Etikett: insikt

Om #minrasism, självgott koketterande och det sanna jaget.

Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.

Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.

När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.

Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.

Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.

Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.

När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.

En skön insikt.

Kollar på bilder på mig själv för några år sedan och slås av hur snygg jag var, även de dagar när jag kände mig fulast i världen och hade en redig finne på kinden. Schysst frilla, ingen begynnande dubbelhaka och säkert len och fin på hela kroppen. Idag är jag fulare och tjockare och bryr mig inte ens en fjärdedel av vad jag brydde mig då. Man förändra så mycket, skaffar sig andra prioriteringar i livet. En skön insikt.

Egoboostandets baksida.

Tyra är fan bäst. Hon tipsar läsarna om att handlingar leder till konsekvenser och att man bör tänka på vad man gör och vad man säger. Och folk ba: gu va vis du är!

Alla bloggerskor på topplistan har ju typ 14 år gamla fans som tycker att allt de kläcker ur sig är guld och gröna skogar. Alla banala insikter det är självklart att man kommit till vid den åldern tas emot som livsvisdomar. Jag tänker mig hur de sitter och gottar sig åt hur jävla insiktsfulla dem är. Snacka om egoboost!

Vad tråkigt om vi får ett debattklimat som präglas av det här (vilket jag inte ser som en orimlighet) där alla bara framför åsikter som att ”man ska vara snäll” och ”det är dumt att vara rasist” och ser det som värdefulla insikter bara för att vi lever i en konstig kultur där folk praktisk taget dyrkar Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki.

Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Ibland stöter man på idioti utan motstycke. Angående anklagelserna mot Ola Lindholm så skrev Bloggkommentatorerna ett kort inlägg där de tipsade om inlägget han själv skrivit om saken. Den första kommentaren är denna.

Tycker inte man ska skjuta budbäraren. Ola borde ha tänkt på sin familj innan han tog kokain. Jag tycker att det daltas alldeles för mycket med narkomaner. De ska jagas med blåslampa och bör skämmas tills de dör. Tro mig om det inte hade pratats om att Ola knarkar sen tidigare hade aldrig Expressen namnpublicerat på grund av misstanke om narkotikabrott. Och nu visade det ju sig att de inte ”hängde ut” en oskyldig.

Den här personen, som går under namnet Marie, tycker alltså att det daltas med narkomaner. Hur det är att ”dalta” att döma människor som är sjuka (beroende är en sjukdom) till fängelse istället för det mer adekvata rehabilitering har jag jävligt svårt att förstå. Det är väl inte heller att dalta att polisen skvallrar till media om svaret det första dem gör. Inte heller är det något jävla daltande att det första som händer, innan domen ens är fälld, är att Ola får ta en ”paus” från sitt jobb.

Sverige är ett av extremt få länder där det klassa som innehav och därmed också ett lagbrott att ha narkotika i blodet. Detta är fullständigt orimligt. Det innebär bland annat att man kan fällas för att ha knarkat utomlands och även att man kan fällas för att ha blivit neddrogad. Varför det är så viktigt att jaga och straffa narkomaner istället för att hjälpa dem att bli av med sitt missbruk har jag svårt att fatta. Få människor är beroende av knark för att vara taskiga mot resten av samhället. Denna syn på narkomaner är bara sorglig och präglad av djup oförståelse.

Mycket kan ha hänt för att Ola Lindholms drogtest ska visa positivt. Han kan till exempel ha råkat få i sig små mängder kokain på att sätt, kanske genom en drink. Det kan också vara så att testet har visat ett felaktigt reslutat, Ola nämner i sin text att detta test är känt för att ha en ganska hög felmarginal. Jag säger inte att detta är säkert, men det är definitivt en möjlighet värd att ta i beaktning innan man anklagar honom för att vara ”narkoman”.

Men om det nu var så att Ola hade knarkat så hade jag faktiskt inte förstått uppståndelsen. Ola är en formidabel programledare och en fantastiskt redaktör för kamratposten. Om han nu knarkat nån gång så tycker jag att det är okej, det är väl hans beslut och sabbar inte hans insats som programledare. Det är ju inte som att han kommer börja göra reklam för diverse droger. Om han är ”narkoman”, dvs har problem med drogerna, så borde han väl ta en timeout för att rehabilitera sig och bli av med missbruket, men inte heller detta gör honom till en sämre programledare.

Vidare så undrar jag över uttaladet att expressen aldrig skulle publicerat detta om det inte var för tidigare misstankar. Expressen publicerar väl vad fan som helst som kan sälja lösnummer, och är dessutom helt hänsynslösa i sina metoder. Och vaddå ”skjut inte budbäraren”. I det journalistiska uppdraget ingår att vara källkritisk och se den stora bilden, kanske ta en liten extratitt på hur säkert det aktuella drogestet är eller så. Det är inte som att Expressen inte kan styra över vilka nyheter de finner adekvata.

Sveriges drogpolitik behöver inte tuffare tag utan på det stora hela större insikt om vad droger är, hur de verkar och hur man ska bekämpa dem på ett adekvat sätt. Sveriges polis behöver poliser som inte säljer storys till Expressen. Sveriges television behöver duktiga programledare. Och Sveriges journalistkår behöver fler chefredaktörer som Ola Lindholm och färre stolpskott som de på Expressen.

Att prioritera.

På sista tiden har jag varit sjuk och trött och haft så himla mycket roligare saker för mig framför att tänka på vad jag äter och träna. För det första blir det så sjukt uppenbart hur mycket tid man lägger på sånt till vardags (i egenskap av lite halv-ätstörd) och det är ganska jobbigt att få insikt om hur många timmar man egentligen kan ägna åt mat och sin kropp.

Och så kommer den där andra insikten, den om att det är rätt svårt att skaffa eller bibehålla någon slags ”drömkropp” om man inte är villig att uppoffra saker och spendera tid på det. Den om att man måste prioritera här i livet, eller att i alla fall jag måste göra det såsom min relation till min kropp och mat ser ut idag.

Jag vet i alla fall en sak och det är att jag inte tänker sätta mig i en situation där jag tränar flera timmar varje dag igen. Kroppen orkar faktiskt inte med så hård träning och det ger absolut ingenting i längden. Och att jag inte kommer att prioritera bort roliga utekvällar eller mys med mina vänner för att dra till gymmet.

Det kunde ha varit du eller jag.

Jag tror knappast att jag är den enda som förfasat mig över rubriken ”att vara i strid är bättre än att knulla” i Metro idag. Artikeln går i korthet ut på att man i ett reportage har kommit fram till att norska soldater i Afghanistan har en  otrevlig inställning till kriget de deltar i. Den norska försvarsledningen har utlyst krislarm och med all önskvärdhet uttryckt att detta inte är acceptabelt. Detta är givetvis populistisk smörja, för att denna situation från början uppstått år 2010, vid styre av ett land som deltar i kriget med sk fredsbevarande trupper (de kanske inte är fredsbevarande, men som jag har förstått det fyller de någon slags stabiliserande funktion, de ska med andra ord inte aktivt föra USA:s krig).

Man har i otaliga psykologiska experiment bevisat att tröskeln mellan att vara en helt normal, moralisk människa till att bli ett monster inte är så jävla hög som vi vill tro. I strid uppstår sånt här: man är under högt psykiskt tryck, vill distansera sig från situationen genom att skämta, går på adrenalin som pumpas ut i strider, måste av naturliga skäl distansera sig från fienden och göra denna omänsklig eftersom ingen normal människa fixar att döda människor som hen uppfattar som just människor med känslor, familjer och liv på regelbunden basis utan att balla ur fullständigt. Det är för tungt att inse att det man gör är att ta livet av folk, helt enkelt. Lösningen blir då att se det hela som en abstrakt lek, ett tv-spel, en spännande upplevelse. Man gör allt för att förbise det faktum att man, avlönad och med fara för sitt eget liv, avslutar folks liv.

Detta är inget som ett fåtal enskilda individer gör, detta gör i princip alla i mer eller mindre utsträckning och detta har länge varit känt. I strid har få människor möjlighet att agera utifrån sina gängse moraliska principer, vilket innebär att de inte heller kan hållas skyldiga för det (om det inte handlar om även i sammanhanget extrema grymheter, såsom tortyr av godtyckligt utvalda offer). Den som ska hållas skyldig för sådant är alltid försvarsmakten som organisation, och det ska alltid finnas en bred kontroll av att soldaterna handlar rätt. Det måste finnas ett otroligt exakt regelverk för vad en soldat får och inte får göra, för om soldaterna tillåts handla godtyckligt så kommer det i många fall att leda till grymhet.

Jag är trött på att man spelar förvånad när sånt här sker, ungefär som när den där videon med Amerikanska soldater som sköt på civila läckte ut. Allvarligt: vi vet detta! Vi vet att människor kan bli otroligt grymma i pressade situationer, och det har ni som arrangerar skiten det yttersta ansvaret att undvika. Krig är fan på tok för allvarligt för att bli föremål för populistiskt skitsnack och lösa löften om ”utredningar”.

Det är lätt att vara djup och smart när du omges av ytliga idioter.

Det här tyckte jag var lite lustigt. Det är få som missat Cimon, Paradise Hotel-killen med det mest sneeky leendet. Han har tydligen gjort succé efter paradise hotel, dels genom att vara en ”mjukis” som tipsar tjejer om hur de ska få bättre självförtroende (vem gör inte, liksom) och dels genom att vara en riktig tänkare som ”grubblar” innan han säger saker.

Och jag tänker dels att det är lätt att förvåna med djupa insikter om alla förväntar sig att du ska vara en lismande stureplansbrat, dels att han inte har så jävla mycket att komma med egentligen. För vem tycker inte att det är dåligt att ”unga tjejer” har låg självkänsla, vem tycker inte att Kissie verkar vara ute på lite hal is när hon påstår sig ha två personligheter, en i bloggen och en ”riktig”.

Vissa människor har liksom en förmåga att få allt dem säger att verka vettigt och djupt. De har en förmåga att verka kloka, helt enkelt. Kanske för att de rör sig i kretsar där minsta lilla insikt om något är en sensation, kanske för att de vet hur man ska vårda sitt personliga varumärke.

Jag vill inte dissa Cimon, han har sällan fel och det är bra att det finns människor som dels fungerar som ikoner för allt som är coolt och som dels kan få in lite vettiga tankar i folk huvuden. Men det han berättar, det han upprörs över, är varken nytt eller speciellt, det är självklara insikter som jag tycker att alla borde kommit till då man är 16 år fyllda.

Det jag undrar är väl egentligen: varför i helvete tycker folk att han är så himla bra? Tycker de på allvar att han upplyser dem om saker och ting, handlar det om att man tror att alla andra är så infantila att den här typen av information behövs när den egentligen inte gör det eller handlar det om att det känns bra att känna igen sig, att se att en person som lyckas och befinner sig på en helt annan plats i livet har samma bryderier som en själv. Men jag tror tyvärr att det är så att folk har jävligt låga krav på den de kallar smart och upplyst och om det är det som gäller så tror jag faktiskt att jag förlorar mitt hopp om mänskligheten.