Detta står mig upp i halsen.

Har på senare tid börjat notera privilegierade feminister (vita, ciskvinnor, medelklass) som gnäller över att feminismen inte längre är ”inkluderande” eftersom allting inte utgår från deras behov, deras situation, deras agenda.

Ciskvinnor som verkar tycka att det är ”livstilsfeminism” när trans*personer kräver könsneutrala omklädningsrum, när människor kräver rätten att könas rätt. Vita kvinnor som tycker att det är osysterligt när rasifierade skapar separatistiska rum och kräver att vita feminister gör upp med sin rasism.

Ta er samman och vara lite tacksamma över att den feministiska analysen inte börjar och slutar med er, era behov, era intressen. Det hade ju varit för jävla tragiskt om er analys var den sista anhalten, och det inte kom något nytt efter det. Var glada att någon kritiserar era teorier, era rörelser, och påpekar hur de kan förbättras.

Nej, det är inte elitism när det skapas teoribildning och vokabulär för att beskriva andra livssituationer än er egen, lika lite som det är det när feminister skapar ord för att beskriva kvinnors livssituation i ett patriarkat.

Dessa kvinnor som är så jävla inlärda i att få sätta agendan, vara feminismens nav, som plötsligt känner sig exkluderade och kränkta när det kommer något som för en gångs skull fokuserar på något annat.

Vad tillför dessa utfall egentligen till feminismen, tänker ni er? Vad tjänar rörelsen på att ni klamrar er fast vid er rasism, vid alla dessa normer som utgår från er och er allena?

Varför inte bara försöka vara lite öppensinnad, inse att det kanske finns fog för den här kritiken, att feminismen inte är någon lysande sol utan fläckar i ett i övrigt rasistiskt klassamhälle? Varför inte bara kolla en ordlista (lovar, det finns) istället för att gnälla över att ni ”inte förstååååår” vad ett ord betyder. Jag lovar, det går.

När jag först stötte på denna kritik ville jag slå den ifrån mig, så jag förstår reaktionen. Men jag sansade mig och insåg att det kanske inte är så jävla konstruktivt att bygga en rörelse för kvinnors rättigheter på en väldigt liten grupp kvinnors livssituation. Att det kanske är något rimligare att typ inse att bara för att en är kvinna så innebär inte det att en aldrig kan förtrycka någon. Att det kanske är rimligare att försöka ta till sig vissa saker istället för att, likt patriarkatet alltid gjort, börja gnälla om att det är elitism.

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person :)

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren!  Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Manual till God Ton.

Ok, nu har jag studerat det här fenomenet God Ton lite och kommit fram till vad som anses vara God Ton av de som säger sig använda det, så här kommer min manual:

  1. Först och främst: prata ständigt om hur viktigt du tycker det är med God Ton. Spela roll om du har någon aning om vad det innebär eller om du praktiserar det själv. Läpparnas bekännelse är den bästa bekännelsen. Intrycket förstärks avsevärt om du anklagar andra för att inte hålla God Ton.
  2. Inled med att hylla den du ska kritisera. Om du inleder med att säga att personen ifråga är en ”skarp debattör”, ”smart för det mesta” eller liknande så kommer allt du säger efter det att vara helt okej, för du har ju faktiskt varit snäll till att börja med. Om du gör det så kan du säga precis vad som helst sedan! Säg att folk har intressanta perspektiv och så vidare även fast du över huvud taget inte tycker det.
  3. Du behöver inte göra saker, det viktiga är att du säger att du gör saker eller att du tycker att det är viktigt att göra saker. Strunta i att respektera din motståndare, bara säg att du gör det så bli det jättebra. Samma sak med självrannsakan, det är ingenting du behöver utföra utan bara något du behöver säga dig utföra och uppmana andra till att utföra.
  4. Förklä dina pikar till små uppmaningar eller ”tips” som levereras i all välmening. Typ: ”du kanske skulle må bättre av terapi”. Inget fel med det! Du är ju bara snäll, bryr dig om andras välmående och så vidare.
  5. Använd jättegärna smileys och liknande, speciellt efter att du kommit med ett ”tips”. Detta förstärker den Goda Tonen. Inget går upp mot en listig pik med en glad smiley efter!
  6. Visa ödmjukhet genom att ständigt klämma in att du också kan göra/säga fel faktiskt. Om du gör detta kan du skita i att reflektera över ditt eget beteende, för du har ju redan erkänt att det är möjligt att du också kan göra fel. Bra! Det är allt som behövs, i linje med punkt två.
  7. Sist men inte minst: avsluta alltid diskussioner trevligt genom att önska den du diskuterat med en trevlig/bra helg/dag/kväll eller vad som nu passar, oavsett hur otrevlig, pikig eller passivt aggressiv du har varit i diskussionen.

Jag vet att jag brukar ta avstånd från God Ton, men nu när jag tänker på det använder jag det faktiskt som härskarteknik ibland när jag verkligen inte bryr mig om att behandla någon väl i en diskussion! Dock bara mot människor som gjort det mot mig innan, skulle aldrig få för mig att medvetet göra något så vidrigt mot någon som inte gjort det mot mig innan.

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Läsning.

IMG_20140109_121013Läser just nu Beauvoirs Det andra könet. Mös lite när jag kom till den här meningen. Jag tycker att det är intressant att läsa äldre politisk litteratur, för det är mycket som har förändrats, men också mycket som är precis samma. Antifeminister är fortfarande lika stora spån och så vidare.

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.