Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.
Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.
Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.
För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.
Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.
Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.
Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.
Samhället är alltid ett klassamhälle. Det ska inte ”formas”, det ska krossas.
Visst. Lite tramsig kommentar bara.
den kritiska realismen ser både individ och struktur som viktiga och anlägger ett perspektiv liknande ditt. läs mer här –> http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9144064098&gclid=CP-h4aKP0LgCFW18cAodQl4ArA
Tycker de kritiska realisterna är jävligt vettiga. Danermark et. al. som du länkar till ger en lättillgänglig introduktion. Andrew Collier (1994) ger en annan, högst givande sådan.
Somliga tycker att grundaren Roy Bhaskars verk är svårtillgängliga men jag tycker att de tre första var rätt lätta och värda ändå, sen blir det betydligt värre.
Inom sociologin har den kritiska realisten Margaret Archer skrivit väldigt mycket om just aktör-struktur förhållandet.
Inom Nationalekonomin har Tony Lawson från ett kritiskt realistiskt perspektiv genomfört en total underminering av den gängse ekonomiska vetskapen.
Metodologiskt är kritisk realism väldigt nära Marx skulle jag säga. Behövs verkligen som alternativ till positivismen, men också till de allt för subjektivistiskt och radikalkonstruktivistiskt orienterade skolorna.
Japp! Håller på med Bhaskar as we speak (A realist theory of science). På svenska har ju Lars Paulsson-Syll kritiserat nationalekonomin utifrån ett kritiskt realistiskt perspektiv (den dystra vetenskapen). Antar att han bygger sitt resonemang på Lawson.
Danermark et. al. som jag länkade i mitt tidigare inlägg beskriver relationen mellan individ och struktur som en dualism (utifrån Archer). Individ och struktur är alltså skilda entiteter men står i relation till varandra. Strukturerna anger villkoren för individers handlande samtidigt som individernas handlande upprätthåller strukturerna. Strukturerna ger möjligheter och begränsningar för individers handlande men individerna behöver inte handla i enlighet med strukturerna utan kan motarbeta dem. Således kan strukturer förändras över tid eller överges.
En viktig poäng är dock att verkligheten består av olika strata (emergensnivåer) vilket innebär att sociala strukturer inte kan förklaras av individers handlande. En social struktur är något eget. Precis som man inte kan förklara hjärnans funktionssätt genom att studera de enskilda cellerna som den består av kan man inte förklara en social struktur genom att studera de enskilda individerna som upprätthåller den.
”Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt…” Det mest tragiska med folk som fokuserar på hur orättvist det är att män får skulden för något de inte har valt är att de sällan verkar ens i närheten av lika upprörda av orättvisan att kvinnor faktiskt blir offer för något de inte har valt heller.