Etikett: moral

Om skuld och ansvar.

Det finns ett perspektiv på moral som är typ att det som ”räknas” är när människor skadar varandra med flit, som är ganska vanligt. Jag skulle rentav säga att det är det rådande moraliska perspektivet i detta samhälle. Jag tycker att det här är ett väldigt patriarkalt perspektiv på moral.

Jag tänker på de människor som har skadat mig mest genom mitt liv. De människor som har fått mig att må riktigt riktigt dåligt, som har gett mig stora trauman. Jag uppfattar inte att någon av de som skadat mig som mest har gjort det av illvilja, tvärtom har de som skadat mig som mest ofta varit människor som velat mig väl, som rentav sagt sig älska mig. Jag tänker också på de jag själv har skadat, och det är samma där.

Människor som har varit direkt illvilliga mot mig har jag lättare kunnat släppa. Där har det liksom inte funnits hopp, jag har bara kunnat sluta vara i den människans närhet. Jag har inte dragits in i något, utan det har varit en fråga om enskilda incidenter som visserligen kan vara jobbiga men som inte har varit avgörande för mig som person.

Det som har skadat mig mest i mitt liv än andra människors ignorans eller passivitet. När andra människor inte velat lösa problem i vår relation, eller inte påtalat saker och ting de upplever som problematiska, inte känt in mina gränser och så vidare så har jag blivit skadad. Detta har varit många gånger mer destruktivt än människor som sagt elaka saker i syfte att göra mig illa.

När jag tänker på moral tänker jag inte i termer av skuld/oskuld utan i termer av ansvar. Vilka relationer ingår jag i, på vilka premisser och vilket ansvar har jag i dessa. Jag tänker att jag har väldigt olika ansvar beroende på hur relationen ser ut. Jag tänker att när jag ingår i en nära relation med någon så är jag också skyldig att ta ansvar för denna relation, och i förlängningen för både den människan och för mig själv. Om jag väljer att ha nära relationer med andra så är jag skyldig att ta hand om mig själv och mina problem på ett sätt som går ut över den relationen så lite som möjligt, eller avsluta relationen.

Vad som är viktigast för mig i relationer är att inte ge falska förhoppningar, då jag anser att detta är en av de absolut mest destruktiva sakerna en kan göra. Falska förhoppningar tänker jag inte ges av illvilja, men det ligger ofta ignorans eller bristande ansvar i botten. Att ge falska förhoppningar handlar om att inte se sina begränsningar och inbilla sig själv och andra att det kommer vara på ett visst sätt för att en så gärna vill att det ska vara så. För mig är det centralt både att inte inge falska förhoppningar men också att inte skapa falska förhoppningar.

Jag tycker att det är mycket mer fruktbart att tänka i termer av ansvar när det kommer till moral, och speciellt moral i fråga om relationer. En kan inte följa samma moraliska kodex mot typ personen på gatan som mot de människor en har nära. Att släppa en annan människa nära, eller att låta en annan människa släppa en nära, innebär ett helt annat ansvar. Att ingå i en relation med någon är att ta på sig detta ansvar. Många väljer dock tråkigt nog att inte ta detta ansvar, utan de ingår i relationer utan att reflektera särskilt mycket över saken.

När män resonerar i termer av skuld/oskuld brukar de ofta ha ett perspektiv som bygger på att de är oskyldiga tills motsatsen bevisats, en slags rättegångsmentalitet som jag har skrivit om innan. Detta perspektiv tycker jag är mycket problematiskt, eftersom det inte bygger på att en tar ansvar för människorna i ens omgivning. Jag tänker att om en har relationer så vill en inte bara undvika att göra fel mot dem, utan en vill också göra gott. Alltså en vill hjälpa andra människor framåt i deras utveckling. Detta är för mig vad som kännetecknar en konstruktiv relation och ett kärleksfullt beteende.

Jag tycker ofta att människor som sitter på maktpositioner i relationer har väldigt svårt att ta till sig av detta, att det inte bara handlar om skuld/oskuld utan att det handlar om att vi är sociala varelser som lever och skapas genom varandra, och att en bär ett ansvar för det, för sin del i detta. I mina ögon är detta ett betydligt mycket mer fruktbart perspektiv om en har ett intresse i att inte skada de en älskar.

Idén om skuld/oskuld bygger på idén att vi skulle vara isolerade öar som enbart kan skada varandra genom att kränka varandras frihet. Denna syn är såväl liberal som patriarkal. Det finns ingen förståelse eller respekt för vad människor behöver för att kunna leva rika liv, och detta handlar såklart om att de som formulerat dessa teser kring mänsklighetens villkor aldrig har behövt förstå detta eftersom de magiskt har fått saker och ting serverade. De har ju varit män.

Den som har makt i en relation kan ofta komma undan med att helt enkelt ignorera saker och ting, påstå att den ”inte visste”. Förtryck upprätthålls i regel genom ignorans och inte genom aktivt onda handlingar. Jag tänker att för att kunna bygga ett bra samhälle så måste vi alla börja tänka i termer av ansvar snarare än i skuld/oskuld. Resultatet annars är att vissa står för att ta ansvar för relationer och andra skyller ifrån sig.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Att följa lagen.

Alltså när folk ba ”en måste hålla sig inom lagens ramar” typ när en pratar om hur en får protestera emot rasism och fascism. Fattar inte detta. Vem fan har lagen som sitt moraliska rättesnöre?? Jag blir galen av denna jävla ryggradslöshet, skaffa lite egna värderingar istället för att slicka statsmakten i röven.

Ni kanske inte har märkt det, men just nu har vi ett vedertaget rasistiskt parti i riksdagen och ett gäng partier som tycker att det är en bra grej att utvisa flyktingar. Det är liksom inte som att statsmakten skyddar människor från rasism och fascism, rasismen finns fan INOM den alldeles uppenbart, och jag tycker att det känns ganska givet att även fascismen har sin plats.

Det handlar om människoliv. Det handlar om att vi måste ha ett samhälle där människor får finnas oavsett vilken hudfärg de har, vilket land de kommer ifrån. Och ja, jag värderar dessa människors liv jävligt mycket högre än några ”demokratiska” jävla spelregler. Jag tycker verkligen att det är så jävla sekundärt att någon tycker att det är en ”demokratisk rättighet” att våldsmonopolet ska skydda en samtidigt som en sprider sina vidriga hatiska åsikter, för jag tycker att det är så mycket viktigare att alla människor har rätt till ett jävla liv. Att inte ta ställning emot detta med alla till buds stående medel är direkt omoraliskt. Att låta sig begränsas av lagen i kampen för alla människors rätt till liv är bara så jävla konstigt. Värderar ni en bok som några gubbar skrivit högre än människoliv? Det är ju verkligen bara sjukt.

Stör mig också på när folk ba ”mmm vad bra med civil olydnad, men då måste en TA SITT STRAFF”. Alltså nej? Om jag begår ett brott för att jag tycker att lagen suger så kommer jag såklart göra allt för att slippa få ett straff för det. Varför ska jag ta mitt straff ”rakryggad” om jag inte sympatiserar med lagen. Sedan är det såklart så att en ofta inte har något jävla val, och då är det ju så och inte så mycket att göra åt (gud, vad skulle vi annars ha våldsmonopolet för om inte att tvinga folk att ”ta sitt straff”, men jag tycker att det är så jävla fjompigt att bara ”nu ska jag göra ett statement och bryta mot lagen men fortfarande legitimera hela jävla systemet genom att rakryggad ta mitt straff”. Till vilken nytta?

Vem vill inte agera moraliskt korrekt?

Vissa undrar vad som kommer hända om man inte tar ansvar. ”Kommer du skriva ett blogginlägg eller?” fråga de hånfullt. Tja, det kommer väl egentligen inte hända någonting alls men jag har en ide om att de flesta har ett intresse av att leva på ett moraliskt försvarbart sätt.

Jag förstår ju att dessa personer bara är löjliga troll, men jag tycker ändå att det är fascinerande hur folk ibland kan vara helt öppna med att de skiter i om saker de gör är omoraliska eller inte så länge de kommer undan. Jag tycker mig ändå snappa upp sånt ganska ofta, när någon slänger skräp på marken eller gör något liknande uppenbart moraliskt felaktigt men ganska litet så rycker de liksom på axlarna och ba: ”vad ska hända”?

Detta rör sig inte om att jag tror på någon slags gud eller karma som gör att omoraliska handlingar straffar sig, men jag kan för mitt liv inte förstå varför man inte skulle vilja leva på ett sätt som man kan stå för. För mig är detta jätteviktigt, alltså att jag lever på ett sätt som jag känner är rätt och går i samklang med mina värderingar i den mån jag har möjlighet. Varför är det inte så för alla?

Jag förstår att personer i utsatta positioner inte har så mycket betänkligheter eftersom det då kan handla mer om personlig överlevnad, det är ju som sagt en fråga om möjligheter. Personer som har alla möjligheter till att agera moraliskt och som ändå inte gör det fattar jag inte. Och nu menar jag alltså inte sådana som jag bara inte håller med rent värderingsmässigt, utan sådana som liksom vet om att vissa beteenden skadar men ändå inte är intresserade av att göra sig av med dem eller som reflexmässigt skjuter ifrån sig insikten om att deras beteende kan vara negativt.

Människor som inte tar ställning eller ansvar för samhället fast de kan föraktar jag. Människor som inte är intresserade av att över huvud taget utforska hur de påverkar andra människor, det förefaller mig bara så förbannat tomt och menlöst. Man behöver inte tycka som jag eller ens i närheten, man kan vara helt på andra sidan, så länge man står för något.

Socialdemokraterna önskar: moraliskt korrekta medborgare även utomlands.

Socialdemokraterna tycker att man ska ta bort kravet på dubbel straffbarhet gällande sexköp, vilket alltså innebär att en svensk ska kunna dömmas efter svensk lag om hen har köpt sex i utlandet.

Detta är såklart fruktansvärt. Visst hade det varit trevligt om man kunde stoppa exploateringen och missförhållandena för prostituerade i andra länder men då kan man väl för helvete upprätta kvinnojourer i Thailand eller så istället för att införa denna mycket obehagliga lag.

För det första faller det på sin egen orimlighet. Om länder i allmänhet ägnade sig åt den här typen av lagstiftning så skulle det innebära att många som bor i Sverige skulle gå under till exempel sharialagar, vilket inte är särskilt fräscht. Om ett brott är ett brott måste väl för helvete avgöras av landet det begås i. Dessutom är det inget annat än en symbollag som inte kommer kunna tilläpmas, helt enkelt för att bevissituationen i majoriteten av alla fall kommer att vara omöjlig. Det skulle förvåna mig om en enda person blir dömd i en rättssäker process inom en överskådlig framtid.

Men vad jag också tycker är en relevant poäng är att Anna Wallén har helt uppåt väggarna fel i sin problemanalys.

När man höjer minimistraffet på sexköp i Sverige för att det är ett väldigt allvarligt brott tycker vi socialdemokrater att vi inte kan exportera problemet utomlands, vilket vi gör, säger Anna Wallén.

Det är en populär uppfattning att man exporterar problemet utomlands om man förbjuder en företeelse i Sverige som är tillåten någon annanstans. I grund och botten utgår denna slutsats utifrån uppfattningen att det finns ett ständigt behov av en viss grej, typ att knulla mot betalning och att om vi förbjuder sexköp här så kommer samma mängd sexköp ske fast på andra platser.

Att resonera såhär är för det första helt fel. Det är helt enkelt inte så det fungerar eftersom lagen mot sexköp odlar en kultur som är mer negativ till sexhandel, och somman tar med sig även utomlands. Visserligen köper många Svenskar sex men antalet har minskat markant sedan kriminaliseringen och det är framförallt färre i förhållande till exempel Tyskland, sexhandelns mecka. Och inte köper Tyska män mindre sex utomlands bara för att de får göra det i sitt hemland.

Det är också ett legitimerande av sexköp. Genom att uttycka sig på det sättet så ger Anna faktiskt ett erkännande på att sexhandel är något som uppstår naturligt om möjligheten finns. Jag tycker inte att man ska se det så om man nu tycker att det är ett samhällsproblem, det känns jävligt konstigt att hon i princip erkänner att ”ja, män kommer alltid att köpa sex om de kan så vi måste helt enkelt ta bort varje liten möjlighet”.

Ett rimligt synsätt är att sexhandel är ett struktuellt problem som bäst löses genom att förändra presumtiva sexköpares inställning, bland annat genom inhemskt gällande lagstiftning. Men att ta det så långt att ålägga varje medborgare att ständigt underkasta sig en svensk lag som i grund och botten har som syfte att skapa ett jämställt samhälle och alltså är en lag med tydliga moraliska och ideologiska undertoner känns inte fräscht.

Internet och moralsyn.

Aftonbladet har publicerat en artikel på det uttjatade ämnet om hur internet får oss att glömma våra riktiga (dvs fysiska) vänner till förmån för våra bloggkompisar och facebookvänner. Jag kan inte säga att jag har gjort det, däremot ”använder” jag (om man får säga använda om vänner) kontakterna på olika sätt. Här på bloggen lägger jag ut mina foton, texter och åsikter, saker jag vill ha feedback på men inte vill tvinga på någon. Men mina fysiska vänner så langar jag ändlös ilska över det kapitalistiska systemet och är sådär elak som man inte får vara i skrift. På vissa sätt är jag nog mer intim här än i fysiska möten, helt enkelt för att jag inte vill att nån ska känna sig generad över min öppenhet.

Jag tycker är den mest intressanta växlingen i det sociala spelet när vi snackar internet är moralsynen. På ett psykologiskt plan är moral inget rationellt, utan vanlig social instinkt. Vi ogillar arga och ledsna ansikten, vi tycker om glada. Vi kommunicerar våra känslor med röst, med ansiktsuttryck och med gester och allt detta bygger till stor del på identifikation. De uttryck som våra ansikten och kroppar gör är internationella, alla känner igen ett ledset ansikte. Man känner också mer inför någon som liknar en själv, till utseende eller livsstil, eftersom likheter gör det lättare att se sig själv i en annan människa. Därför kan man till exempel lida mer av en löjlig tv-serie om personer som liknar en själv med banal problem, än en rå dokumentärfilm om folk på andra sidan jorden som sprängs i bitar. Man har även lättare att identifiera sig med en enskild individ än en större grupp. Det är därför man kan lida mer av en detaljerad historia om en skild jude som blev plågad, än inför uppgiften att 6 miljoner blev plågade på samma sätt.

Detta har såklart sitt ursprung ur att leva i en flock eller en familj, det har varit ett evolutionärt gångbart beteende under en mycket lång tid att känna medlidande med individer som ser ut och för sig som en själv. Men idag är det inte gångbart längre, idag måste vi kunna känna medlidande med människor på andra sidan jorden, som vi känner endast som siffror på ett papper. Mänsklighetens problem idag är globala och då måste vår medkänsla också vara det.

Men med internet så kan vi inte längre söka kroppslig identifikation, vilket innebär att den man pratar med anonymiseras och omänskliggörs. I sin tur innebär det att man kan vara elakare, men kanske också mer öppen. Det har i alla fall hänt mig att jag öppnat mig mer på internet än i verkliga livet. Men så finns det ju det negativa också. Vem skulle till exempel ha sagt ”du överdoserar ju hela tiden” rakt upp i ansiktet på någon som ville ta sitt liv? Men i slutänden så är den personen också en människa och i fallet med flashback- och facebooksjälvmordet står det smärtsamt klart. Det är här vi inser att bakom varje statusrad och bloggpost så finns en människa av kött och blod.

Vad detta i slutänden tvingar oss till är att omvärdera vår syn på människor och moral. Det tvingar oss att försöka se människan bakom facebookprofilen och bloggen och omvärdera vad en verklig människa är. Detta tränar vår förmåga till empati som sträcker sig bortom den kroppsliga identifikationens gränser och tvingar oss att tänka mer på hur och varför en viss syn på moral är rimlig. Det är något mycket positivt, för jag hoppas att det ska kunna få oss att förstå att bakom varje siffra i statistiken så finns det en människa, ett levnadsöde.

Facebook rymmer både hat och kärlek, precis som verkliga livet.

Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”.  Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.

Simone Beck hade tusen vänner, men ändå ingen vän. Jag tror det finns väldigt många som hon på Facebook. Själv har jag 4 000 vänner på facebook. Jag skulle inte ringa till någon av dem om jag var olycklig.

Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.

Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!

Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.

Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.

Dags för en ny moralsyn kanske.

Nu har det då läckt en nakenbild på Kissie. Jag är inte förvånad alls.

Det som jag däremot tycker är förbannat jävla löjligt är allt moraltjat om att den där bilden kommer finnas ”för alltid” och att ”ingen kommer vilja anställa henne”. Typ såhär:

Stackars flicka, så mycket som hon förstör för sig själv. Ingen fantastisk framtid där inte. Kan inte vara många, förutom utvikningstidningar, som kommer att vilja anställa henne. Trist, man hade ju hoppats på att hon var bra mycket mer klipsk och annorlunda som person än som ”Kissie”

Fan vad trött jag är på alla som måste tjata om att bilder man lägger ut på internet finns kvar för alltid. Det är för det första inte sant, jag har för mig att medellivslängden för material på internet är ungefär 8 månader. Man måste också ta i beräkningen att det enorma informationsflödet vi har idag gör att ingen kommer bry sig om Kissies nakenbild om en vecka. Det sker helt enkelt för många skandaler för att någon ska orka bry sig särskilt länge. Vad fan, inte ens misshandel eller ”våldtäkt” (att Nemo knullade med en icke byxmyndig) blir en särskilt stor grej.

Dessutom: vad sägs om att uppdatera eran moralsyn lite? Idag så kan man hitta lite ”opassande” bilder på lite vem som helst. Kändisar viker ut sig åt höger och vänster, folk knullar i tv och det sabbar inte hela deras liv. Jag fattar inte folks fixering vid att man ska få ett ”straff” för att man levt ”omoraliskt”. Det bara tjatas om hur svårt Tylösand-människorna kommer ha att få jobb hela tiden. Varför är det så viktigt att tjata om det?

Jag gratulerar Kissie för att hon trots ickecensurering har en rätt schysst kropp (om man ser till hennes ideal) och hoppas att hennes framtida arbetsgivare kommer att bedöma henne för hennes kompetens istället för att hon råkade ta en nakenbild på sig själv. Det är i alla fall vad jag skulle gjort om jag anställde folk. Vettiga människor inser att alla har skelett i garderoben och att en nakenbild inte är en stå stor grej, i alla fall inte om man jämför med de brott som många bloggare begår utan att få någon moralistmaffia på sig.

Välgörenhetskonsumtion och självrättfärdigande.

Jag kan bli så fruktansvärt trött på välgörenhetskonsumtion. Det känns som att människor verkligen berättigar sig själva och sin livsstil med att ”de trots allt köpte en välgörenhetssmoothie”.

Välgörenhet är ju inne nu. På det store hela är det väl positivt, för det spelar ju knappast någon egentlig roll varför folk skänker pengar så länge dem gör det. Vad jag kan störa mig på är när typ Mogi eller Kenza går ut och snackar om hur viktigt det är att ge när de skänker väldigt lite i förhållande till inkomst.

Jag minns när jordbävningen i Haiti precis hade skett och Kenza skrev om att man skulle skicka ett sånt där sms där man skänkte 50 spänn till spektaklet.  Folk blev skitsura eftersom de tycket att Kenza skulle skänka mer, eftersom hon tjänar så mycket. Kenza blev såklart sur tillbaka, och menade att det fortfarande är bra att hon skänker lite än inget alls.

Så långt har hon ju rätt, men jag kan störa mig på attityden av självrättfärdigande som uppstår hos folk som ägnar sig åt välgörenhet på det sättet eller genom att köpa prylar där delar av priset går till behjärtansvärda ändamål. De tycker att de har ”gjort vad de kunnat” och därför kan fortsätta ägna sig åt ett leverne som sliter på naturresurser och uppmuntrar exploatering. Man har inte gjort en faktisk förändring, man har bara bytt accessoarer.

Välgörenhet kan aldrig kompensera ut dina omoraliska handlingar, ungefär som att du inte kan berättiga att du är elak mot din pojkvän med att du gav honom en present dagen innan. För att uppnå ett hållbart samhälle så måste alla alltid tänka på hur deras handlande påverkar resten av världen. Det går inte att köpa sig fri från ansvar, vilket jag tycker att välgörenhet ofta används som.

Nu försöker jag inte hävda att jag på något vis är bättre, för jag skänker ju inte ens pengar till välgörenhet och försöker inte heller anpassa min livsstil nämnvärt efter de människor den drabbar. Jag köper inte produkter från ”onda” företag som Nestlé och coca cola men det beror mer på att jag aldrig har ätit snabbmat/druckit läsk än att jag tänker på alla stackars afrikaner och jag handlar nästan bara second hand men det beror mer på att jag är snål. De enda aktiva ställningstaganden jag gjort det senaste året är att sluta köpa bananer från Dole efter att ha sett Bananas!* och att försöka hålla nere mitt duschande till en gång/dag istället för två, som det blir när man duschar på morgonen och sedan tränar. Jag är med andra ord knappast någon eko-människa.

Men detta handlar inte om vad som egentligen är bäst, i praktiken, för det fattar ju jag också att det är bättre att Mogi och Kenza skänker de pengar de trots allt skänker än att de inte gör det. Detta handlar om att jag ogillar självrättfärdigandet det medför för många, känslan av att ”man har gjort sitt” när man i själva verket inte kan göra ”sitt” eller ”nog”, man kan alltid göra mer. Och ännu lite värre blir det när välgörenheten passar in i ens vanliga livsstil, då är det enda man gör att köpa en annan smoothie när man är på sin shoppingrunda och så är man nöjd med det.

Vi ska inte utradera något jävla kulturarv.

Björklund har också fått kritik för att förslaget är en flirt med främlingsfientliga krafter. Men han tror att mer kristendom ska göra Sverige öppnare.

– Att vi ska utradera vårt eget kulturarv på grund av invandringen det tror jag är fel tänkt. Sverige kommer vara ett mer öppet och välkomnande land om de som växer upp här känner sig trygga i sitt eget kulturarv, säger Jan Björklund i TV4.

Detta handlar inte om att något kulturarv ska utraderas, det handlar om att kristendomen som religion inte borde ha särställning. Jag håller med om att vi inte ska utradera vårt kulturarv, jag tror få av Björklunds kritiker gör det. Jag firar jul, midsommar, påsk och valborg, jag läser Selma Lagerlöf och Strindberg, det är väl vår kulturarv? Om man tror att kristendomen är en så jävla väsentlig del av vårt kulturarv så borde man tänka om.

Att Björklund hävdar att anledningen till att vi firar jul är att jesusbarnet föddes då är i det närmaste genant. Alla som har minsta lilla koll på svensk historia vet att högtiden jul härstammar från midvinterblotet. Det är en högtid som har sitt ursprung i naturdyrkan som man sedan har gjort kristen för att lättare kunna smyga in i den vidriga religionen i vårt land.

Vårt kulturarv är minst lika mycket hedniskt som kristet. Midsommar, nyår eller valborg, som ändå är två av våra största högtider, har absolut ingenting med kristendomen att göra. Som jag sade innan är julen inte heller ursprungligen kristen och jag har också hört nämnas att påsken har sina asatrosanor, men vet inte vilka dessa skulle bestå i.

På det stora hela är inget i vare sig vår kultur eller lagstiftning särskilt kristet. De flesta lagar skulle kunna härledas från andra politiska ideologier eller helt enkelt bara utifrån det som funkar bäst, utom såklart de morallagar vi har gällande sex, men det fattar jag inte varför vi är intresserade av att behålla. Det är hursomhelst knappast så att våran samhällsmoral skulle krackelera om vi tog bort det kristna inflytandet, som vissa verkar vilja göra gällande.

Om vi läser svensk historia i skolan så kommer det kristna inflytandet att lyftas fram automatiskt, men då har man också en plattform för att berätta om allt det som Sverige är vid sidan om kristendomen. Att känna sin kultur handlar inte bara om att känna sin folkreligion, utan om att känna hela sin historia, sin geografi och vilka värderingar som genom tiden varit gällande: socialdemokrati, sexualmoral, asatro, naturdyrkan och kristendom. Det ska också finnas ett fokus på att lokalisera de här värderingarna i vårt moderna samhälle och givetvis att ifrågasätta dem. Att läsa bibeltexter är däremot inget annat än trams som inte hör hemma i skolmiljö. Vi ska inte ge kristendomen ”äran” för något som är urgamla hedniska traditioner.