Det har blivit mycket diskussion kring inläggen jag skrev om att vara någons självmordsjour. Bland andra Candy har skrivit en replik som jag tycker är läsvärd.
Jag förstår att mina inlägg kan ha skapat viss förvirring, speciellt med tanke på titeln jag valde på det första. Därför vill jag klargöra fyra saker:
- Jag uttalade mig om ett specifikt fall jag var med om, inte folk som tar livet av sig eller försöker ta livet av sig i allmänhet.
- Jag förstår att man hör av sig till folk innan man tar sitt liv. Det är en stor grej och jag skulle nog vid närmare eftertanke höra av mig till någon själv. Jag har varit med om folk som gjort det också, och det har jag tyckt är helt okej (så okej som det kan bli under omständigheterna).
- Jag har inget emot att folk pratar om sina självmordstankar med mig. Människor som tycker att man ska hålla allt sånt för sig själv är infantila, klart mina vänner ska snacka med mig!
- Jag menar inte att avgöra vem som ”mår dåligt på riktigt” på något vis. Däremot kan man må dåligt utan att för den sakens skull vara seriös i sitt självmordsförsök. Detta är givetvis inget man kan veta 100% säkert, men man kan göra rimliga kalkyler utifrån givna fakta.
Såhär är det: liv är något som vi i vår kultur betraktar som mycket värdefullt. Man vill till alla pris avstyra att någon dör eller tar livet av sig. Jag vet att Candy inte delar min åsikt där, utan tycker man ska acceptera att människor vill ta sitt liv, men det gör inte dem flesta. Det finns människor som mår mycket mycket dåligt. Många sådana vill ha bekräftelse och kärlek. Ibland kan man inte få det, ens kompisar kanske är upptagna eller för trötta, eller så kanske de inte vill hänga alls. Ett nästan felsäkert sätt att ändå få det man vill ha är att försöka ta sitt liv och detta finns det människor som missbrukar. Det handlar säkert inte om kallt beräknande, däremot om en oförmåga att sätta sig in i att andra människor också har ett känsloliv.
Oavsett hur dåligt man mår har man ett ansvar. När jag var deprimerad för ett år sedan startade jag hela tiden bråk med min pojkvän och spelade martyr, allt för att få uppmärksamhet för att bekräfta mitt ego. Jag mådde dåligt, visst, men jag hade fortfarande kunnat undvika att göra det jag gjorde. Ett sånt beteende kan även leda till att man mår ännu sämre över sig själv och söker ännu mer bekräftelse, jag tror att det var det som var fallet med den person jag talar om.
Den här personen som jag skrev om mådde dåligt och hade en massa diagnoser som säkert gjorde att hen gjorde som hen gjorde. Det kan man ha överseende med, till en viss gräns. Förr eller senare orkar man inte bära det oket. Det finns diagnoser för allt och bakom alla såna personer ligger säkert ett mycket tragiskt människoöde. Men det gör det inte mindre jobbigt för den som blir utsatt. För den här människan var beteendet absolut en del i problematiken hen hade. Men det var fortfarande för mycket att hantera och hen betedde sig fortfarande som ett svin. Om man tar hand om en människa ett halvår utan att något blir bättre och utan att få något annat än skuldkänslor tillbaka så blir det för mycket.
Jag ogillar starkt den här trenden med att alltid sätta sig själv i första rummet, det är verklighetsfrånvänt och djupt osympatiskt. Men jag tycker inte heller att man ska offra sitt eget liv för att någon annan mår dåligt. Visst går det bra att vara jävligt tillgänglig i perioder, att lyssna på någons prat när man egentligen vill göra något annat, för man ställer upp för sina vänner! Men när man slutar känna att man gör det för att man bryr sig om sina vänner och istället gör det för att man är rädd att få en persons liv på sitt samvete, då blir det fel.
Sen vill jag klargöra att det är stor skillnad på att svika sina vänner och på att inte vilja upprätthålla en relation som bygger på att man ständigt ska rycka ut. Mina vänner ställer upp för mig och jag för dem, men sen finns det de relationer som bara bygger på att den ena av partnerna ska anpassa sig efter den andra personens nycker, det är dem jag inte orkar med.
Jag förstod precis vad du menade, i ditt första inlägg. Visst blir det lätt lite för generaliserande och då blir det svårt att inte trampa på några tår, men om man har varit i samma situation som du så vet man vad du menar. Jag hade också en vän under gymnasiet som var ungefär som din. Under en period pratade jag med henne varje dag. Jag tvingade henne i princip till att gå till en kurator, jag fick ta emot många samtal mitt i natten då hon bara hotade att ta livet av sig gång på gång på gång och det gjorde väldigt ont och var fruktansvärt stressande att få höra de där samtalen. Ska jag behöva ringa 112 – igen? Ska jag ringa hennes familj? Ska jag väcka mamma så hon kan skjutsa mig dit? Saker som alltså flertalet gånger inträffade. Jag led med henne länge, i flera år, jag hjälpte henne med det mesta och jag pushade och fanns där. Men hon slutade gå hos kuratorn, hon vägrade gå till BUP fast jag erbjöd mig att följa med, hon hotade att ta sitt liv så många gånger om att jag tillslut inte trodde henne. Hon fick all min energi och gav ingenting tillbaka. I ett sånt läge orkar man inte inte hur länge som helst, man blir själv psykisk nedbruten till slut. Jag kände mig hemsk och fruktansvärd när jag tillslut ”bröt” med henne, men jag visste inte längre vad jag skulle göra. Jag räckte aldrig till.
Man har nog olika synsätt beroende på vilken bakgrund man har. Jag tror att jag och Candy Pratade förbi varandra mest men jag kan hålla med henne om att vissa av mina formuleringar var klumpiga.