Mitt favoritkapitel i Det andra könet är för närvarande Narcissiten (innan vad det Husmodern och innan dess minns jag inte). Det handlar om vuxna kvinnor som fastnar i den Andres blick och aldrig förmår se sig själva utifrån. Bland annat berör Simone de Beauvoir hur den narcissistiska kvinnan aldrig kan ge sig hän i sex, kärlek eller för den delen olika aktiviteter hon tar sig för eftersom hon är för upptagen med att älska och betrakta sig själv. Hon tar bland annat upp en kvinna som målade och visserligen var tekniskt skicklig men som vid betraktelse av sig själv upptäckt att hon fuskade. Alltför uppslukad av bilden av sig själv kan kvinnan alltså inte fokusera helt och fullt på någonting utanför sig själv.
Jag tänker att detta verkligen är väldigt relevant idag. Jag tänker att vi är inne i en period av feministiskt tänkande där ens fysiska representation i köttvärlden är väldigt viktig. Det anses feminsitiskt i sig självt att till exempel tycka mycket om sitt utseende och ”älska sin kropp”. Den som gör detta kan skatta sig lycklig, för den personen leva upp till en idé om vad en ska känna och tänka som feminist och antas vara lycklig och bekväm med sig själv.
Här finns en text om mina egna erfarenheter av detta, där jag bland annat skriver såhär:
Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag avgudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.
Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.
Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.
Jag tänker att detta kan appliceras på fenomenen ”självförtroende” och ”självkänsla” överlag. Det kommer alltid att bli jobbigt för den person som lägger för stor vikt vid att uppleva sig vara perfekt, eftersom minsta förändring i denna känsla kommer att leda till fallet.
Narcissistens självälskande blir skört och bräckligt, till skillnad från mannen som lär sig att älska det han tar sig för, såväl sina prestationer som själva strävan dit. Hennes liv blir tomt och stumt, eller med de Beauvoirs egna ord ”hon sysselsätter sig, men hon gör inget”. Allting blir ett immanent betraktande av sig själv som syfta till att upprätthålla sig själv och sin plats i systemet. Det blir ett vältrande i poänglös självdyrkan.