individ – Fanny Åström

Ask.fm om kollektiv och individ.

Hur ser du på relationen mellan kollektiv och individ? Tänker på att du är kommunist men ofta talar om det kommunistiska samhället som en plats för fria individer. Menar det inte som en motsättning, men upplever inte att du talar om det kollektiva lika mkt, som jag ändå ser som grundbult i samhället‎.

Alltså jag ser kollektivet som en väg till individens frihet. Jag tror aldrig att frihet kan uppnås genom isolation, utan frihet kräver alltid att vi har andra människor omkring oss så att vi kan få vad vi behöver såväl materiellt som socialt. Det är klart att det finns en slags frihet i isolationen, men den friheten är endast frihet från tvång från andra, och inte frihet att kunna göra vad en faktiskt vill göra i sitt liv. Det är inte den sortens frihet jag eftersträvar, utan jag vill ha ett samhälle där vi strävar mot gemensamma mål men där människor har makt att bestämma vad de vill göra, vilka sammanhang de vill ingå i och så vidare.

Det finns en myt om ”oberoende” bland många i det här samhället som bygger på att den som har makt, oftast ekonomiskt, är oberoende av andra eftersom hen kan köpa sig till saker och ting. Alla är såklart beroende av andra, men i samhället vi lever i så kan vissa köpa sig till en illusion av oberoende eftersom de har makt över andra, medan andra kastas in i att ständigt vara beroende av dessa personers välvilja.

Skälet till att jag ofta talar om individens frihet är att jag tycker det har en retorisk poäng när vi lever i ett samhälle där frihet är ett överordnat politiskt ideal, men där det för det mesta är den liberala friheten som förespråkas, det vill säga den starkares frihet att skaffa sig makt och exploatera andra. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om vad frihet egentligen är i detta samhälle, och vad det skulle kunna vara i ett annat samhälle. Jag tycker att frihet är en bra grej och att det är rimligt att ha det som ett överordnat ideal, men den frihet som vi har i detta samhälle ger jag inte mycket för.

Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att påpeka den diskrepans som finns mellan det liberala frihetsideal och verkligheten för de flesta i detta samhälle, och jag tror att detta kan göra genom att hylla friheten men samtidigt påpeka hur frånvarande den är i realiteten. Det blir lite ”liberalism är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken”, och det tycker jag kan vara ganska roligt med tanke på i vilken grad vi kommunister utsätts för denna smörja.

Du är inte en individ.

En vanlig invändig jag får från olika män är att de minsann är indiviiider och att jag måste respektera det och gud vet allt. Ja, jag vet att ni är individer och att ni har en massa olika egenskaper. En kanske gillar GTA, en kanske spelar gitarr, en kanske är Moderat, en kanske är Vänsterpartist och så vidare. Poängen är inte att ni alla skulle vara likadana, poängen är att ni alla har något gemensamt; ni är på toppen i könsmaktsordningen, ni har en samhällelig position från vilken ni utövar förtryck mot kvinnor.

Tyvärr, men jag är faktiskt helt jävla ointresserad av era fritidsintressen och vad som skiljer er åt. Jag skiter i din favoritmat, din favoritfärg, i om du tycker om ”kurviga” eller smala tjejer och så vidare. Sådant kan jag bry mig om när jag träffar män i verkligheten som jag av olika skäl har intresse i att lära känna, inte när jag skriver om feminism. När jag skriver om feminism är jag intresserad av det som förenar er, det vill säga ert förtryck av kvinnor och dess olika uttryckssätt.

Jag vill också poängtera att jag skriver utifrån mina egna erfarenheter, utifrån mina relationer. Det är klart att jag stöter på andra problem än vad andra gör, för det är alltid ett samspel mellan individerna och strukturerna. Jag löper antagligen större risk att bli utsatt för vissa beteenden, dels för att jag tycker om en viss typ av män, dels för att jag själv är på ett särskilt sätt. Det gör inte att det slutar vara även en strukturell fråga, det gör bara att patriarkatet tar sig olika uttryckssätt beroende på individ, vilket såklart är en självklarhet.

Din ”rätt” att betraktas som individ i detta sammanhang ger jag tyvärr inte ett skit för. Kvinnoförtrycket sker inte på individuell nivå, det sker på strukturell nivå, och därför måste vi tala om strukturer. Och jag värderar kampen mot förtrycket så enormt mycket högre än dina eventuella sårade känslor över att ja generaliserar.

Individ och struktur.

Ofta så talas det om strukturer och individer. Det ska benas i vilket som är viktigast av dessa tu, för att förklara världen vi lever i. Jag är fast besluten om att det är i analysen av strukturer som en främst hittar svar på varför världen ser ut som den gör. Jag tror inte på några individuella lösningar som inte tar hänsyn till det samhälle vi lever i.

Detta tolkas ofta som att individen inte är relevant för att förstå och bekämpa olika former av förtryck. Att eftersom det handlar om strukturer, så kvittar det vad individen tar sig för. I mina ögon är det här en vulgärtolknings av vad strukturer handlar om.

Det kan till exempel sägas ”nej, män förtrycker inte kvinnor, patriarkatet förtrycker kvinnor”, som om patriarkatet var något utomstående som vi människor inte kunde råda över, någon slags naturkatastrof som bara har inträffat och fortgår utan att någon har ett finger med i spelet, utan att någon har något att säga till om. Som om patriarkatet inte hade något med oss och våra handlingar att göra, utan var en fast spelplan vi endast har att förhålla oss till.

För mig är det viktigt att tala om hur män och kvinnor är delaktiga i att reproducera patriarkatet, och att patriarkatet inte drabbar män och kvinnor lika utan att män faktiskt tjänar på den patriarkala ordningen. Detta är relevant för att förstå hur vi ska kunna bryta de patriarkala strukturerna. Om vi inte förstår vad denna struktur tjänar för syften, vem som tjänar på den och vem som förlorar, kommer det blir svårt att krossa den.

Ingen individ, man eller kvinna, väljer att födas in i en patriarkal struktur, men när vi väl gjort det kan vi välja att motarbete den eller reproducera den efter bästa förmåga. Det är inte ditt fel att den förtryckande strukturen finns eller att du har fötts in i en förtryckande position, men du är likväl moraliskt förpliktigad att kämpa emot den, ty annars kommer du obönhörligen att reproducera den. Du kan inte ställa dig utanför och säga ”detta rör inte mig”, för det rör dig. Det formar dig och ditt liv, det formar dina tankar och handlingar, och du formar även patriarkatet själv.

Vissa män tycker att det är orättvist att de får ”skulden” för något som en inte har valt, men det handlar inte om skuld utan om ansvar. Det handlar om att vi alla har ett ansvar för att forma det samhälle vi fötts in i efter bästa förmåga. Det handlar om att alla har ansvar att vara medmänskliga, att göra världen till en bättre plats att leva i. Visst kan en strunta i detta, och det är också något som många gör. Men då ska en veta att en samtidigt struntar i att få förtrycket av människor att upphöra. En struntar i att göra vad en faktiskt är kapabel att göra för att göra världen till en bättre plats, och väljer istället att vända ryggen åt de som förtrycks.

Strukturer måste motarbetas på ett individuellt plan, men det måste alltid gå hand i hand med att en även ser en större bild och att en har en större rörelse. Jag tror att det är viktigt att människor personligen sätter sig ner och funderar på vad de kan göra i sin vardag för att motverka förtryck, det finns garanterat åtskilligt. För varje gång en säger ifrån, för varje gång en upptäcker hur en själv reproducerar förtrycket, så kommer en lite närmre slutet på fanskapet. Kampen måste föras både personligt och tillsammans med andra, men alltid med analysen av de strukturer som styr samhället som grund. Och alltid med insikten om att vi påverkas av dem och påverkar dem, att vi kan välja att reproducera eller motarbeta.

Annie Lööf snackar helt enkelt otroligt mycket skit.

Fan vad provocerad jag blev av Annie Lööfs anförande vid partiledardebatten. Jonas Sjöstedt ifrågasatta det faktum att Lööf snackade om ”trygga jobb” när tryggheten (alltså de fasta anställningarna) på arbetsmarknaden har minskat. Lööf replikerar med att börja snacka om ”alla dom” som nu har fått ett arbete, en lön och en arbetsgemenskap, som nu kan betala sin hyra och så vidare. Detta innebär enligt Lööf både Frihet™ och Trygghet™ för dessa människor.

Det är klart att folk har fått fast jobb även under den borgerliga regeringen men både arbetslösheten och de otrygga anställningarna har ökat rent statistiskt. Arbetspolitiken har inte lett till någon ökning av dessa värden som Lööf talar sig varm för. Det är klart som fan att regeringen inte lyckats hindra varenda människa från att skaffa ett fast jobb med den generella trenden är ju att det under deras styre har skett en minskning.

Jag blir så arg när man använder det där pseudohumanistiska snacket om Människor™ och Individer™ för att lägga dimridåer över statistiska faktum och orsakssamband. ”Det spelar ingen roll att arbetslösheten har ökat för den här Rullstolsburen Invandrare-Individen™ fick minsann jobb genom fas3”, ”det spelar ingen roll att höjd restaurangmoms kostar skitmycket och ger relativt lite jobb för den här gulliga egenföretagaren har kunnat anställa en Ung Tjej-Individ™”. Skit i att fler tar livet av sig, fler är osäkert anställda, fler går från dag till dag utan att veta om de kommer kunna få lön eller inte så länge vi har några få personer som lyckats ta sig från en hopplös situation till något bra eller i alla fall helt okej med alla odds emot sig. Att oddsen kanske borde vara lite bättre från första början är det ingen som talar om. Lööf snackar fan otroligt mycket skit är min anspråkslösa konklusion av allt detta.

Att se saker ur ett strukturellt perspektiv är att se till grupper, inte individer.

Det har riktats kritik mot min feministskola för att jag delat upp konsumtion i manligt och kvinnligt. Jag förstå denna kritik, jag var otydlig med vad jag menade i min text. Till skillnad från den om mäns våld mot kvinnor där jag braskade som en galning för att ingen skulle kunna missuppfatta ens med god vilja.

Givetvis konsumerar kvinnor andra saker än smink och kläder, och det finns såklart även män som konsumerar smink och kläder. Vad jag syftar till i min text är den stereotypa bild som finns av kvinnors och mäns konsumtion.

Varför vill jag dela upp det då? Handlar inte feminism om att se bortom könen?

Jo, det gör det. Men för att ses bortom könen så måste man först se vad som skiljer könen åt. Inte bara i hur dem verkligen är, utan hur de behandlas i populärkultur, media och verkliga livet. Därför kan det vara relevant att tala om mäns och kvinnors konsumtion, för att det faktiskt finns olika bilder av den och olika mönster kring den.

Min poäng är att man anklagar stereotypt kvinnlig konsumtion så fort man ska snacka om överkonsumtion och därför får det att framstå som att kvinnor generellt är större miljöbovar. Sen är verkligheten såklart med komplex, så är det alltid. Jag fattar att kvinnor också är individer, men när man snackar strukturer så snackar man om grupper med människor, inte om enskilda individer. Det är liksom det som är grejen någonstans. Att anlägga ett strukturellt perspektiv på frågan, och inte ett individuellt. Det kan andra människor göra så bra åt mig.

Vad jag menar med individualism.

Idag fick jag min första ”nu slutar jag läsa din blogg”-kommentar under det här inlägget om framtidens Sverige.

OK, nu slutar jag läsa din blogg. Jag trodde att du var vettig men ack så fel jag hade. Självklart har individualismen främjats de senaste åren – och det är bland det bästa som någonsin har hänt i Sverige. Äntligen kan man se till individernas behov och önskemål, snarare än att tro att alla är lika, och sätta ett vansinnigt skattetryck som ska jämna ut så att ingen kan ha mer än någon annan….
…Vilket är bäst? Att låta var och en välja fritt och ha större möjligheter, eller att tvinga alla att göra på samma sätt? Lyckligtvis är du i en ganska liten minoritet, som bara blir mindre och mindre.
Det är problemet med vänstern, att man tror att man vet bäst – men att alla andra bara inte har fattat det. Hej då, nu ska jag aldrig mer läsa din blogg.

I min text gick jag hårt på individualismen. När jag talar om individualism så menar jag denna övertro till individens förmåga som ofta kommer från högern. Detta tar sig bland annat uttryck i ett förnekande av strukturella olikheter i samhället eftersom ”individer måste få välja själva”. Individualismen sätter käppar i hjulet för den som försöker identifiera ett samhällsproblem och lösa det på strukturell nivå, till exempel genom individuell föräldraförsäkring (ironiskt nog är det från individualistiskt håll man hör argumenten emot just den individuella föräldraförsäkringen).

Det finns gott om strukturella orättvisor som förstör vissa människors möjligheter och för att alla ska kunna leva ut som individer så borde ju dessa i någon mån bekämpas. Därför tycker jag att det är rätt att till viss del lägga sig i hur folk lever sina liv. Jag tycker inte att någon ska få sitt kön stympat eller behöva bära vissa plagg för att deras familjer tillhör en speciell kultur, jag tycker inte att vissa människor ska få barn för tidigt för att de inte har råd med preventivmedel om inte staten subventionerar, jag tycker inte att vissa människor ska behöva begränsa sig till ett mycket litet geografiskt område för att kollektivtrafiken är för dyr och jag tycker inte att bara människor som kan betala eller bor i rätt område ska få tillgång till bra utbildning.

Visst tycker jag att folk ska få välja själva, men för att det ska finnas utrymme för alla att välja själva så måste man ha en stark välfärd. Annars är valfriheten något som kommer endast för den som har pengar eller är rysligt begåvad. Och i mina ögon är det inte en sann valfrihet, det är en valfrihet som är begränsad för vissa människor, medan det stora flertalet saknar valfrihet i egentlig mening. Att ha en stark stat behöver inte innebära att man tvingar alla att göra lika. Man kan ha ett samhälle med en stor acceptans för diversiteter även om sjukvården, kollektivtrafik, skolan och en massa andra saker finansieras gemensamt.

Jag vill ha ett samhälle som accepterar olikheter och låter människor bestämma mycket över sitt eget liv. Jag vill att människor ska kunna utbilda sig till vad de vill utan att begränsas av sin ekonomi, jag vill att människor ska få gå fritt, jag vill att man ska kunna träffas och dansa utan att behöva ha speciella tillstånd, jag vill att man ska få byta kroppslig könsidentitet utan att behöva sterilisera sig. Jag tycker inte om förmynderi, men jag tycker om iden på ett samhälle där alla, oavsett ekonomisk och social bakgrund, kan få möjligheten att följa sina drömmar. För att kunna uppnå detta så måste vi ha en stark välfärd.

Individualism för mig är iden om människan som en isolerad ö, opåverkad av andra människor och samhället vi lever i. Kollektivism handlar inte om att alla ska vara lika, bara om att acceptera att kollektivet spelar en stor stor roll i våra liv, framförallt för våra möjligheter att utvecklas som individer.

Era rubriker: Det här önskar jag att alla kunde inse.

Politik är svåra grejer. Själv är jag väldigt ambivalent när det kommer till ämnet, ibland vet jag precis vad jag tycker och ibland är ju otroligt förvirrad och vet varken ut eller in. Men det finns några uppfattningar som jag upplever som såpass skilda från mina och allt som är rimligt att det blir helt omöjligt att resonera med människor som intar dem. Ofta är det den typen av värderingar som kräver dagar av diskussion för att man ska kunna komma på rätsida med någon som resonerar så att det enklaste vore om folk bara kunde inse.

Den första är den där jävla individualismen. Människor som är såpass fästa vid sin tro på individen som isolerad från sin omgivning att de inte kan ta till sig strukturalistiska resonemang över huvud taget. De flesta sådana här människor är helt övertygade om att de alltid handlar fritt utan att påverkas av samhällstendenser eller strukturer. Typiskt för dem är att konsekvent förneka att de på något vis skulle behandla män och kvinnor annorlunda.
Och så iden om att människor är sådär brutalt olika. Vi har olika kultur och värderingar och synsätt och så vidare, men i grund och botten är vi alla människor och tenderar att värdera saker som gemenskap, stimulans, att inte svälta eller leva under ständigt hot, att inte bli slagen eller förtryckt. För att över huvud taget kunna resonera kring samhället så måste man göra vissa grundläggande antaganden om människans natur och det finns en hel del forskning som säger en hel del om hur vi faktiskt fungerar. Det är inte som att vi famlar i mörkret gällande detta. Men ändå används det ofta som ett sätt att slippa ta ställning emot en rådande samhällsordning. Typ såhär: ”jag skulle nog inte vilja vara fattig själv men alla fattiga barn kanske gillar det. Man ska inte moralisera kring folks livsstil”.
Människor som tycker att det måste finnas fasta gränser kring allt här i världen. Så fort man argumenterar för t.ex. ett socialt skyddsnät så kommer någon av dessa och ba: ”men var går gränsen för att staten ska hjälpa till”. Det är ju himla svårt att sätta en precis gräns, det är ju något som måste ske i samverkan mellan en massa olika instanser. Men bara för att man inte kan sätta en exakt gräns betyder inte det att man ska kasta det i sjön, det finns så jävla mycket man helt enkelt måste testa sig fram inom för att kunna avgöra.
Punkt tre för mig in på punkt fyra: folk som tycker att man måste härleda sina åsikter ur så kallade axiom, eller att allt måste vara filosofiskt koherent. Detta är extremt vanligt bland lite extremare liberaler som härleder precis allt ur rätten till liv och egendom och inte accepterar några så kallade ”positiva rättigheter” (saker du blir tilldelad, som skola och sjukvård. Negativa rättigheter är saker du har rätten att inte bli berövad, som rätten till att inte bli mördad) eftersom de har ett så stor behov av att precis allt i deras samhälle ska vara filosofiskt koherent. Detta drag kan finnas i många olika politiska falanger, det handlar helt enkelt om att sätta sina principer så sanslöst högt att all diskussion rörande den faktiska verkligheten blir omöjlig.
Iden om marknaden som ett perfekt urverk. En mycket vanlig föreställning är att den fria marknaden kommer fungera som ett perfekt urverk, som tillgodoser allas behov på bästa sätt om den bara får rulla på fritt utan att bli störd av saker som tullar, subventioner, anställningsskydd och så vidare. För det första tror jag inte att det är så det fungerar men det jag tycker är så obehagligt i denna retorik är att de som för den tenderar att sätta likhetstecken mellan en blomstrande marknad och ett friskt samhälle, eller snarare skita i samhället så länge marknaden blomstrar. Även om Bnp i ett land är skyhögt så kan det vara otroligt dysfunktionellt. Ett land kan vara rikt och ändå ha människor som dör av svält. Det finns även en utbredd uppfattning att marknadsekonomier är bäst på demokrati. Jag vet fan inte en enda demokratisk renodlad marknadsekonomi, däremot finns det gott om demokratiska blandekonomier.

Sen finns det en massa andra saker jag också önskar att folk kunde inse. Som att det är dåligt med krig och överkonsumtion, att vi måste ta hand om vår planet och så vidare. Men dessa fem saker är nog de som skapar mest irritation hos mig i mitt dagliga liv. Rubriken kommer från Hanna.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.

Alla kan bli entreprenörer, få allt dem pekar på, Brad Pitt till pojkvän och även bli mångmiljonärer.

Hos bloggkommentatorerna läste jag detta om Blondinbellas äckliga motivationstjat och var bara tvungen att skriva om det.

Jag har förvisso politisk hemvist liberal, men det finns något så vidrigt och hemskt och äckligt som liberaler brukar anamma och det är individualism. Visst är jag individualist, jag tycker att alla människor i ett samhälle ska stå för sig själva, men idag har det vuxit fram en fruktansvärd superindividualism som jag ställer min starkt emot. Jag antar att det är en import från USA, ni vet, drömmarnas land där precis alla kan blir vad de vill eller ”leva drömmen”.

Linda Skugge tycker att arbetslösheten beror på att ungdomar är lata. Det kan väl säkert ligga något i att jag som enskild individ har lättare att få jobb om jag försöker bättre, det är ju så arbetsmarknaden funkar, men om man gör ett enkelt matematiskt tankeexperiment så ser man att det alltid kommer finnas de som ligger på botten, som är under medel. Hela femtio procent kommer faktiskt alltid att behöva vara under medel. Med andra ord kan det inte vara din enskilda prestation som räknas, utan du ingår alltid i en kontext med andra människor som presterar, och om alla försöker så hårt dem kan så kommer det tillslut att bli den som är bäst från början som vinner.

Blondinbella tycker samma sak, men hon uttrycker det annorlunda. Hon tycker att alla kan lyckas med vad de nu vill lyckas med i typiskt självhjälpsboksstil:

ALLT GÅR. Det kan låta kaxigt att säga det men så är det. Allt här i livet går om man har tillräckligt motivation för det, de saker som inte gick igenom fungerade inte för att motivationen var för låg. Vill du komma in på polishögskolan så kommer du göra det, men du kommer få vara beredd på att motivationen kommer att testas när du inte klarar vissa saker eller får ett nej. Då är det upp till dig att inte ge dig utan hitta andra vägar. Där skiljer sig vissa människor från andra, de som kämpar och de som ger upp. Men ibland märker man på vägen att det inte kändes lika rätt som i början, då får man inte vara rädd för att avbryta och testa något nytt. Då har du lärt dig vad du vill göra och inte göra. Dessutom har du fått nya erfarenheter på vägen. Inget jobb eller utbildning är onödig, du lär dig av allt du gör och speciellt av det du gör fel.

Herregud, vad jag hatar självhjälpsböcker. Det är superindividualismens materialisering, ett föremål som i sin har samlat allt det som är dåligt med vårat samhälle. Iden om att bara man tänker rätt så blir det rätt, att man alltid ska tänka positivt, vara glad, visa sig från sin bästa sida, se motgångar som utmaningar och helt enkelt bara försöka och le och fejka tills det bara går.

Och de lär oss att vi aldrig kan skylla på samhället, på våra föräldrar eller andra omständigheter, det är förtäckt i tjat om att man inte ska se sig själv som ett offer för omständigheterna men jag vet nog vad det egentligen handlar om. Det handlar om att det samhälle vi lever i förpassar in alla sjuka, alla deprimerade i en djup alienation eftersom de ständigt blir matade med budskapet att vill du så kan du, och det finns alltså ingen annan än du själv som kan hållas ansvarig för hur ditt liv ser ut. Men ibland är det fan så att det är fel på samhället, ibland är det så att det är ekonomisk kris och det inte finns så jävla mycket jobb. Att då alla skyller sina tillkortakommanden på sig själva är fan farligt, för det gör att det aldrig kommer växa fram någon vilja att ändra på hur samhället ser ut.

Vi unga vuxna som nu ska ut på arbetsmarknaden är fan i mig inte bortskämda. Vi jobbar för skitlöner (ibland bara baserade på provision), med osäkra anställningar vi har via bemanningsföretag, på timlön och med kassa arbetstider. I vårat samhälle så får man vara glad för minsta lilla jobb, det finns folks om suckar avundsjukt när nån berättar att de har deltidsanställning i kassan på ica. Och säkert finns det dem som är slöa och omotiverade, men det är verkligen inte standard. Vi har drömmar som alla andra, vi vill lyckas med det vi företar oss och ah ett roligt jobb, det är väl inte så jävla konstigt? Men alla kommer inte att lyckas, vissa kommer få jobba som städare hela sitt liv för det är så samhället ser ut, alla kan bara inte bli entreprenörer. Och därför borde ni självhjälpsboksförfattare och superindividualismsförespråkare lägga ner och erkänna att det är så, att alla inte kan lyckas med allt och att det i slutänden handlar om att vara bra på något, så att de som inte lyckas slipper sitta och gråta och gräma sig för att de ju ”egentligen” kunde, men att de bara inte var tillräckligt motiverade.