Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.

Att tvinga in folk i cynism.

Ofta så säger folk att jag ”skulle må bättre” om jag slutade med feminism och sånt. Jag undrar om de inser att jag inte föddes till feminist, utan att det är något jag har blivit. Det fanns en tid innan för mig, och jag mådde ungefär likadant då. Fast med en viktigt skillnad såklart, nämligen att jag skämdes en massa för att jag inte kunde ”ta mig i kragen” och må bra. Idag skäms jag inte, för jag vet att skulden inte är min

Jag tror att det är såhär: människor ur alla politiska läger mår dåligt, men alla verbaliserar det inte på samma vis. Jag har lärt mig att verbalisera och politisera min ångest, för jag har lärt mig att det personliga är politiskt. Detta är för mig en mycket viktig insikt i livet, politik handlar om känslor och inte om något abstrakt tänkande, typ kring ”rättigheter” eller liknande. Det handlar om vad vi lever, vad vi känner. Därför pratar jag om det, medan andra gör sitt bästa för att ständigt dölja, förneka och förtränga sitt jag, sina känslor. Ständigt mena på att dessa saknar relevans, att svaren istället ska sökas i det abstrakta, det som ligger utanför en själv.

Det som stör folk är såklart inte att jag mår dåligt, utan att jag har mage att ställa krav på samhället jag lever i, att jag har mage att inte sitta och låta skulden konsumera mig själv utan istället vänder blicken utåt. Ingen bryr sig om att någon mår dåligt, men när denna någon börjar snacka om det som ett samhällsproblem, då fan ska det tipsas om hur jag ska göra för att må bättre.

Det är förvisso möjligt att jag skulle må bättre om jag slutade engagera mig politiskt, troligen lär vi aldrig få veta sanningen eftersom det inte kommer hända. Faktum är att jag inte gör mina livsval eller val av politiska åsikter baserade på att jag ska ”må bra”, alltså undvika att konfrontera mig själv med jobbiga saker. Jag gör mina val i livet baserat på vad jag tror på och vad jag tycker är viktigt. Jag tycker det verkar så himla märkligt att basera sina åsikter på vad en mår bra av att tycka och tänka och inte efter vad som verkar rimligt.

Det handlar nog mer om den egna rädslan för att allt kanske inte är helt perfekt här i världen, och att vi kanske borde göra något för att förändra saken. Jag tänker att om det inte var så hade det inte varit så viktigt att förklara för de som kämpar att de borde sluta, istället hade en kunnat luta sig tillbaka och chilla medan andra förde kampen. Men icke, det viktiga är att få de som gör motstånd att sluta kämpa, att undervisa hen i cynism. För det är klart att det här samhället tjänar på att vi är cyniska. I ett kapitalistisk samhälle så kommer cynismen och egoismen aldrig utgöra ett hot, det som skrämmer är drömmen om och kampen för ett annat samhälle. Att människor säger: det är inte detta jag vill, jag är inte nöjd, och det är faktiskt inte mitt eget fel. Det skrämmer, ty det är där fröet till samhällsförändring ligger och gror.

”Hon är inget våp”.

Ibland när en diskuterar kvinnor som blivit utsatta för fötryck av män så kan folk dryfta lite tankar om den utsatta kvinnans personlighet och därmed hennes tänkta motståndskraft och förmåga att hantera förtrycket. Till exempel kan det sägas att hon minsann inte är något våp, underförstått att hon kommer att klara situationen galant och att vi därför inte behöver bekymra oss för den.

Jag tänker att förtryck inte handlar om vem som är ett våp och inte. Förtryck kan vara jävligt onajs att bli utsatt för även om en är så kallat ”intelligent”, har ”skinn på näsan” eller liknande.

Om en person har betett sig illa mot någon och förtryckt någon är det väl inte relevant vad offret har för personlighet? Det relevanta är väl förövarens handlingar?

Problemet här är att kvinnor alltid hamnar i en fälla av dubbelbestraffning. Antingen är de ”inga våp”, och det de utsätts för är därför inte värt att bli upprörd över, eller så är de ”våp” och i så fall så får de skylla sig själva.

Våp eller inte, förtryck suger och det är inget någon ska behöva bli utsatt för.

När en fokuserar på enskilda kvinnors personligheter istället för på de strukturer som gör att de blir utsatta för förtryck så täcker en över det egentliga problemet. Problemet är inte att enskilda kvinnor är begåvade med en viss intelligens eller motståndskraft, utan att vi lever i ett patriarkat där kvinnor blir utsatta för förtryck. Detta förtryck drabbar dem oavsett vad de har för personligheter, kanske mer eller mindre hårt, men ingen kvinna går fri hur fantastisk hon än är.

Jag hyser inga tvivel om att kvinnor i allmänhet är bättre på att hantera förtryck än män, det faller sig naturligt då kvinnor utsätts för mer förtryck än män. Detta är dock en konsekvens av dessa kvinnors liv, inget som ligger i vår biologi eller någon kvinnlig urkraft. Jag vill inte vara ”stark” om anledningen till att jag är det är att jag tvingats vara det. Jag tycker inte att det är något fint i det, och jag ser också hur resurser jag hade kunnat använda till jävligt mycket bättre saker istället går till att hantera förtryck. Oavsett min motståndskraft så är det jävligt trist att inte kunna fokusera på grejer jag faktiskt vill göra istället för att hantera förtryck jag blir utsatt för.

Feminismen ger kvinnor handlingskraft.

Fick denna kommentar under ett inlägg om juridisk/ekonomisk abort:

IMG_20140106_130228Jag tycker att det är intressant, den här retoriken som går ut på att en inte ska nedvärdera kvinnors handlingskraft. Jag tycker det är lustigt hur jag, som ständigt talar om hur kvinnor kan medvetandegöra sig om patriarkala strukturer och kämpa emot dem, anklagas för att nedvärdera kvinnors handlingskraft.

Jag tror absolut att kvinnor har handlingskraft, men jag tror inte att det är något som komma automatiskt utan något en måste kämpa för. Att medvetandegöra sig, att organisera sig och så vidare är sätt att skaffa sig handlingskraft. ”En ensam kvinna är bara en slav, men tusen systrar kan ställa krav” och så vidare. För mig har feministisk analys hjälpt mig en massa i att skaffa mig själv handlingskraft. När jag har kunnat se de strukturer som styr mig klart så har jag lättare kunnat bryta mig loss och fundera på vad jag egentligen vill göra.

Jag tycker också att det är intressant hur det anses vara att infantilisera kvinnor att påpeka vilket ansvar män har i olika situationer, som när det kommer till juridisk abort. Att mena på att män bör ta ansvar innebär inte att infantilisera kvinnor, det innebär bara att kvinnor inte ska ha hela ansvaret, vilket är ett fullt rimligt krav i situationer som båda faktiskt har bidragit till uppkomsten av.

Vidare så är det faktiskt så att människor inte är helt jävla rationella och bra på att fatta beslut hela tiden, speciellt inte om en blir utsatt för förtryck. Kvinnor har socialiserats in i en massa skit som kan uppfattas som ”irrationellt”, och detta är något som vi måste ta hänsyn till. Att ta hänsyn till detta är inte att ”infantilisera” utan bara att se verkligheten för vad den är. Ingen människa är så stark att hen bara magiskt kan stå emot omvärldens tryck, helt av sig själv. Detta gäller inte bara kvinnor utan alla.

Varför är det så viktigt att se kvinnor som självständiga och kapabla när män kan vinna fördelar av det, men inte annars? Detta tycker jag är en fråga som är mycket relevant att fundera en extra runda på. I vilka situationer är det egentligen som kvinnors förmåga att fatta bra beslut lyfts fram? Sällan när det kommer till att typ rekrytera chefer, men desto oftare när det kommer till att ta hela ansvaret och skulden för en situation som män varit med och skapat.

Kvinnor som bråkar är bara höns som kacklar.

En sak som stör mig är när folk tycker att feminister inte ska få ha inbördes konflikter.

Såhär: jag engagerar mig i olika feministiska sammanhang, på nätet såväl som utanför (inte så mycket nu dock på grund av sjukdom). I dessa sammanhang finns en massa olika typer av personer, somliga kommer en överens med och andra inte. Vissa tycker en mest bara är dryga. Detta behöver inte vara ett problem, för det mesta går det alldeles utmärkt att samarbeta ändå.

Men så händer det såklart att folk gör saker som försvårar arbetet. Till exempel är dåliga på att inkludera andra, kör sitt eget race utan att lyssna och så vidare. Sånt här får en bli förbannad över.

Vi som sysslar med den här typen av aktivism får skit från en massa olika håll, vi behöver inte ha det internt också. Det är viktigt att en inte bara lägger locket på när någon gång på gång beter sig illa, utan faktiskt tar upp det.

När utomstående personer tycker att det är dåligt och tycker vi ska ”fokusera på kampen” eller något liknande så blir det som att vi inte får vara mänskliga, som att vi inte får bli sura när en person gör något som är jävligt störigt. Resultatet av en sådan hållning blir snarare att en massa människor inte orkar engagera sig i längden, eftersom en eller några få personers beteende kan slita ut som fan.

Feministisk aktivism är en stor stor del av mitt liv och därför är det inte konstigt att jag bryr mig om vad som händer i de kretsarna. Jag bryr mig om när medaktivister jag tycker om blir dåligt behandlade, jag bryr mig om när någon klampar över och ignorerar andra och så vidare. Jag kan inte bara strunta i det och brinna för ”sakfrågan”. Det är för den jag är här, men jag befinner mig i ett socialt sammanhang och det är viktigt för mig att det fungerar. Därför tycker jag att det är jävligt viktigt att ta konflikter även internt.

En sådan konflikt behöver, hör och häpna, varken vara något litet smågnabb eller en ”splittring inom feminismen”. Det kan faktiskt vara ett gräl om saker som är relevanta men som inte handlar om feminismens ideologiska grunder.

Mäns konflikter brukar sällan bemötas såhär, utan brukar anses vara relevanta och rättfärdigade. Män blir aldrig bedda att lägga sina personliga vendettor åt sidan för ”kampen”, även om det sannerligen skulle behövas ibland. När kvinnor bråkar är det bara höns som kacklar och som måste uppfostras. Hur kommer det sig?

Feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse.

På grund av skäl (läs mer om detta här) så twittrades detta idag:

wpid-IMG_20140112_141438.jpgDenna tweet sammanfattar väl typ vad jag har för problem med folk som klagar över det exkluderande manshatet inom feminismen. De vill att ”oliktänkande” ska inkluderas, men vill samtidigt inte ha med folk som ”uttalat manshat”. Vad är det om inte att exkludera oliktänkande? Varför är det mer okej att exkludera de så kallade ”manshatarna” än att exkludera män som gnäller över ”manshat” så fort någon påpekar att det kanske kanske finns en strukturell överordning av män.

Jag känner mig sällan så exkluderad som när dessa drar igång om att ”alla ska inkluderas”, ty jag vet att det innebär att människor jag känner mig otrygg med, som trakasserar mig och så vidare ska få vara med. Jag kan inte vara med på en demo där ”manshatare” inte är välkomna, ty jag anses tydligen vara just en sådan, och om inte annat har jag många vänner som anses vara sådana. Jag tycker att det är viktigare att inkludera dessa än att inkludera män.

Det handlar inte om att inkludera ”oliktänkande”, det handlar om att driva sin egen agenda. Sedan kan en såklart hävda att det är en fråga om tolerans mot alla och så vidare, men uppenbarligen är det inte det eftersom vissa grupper måste exkluderas för att andra ska kunna inkluderas.

Till slut måste en välja vilka som ska inkluderas eller inte, och i valet mellan ”manshatare” och gnälliga män som tycker att all kritik av patriarkala strukturer är ”manshat” så väljer jag fan i mig det första. Det är ju feminism det handlar om, inte någon jävla mansrättsrörelse. Jag har noll förtroende för att de män som klagar på manshat kommer att driva feministiska frågor om de ”inkluderas”.

Inkludering av alla är inte ett egenvärde, inkludering är något som görs för att göra en rörelse starkare. Att inkludera rasifierade kvinnor, arbetarklasskvinnor och funktionsnedsatta kvinnor är relevant för den feministiska kampen, att inkludera män som gnäller om manshat är det inte. Alla kommer inte kunna vara med, och så ska det heller inte vara, ty feminismen är inte någon allomfattande klubb utan en politisk rörelse som strävar efter att kvinnor ska hare lika gött som män (även känt som ”störta patriarkatet”).

Sexuella trakasserier och makt.

Läser denna artikel om en fotbollsspelare som blivit utsatt för sexuella trakasserier av sin tränare:

Woods beskriver hur en professionell tränare uppvaktat en spelare i sitt lag, som har landslagsmeriter och var kallad till sitt landslag i samband med det senaste stora mästerskapet, med intentionen att starta en sexuell relation.

”Trots hennes tydliga besked att hon inte var intresserad fortsatte han att försöka övertyga henne om att de skulle passa ihop. Det kom sms, brev och emails under alla tider på dygnet där han föreslog sexuella möten. Det här pågick i flera månader”, skriver Woods.

När spelaren tröttnade på tränarens närmanden och sa ifrån petades hon plötsligt från laget.

Ofta när en kvinna blivit utsatt för någon form av sexuella trakasserier av en man i maktposition, typ en chef, tränare eller lärare, så tas det emot med stor förvåning och förfasan. Det anses vara oacceptabelt och så vidare och så vidare. Tråkigt nog är det ovanligt att problemet lyfts över diskussionen om enskilda individers moraliska förkastlighet till någon slags strukturell nivå, trots att det såklart inte rör sig om någon isolerad händelse:

Efter att jag fått höra om den här situationen har jag talat med andra lagkamrater runt om i världen om sexuella trakasserier inom damidrotten och till min naiva förvåning så finns det massor av historier där ute. Det här är ett globalt problem, och ett som jag känner måste uppmärksammas.

Jag tänker att i alla sammanhang där det råder ytterligare maktförhållanden mellan män och kvinnor än de ”normala” så borde det finnas mycket tydliga strukturer för att förhindra och uppmärksamma att den här typen av händelser sker. Framförallt i idrottssammanhang verkar det ofta finnas en stor blindhet inför relationen mellan tränare och elev, och hur den lätt kan bli väldigt problematisk.

Att prata om enskilda personers moraliskt förkastliga beteende och/eller göra sig av med en enskild person som har utnyttjat sitt överläge kan högst vara plåster på såren, aldrig en långsiktig lösning på ett problem som främst är strukturellt, nämligen problemet med att de flesta inte kan hantera när maktobalans och romantiska relationer blandas.

Mitt intryck är att det ofta rör sig om vad som skulle ses som normalt kontaktsökande eller normala relationer, men som blir problematiskt då personen som befinner sig i underläge inte vågar bita ifrån eftersom personen i överläge kan tänkas använda sin makt och ställa till det för denne. Detta gör att personen i överläge kan krossa personen i underläges gränser utan att det upplevs så, eftersom det inte rör sig om några uttalade hot utan är en potential som ligger latent. Många är oförmögna att inse att de har en maktposition, och använder därför denna i princip omedvetet.

Det kan också rör sig om relationer som inleds på lika villkor eller på den i underläges initiativ men som sedan förvrids av de maktförhållanden som finns. Kanske utgör det inget problem under relationen, men istället då relationen avslutas, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att de flesta inte kan förhålla sig på ett rimligt sätt till sina ex den första tiden. Det är konstigt att förvänta sig att människor ska kunna slänga av sig sina personliga relationer och vara ”professionella” med varandra oavsett vad en går igenom tillsammans.

Det kommer alltid att finnas människor som saknar moralisk kompass och som kommer utnyttja människor underläge. Lösningen ligger inte i att förkasta individer som gör detta utan i att skapa strukturer där detta kan undvikas eller förhindras. Till exempel genom att helt förbjuda romantiska relationer mellan personer med en ojämn maktrelation inom en grupp, det vill säga mellan tränare och elev eller chef och anställd, och göra det till den överordnades ansvar att se till att detta efterlevs. Genom att göra så så undviker en en situation där det kan äga rum en långsiktig bearbetning och utnyttjande av en person.

Jag tror inte att en ska lita för mycket på människors förmåga att inte utnyttja ett överläge de har i en relation. För det första är det ofta något som sker omedvetet och upprätthålls från båda sidor, alltså att personen som är i underläge underordnar sig utan att hen blir hotad till det, men det kan också vara svårt för en person i överläge att inse när denna utnyttjar det. Om det inte finns en aktiv medvetenhet om detta så tror jag helt enkelt att det är dömt att bli en ojämn maktbalans, och jag ser detta som något som är angeläget att undvika på organisationsnivå.

Fixeringen vid enskilda individers moral tror jag hindrar en konstruktiv diskussion kring hur en ska kunna komma till bukt med dessa problem. Vi måste inse att det inte rör sig om enskilda individer som väljer att utnyttja sitt överläge, utan att många många människor gör detta mer eller mindre medvetet. Utan ett strukturellt perspektiv kommer sådana situationer uppstå om och om igen, och det är kvinnor som kommer få betala priset för detta.

Misogyna förolämpningar.

Ibland används begrepp som ”sug min kuk” eller ”rövknullad” som något som ska vara förnedrande. Detta kan användas mot en massa olika personer och företeelser, men jag menar att det är ett misogynt begrepp.

Oralsex som personer med fitta utför på personer med kuk anses vara något förnedrande. Jag tycker det här är konstigt, jag tycker ofta om att utföra oralsex på personer med kuk. Jag kan faktiskt njuta av att ge någon njutning, det är inte bara män som kan göra det.

I hur heterocissex beskrivs så är mannen den som liksom står för alla initiativ, som ”fixar” sexet så att det blir skönt för båda parter. Om oralsex på mannen äger rum så får han det inte, utan han tar det, han tvingar kvinnan till det. Om oralsex däremot äger rum på kvinnan så anses det inte förnedrande för mannen, för det är en njutning han ger till henne. Därför anses det förnedrande att ge oralsex till en man men inte att ge det till en kvinna. En kvinna antas alltid göra saker och ting på andra villkor än sina egna, medan män antas ha total kontroll över situationen. Så är det såklart ofta, men det är ingen skäl till att använda kvinnors underordning för att skapa förnedrande begrepp

Samma sak med analsex. Att en kvinna faktiskt kan tänkas ha analsex för att hon uppskattar det finns liksom inte med på kartan, det är något hon underkastar sig till, något hon går med på för att mannen har tagit initiativ till det.

När en talar om analsex eller oralsex som om det skulle vara något förnedrande eller ett straff så anspelar en på den här synen på kvinnors underordning när det kommer till sex. En anspelar på synen att kvinnor inte har någon agens i sexuella sammanhang utan bara tar emot och går med på olika saker som mannen har tagit initiativ till.

Det som anspelas på är egentligen våldtäkt. Kvinnor som ger oralsex till män eller har analsex antas egentligen göra det mot sin vilja, alltså bli våldtagna. Att säga att någon ska ”suga ens kuk” är att säga att den personen ska underkasta sig ens vilja och låta sig användas som ett objekt för ens njutning, alltså i princip exakt vad en våldtäkt innebär.

Att ge oralsex är för mig för det mesta en trevlig grej eftersom jag upplever att jag har kontroll då, att jag kan ge min partner någonting. Det är något jag tycker om, då sex för mig handlar om att ge och ta och inte bara om att någon man ska ”styra” akten och jag passivt ska ta emot saker han ger mig eller gå med på att göra saker för att han tvingar mig till det.

Jag har också ett problem med att vissa sexuella praktiker mer än andra kopplas ihop med sexuellt våld och underkastelse. Min erfarenhet är att då jag har sysslat med andra sexuella praktiker än kuk-i-fittan-sex så har det i regel varit mycket mer inkännande stämning, däremot när någon man bara har legat över mig och kört på så har det oftare känts mer förnedrande. Givetvis kan en bli tvingad till andra sexuella praktiker också, men jag tvivlar på att det är så majoriteten av det ickekonsensuella sexet ser ut. Jag tror att det för det mesta är väldigt konventionella praktiker det rör sig om, och tror det är problematiskt med ett språk som kopplar vissa praktiker till underordning eftersom vi kan förledas till att inte se den underordning som finns i de mest vaniljsexiga praktikerna. Att göra sexuell underordning till något som äger rum utanför det vanligaste heterocissexet.

Sedan finns det också de som använder begreppet på ett homofobt sätt. Jag tänker mig att även när det kommer till homosexuella så finns det en idé om vilken ”roll” som anses förnedrande, som är misogyn. Till exempel så anses det mer förnedrande att ”ta emot” vid analsex, varför en inte säger att någon ska knulla röv utan istället att hen ska bli rövknullad. Samma sak med oralsex. Den roll som mest förknippas med vad en kvinna skulle kunna tänkas bli utsatt för är den som anses mest förnedrande.
Jag tycker det är problematiskt att många använder dessa begrepp, framförallt ”sug kuk”, för att förolämpa folk. Det är misogyna och homofoba begrepp som anspelar på kvinnors underordning, och borde användas lika lite i nedsättande syfte som ”hora” eller ”slampa”.