Etikett: idealism

Om varför en inte ska fundera så jävla mycket.

Ganska ofta träffar jag människor som tycker att det är viktigt att de tänker efter och har hela sin politiska uppfattning fullständigt klar för sig innan de börjar engagera sig politiskt på något sätt. Dessa människor brukar ofta ha ett stort intresse för politik och att utreda politiska frågor, men omsätter aldrig detta i praktik eftersom de inte känner sig säkra på vad som är rätt väg att gå.

Jag har resonerat liknande själv, men mer och mer valt att överge denna inställning. Detta på grund av ett antal olika skäl.

För det första; att ha hela sin politiska åskådning fullständigt klar är något som aldrig någonsin kommer att ske. Att gå omkring med den idén, att en kommer att bli färdig, bygger på att Sanningen Om Sakernas Tillstånd ligger någonstans därute och lurar och väntar på att en ska komma till den. Men det finns ingenting objektivt sant när det kommer till politik, det finns ingen God Position en kan inta, utan det handlar om intressekonflikter. Olika politik gynnar olika samhällsgrupper. Sedan kan en såklart också tycka att till exempel kommunism är objektivt bättre än kapitalism MEN det gör det inte mindre till en fråga om intressekonflikter. Jag tror att det är väldigt svårt att få en förståelse för politik om en hela tiden försöker söka sig bortom detta och söka efter någon slags politisk sanning.

För det andra; praktik och teori är sammanlänkade. Det som gett mig absolut mest insikt i till exempel feministiska frågor är att just försöka praktisera feminism. Det har fått mig att förstå oerhört mycket mer om hur patriarkatet fungerar och hur en kan göra för att angripa det. Det har visat sig att många av idéerna jag haft inte har fungerat. Det går inte att först göra en perfekt politisk analys och sedan försöka applicera den, utan teorin och praktiken måste utvecklas tillsammans med varandra.

För det tredje; att ha en utstakad plan för varje moment i ett politiskt projekt är inte bara ett väldigt svårt projekt, utan även riskabelt. Att haka upp sig på idéer om vad som ska hända och när tror jag dels gör att en missar möjligheter som uppenbaras framför en och också att en blir mindre ödmjuk för politiska processer. Jag brukar snarare tänka i steg, alltså vilket är det nästa steg som kan tas för att komma längre fram i kampen för det den typ av samhälle jag vill ha. Jag försöker att inte tänka för detaljerat i hur saker och ting kommer se ut sedan, dels för att jag ser det som ganska lönlöst att lägga tid på men också för att jag inte tror att det är särskilt positivt att sitta och spekulera kring sådant. Jag tänker att det är en praktik som måste tas fram tillsammans när vi når dit, på demokratisk väg.

Om en är intresserad av faktisk politisk förändring kan en inte tänka klart först och handla sedan. Handlandet kommer aldrig att komma, eftersom en kan grunna på dessa frågor för evigt. Vissa verkar resonera såsom att det är bättre att inte göra något alls än att göra något fel, och det är en idé som jag tycker att vi behöver överge. Vi kommer att göra fel, det viktiga är att vi inte är så förälskade vid en idé att den står i vägen för att vi ska kunna se och rätta till våra misstag. Det går inte att tänka sig fram till den korrekta politiska praktiken, den måste erfaras.

Egoism och godhet.

Det finns en idé om att människor i grunden är egoistiska och när en gör bra saker gör en det egentligen av egoistiska skäl. Det hela brukar härledas rent logiskt, eftersom alla människor antas göra saker för att det fyller dem med någon typ av tillfredsställelse så är de egoister. Även att tänka på andra människor och göra uppoffringar för andra är enligt det här viset att se på saker egoism.

Exakt vad ”egoism” skulle innebära är oklart, det finns sällan någon tydlig idé om detta. Egoism för mig är att en gör saker och ting medveten om eller likgiltig inför att andra kan fara illa av det bara för sin egen vinnings skull. Typ att manipulera andra, att skada andra och så vidare bara för att en själv kan vinna något på det är vad jag brukar förknippa med egoism. Däremot brukar jag inte tänka att egoism är att göra något som en genuint tror är bra för andra, och att det också skänker en ett visst mått av tillfredsställelse att en gör detta.

Det är klart att jag finner det tillfredsställande att engagera mig politiskt, jag känner att jag ”gör mitt”, alltså att jag bidrar till ett samhälle jag anser önskvärt. Däremot har jag svårt att se egoismen som någon stark drivkraft i det jag gör. Mitt politiska engagemang ger också en stor mängd nackdelar, det tar tid, det gör ofta att jag mår dåligt eftersom jag gång på gång måste konfronteras med vidrigheter och så vidare. Hade jag velat leva ett soft liv hade jag spenderat min tid på helt andra saker. Däremot är det såklart så att det inte bara är lidande, engagemanget ger också mycket tillbaka, det behövs för att en ska orka med att engagera sig. Men att det skulle vara någon jävla egotripp har jag mycket svårt att känna igen mig i.

När en säger att alla engagerar sig av egoistiska skäl som någon slags ursäkt för att en själv inte gör det eller för att en gör det på ett vis som kanske inte är så positivt, då menar en samtidigt att det inte riktigt spelar någon roll vad en gör eftersom den bakomliggande orsaken till engagemanget inte kan vara genomgripande god. Idén om att det skulle spela så stor roll varför en gör saker, vad det fyller en med för känslor, är väldigt idealistisk och individualistisk. Vad bryr de som jag pratar med på tjejjouren om vad det får mig att känna? Jag tror verkligen att det är högst sekundärt.

Jag blir trött på detta fokus på ens känslor och bevekelsegrunder när en engagerar sig politiskt. Oavsett så är det såklart bättre att engagera sig än att inte göra det, egoistargumentet känns mest som en ursäkt för folk att vara passiva, eftersom det ändå inte finns något sätt för dem att göra en rakt igenom god handling. Jag förstår inte det här behovet av perfektion, av att en ska blir något jävla helgon för att en engagerar sig. För mig är det inte särskilt viktigt att mina handlingar är rakt igenom oegoistiska, jag tänker mig att ett sådant fokus i sig skulle vara ganska egoistiskt.

Kön spelar roll.

Ibland tycker folk att jag pratar för mycket om kön när jag pratar om relationer. De tycker kanske att det inte handlar om kön, utan att det handlar om Individer™. Vissa tycker kanske att jag som feminist borde bry mig mindre om kön och så vidare. Sedan slår de sig för bröstet för att de inte ”tycker kön är viktigt” och att de därför är så himla mycket finare och bättre feminister än jag, som är så himla könsfixerad och dömer folk efter kön och liknande.

Detta är vad jag kallar idealism; att ha en idé om hur en vill att saker och ting ska vara och sedan bara tycka att alla ska agera som i det här tänkta drömsamhället på direkten. Vi vill ha en värld där kön inte spelar roll, därför ska vi nu, i denna stund, agera som om kön inte spelar någon roll. Alla som pratar om kvinnor och män som grupper är själva orsaken till ojämställdhet och så vidare.

Det är jättefint att folk vill ha jämställdhet och så, men det räcker tyvärr inte. Jag tänker att grunden för all form av samhällsförändring är att skapa en idé om var en vill komma, men en kan liksom inte stanna där. En måste också identifiera vad i dagens situation som gör att vi inte är där. Om män och kvinnor inte är jämställda kan vi inte låtsas som att de är det, utan vi måste utgå från den här olikheten i livsvillkor för att skapa en idé om hur en kan nå jämställdhet.

Att låtsas som att män och kvinnor bara är olika slags Individer™, att det inte finns något i deras personlighet och liv som beror på deras kön, är att göra jämställdheten en stor björntjänst. Det är att gå direkt på målet och agera som om samhället vore jämställt, som om kön inte spelade roll. Kruxet är att det ju verkligen inte är så idag. Kön spelar otroligt stor roll, och samhället är ojämställt. Den som vill förändra dessa förhållanden måste prata om kön, kan inte blunda för att det spelar roll. Det kanske är jävligt bekvämt att strunta i att göra detta, att låtsas som om vi redan nu lever i den jämställda världen och kan skita i att göra något åt saken, att låtsas som om det största jämställdhetsproblemet ligger i att feminister pratar om kön. Men så kommer vi inte nå jämställdhet, utan endast spela en stor jävla teater.

En rörelse kan inte enbart bygga på idealism, det måste finnas egenintresse också.

Igår hade jag och min far en lång diskussion kring planka.nu. Min pappa ansåg att det inte alls var någon politiska aktivism av värde eftersom det hela bara grundade sig i egenintresse. Till saken hör att min pappa var väldigt politiskt engagerad i sin ungdom, och att han både då och nu är vänster.

Men min pappa växte upp på 70talet. Då var det enkelt att vara ung, ty det fanns mycket pengar i samhället, mycket jobb, en stark tillväxt och goda framtidsutsikter. Det var billigt att plugga och man fick plugga mycket längre än idag, och man slapp hela tiden bli inpräntad med budskapet att alla är kört, som vi blir idag.

Ungdomar idag har det inte lika enkelt. Vi har en hög arbetslöshet, det är dyrt att plugga, de få som har jobb har skitpissiga villkor och så vidare. De flesta här känner nog till läget ganska bra.

När min pappa var ung kunde han unna sig att vara idealist, att kämpa för det han ansåg rätt bortom sitt egenintresse. Men idag handlar det politiska engagemanget bland unga allt mer om deras egen situation och att förbättra den. Planka.nu är ett uttryck för detta. Jag erkänner absolut att det är av egenintresse man inte betalar sitt Sl-kort, för så är det ju. Folk som plankar gör det för att de inte har råd, eller i alla fall känner att de inte är intresserade av att prioritera det framför chips. Sen backas detta upp av ett bredare ideologiskt resonemang och ett allmänt avgiftsmotstånd men i grund och botten handlar det om att det saknas medel eller vilja för att betala.

Detta tycker många är fult. Man ska inte ägna sig åt aktivism och politik av egenintresse utan av godhet.

Men en rörelse kan i grund och botten aldrig någonsin få sin drivkraft från idealism. För att en rörelse ska få kraft så måste det finnas många personer som tjänar på den. Det är därför arbetsrörelsen har varit så framgångsrik; inte för att folk har varit snälla mot alla stackars arbetare, utan för att arbetarna har varit många och haft det jävligt uselt. De har tjänat på sin kamp.

Sedan finns det alltid teoretiker och idealister som personligen inte tjänar på det hela, men som håller med ändå. Och det är bra, men det är inte de som gör en rörelse uthållig. För idealisterna kan lämna en ideologi, men de som tjänar på den ideologin och vet om det gör inte det, de fortsätter kämpa.

Därför är det helt jävla omöjligt att bygga en politiska rörelse på bamseretorik, idéer om att man ska vara snäll mot de svaga. Förr eller senare vinner egenintresset och därför måste man vara jävligt tydlig med att förklara varför en viss ideologi är bäst för ett flertal, inte bara för dem som råkar drabbas av hemska sjukdomar eller annan nöd.

Jag erkänner att jag står där jag står politiskt för att det är vad jag tjänar på. Jag tjänar på att studiemedlet höjs, att man får plugga mer, att anställningarna blir säkrare och att slbiljetten blir billigare. Jag och en massa andra personer, framförallt unga. Sen har jag massa andra skäl till att jag står där jag står också, men i grund och botten handlar det om mitt egenintresse. Och det finns inget fult med det, företag och arbetsköpare agerar utifrån sina egenintressen varenda jävla dag, så varför skulle då inte jag göra det? Bara för att jag är vänster betyder inte det att jag är ointresserad av mig själv och vad jag tjänar på.

Och om alla gjorde så, om alla agerade upplyst efter vad som var bäst för dem, så skulle vi till slut ha ett samhälle som är bäst för flest. Men det kräver att folk vet vad de tjänar på, och därför måste vi börja förklara det. Förklara varför just personen som står framför oss skulle tjäna på vår idé, istället för att snacka en massa om att man ska vara snäll.

Spotify är ingen välgörenhetsorganisation.

Anna Troberg har skrivit en artikel på Newsmill om att Spotify tänkte strypa gratistjänsten. I stora drag håller jag med henne. Men sen börjar hon tjata om att de konsumenter som inte betalar med pengar faktiskt betalar med sin tid. Den tid man spenderar på att lyssna på reklam, får man anta.

Spotifys agerande signalerar även att man inte hyser någon större respekt för de kunder som använt sig av ”gratistjänsten”. Dessa kunder är inte osnutna gratisätare. Vi har betalat med något som för individen ofta är värt betydligt mycket mer än pengar. Vi har betalat med vår tid. Vår tid är pengar. Det har reklamsäljare insett för längesedan. Det är därför de kan sälja vår tid för dyra pengar. Det är hög tid att vi konsumenter också börjar värdera vår tid ordentligt och kräver att bli respekterade som vilka kunder som helst.

Det må vara sant att vi betalar med vår tid, men någonstans måste det ju faktiskt komma in pengar också. Dessa pengar kommer ju in genom att företag vill annonsera på Spotify, och anledningen till att de önskar annonsera är ju knappast bara att folk ska höra deras reklam, de förväntar sig ju även att en liten del av dessa människor också konsumerar produkten. Varför skulle man annars betala för reklamutrymme? Det verkar ju knäppt!

Reklam är ingen universallösning på finansiering av allt. För att folk ska vilja annonsera så måste ju annonsen öka försäljningen, annars går det ju inte ihop. Det är ju inte så att det magiskt skapas pengar för att jag lyssnar på en jingel.

Jag tvivlar på att Spotify behöver strypa gratistjänsten för att fler ska lyssna, men i idealistiska resonemang om att Spotify borde värdera vår ”tid” fungerar liksom inte i kontexten. Antingen är Spotifys modell lönsam, och då kan de fortsätta med den, eller så måste de förändra den. För hur mycket man än vill det är Spotify ingen välgörenhetsorganisation utan ett företag, som liksom de flesta andra företag drivs av profitintresse.