Den här bilden hittade jag på polisens facebooksida, de tyckte att det var ”tänkvärt”.
Jag tänker på föräldraskap och på vad det innebär i dagens samhälle, kontroll och dominans. Hur så många föräldrar tycker det är helt okej och rent av sund att jaga sitt barn ”som en blodhund”, att det skulle vara ett tecken på kärlek.
Jag tänker att det inte är så jävla konstigt hur skeva förhållanden många människor har när den första erfarenheten av så kallade ”kärlek” många får är erfarenheten av ett föräldraskap som bygger på kontroll och dominans istället för respekt för barnets individualitet.
Att bli en ”ansvarsfull vuxen” är således att själv anamma denna syn på kärlek och föräldraskap, att inordna sig under denna dominans alldeles frivilligt. Då har den så kallade ”uppfostran” lyckats, barnet har blivit en duktig vuxen.
Det här är inte ”kärlek”, det är förtryck. Kärlek kan aldrig handla om att jaha någon som en blodhund, om att kontrollera någon och driva någon till vanvett, att förfölja någon eller flippa ut på någon.
Förfölja håller jag med om att en inte bör göra som förälder (människa). Dock ser jag inget problem med att flippa ut på någon. Då tänker jag i bemärkelsen att bli arg och förbannad på någon. Det blir man ju ibland och då är det bättre att visa det än att låtsas som inget tycker jag. Ens barn är individer som måste lära sig att känslor är okej att känna och bemöta. Då tror jag att de kommer klara sig bra i livet om de inte är rädda för känslor.
En massa kärlek och ännu mer kärlek på det så löser sig det mesta.
Det här är så klart min personliga syn på att vara förälder och den är på intet sätt den enda och det försöker jag inte heller påstå. Jag avser endast att dela med mig.
Skevt hur vi tänker att vi ska uppfostra våra barn som små cirkusdjur som bara ska lyda. Okej att jag kommer bli arg på mitt barn men det är väl oundvikligt i alla långa relationer. I övrigt är väl huvudsaken att hen får bli en trygg person som vet att morsan och farsan stället upp och stöttar när så behövs. Mitt mål är nog snarast att min lilla unge ska våga komma till oss och prata om hen behöver, att vi inte ska förvandlas till nåt slags väsensskilt monster som bara skäller och fördömer.
Min invändning är att det är sjukt lätt att kritisera denna status för att det verkar ju helt uppåt väggarna att vara ett svin mot sitt barn (vilket egentligen är det som beskrivs).
Men man kan se den som ett, förvisso fånigt formulerat, uttryck för vad kärlek kan innebära. För jag ser det inte som typ öh pappa som jagar dotterns pojkvän, utan ett löfte från en förälder att göra allt den kan för ett barn som hamnat i bekymmer, även om detta innebär att vara svinig. För det är det värsta som finns, att vara elak mot någon man älskar. Men man gör det för att rädda någon. Nu tänker jag på situationer där ett barn har svåra psykiska problem (schizofreini osv), grava missbrukarporoblem eller ätstörningar och liknande.
I övrigt håller jag med dig om din syn på barnuppfostran.
Jag är ocså beredd att hålla med att ”tough love” är det enda rätta i vissa lägen. Att våga utmana eller att våga vara svår och jobbig. Och kanske till och med att inte släppa nån som egenligen behöver hjälp. Krälek är heller inte att bara valsa med…