En död mansroll är en bra mansroll.

Att vara man i ett patriarkat är att ha makt och kontroll över kvinnor. Detta är hur manlighet skapas. Alla mansroller som finns går på ett eller annat sätt ut på att skaffa sig denna makt och kontroll, på mer eller mindre vidriga sätt. Att genom fysiskt tvång ta kontroll över kvinnor är ett sätt, som inte är särskilt accepterat, att skaffa sig ideologisk kontroll, definiera kvinnor, är ett annat mer subtilt.

När män talar om att de måste hitta en ny mansroll handlar det om att de vill hitta nya sätt att skaffa sig makt och kontroll över kvinnor, sätt som är socialt accepterade, sätt som inte feministerna har förstört än. Detta är ett viktigt projekt för många män, som inte är taggade på att vara uppenbara förtryckare men som mer än gärna subtilt upprätthåller sina förtryckande positioner. Denna ”nya mansroll” kan till exempel handla om att en ska kunna vårda sitt yttre mer, vara en närvarande far, baka surdegsbröd, läsa böcker eller liknande. Det kan också handla om att försöka ”hitta tillbaks” till någon slags tänkt ursprunglig och ”god” mansroll. Typ en man som är lugn men kontrollerad, som kan ”hantera kvinnor” och så vidare. Inte någon jävla mes, helt enkelt.

Vad alla dessa ”nya” mansroller har gemensamt är att de är förtryckande. Alla dessa mansroller upprätthåller på något vis makt och kontroll över kvinnor. Antingen genom en spelad maktlöshet och oansvarsfullhet som sätter varje kvinna i en mammaroll, eller genom att gång på gång ta sig tolkningsföreträde och utöva makt genom en mer öppet auktoritär mansroll.

Mansrollen kan förändras och förändras, så länge det är en mansroll så kommer den att handla om att överordna sig kvinnor. Oavsett om överordnandet sker på ett varmt och omhändertagande sätt, genom spelad hjälplöshet eller vad som helst så kommer det att vara just överordnande.

Jag vill inte ha någon ny mansroll, jag vill inte ha någon mansroll alls. Jag vill inte att det ska finnas något som definieras som den goda manligheten, ty jag vet att vad det än är så kommer jag att definieras som dess undantag. Jag vet att vilken mansroll som än finns så kommer kvinnorollen att vara underställd den, och den kommer vara på tok för trång för mig. Den enda bra mansrollen är en död mansroll.

Egentligen är det sjukt att detta ens diskuteras. Om vi nu erkänner möjligheten att förändra mannen, varför inte bara ta bort hela skiten. Varför ska vi nöja oss med något så ynkligt som en förändrad mansroll, när vi istället skulle kunna bli människor, slippa definieras som i första hand kvinnor eller män. Jag tycker att det är obegripligt.

Så länge vi definieras utifrån våra kön kommer vi att vara ofria. Så länge det finns en speciell mansroll kommer det att finnas en kvinnoroll, och dessa tu kommer vara begränsande och troligen ha ett hierarkiskt förhållande till varandra. Det finns liksom ingen mening med att ha olika roller för olika kategorier människor om det inte finns något slags maktförhållande.

De som letar efter en ny mansroll letar egentligen bara efter nya sätt att förtrycka, att utöva makt och kontroll över kvinnor. Det rör sig om en omgruppering i patriarkatet, en metod för bevarande, och det är på intet sätt ett framåtskridande projekt. Det är klart att patriarkatet förändras då och då, det betyder inte att det försvinner på något sätt, bara att det anpassar sig till samhället i övrigt. Att diskutera mansrollen problem utan att diskutera mäns förtryck av kvinnor är ett sorgligt enögt projekt som endast åsyftar patriarkatets bevarande, det är smidandet av nya vapen till mannens förtjänst, en bekvämare förtryckarposition att inta. Som feminist vänder jag mig självklart emot detta.

Detta står mig upp i halsen.

Har på senare tid börjat notera privilegierade feminister (vita, ciskvinnor, medelklass) som gnäller över att feminismen inte längre är ”inkluderande” eftersom allting inte utgår från deras behov, deras situation, deras agenda.

Ciskvinnor som verkar tycka att det är ”livstilsfeminism” när trans*personer kräver könsneutrala omklädningsrum, när människor kräver rätten att könas rätt. Vita kvinnor som tycker att det är osysterligt när rasifierade skapar separatistiska rum och kräver att vita feminister gör upp med sin rasism.

Ta er samman och vara lite tacksamma över att den feministiska analysen inte börjar och slutar med er, era behov, era intressen. Det hade ju varit för jävla tragiskt om er analys var den sista anhalten, och det inte kom något nytt efter det. Var glada att någon kritiserar era teorier, era rörelser, och påpekar hur de kan förbättras.

Nej, det är inte elitism när det skapas teoribildning och vokabulär för att beskriva andra livssituationer än er egen, lika lite som det är det när feminister skapar ord för att beskriva kvinnors livssituation i ett patriarkat.

Dessa kvinnor som är så jävla inlärda i att få sätta agendan, vara feminismens nav, som plötsligt känner sig exkluderade och kränkta när det kommer något som för en gångs skull fokuserar på något annat.

Vad tillför dessa utfall egentligen till feminismen, tänker ni er? Vad tjänar rörelsen på att ni klamrar er fast vid er rasism, vid alla dessa normer som utgår från er och er allena?

Varför inte bara försöka vara lite öppensinnad, inse att det kanske finns fog för den här kritiken, att feminismen inte är någon lysande sol utan fläckar i ett i övrigt rasistiskt klassamhälle? Varför inte bara kolla en ordlista (lovar, det finns) istället för att gnälla över att ni ”inte förstååååår” vad ett ord betyder. Jag lovar, det går.

När jag först stötte på denna kritik ville jag slå den ifrån mig, så jag förstår reaktionen. Men jag sansade mig och insåg att det kanske inte är så jävla konstruktivt att bygga en rörelse för kvinnors rättigheter på en väldigt liten grupp kvinnors livssituation. Att det kanske är något rimligare att typ inse att bara för att en är kvinna så innebär inte det att en aldrig kan förtrycka någon. Att det kanske är rimligare att försöka ta till sig vissa saker istället för att, likt patriarkatet alltid gjort, börja gnälla om att det är elitism.

Kommentarsanalys och tolkningsföreträde.

Jag har fått en kommentar från ”rationell” som jag tänkte analysera här.

Okej, jag accepterar din ståndpunkt.

Oj! Hen accepterar min ståndpunkt. Fantastiskt! Kan dö lycklig nu.

Något jag inte köper är dock att du skulle vara helt opåverkad av ditt eget välmående i fattandet av valen i ditt liv. Jag tror absolut att människan är egoistisk och du är knappast något undantagsfall. Jag skulle snarare tro att dessa samhällskritiska texter ger dej ett stort mått av välbefinnande i stunden du skriver och får respons. Något du har utvecklat ett beroende för (varför du postar så oerhört många inlägg). Som alla beroenden blir dock dalarna allt djupare och slutprodukten i slutändan negativ. I ditt fall resulterar det i att du mår dåligt.

Gratis analys av mitt psyke och mitt liv. Undrar i mitt stilla sinne vad denna människa vet om min vardag och mina bevekelsegrunder. Påståendet ”människan är egoistisk” bara slängs in, helt utan källhänvisning eller något liknande. Utifrån detta dras slutsatser om mina bevekelsegrundender för att göra det jag gör. Jag är tydligen ”beroende” av detta, vad nu beroende ska innebära i kontexten. Personen menar alltså på att det är min blogg som gör att jag mår dåligt, det är en analys som varken jag eller någon av de läkare/psykologer jag gått till har gjort, men kanske värd att ta med i beräkningen?

Varför känner personen att hen måste analysera mitt välmående? Vad har det för relevans för mina ideologiska ståndpunkter? Visst att saker och ting påverkar varandra, men att mitt välmående skulle vara den främsta förklaringen till mina politiska övertygelser verkar inte som en helt hållbar teori då jag har samma övertygelse oavsett hur jag mår.

Och ja, jag håller med om att du inte föddes till feminist, det gör nog ingen. I ditt fall blir det dock mördande tydligt att hjärnan programmeras efter sättet den används på. Du är vid det här laget fullständigt övertygad om att dina ståndpunkter och åsikter är de enda sanna, trots att så definitivt inte är fallet.

Hjärnan programmeras efter hur den används, absolut, men jag tvivlar på att en kan programmera sin hjärna till att bli feministisk.

Detta förstärks självklart av att du dels har de perfekta förutsättningarna för att vara feminist och dels av att du till skillnad från din mobbningstyngda barndom äntligen har hittat ett sammanhang och säkerhet i form av tillhörighet och bekräftelse bland andra likasinnade människor från snarlika bakgrunder.

Mer spekulationer! Vet inte vad denna människa får informationen om min barndom ifrån. Mig veterligen har jag aldrig skrivit om någon mobbing här. Kanske känner hen till saker om mig jag inte är offentlig med, men min gissning är snarare att hen drar grejer ur röven för att bekräfta sin tes. Inte särskilt vetenskapligt kanske.

Undrar vad personen menar med perfekta förutsättningar för att vara feminist. Finns det något slags vetenskapligt stöd för att personer som blir mobbade oftare blir feminister, eller är det bara ren spekulation från ”rationell”s sida.

Ack dessa nackdelar med att begränsa sig till ett slutet tankesystem, vilket är vad feminism (och kommunism) faktiskt i slutändan är. Prova att som första steg se världen utan det feministiska filtret och bilda dig en egen uppfattning om saker och ting! Det om något kommer få dig att växa som person :)

Detta tycker jag är den mest intressanta biten av kommentaren!  Vad definierar ett slutet tankesystem, och vad skulle vara dess motsats. Det verkar inte vara särskilt öppet att förkasta feminism på det här viset som personen ifråga gör, det verkar snarare vara slutet till motsatsen. Om en har ett tankesystem där en inte kan syssla med vissa tankesystem för att de är ”slutna”, vad är en då själv om inte sluten?

Jag förstår inte heller vad som menas med att jag ska se världen utan det feministiska filtret. Jag har inget ”feministiskt filter”, däremot har jag en uppfattning om att kvinnor är underordnade män som baserar sig på observationer av verkligheten. Några sådana observationer är till exempel kvinnors underrepresentation i alla sammanhang där människor har makt över samhället och i kultur, kvinnors lägre löner, i vilken grad kvinnor utsätts för våld och övergrepp i relationer med män och så vidare. Jag vet inte vad för andra slutsatser som en ska kunna dra ur detta än att kvinnor är strukturellt underordnade. Jag ”begränsar” mig inte till detta, och det är inte ett ”tankesystem”, det är bara en krass observation av samhället jag lever i.

Jag noterar att personen verkar tro att hen själv har ett tankemönster som baserar sig på öppenhet, alltså att hen själv inte har något slags filter i hur hen ser på världen utan ser saker och ting ”objektivt”. Jag tror tyvärr att det är väldigt svårt att uppnå något sådant, då vi alla påverkas av våra erfarenheter, vår världsbild och så vidare.

Jag erkänner absolut att jag påverkas av mina livserfarenheter, bland annat har min erfarenhet av att vara kvinna i ett patriarkat varit en bidragande orsak till att bli feminist. Jag tycker jag skriver ganska ofta om hur ens position påverkar ens åsikter, så detta borde inte komma som någon överraskning. Frågan är ju varför detta anses vara betungande för mig, men inte för ”rationell”. Varför är det mitt liv, mina bevekelsegrunder, som sätts under lupp, och inte ”rationell”s? Varför är mina livserfarenheter, min psykiska hälsa, relevant när det kommer till att diskutera mina ståndpunkter, men inte ”rationell”s?

Detta är vad jag skulle kalla tolkningsföreträde. ”Rationell” utgår ifrån att hen har en objektiv syn på världen, medan min beror på mina subjektiva värderingar. ”Rationell” talar om mitt slutna tankesystem, och menar implicit på att hens är ”öppet”. ”Rationell” har uppenbarligen privilegiet att inte behöva se sin egen ideologi, inte behöva definiera sin världsåskådning i ideologiska termer, vilket troligen beror på att ”rationell” omfamnar den rådande patriarkala och (troligen) liberala ideologin. Därför kan ”rationell” vara objektiv och rationell, medan jag är subjektiv och ideologisk.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Manual till God Ton.

Ok, nu har jag studerat det här fenomenet God Ton lite och kommit fram till vad som anses vara God Ton av de som säger sig använda det, så här kommer min manual:

  1. Först och främst: prata ständigt om hur viktigt du tycker det är med God Ton. Spela roll om du har någon aning om vad det innebär eller om du praktiserar det själv. Läpparnas bekännelse är den bästa bekännelsen. Intrycket förstärks avsevärt om du anklagar andra för att inte hålla God Ton.
  2. Inled med att hylla den du ska kritisera. Om du inleder med att säga att personen ifråga är en ”skarp debattör”, ”smart för det mesta” eller liknande så kommer allt du säger efter det att vara helt okej, för du har ju faktiskt varit snäll till att börja med. Om du gör det så kan du säga precis vad som helst sedan! Säg att folk har intressanta perspektiv och så vidare även fast du över huvud taget inte tycker det.
  3. Du behöver inte göra saker, det viktiga är att du säger att du gör saker eller att du tycker att det är viktigt att göra saker. Strunta i att respektera din motståndare, bara säg att du gör det så bli det jättebra. Samma sak med självrannsakan, det är ingenting du behöver utföra utan bara något du behöver säga dig utföra och uppmana andra till att utföra.
  4. Förklä dina pikar till små uppmaningar eller ”tips” som levereras i all välmening. Typ: ”du kanske skulle må bättre av terapi”. Inget fel med det! Du är ju bara snäll, bryr dig om andras välmående och så vidare.
  5. Använd jättegärna smileys och liknande, speciellt efter att du kommit med ett ”tips”. Detta förstärker den Goda Tonen. Inget går upp mot en listig pik med en glad smiley efter!
  6. Visa ödmjukhet genom att ständigt klämma in att du också kan göra/säga fel faktiskt. Om du gör detta kan du skita i att reflektera över ditt eget beteende, för du har ju redan erkänt att det är möjligt att du också kan göra fel. Bra! Det är allt som behövs, i linje med punkt två.
  7. Sist men inte minst: avsluta alltid diskussioner trevligt genom att önska den du diskuterat med en trevlig/bra helg/dag/kväll eller vad som nu passar, oavsett hur otrevlig, pikig eller passivt aggressiv du har varit i diskussionen.

Jag vet att jag brukar ta avstånd från God Ton, men nu när jag tänker på det använder jag det faktiskt som härskarteknik ibland när jag verkligen inte bryr mig om att behandla någon väl i en diskussion! Dock bara mot människor som gjort det mot mig innan, skulle aldrig få för mig att medvetet göra något så vidrigt mot någon som inte gjort det mot mig innan.

Män ska inte kunna komma undan med ignorans.

Jag tänker på det här med samtycke och sex, och jag tänker på hur vanligt det är att ens gränser blir överträdda i sexuella sammanhang. Jag har varit med om det många många gånger, att män har tagit på mig på sätt jag inte tyckt om, att de liksom ”testat” lite till trots att jag protesterat, att de ”gjort sin grej” utan att riktigt försöka känna in om jag är med på det eller ej.

Ingen av de här situationerna har tippat över till vad jag skulle kalla en våldtäkt, men det har tangerat det otaliga gånger. Situationer då jag kanske inte känt att jag kunna backa ur om jag så vill, situationer där det varit tydligt hur mannen inte bryr sig om vad jag känner och tänker.

Det finns dock två olika typer av män, de som kan hantera att en konfronterar dem med detta och de som inte kan det. Många män jag träffat skulle jag aldrig orka ta upp det här beteendet med, för de har varit alldeles för dåliga på att vara ödmjuka inför att de kan göra fel sexuellt, att de kan överträda någons gränser, att de faktiskt kan bli våldtäktsmän. Andra män har jag kunnat konfrontera med deras gränsöverträdelser, så att de inte gör om dem. Dessa är män som har visat ett aktivt intresse för att ha sex på mina villkor, män som blivit uppriktigt ledsna när jag sagt att de överträtt mina gränser och inte typ… irriterade som många andra väljer att bli.

Jag tror inte att det är deras mening att göra såhär, men jag tror att det finns en rädsla för att erkänna att en kan göra misstag som skapar en likgiltighet, ett slags bekvämt ignorerande av de risker som finns, att bara köra på istället för att stanna upp och reflektera över hur det känns för personen en ”kör på” på. En kanske väljer att tolka ett nej som ett nej till att bli tagen på på ett visst ställe eller som ett rollspel, istället för att kolla läget ordentligt. Ett sådant agerande leder ofta till ickekonsensuellt sex, oavsett om det är vad en vill eller inte.

Jag tänker att det är den här kulturen av likgiltighet och ignorans inför kvinnors känslor som måste väck, och att det är viktigt att vi anpassar lagstiftningen om våldtäkt efter att detta förekommer. En man ska inte kunna vara likgiltig inför en kvinnas känslor under sex och komma undan med det. Det ska inte vara möjligt att våldta i ”god tro”, alltså för att en inte brytt sig om att ta reda på om den en har sex med verkligen vill, men liksom bara antar att det är okej. Kvinnor ska inte behöva betala priset för mäns bekväma ignorans.

Så länge män kan komma undan med ignorans så kommer de göra det, och kvinnor kommer gång på gång att hamna i kläm på grund av detta.

Läsning.

IMG_20140109_121013Läser just nu Beauvoirs Det andra könet. Mös lite när jag kom till den här meningen. Jag tycker att det är intressant att läsa äldre politisk litteratur, för det är mycket som har förändrats, men också mycket som är precis samma. Antifeminister är fortfarande lika stora spån och så vidare.