Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.
Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.
När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.
Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.
Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.
Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.
När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.
jag älskar Zizek för det mesta och jag håller helt med det. bidrar ju enbart till att man normaliserar något som egentligen är symptom på en strukturellt problem.
Påminner mig om hjärndöda faddergalor och fåniga BHfärg-Facebook-lekar. Herregud uppmärksamma utan att problematisera, analysera och göra något åt problemet är helt jävla meningslöst. Förutom att man får njuta av lite självgodhet.
Även om jag håller med om att #minrasism inte är speciellt givande eftersom det inte uppstår någon diskussion eller dylikt, så kan jag inte förstå varför ”alla” på twitter såg det som att folk inom den hashtagen ryggdunkade varandra? Som sagt, det föll ganska platt, men att det uppstod någon slags ”nu var jag duktig som erkänner att jag har fördomar” kunde jag verkligen inte se.
”När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar”
Men om man nu inte har den självinsikten, hur vet man då att det man tänker är fördomar? Menar, du är ju en person som jag ändå kan tycka har stort intellekt och stor insikt i den här problematiken, men de som inte har det? Kan inte #minrasism på något plan hjälpa någon inse hur fel hen tänker, när en fördom outas och rasism blir etiketten?
Ledsen om det blev lite svammel, är mitt inne i ”tänkarfasen” kring detta.
Jag förstår din poäng, men jag tror att en bättre lösning på problemet du beskriver är att i högre grad diskutera rasistiska fördomar på ett generellt plan. Det har funnits andra hashtags som t.ex. #homoriot eller #sexism där människor diskuterade vad de blivit utsatta för, vilket nog fungerade som en ögonöppnare för många, men utan detta element av ryggdunkning.
Även om jag kan se din poäng med att det såklart hade varit bättre att diskutera fördomar på ett generellt plan så håller jag inte med dig. Resonemanget ger mig lite paralleller till ’Varför gör ni inget åt svälten i Afrika’, alltså att något annat alltid är viktigare. Missförstå mig rätt.
För i nuläget så tror jag att de flesta inte anser sig vara rasister, trots att vi i viss mån är det. Vi är alla en del av systemet och är inte opåverkade av att växa upp i vårt samhälle. Men att folk pratar om sina rasistiska fördomar tror jag definitivt bidrar till att fler tänker till. Vilket i förlängningen till förändring. För grunden till att kunna förändra är medvetenhet.
Det är så lätt att tänka att rasister, det är de där andra. Sverigedemokrater förstås. Och cheferna som inte anställer människor med utländska namn. Eller vilka andra vi nu tänker på. Att inse att en själv har fördomar är ett viktigt steg. Även om det självklart inte räcker att konstatera det och nöja sig. Men jag tror inte att det stannar där, och risken att det skulle göra det tycker jag inte är anledning att låta bli att inse sina fördomar.
Har inget emot att folk tala rom vardagsrasism, det är inte däri min kritik ligger. Mitt problem är ryggdunkandet och överslätandet som jag upplevde frodades i och med detta.
Tyckte det var rätt olustigt att läsa under den taggen. Försöker ha samma approach som du, självklart fattar jag att jag inte är helt fördomsfri och att jag också gör mig skyldig till rasistiska tankegångar ibland, men jag tror inte det hjälper någon om jag vädrar dessa inför andra. Snarare tror jag att folk tänker att ”jaha, men det gör jag också, och om hen gör det så måste det väl vara okey?”.