Personlighetens prakt.

Läser för närvarande Slavoj Zizeks  bok Först som tragedi, sedan som fars som har erbjudit mig en massa spännande insikter om politik och vad en modern kommunism kan innebära, men också på en insikt av helt annat slag som jag vill dela med mig av, nämligen om så kallad psykologisk realism.

Psykologisk realism är när man målar upp de olika karaktärernas komplexitet, ofta som ett sätt att försöka nyansera en berättelse. Den som begår onda handlingar är inte enbart ond och så vidare, utan gör det av komplexa psykologiska skäl som beskrivs på ett sätt som gör att betraktaren ska känna att det kanske inte är så lätt att fördöma rakt av ändå. I boken beskrivs det som att verkligheten döljs i personlighetens ”prakt”.

Det är sant att detta är vanligt förekommande inom konsten och till exempel de nya Batmanfilmerna kan ses som ett utmärkt exempel på filmer som hyllats just för att de visar upp någon slags komplexitet hos karaktärerna. Jag tycker själv att de filmerna är jävligt schyssta, så jag ska inte vara sådan, men jag har också noterat hur detta ofta förekommer när man diskuterar politik. Vissa personer har en tendens att vilja analysera personen bakom olika politiska åsikter och liksom hitta någon slags ”kärna” som utgör den ”verkliga” personen, som alltså inte skulle vara dennes handlingar eller åsikter.

Jag tänker att många människor hyser en idé om att människor som gör vidriga saker har ett ”sant” jag innerst inne och att man alltså inte kan se personen helt och hållet som en fiende. Vidare så tror jag att många försvarar sitt eget agerande med att det inte är deras sanna jag, att det är något de gör i sin yrkesroll och så vidare. Hur ofta hör man inte människor säga att det inte är sådana egentligen.

Det är egentligen totalt ointressant vem en person om Jimmie Åkesson, Gudrun Schyman eller Aron Modig är ”bakom” sina åsikter. Dels finns det inget sådant ”bakom” eftersom en person inte har någon ”kärna” utan består av sina handlingar, ställningstaganden och så vidare oavsett som dessa görs privat eller professionellt. Dessutom spelar det ingen roll om personen egentligen är något annat bakom, eftersom det sättet hen verkar på fortfarande är vad det är. Jimmie Åkesson blir inte mindre min ideologiska fiende även om han skulle ha en bakgrund och ett känsloliv jag kan känna sympati för.

Åtgärdslandet.

Läser just nu denna bok som är helt otroligt jävla deppig läsning om arbetslöshet, arbetsförmedlingen och tja… arbete helt enkelt. Tyvärr är den inte helt lättläst ibland, och det på grund av vissa språkmissar, men överlag jävligt informativ och ibland rent horribel läsning om Sveriges arbetsmarknadspolitik historiskt. Den är deppig som fan, men inger ändå visst hopp om att många samhällsproblem går att lösa bara den politiska viljan finns, vilket känns bra. Jag kan rekommendera den i vilket fall. Den kostar 86 riksdaler på bokus.

Vingklippt ängel.

Jag vet inte om ni gjorde det, men när jag var en sisådär 15 år gammal så läste jag denna bok. Det är en självbiografi skriven av en väldigt svårt psykisk sjuk ung kvinna med svåra självskadebeteenden. Jag minns att många som läste den började skära sig i armarna och att folk gick omkring med den som nån jävla bibel. Även jag blev djupt påverkad av den.

Efter att alla läst den och älskat den blev den först hånad och sedan utskälld. Hånad för att den var fånig, utskälld för att den uppmuntrade till självdestruktivitet och psykisk sjukdom.

Nåja. Nu hittade jag den i alla fall i kyrkan och bestämde mig för att läsa den igen. Och gud vad spännande det var. Alltså, när jag läste den senast så mådde jag själv dåligt, inte i närheten av lika dåligt som författarinnan men fortfarande så att jag identifierade mig med att må dåligt och kunde romantisera det. Nu gör jag inte alls det längre.

Det intressanta med boken är att den verkligen är skriven ur en sjuk människas perspektiv. När jag läser den nu märker jag det på fler sätt än att hon skär sig och hör röster, jag märker det framförallt på hur hon ser på omvärlden. Hennes perspektiv präglas av ett övermänniskoideal som jag innan var benägen att anamma, nu bara tycker är tragiskt.

Det är intressant att läsa om böcker som man innan haft en stark relation till, det lär en mycket om en själv.

Jämlikhetsanden.

Har läst denna eminenta bok, Jämlikhetsanden som handlar om hur och varför jämlika samhällen i regel är bättre samhällen. Blir stolt över att komma från Sverige när jag läser boken.

Det är nog en av de böcker jag läst som motiverat mig mest till samhällsengagemang och förändring. Det föreslås en massa intressanta lösningar som känns realistiska, inte en massa utopiskt babbel. I den nya pocketupplagan finns det dessutom ett gediget kapitel med svar på kritiken de fick efter boken. Om du har svårt att motivera dig själv till läsning av delvis tradig litteratur så hoppa direkt till kapitel tre och te de inledande kapitlen sedan.

Tji fick ni.

Angående det här med SCUM-manifestet så måste jag ändå säga att det känns jävligt skönt att feminismen vann den här ronden. Föroavsett vad alla antifeminister skriver på sina bloggar så kommer den där pjäsen att spelas, skolklasser kommer att se den och den kommer att diskuteras. Säkert så kommer fler personer även att ge sig i kast med att läsa själva boken också. Så tji fick ni, alla antifeminister!

Man måste kunna göra saker för sin egen skull även om man har barn.

Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.

Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.

Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.

Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.

Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.

Prins Charles känsla.

Jag har ju skrivit en hel del om monogami och tvåsamhetsnormen här på sista tiden, och skulle vilja tipsa om en formidabel bok i ämnet; Liv Strömquists nya seriealbum Prins Charles känsla.

Det är ett himla bra seriealbum som handlar om kärlek, kort och gott. Det handlar om kvinnor som blir misshandlade i relationer, det handlar om tvåsamhetnormen och monogami och personlighetsstörningar som uppstår hos barn som lever i väldigt heteronormativa familjer.

Liv Strömquist redogör för olika studier och rapporter som skrivits på ämnet på ett bra och lättfattligt sätt. Den som är intresserad av att utmana sitt perspektiv på kärlek bör läsa denna.

Ett boktips i tiden.

Tänkt bara leverera ett litet boktips som ligger i tiden, men alla pissiga arbetsmarknadsåtgärder.

För några veckor sedan läste jag Barskrapad av Barabara Ehrenreich, en journalist som även skrivit boken Gilla läget som handlar om hur allt positivt tänkande sabbar vårt samhälle. Boken handlar om hur hon ska hanka sig fram med hjälp av lönen från ett låglönejobb i USA.

Det som kommer fram är skrämmande. Trots att hon jobbar mer än heltid och totalt sliter ut sig fysiskt och psykiskt klarar hon sig knappt på lönen. Hennes arbetskamrater är själva sinnebilden av alienerade arbetare och så vidare. Hon skriver också mycket om hur själva anställningen går till och hur förnedrande den ofta är och lägger i slutet fram en teori om varför det ser ut som det gör. Den går i kort ut på att förnedringen vid anställningsintervjun, arbetsköparens tendens att hålla inne på första lönen till avsked och de olika straffsystem som finns på arbetsplatserna har syftet att få arbetare att stanna, så att man ska slippa höja löner och ge dem drägliga villkor för att uppnå samma resultat.

Vad hon också noterar är att trots att hennes experiment äger rum under en tid där det faktiskt, ovanligt nog, rådde arbetsbrist i USA så blir villkoren för okvalificerat arbete inte bättre. Arbetsköpare beklagar sig i hennes bok för att de inte hittar personal som stannar, vilket skulle kunna lösas enkelt genom att höja deras lön en aning. Detta är såklart ett exempel i mängden men borde kanske ge en hänvisning om att arbetsmarknaden inte är en perfekt marknad, utan faktiskt att arbetsköparen kan hålla kontroll även då det råder brist på arbete.

Oavsett tycker jag att det är en mycket läsvärd bok som dels ger insikter i hur arbetare inte ska tåla att bli behandlade och om kontrollmekanismer som arbetsköpare använder.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Jag har då äntligen läst ut Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En bok jag velat läsa sedan jag såg titeln som jag tycker är helt genial.

Boken är självbiografisk och handlar om hennes självmordstankar, hennes ångest och hennes sjukdom. Den är otroligt starkt och medryckande skriven. Hon beskriver på ett ypperligt sätt den där känslan av desperation, att verkligen inte kunna se något ljus på andra sidan hur mycket man än försöker.

Det finns inte så mycket mer att säga. Läs den och älska den.

Moleskine.

Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!

Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.

På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.