Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”. Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.
Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.
Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!
Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.
Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.
Mycket sant! Tummen upp för alla dina inlägg om ämnet.
Har blivit en del nu alltså. Satan vad jag skrivit.
Precis vad jag tänkte när jag läste hans inlägg.
Många tänker sig att internet hindrar en från att vara social men vi som minns tiden före facebook och andra sociala medier kan väl ändå enas om att det är lättare att hålla kontakten med folk som man annars inte träffar/hör av så ofta?
Om man har fyratusen vänner på facebook och man inte skulle ringa någon av dem om man mår dåligt ja då är det något som är jäkligt fel. Vem skulle Schulman ringa isf? Antar att han har en poäng som vi helt missat, kanske är det så att han inte skulle höra av sig till någon som han endast har kontakt med via facebook? Det vore inte så konstigt.
Nej, det senare vore ingen konstigt. Det skulle inte jag heller göra. Men jag är jo facebookkompis med mina riktiga vänner också.
väldigt bra inlägg! hurra för internetkompisar!
fast jag tröttnar ändå. På hela facebook-grejjen. Man lixom byter ut riktig kontakt mot att prata över internet. Kanske är jag bara i så stort behov av det fysiska att jag inte orkar relationer som mestadels bygger på ord. Sen spenderar man så mycket av sin tid framför datorn. Om jag tittar tillbaka på vad jag gjort om ett år vill inte jag tänka att ”tja jag satt typ framför datorn och kollade bilder på folk och kommenterade lite roliga statusar på facebook. sen så hängde jag väll med kompisar också. lite” Jag vill leva. Känna, lukta, knulla och springa runt i skogen. Inte kolla på bilder eller läsa om folk som gör det som ändå är för upptagna med att fota allt de är med om för att lägga ut på facebook eller bloggen för att verkligen uppleva. Jag vill uppleva. På riktigt. Och nej hur mycket folk än säger det så tycker jag inte att internet och datorer är på riktigt. Det stimulerar ju inte alla sinnen. Det luktar inte. Det känns inte(fysiskt). Vi stirrar på en jävla skärm med en massa information som vi egentligen inte behöver.
Så tycker jag.
Jag vill också leva och uppleva på riktigt, alltså fysiskt. Så jag förstår hur du tänker, men det utesluter inte för min del att jag även går att hitta här & var på internet. Dessutom har internet hjälpt mig att hitta personer jag kan uppleva tillsammans med. T.ex. en av mina bästa vänner, min ex-pojkvän och en god kamrat som jag haft många trevliga filmkvällar med. För att inte tala om den inspiration jag kunnat hitta ibland, vilken hjälpt mig att leva & uppleva lite ytterligare. Mina nära vänner föredrar jag dock att träffa face to face, men detta är ju inte alltid möjligt och då är internet med facebook, msn och liknande en bra möjlighet att snabbt konversera med varandra och stämma av läget lite.
Jag skulle inte heller byta ut allt mitt umgänge mot virituellt umgänge, och ja, face to face är att föredra. Men facebook är en trevlig kontaktyta.
Det jag säger motsätter dock inte det. Jag tycker inte man ska ersätta det ”riktiga” livet med facebook.
Tja, att säga att det bara finns hat där är ju lite att ta i. Som din rubrik säger: det rymmer både hat och kärlek, precis om verkliga livet. För många är ju dessutom Facebook det verkliga livet, eller i alla fall en del av det, bara det att det sker på internet. Och jag har bara de vänner som jag regelbundet träffar eller pratar med på Fejjan, alltså blir det som det verkliga livet för mig. Jag accepterar inga requests från och lägger heller inte till folk jag inte vet vilka de är eller bara aldrig snackat med/snackat för lite med för att det för mig ska kännas bra att ha dem där.
Alltså finns väldigt mycket kärlek på min och mina vänners wall (har flera vänner som tänker som jag kring detta). Klart nån skriver nåt idiotiskt ibland som man säkert skulle kunna klassa som att det hör till den hatiska delen, men det är ju sådant de kunnat säga även face to face. Skulle väl säga att forum genrellt är snäppet värre än Facebook (även om dessa också rymmer kärlek) eftersom det mer blir att ”alla” hänger där och kan se. På Facebook kan man ju i alla fall välja vilka som ska se.
Jag tycker att det är jättedåligt vad den här kvinnans vänner skrev på hennes wall, men det är ju knappast representativt för Facebook i allmänhet; det är liksom inget som gör att Facebook kan sägas bara rymma hat. Och jag har faktiskt träffat en av mina i dagsläget närmsta/bästa vänner på internet. Så internet är liksom inte bara av ondo. Men eftersom ”alla” finns där är risken större att man stöter på puckon, och eftersom folk kan vara mer eller mindre anonyma alternativt att de känner sig skyddade bakom skärmen, så kommer deras värsta sidor fram. (Dock inget som gör att jag tycker att nätanonymiteten borde slopas, den debatten tycker jag bara är efterbliven.)