Ganska ofta träffar jag människor som tycker att det är viktigt att de tänker efter och har hela sin politiska uppfattning fullständigt klar för sig innan de börjar engagera sig politiskt på något sätt. Dessa människor brukar ofta ha ett stort intresse för politik och att utreda politiska frågor, men omsätter aldrig detta i praktik eftersom de inte känner sig säkra på vad som är rätt väg att gå.
Jag har resonerat liknande själv, men mer och mer valt att överge denna inställning. Detta på grund av ett antal olika skäl.
För det första; att ha hela sin politiska åskådning fullständigt klar är något som aldrig någonsin kommer att ske. Att gå omkring med den idén, att en kommer att bli färdig, bygger på att Sanningen Om Sakernas Tillstånd ligger någonstans därute och lurar och väntar på att en ska komma till den. Men det finns ingenting objektivt sant när det kommer till politik, det finns ingen God Position en kan inta, utan det handlar om intressekonflikter. Olika politik gynnar olika samhällsgrupper. Sedan kan en såklart också tycka att till exempel kommunism är objektivt bättre än kapitalism MEN det gör det inte mindre till en fråga om intressekonflikter. Jag tror att det är väldigt svårt att få en förståelse för politik om en hela tiden försöker söka sig bortom detta och söka efter någon slags politisk sanning.
För det andra; praktik och teori är sammanlänkade. Det som gett mig absolut mest insikt i till exempel feministiska frågor är att just försöka praktisera feminism. Det har fått mig att förstå oerhört mycket mer om hur patriarkatet fungerar och hur en kan göra för att angripa det. Det har visat sig att många av idéerna jag haft inte har fungerat. Det går inte att först göra en perfekt politisk analys och sedan försöka applicera den, utan teorin och praktiken måste utvecklas tillsammans med varandra.
För det tredje; att ha en utstakad plan för varje moment i ett politiskt projekt är inte bara ett väldigt svårt projekt, utan även riskabelt. Att haka upp sig på idéer om vad som ska hända och när tror jag dels gör att en missar möjligheter som uppenbaras framför en och också att en blir mindre ödmjuk för politiska processer. Jag brukar snarare tänka i steg, alltså vilket är det nästa steg som kan tas för att komma längre fram i kampen för det den typ av samhälle jag vill ha. Jag försöker att inte tänka för detaljerat i hur saker och ting kommer se ut sedan, dels för att jag ser det som ganska lönlöst att lägga tid på men också för att jag inte tror att det är särskilt positivt att sitta och spekulera kring sådant. Jag tänker att det är en praktik som måste tas fram tillsammans när vi når dit, på demokratisk väg.
Om en är intresserad av faktisk politisk förändring kan en inte tänka klart först och handla sedan. Handlandet kommer aldrig att komma, eftersom en kan grunna på dessa frågor för evigt. Vissa verkar resonera såsom att det är bättre att inte göra något alls än att göra något fel, och det är en idé som jag tycker att vi behöver överge. Vi kommer att göra fel, det viktiga är att vi inte är så förälskade vid en idé att den står i vägen för att vi ska kunna se och rätta till våra misstag. Det går inte att tänka sig fram till den korrekta politiska praktiken, den måste erfaras.