.

Investerade lite i mig själv och köpte den orimligt dyra, men även mycket snygga och otroligt bra, boken SCUM-manifestet på Projektil. Jag var och såg pjäsen i helgen, och måste säga att det var väldigt ögonöppnande. Det var underhållande med otroligt rappa och sanna iakttagelser av manssamhället, samtidigt som det var sorgligt (jag började till och med gråta en gång, men det har nog även en del att göra med min blödiga natur).

Pjäsen sätts upp på Stockholms Stadsteater nu snart, och jag rekommenderar alla som inte redan gjort det och som bor i eller har vägarna förbi Stockholm att gå och se den. Var ute i god tid med att boka biljetter, speciellt kvinnobiljetterna tar sluta snabbt.

Under det rosa täcket.

Jag läser för närvarade denna feministklassiker av Björk, Under det rosa täcket. Att jag inte tagit itu med den tidigare är egentligen lite märkligt,eftersom det är ett ganska centralt feministiskt verk. Boken är, som jag förstått den hittills, ganska mycket av en reaktion på särartsfeminism. Björk menar på att det inte går att nå jämställdhet genom att ”uppvärdera det kvinnliga” eftersom det kvinnliga härleds från det manliga (alltså med mannen som norm) och därför alltid måste vara underordnat detta. Björk menar också att anledningen till att särartsfeminismen blivit så trendig är för att den är bekväm, alltså inte på riktigt utmanar positionerna i samhället utan mest strävar efter att kvinnor ska uppleva det som trevligare att vara kvinnliga.

Jag tror att det är en bra bok för den som vill förstå stora delar av den inomfeministiska debatten. Den har ett tydligt vänsterperspektiv, vilket jag såklart sympatiserar med. Jag gillar också hur den verkligen behandlar kön ur ett feministiskt perspektiv på ett grundläggande sätt. Idag så talas det ju en hel del om genus, och ibland kan jag tycka att det blir så mycket könsrollssnack att könsmaktsordningen faller i glömska. För även om både män och kvinnor begränsas av sina könsroller, så är det kvinnor som förlorar mest på dem i termer av makt. Det tycker jag är väldigt viktigt att inte glömma.

Det kallas kärlek.

Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.

Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.

Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.

Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet  en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.

En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.

Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.

Boktips.

Jag har börjat läsa igen! Numera läser jag nästan uteslutande politisk litteratur, och jag tänkte att det vore en schysst grej att tipsa er om lite, för den som vill läsa. Så, här kommer två titlar för dem som vill läsa ideologikritik riktad mot den nutida kapitalismen.

Två böcker som påverkat mig djupt och som i någon mening har slutfört min politiska helomvändning är Kapitalistisk realism av Fisher och Först som tragedi sedan som fars av Zizek.

Den som är intresserad av en kritik av den nuvarande kapitalismen och vad den gör med människor bör läsa Fishers bok. Den är gaska enkel att ta sig igenom, dels för att den är kort men också för att den inte är särskilt begreppstung. Jag tycker jättemycket om ett resonemang som Fisher anför om de så kallade lata ungdomarna, och vad det är i vårt samhälle som skapar dessa människor som inte vill anstränga sig för något. Fisher beskriver och kritiserar samhället på ett sätt som jag verkligen förstår och sympatiserar med, det är helt enkelt en verklighetsbeskrivning som jag kan ta till mig. Den som känner någon slags malande oro över samhället vi lever i som sträcker sig utöver vilket politiska parti som råkar sitta vid makten för närvarande kan nog få ut mycket av att läsa boken, den hjälpte i alla fall mig att konkretisera och formulera en del av mina tankar.

Zizek är desto tyngre, jag har behövt köra boken två gånger för att greppa allt, och vissa delar är fortfarande högst oklara, med detta inte sagt att man inte kan få behållning av att läsa boken utan att begripa precis allt. Zizek anför helt underbara resonemang om allt från psykologisk realism till Europas politiska framtid. Boken gav mig ett helt nytt sätt att betrakta kommunismens idé på och fick mig även att förstå skillnaden mellan kommunism och socialism i en grundläggande mening.

Först som tragedi sedan som fars är en såndär bok som jag inte kan släppa ur tankarna. Jag refererar till den i princip hela tiden, den har gett mig så sjukt många nya intressanta tankar och perspektiv. Det som kanske kan upplevas som en nackdel för vissa, nämligen att Zizek hoppar hej vilt mellan olika tankespår, tycker jag gör läsningen så mycket mer intressant, som att vara inne i en annan människas tankevärld snarare än att läsa en argumenterande text med en tydlig tes och linje för att belägga den.

Så. Håll till godo!

Den endimensionella kvinnan.

Som den kulturmarxist jag är så köpte jag böcker från förlaget Tankekraft (ej köpt reklam eller något, tycker bara Tankekraft ger ut så jävla schyssta böcker), bland annat Den endimensionella kvinnan av Nina Power som bjöd på intressant läsning angående modern feminism.

Det finns en tendens bland feminister idag, nämligen en enorm rädsla för att vara tråkig eller opiffig. Det ska intygas in absurdum att man minsann visst kan raka benen, armhålorna, sminka sig, bry sig om kläder och så vidare samtidigt som man är feminist. Inte för att jag tycker att man inte kan det, men jag tänker att det ligger en fara i detta ständiga intygande av att det är så. Det säger väl sig självt att du kan vara för jämlikhet mellan män och kvinnor och samtidigt raka benen, behöver det ens nämnas?

Väldigt mycket feministisk retorik bygger idag på att en ska ”unna sig” diverse grejer, som kan vara allt från en massagestav, ett skönt ligg eller manikyr. Detta är feministiskt eftersom motsatsen vore att förvägra sig detta, och vilken feminist kan vilja att kvinnor ska vägra sig själva något de känner en impuls att göra? Ibland går detta till och med så långt att det rentav uppfattas som feministiskt att raka benen och ofeministiskt att kritisera denna tendens för att en inte ”ska lägga sig i andra människors val” eller liknande.

Denna kortsiktiga njutningslystnad har på sina håll kapat feminismen och gjort om den till något slags argument för konsumism, där precis allt kan vara feminism. Nå, en kan väl tycka att det är feministiskt i någon mening, att kvinnor för en gångs skull får stå i fokus och få sina begär tillfredsställda. Frågan är om det någonsin kan vara en progressiv rörelse som på allvar förbättrar villkoren för kvinnor. Om man dessutom är lagd åt vänsterkanten borde man verkligen se upp med den här typen av feminism.

Nå, mer om detta i denna bok som jag rekommenderar. Den finns att låna på Stockholms bibliotek (och säkert även många andra) och går att läsa ut på kanske tre dagar.

Personlighetens prakt.

Läser för närvarande Slavoj Zizeks  bok Först som tragedi, sedan som fars som har erbjudit mig en massa spännande insikter om politik och vad en modern kommunism kan innebära, men också på en insikt av helt annat slag som jag vill dela med mig av, nämligen om så kallad psykologisk realism.

Psykologisk realism är när man målar upp de olika karaktärernas komplexitet, ofta som ett sätt att försöka nyansera en berättelse. Den som begår onda handlingar är inte enbart ond och så vidare, utan gör det av komplexa psykologiska skäl som beskrivs på ett sätt som gör att betraktaren ska känna att det kanske inte är så lätt att fördöma rakt av ändå. I boken beskrivs det som att verkligheten döljs i personlighetens ”prakt”.

Det är sant att detta är vanligt förekommande inom konsten och till exempel de nya Batmanfilmerna kan ses som ett utmärkt exempel på filmer som hyllats just för att de visar upp någon slags komplexitet hos karaktärerna. Jag tycker själv att de filmerna är jävligt schyssta, så jag ska inte vara sådan, men jag har också noterat hur detta ofta förekommer när man diskuterar politik. Vissa personer har en tendens att vilja analysera personen bakom olika politiska åsikter och liksom hitta någon slags ”kärna” som utgör den ”verkliga” personen, som alltså inte skulle vara dennes handlingar eller åsikter.

Jag tänker att många människor hyser en idé om att människor som gör vidriga saker har ett ”sant” jag innerst inne och att man alltså inte kan se personen helt och hållet som en fiende. Vidare så tror jag att många försvarar sitt eget agerande med att det inte är deras sanna jag, att det är något de gör i sin yrkesroll och så vidare. Hur ofta hör man inte människor säga att det inte är sådana egentligen.

Det är egentligen totalt ointressant vem en person om Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman eller Aron Modig är ”bakom” sina åsikter. Dels finns det inget sådant ”bakom” eftersom en person inte har någon ”kärna” utan består av sina handlingar, ställningstaganden och så vidare oavsett som dessa görs privat eller professionellt. Dessutom spelar det ingen roll om personen egentligen är något annat bakom, eftersom det sättet hen verkar på fortfarande är vad det är. Jimmie Åkesson blir inte mindre min ideologiska fiende även om han skulle ha en bakgrund och ett känsloliv jag kan känna sympati för.

Bokefterlysning.

Å en läsares vägnar, och mina egna, så frågar jag om någon slags bok som går igenom den grundläggande feministiska världsbilden, det vill säga patriarkatet, på ett vetenskapligt sätt. Alltså en genomgång av vad patriarkatet är, vilka uttryck det tar sig och hur det verkar där det finns hänvisningar till forskning. Jag skulle själv gärna läsa en sån här bok och tänker mig också att det vore bra att ha något att hänvisa till då och då.

Boktips för självbildning.

Denna sommar hade jag tänkt ägna åt lite självbildning i politisk filosofi och historia. Jag vet att ni tipsar om böcker då och då, och alla låter såklart jätteintressant, men många försvinner bort bland kommentarerna. Därför vill jag be om boktips. Så tja, om du har tipsat mig innan eller bara har en sjukt bra bok på lager så skriv vilken här och introducera gärna innehållet.

Fett vag förfrågan, jag vet. Men typ böcker om feminism, arbete, ekonomi, samhällsplanering och folkrörelser är fint. Böcker att inspireras av och fördjupa sitt politiska perspektiv med, helt enkelt.

Vingklippt ängel.

Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.

Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.

Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.

Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.

Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.