Etikett: motstånd

Att vända ryggen åt Sd och ”politik” i den liberala demokratin.

Det har ju blivit populärt nu att ”vända ryggen” åt Sd och andra fascistiska eller rasistiska partier eller organisationer, ett fenomen jag uppfattar har spritt sig från att elever på olika skolor där Sd vari på besök gjort det till att bli ett sätt att motdemonstrera när Sd typ har ett torgmöte. Jag tycker att metoden i sig är lite underlig, jag förstår relevansen i typ ett skolsammanhang då aktiviteten till exempel kan vara obligatorisk eller i samband med att en massa andra partier också ska presentera sig, men att aktivt åka till en plats för att visa sitt motstånd med en vänd rygg tycker jag är lite… onödigt mycket ansträngning för lite verkan kanske. Vissa tycker ju förvisso att det är ansträngningen, det vill säga ”att göra något” som är något värt i sig, själv tycker jag att det är resultatet som räknas. På detta sätt är ryggvändande på många vis den ultimata protestaktionen i en liberal demokrati; en anstränger sig mycket för att visa var en står, men uppnår minimalt resultat i förhållande till ansträngning. En sällar sig tydligt till de goda människorna men utgör inget hot mot det en tar ställning emot. Polisen, aka ”demokratins beskyddare”, gillar en för att en har ”rätt” åsikt men gör som de säger och därmed inte förstör deras uppdrag att låta Sd hålla sitt möte eller sin demo ostört. En lyfts fram som ett exempel på typ ”positiv antirasism” eller liknande av diverse liberaler och beskrivs som ett föredöme för alla de som bråkar mer på demos. ”Titta, en kan faktiskt visa var en står utan att föra så mycket oväsen”, kanske någon säger. Ungefär som om det handlade om att jag personligen vill ”visa var jag står” och inte om att jag faktiskt vill uppnå resultat, det vill säga hindra Sd från att uttrycka sina åsikter ostört. Detta är helt enkelt själva syftet med att föra oväsen, det är inte någon otrevlig bieffekt vilket vissa tycks tro.

Nå, jag har ju egentligen ingenting emot att folk gör motstånd på olika sätt även om jag tycker att vissa former är töntigare än andra. Jag tänker ändå att det är i grunden positivt att så många samlas för att göra motstånd oavsett form. Det bygger kamratskap, får en att känna styrkan i att vara flera, och jag tycker det är rimligt att det finns utrymme även för de som känner att de garanterat vill hålla sig på rätt sida om lagen (även om polisen ju faktiskt sjukt nog  har motat bort såväl ryggvändare som plakatbärare). Jag tänker också att vissa kanske lockas till att gå över till mer aktiva motståndsformer, typ att åtminstone låta lite, något som ju faktiskt hindrar Sd från att genomföra sina möten till skillnad från att vända ryggen till. Jag tänker mig att det också kan finnas en fördel med att det är svårt för snuten att särskilja de olika motdemonstranterna från varandra, och att en kan glida mellan dessa grupper.

Fick dock läsa igår att det vid minst ett av dessa sammanhang förekommit att ryggvändare hyschat på folk som fört oväsen. Detta tycker jag är helt jävla orimligt att flera skäl. För det första: vem fan är du att berätta för andra hur antirasistisk kamp ska bedrivas? Jag skulle inte gå och säga till någon som står med ryggen till att göra oväsen, jag accepterar att folk håller olika nivå och föredrar olika former av motstånd, men jag tycker fan inte att en ska komma dit och banna de som går hårdare på än en själv. Jag tänker mig dessutom att de flesta som vänder ryggen till är mer nya i sammanhanget än de som har högre aktivitetsnivå, vilket borde leda till lite ödmjukhet.

Jag har så oerhört oerhört svårt för den här idén om politik som detta bygger på, idén om att det handlar om att liksom ”visa var en står” med en vänd rygg. Det handlar inte om att faktiskt försöka hindra de som uttrycker människofientliga och rasistiska åsikter, det handlar om att gå till en fysisk plats för att visa att en inte håller med dem. Vad vill en egentligen uppnå med att vända ryggen till? Jag tycker att det är viktigt att fråga sig vad syftet är innan en väljer vad en gör på en demo. Hur konstruktivt är det egentligen att göra ett ”statement”? Jag menar, Sd lär ju redan känna till att det finns en massa människor som inte gillar dem och det hindrar dem knappast från att existera. Någon slags effekt har det såklart, men frågan är hur stor.

Det finns någon slags idé om att en ska demonstrera emot på ett ”värdigt” sätt, att en ska vara lugn och sansad, respektera andras ”yttrandefrihet” och jag vet inte vad. Frågan är varför och vem som egentligen tjänar på detta. Dels Sd som kan genomföra sina grejer, dels den liberala demokratin som konstruktion som bara bekräftas av den här skiten som helt och hållet går enligt dess egen logik. Politik handlar om att enskilda individer ska få visa var de står i olika frågor, inte om att människor konkret kämpar för förändring. Om vi ska kunna bygga en politisk rörelse med någon slags inflytande måste vi ha egen kraft att göra saker, inte bara passivt visa ”var vi står”. Att som ryggvändare aktivt hindra andra från att göra andra former av motstånd är… ett hot mot demokratin kanske?

Du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle, glöm inte det.

Här kommer svar på en jättegammal läsarfråga. Förlåt för dröjsmålet.

Hej.
Här kommer en fråga du kanske inte har svar på.
Men jag funderar så mycket över det här, och av den enda anledningen att jag tycker att du verkar klok, så frågar jag dig.
När en person har insett hur eländig och vidrig världen är, och att den förmodligen aldrig kommer bli bra, under ens livstid iallafall, hur ska en då orka leva i den, och varför ska en orka leva i den?
Jag kan väl i princip se två anledningar till att orka,
den första: vänner
den andra: förmågan att kunna tala med/åt andra människor om problemen och därmed känna att man kanske gör en liten skillnad, till det bättre.
Jag vet att du har båda, men jag undrar nu om du har någon tanke om hur/varför vi (jag) som har total avsaknad av dessa två ska orka?

Detta är en fråga jag får ganska ofta, och som jag inte riktigt vet hur jag ska besvara, så jag tänker att jag skriver lite hur jag gör för att orka. Jag tänker att det här är en jättesvår grej, och jag drabbas själv ofta av orkeslöshet och känner att det jag gör är otillräckligt. Jag får jättemycket tillbaks från mitt politiska engagemang, men ändå känns det ofta som att orken inte räcker till.

Rörande det här med att känna att en gör en liten skillnad: jag tror tyvärr att det där är ett ändlöst jävla hål att gräva runt i. Världen är så stor, lidandet är så stort, och en kamp kommer alltid att mötas av bakslag. Jag tror att hur mycket en än gör så kommer en aldrig känna att en gör nog. Jag tänker att det är bättre att se sig själv som en del av något. Jag ser mig själv som en del av ett motstånd, en rörelse som jag bidrar till men som också skulle klara sig utan mig. Detta gör att jag kan känna stolthet över mitt bidrag, men också ett lugn i att saker och ting inte står och faller med mig personligen. Jag tänker att alla som har en samhällskritik analys är en del av den här rörelsen, oavsett om en orkar engagera sig eller inte. Bara att gå omkring i den här världen och ha den analysen är en viktig och stor grej.

Det är viktigt att ha människor omkring sig som förstår en. För vissa är det inte möjligt, men jag tänker att det är något en kan sträva efter. Det behöver inte alltid vara någon en träffar fysiskt, utan det kan vara vänner på internet och så vidare. För mig är människor som kommenterar på bloggen, som jag har kontakt med på twitter och så vidare viktiga för att jag ska orka. Sedan har jag också vänner som jag känner förstår mig ”irl”, men de är inte många.

Jag tror att det ändå är bra att försöka göra något konstruktivt av sina känslor och sin analys. Det behöver inte vara att en engagerar sig i en organisation eller något, det kan också vara att typ delta i diskussioner och så vidare på internet. För mig ger det väldigt mycket styrka att till exempel twittra, eftersom jag kommer i kontakt med likasinnade som ger mig pepp. Det behöver inte alltid vara personliga relationer, det kan räcka med att läsa att de delar min ilska. Tjejjouren har också varit viktig, inte för att alla tycker som jag där men för att jag känner att vi samarbetar mot ett gemensamt mål. Då känns det som att min analys gör någon nytta.

Jag jobbar också mycket med att sålla bort saker och ting jag tycker är för jobbiga. Jag läser till exempel inte borgerliga ledarsidor och debattartiklar, skildringar av våldtäkt, fattigdom och andra hemskheter och så vidare. Jag har valt bort detta eftersom det får mig att må alldeles för dåligt, och det orkar jag inte. Detta innebär inte att jag går omkring med skygglappar, däremot behöver jag inte läsa detaljerad beskrivningar om hur pissigt allt är eller vidrig argumentation om varför det är bra att det är som det är hela tiden. Att rensa ut detta gör att jag istället kan få mer energi att fokusera på saker

För mig är det viktigt att ta strider, men också viktigt att kunna strunta i vissa strider när jag inte orkar. Jag brukar tänka att jag ska ”agera istället för att reagera”, vilket för mig innebär att jag låter väldigt mycket passera med gott samvete och istället lägger mycket energi på de strider jag väljer att ta. Detta kan tyckas cyniskt men det är vad som fungerar för mig. När jag gör såhär kan jag känna stolthet över de gånger jag orkar, och då känns det mer okej att jag inte alltid orkar. För mig är det en mer hållbar strategi än att reagera på all sexism en stöter på, det är liksom för mycket för att jag ska palla, och då blir det bara halvdant och så mår jag dåligt över det.

Sedan tror jag inte att en ska underskatta hur viktigt det är att vila upp sig ibland. Ibland kan jag få dåligt samvete när jag gör ”okonstruktiva” saker, men jag försöker tänka att det är något jag behöver göra för att orka kämpa vidare. Det är bättre om en ser till att inte bränna ut sig i sitt engagemang. Alla gör vad de kan, och minsta lilla bidrag är viktigt. Du är viktig, och du är en del av motståndet mot detta skitsamhälle oavsett. Glöm inte det.

Vikten av motstånd.

När människor går till aktivt motstånd mot växande rörelser så finns det alltid någon jävel som uttrycker att det bara är att ge dessa personer mer uppmärksamhet. Så har även skett med EDL-demonstrationen som hölls idag och som jag själv närvarade på. De från EDL var inte särskilt många och deras möte hade kanske gått obemärkt förbi om det inte var för att grupper på andra sidan bedrev en massiv kampanj emot det hela, kanske inte. Jag vet inte.

Faktum är i alla fall att många stora rörelser har börjat som små, och att en väldigt lite grupp personer kan ställa till mycket om de får fri lejd. Man måste förstå att högerextrema grupper troligen inte kommer att nöja sig med att hålla demonstrationer och tycka saker om de får mer utrymme, utan kommer att ta över gatubilden och använda sitt utrymme till saker och ting som många nog inte skulle beteckna som fredligt. Det är därför mycket viktigt att visa motstånd. Dels för vår egen skull, för att visa att trots att vi har främlingsfientliga partier representerade i riksdagen och trots att den antimuslimska rörelsen är på uppgång så är vi som inte håller med dem så många fler. Dels för att visa dem att de inte är välkomna, i synnerhet inte när de försöker profitera på Hbtq-rörelsen för att föra fram sitt ruttna budskap. Men också för att visa alla de som dessa personer demonstrerar emot att det finns så många som inte håller med, även om det ibland känns som att deras fientliga budskap har fått ta överhanden.

När är en rörelse stor nog för att den ska vara värd att visa uppmärksamhet, att göra motstånd? När den är lika stor som de på motståndarsidan, eller hälften? När dess framfart har skördat sina första offer (vilket väl för övrigt redan har skett)?

Jag kan inte ha någon respekt för personer som väljer att sitta hemma och gnälla över att andra gör motstånd. Visst kan det finnas relevant kritik att leverera på vilket sätt det görs och även jag tycker att det finns saker att säga där, men att även små rörelser som drivs av hat uppmärksammas är viktigt. Drömmen om den perfekta motdemonstrationen är uppenbarligen falsk, det finns för många olika åsikter och viljor inblandade. Några kommer att göra saker man inte kan ställa sig bakom, det gör inte att man inte ska ta ställning alls. Jag skulle aldrig själv kasta smällare på polisen och jag tycker inte om att det görs, men jag är ändå stolt att jag stod där och visade att EDL inte är välkomna istället för att sitta hemma och gnälla över alla oegentligheter som förekommit. Perfektion är inte möjligt, men för den sakens skull ska vi inte strunta i att visa motstånd.

Den som tror att dessa rörelser får vind i seglen av att de stöter på motstånd har jag svårt att förstå. Skulle vanliga svenssons plötsligt bli fascister för att de tycker att vänstern är elak? Skulle folk bli mer taggade på att organisera sig om organisationerna möter på motstånd? Det tycker jag verkar konstigt. Möjligtvis kan motståndet leda till att den enskilda organisationen EDL får mer exponering och därför drar till sig folk som redan har dessa åsikter, men jag tror inte att det leder till en ökning av dessa åsikter i stort. Överlag leder nog motståndet till att organisationer marginaliseras, inte att de växer. Jag brukar inte tänka att det är bra när människor attackerar grupper jag sympatiserar med, lika lite tänker jag att det är dåligt när grupper jag ogillar attackeras. Med den logiken blir ju grupperna som möter på mest motstånd de som vinner i slutet, är det någon som tror på det?

I slutänden är det en viktigt principfråga att inte låta rasister och fascister få tala utan motstånd. Varför ska man få fri lejd när man uttrycker åsikter som dessa? Personer som väljer att sitta hemma och klaga på motdemonstranternas alla fel och missar samtidigt som EDL står där och uttrycker sig rasistiska agenda springer deras ärenden. Så enkelt är det.

Kefft stavad tweet, men ni fattar grejen.

Man kan inte möta en rörelse med tystnad.

Alltid när det är nazistdemos och vänstern i vanlig ordning ordnar motdemos så får man alltid höra att det är fel för att 1. man ska inte inskränka demonstrationsrätten och 2. det ger en dålig bild av antinazister eftersom de bara ”bråkar och förstör”. Det första argumentet faller ju på sig själv då demonstrationsrätten även ger rätten att ordna motdemos. Det andra bygger ju på uppfattningen att människor går till dessa demos bara för att bråka, vilket säkert stämmer när det gäller några personer men vilket knappast kan sägas vara representativt för merparten av demonstranterna.

Det är i mina ögon mer pinsamt för en politiska falang att det inte finns någon uppslutning från dem vid demonstrationer som dessa. I mina ögon handlar det om en ovilja att ta ansvar och stå för vad man säger; man gömmer sig bakom någon slags liberal dimridå av att ”alla ska få uttrycka sina åsikter” men glömmer liksom helt vilka dessa åsikter är och att det faktiskt är relevant att demonstrera emot rörelser som drivs av antidemokratiska värden. Det är liksom ingen demonstration för fler katthem vi snackar om. Man är mer intresserad av att teoretisera än att faktiskt gå till aktiv handling och visa sitt missnöje, något som är ganska generellt bland borgerliga.

En av anledningarna till att Salemmarschen samlar färre och färre är att det finns ett aktivt motstånd. Det är inte kul för någon att år efter år stå där och ha många gånger fler arga motdemonstranter framför sig. Visst blir det bråkigt, visst får det uppmärksamhet, men utan dem skulle nazisterna få härja i fred. Det är något bra att folk tvingas fundera, att folk tvingas välja sida, att folk blir presenterade för alternativ. Man kan inte bemöta en folkrörelse med tystnad hur bekvämt det än hade varit.

Ofta när folk diskuterar detta så utgår man ifrån att nazister generellt är en väldigt dedikerad grupp rent åsiktsmässigt. Att de verkligen tycker som de gör. Visst finns det dem som gör det, men jag vågar ändå hävda att en stor del av de engagerade nazisterna inte har något ordentligt ideologiskt tankebygge bakom sina ståndpunkter utan mest bara söker efter en gemenskap. Och om samhället då visar att det inte är något uppskattat så kommer man troligen lyckas få många av gemenskapssökarna att ändra sig och även få eventuella nya medlemmar att ändra sig. Och det är ju dem man vill komma åt; de som får nazismen att komma ut i de breda folklagren och inte bara i en liten klubb. Nazister kommer alltid att finnas, men vi kan medelst aktivt motstånd hindra att de blir fler. Det kommer ni tyvärr aldrig lyckas göra på debattsidan i Dn.

Gymtyper: spinninganorektikern.

Det finns så många lustiga gymtyper. Min hattyp är dock denna: spinninganorektikern.

Spinninganorektikern kan sitta på spinningmaskinen sanslöst länge och köra på i sanslöst lågt tempo med sanslöst lågt motstånd.

Det är alltid en kvinna och hon är alltid ca 25 år gammal. Jag antar att anledningen till träningsformen är för att kroppen helt enkelt inte pallar köra i ett högre tempo. Och för att hon lägger all sin lediga tid på gymmet och således kan sitta på den där jävla maskinen tre timmar och bränna i alla fall 600 kcal eller något.

Jag mår bara så dåligt av att se samma person sitta på samma spinningcykel när jag drar som när jag kommer. En annan lustig detalj är att spinninganorektikern aldrig lyssnar på musik eller läser en bok eller något annat, hon bara sitter och stirrar tomt ut i intet medan hon låter benen trampa.

Jag tänker bara: satan vilket fattigt liv hon måste leva. När jag hade ätstörningar så var det förvisso skitjobbigt att inte äta, men jag spenderade i alla fall inte all min vakna tid på dygnet och framförallt inte på en meningslös spinningcykel. Det måste vara det tråkigaste sättet att vara ätstörd på.

Folk har inte bara inte röstat på Sd, de har röstat på partier som gått till val på att till varje pris undvika samarbete med sd.

ja men kan ju oxå säga att 95% röstade inte vp(k)

Fick en ganska väntad kommentar rörande det här inlägget. Men nej, det är verkligen inte samma sak.

Skillnaden här är följande: de som inte röstat på Vp har bara röstat för något annat, men de som röstat för cp, socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet (hur kd, fp och c står vet jag inte, men jag misstänker att deras linje påminner om moderaternas) har röstat för partier som gått till val delvis på att inte samarbeta med Sd. All dessa partier, som ändå knipit i alla fall 70% av svenska folkets röster, har under hela valkampanjen fört en Sd-negativ retorik och lovat att de ska kämpa för att ge Sd så litet inflytande som möjligt. De har gått till val på att hata Sd, vilket jag inte tror att nån har missat.

Därför så är det inte samma sak. Om de andra partierna hade snackat på samma sätt om Vp så hade det givetvis varit fallet, men nu har dem inte det. Dessutom så får man ju se till de massiva motstånd Sd har mött även bland ”vanligt folk”, det vill säga barnfamiljer, folk inom vården, dagispersonal, restaurangpersonal, ni vet: vanliga jävla knegare, ingen ”pk-elit” här inte. Vi snackar vanliga människor, men kanske inte fullt så vanliga som de där smårasistiska skånska nysparkade fabriksarbetarna som ni så gärna lyfter upp som vanliga människor som ni vill skydda. Vi som är emot Sd:s politik är väl också vanliga människor?

I en demokrati kan man fan inte bara se till valresultat, det finns annat också. Om ett parti mäter massivt motstånd hos en majoritet av befolkningen så borde väl partierna ta hänsyn till det? Inte genom att sparka ut Sd eller så, men genom att föra en politik som stämmer väl överens med de väljare partiet man representeras åsikter. Det som spelar roll i slutänden är ju trots allt att makten ligger hos folket, för det är väl det demokrati betyder? Att se demokrati som något som endast existerar var fjärde år, när valet sker, är efterblivet och trångsynt. Debatten måste fortsätta hela tiden och folk måste alltid kunna uttrycka sina åsikter och bli hörda av de som sitter vid makten.