Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.
Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.
Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.
Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.
Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.
Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.
Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.
Väldigt bra text. Om fler och fler gör som du och jobbar med att acceptera sin kropp istället för att ägna sig åt hatkärlek av den, så sprids det nog och blir därmed lättare och lättare att släppa på den onödiga och betungande kroppsångesten och utseendefixeringen..
Bra skrivet! Jag läste någonstans att en inte HAR en kropp, en ÄR en kropp. Det tycker jag är ett bra sätt att se på saken, att inte skilja kropp och själ/sinne liksom så en inte objektifierar sig själv. Överhuvudtaget tycker jag det är konstigt att älska sin kropp, det är liksom bara en kropp??
Yes, good insight. It would be interesting to learn more about how you deal with this issue and what works when trying to defocus attention from the body.
Det verkar härligt att se sin kropp på det viset. Som när man var liten och utseendet inte var viktigt. jag minns inte när jag ”märke av” utseendet på min kropp. Jag tänkte på kläder ganska tidigt. Men jag förstod aldrig att kroppen kunde se olika ut i olika kläder. De var mest kläderna helt enkelt som jag gillade/ogillade eller var fina/fula. Sen blev det plötsligt kroppen som var fin/ful i olika kläder.
Ändå vet jag att jag aldrig kommer kunna sluta bry mig om utseendet på kroppen om jag inte bestämmer mig för det. Det lär inte komma av sig självt. Det känns som att jag inte vill sluta bry mig. Vet inte varför riktigt. Om jag tycker det är kul att bry mig, eller om det är en rädsla att bli avvisad/utstött om jag slutar bry mig. Eller att bry sig om utseendet för att slippa fokusera på viktigare saker. Lite av allt kanske…
Att älska sin kropp behöver ju ej nödvändigtvis betyda att en älskar UTSEENDET på kroppen, utan ja, sin kropp helt enkelt, med allt vad det innebär. Tex hur den känns, som du beskriver. Jag älskar tex alla mina ärr, där jag blivit stämplad av en intryckt cigg, knivat in en fras från en låt osv. Inte för att jag tycker dom är snygga, men det är minnen, det är jag, även när jag drar handen över min kropp känner jag liksom…haha igen mig. Flummigt.
Jag har skrivit om samma sak här:
http://nyheter24.se/blogg/hejsonja/2013/07/06/kroppens-varde/
Sann text. Tack!
Jag håller verkligen med, samtidigt finns det ett stort värde av upphöjning och glorifiering av ickenormativa kroppar för att kompensera för extraförtrycket som drabbar personerna som har den.
Jag har nästan exakt samma erfarenheter.
Att älska sin kropp är inte lösningen.
Det här var väldigt tänkvärt.
Herregud vad saker hade kunnat vara annorlunda om jag fått höra det här för 10 år sen när jag var liten (smal) och osäker, hatade den lilla valken på min mage utöver allt annat och blev mediabombaderad med hälsotidningarnas ”älska din kropp!” och så en bild på en supertränad medelålders kvinna i tighta trikåer. Om jag fått höra att ”älska” egentligen bara betyder ”sluta hata” och inget annat…
//Emma Hå