Fragment om att bli kvinna.

när jag var liten och mina vita trosor med rosett började bli missfärgade vid skrevet. när mina flytningar började lukta och anta en gulaktig, lite grynig och tjock konsistens och färg. som jag skämdes.

jag hade ingen kontroll över detta kvinnokön som levde och rörde sig, som utsöndrade vätskor. jag ville att det skulle vara rent och torrt, luktfritt och sterilt. jag ville inte att en skulle märka av att det levde där.

mitt sköte och jag var åtskilda fast vi var ett ena helt. fast detta sköte skulle komma att påverka hela min plats i tillvaron så var det som att det inte var en del av mig. jag tittade på det i en spegel och tänkte att det där är inte jag.

när det började växa hår på det så var det om att resten av min kropp och mitt psyke fortfarande var kvar i barndomen. det var så konstigt, detta svarta grova hår på denna späda flickkropp, denna barnkropp som tills dess hade kunnat vara okönad. det var som om det inte passade in.

IMG_20151016_120143

*

jag minns när jag insåg att jag skulle skämmas över dessa missfärgningar. en kompis grävde bland mina trosor och såg dem. jag sa “men sådana har ju alla”. “ja, men inte efter att trosorna blivit tvättade”, fnissade hon förtjust, som hade hon kommit på mig med ett brott. troligen hade jag bara fått flytningar tidigare än hon, men jag skämdes. skämdes för missfärgningarna och dess ursprung. skämdes för att jag inte förstått att detta skulle döljas och skämmas för.

*

att hata kvinnor och att hata sig själv för att en är kvinna. att hata andra kvinnor inte för att de är mindre värda utan för att en själv är precis lika lite värd som de. för att en själv är precis lika fångad och ofri. män behöver inte hata kvinnor med samma frenesi, för de är redan överordnade. männens hat är kallare, mer likgiltigt. männen slår för att få kontroll eller upprätthålla den de redan har, men kvinnor hatar för att vi är del av ett enda stort helt. vi hatar oss själva och därför är vi dömda att hata detta stora enda hela, alla andra kvinnor som är en del av det. vi hatar våra underkastade fördömda kroppar. vi hatar våra liv som det lagts en patriarkatets förbannelse över. vi hatar dessa koketta skratt, denna servila hållning, som vi ändå inte kan sluta upprepa eftersom den är vårt förbannade smutsiga öde.

Att underkasta sig.

dubehövernarataemotminkärlekJag brukar ju ofta skriva om kärlekens villkor och hur en som kvinna blir tvungen att underkasta sig för att få ens den minsta smula av kärleken och bekräftelsen som automatiskt tillkommer män i dessa relationer. Det kan vara som att en tycker att det är nog bara att ens bli accepterad som en mans partner och sällskap, oavsett vad han ger tillbaka. Bara att bli accepterad som hans vasall och underordnade visar för världen att en är värd någonting, även om det får en att känna sig värdelös.

Jonasdottir skriver i Kärlekskraft, makt och politiska intressen att mannens rätt i kärlek är att ta omsorg och kärlek och kvinnans ”rätt” är att ge omsorg och kärlek. Kvinnan har rätten att vara mannens tjänare, och mannen har rätt att vara hennes herre. Det handlar om vilka positioner en tilldelats i kärleks- och bekräftelseekonomin utifrån sitt kön, helt enkelt. Kvinnor och män har olika platser, olika uppgifter. Kvinnor kan inte ta emot på samma sätt, det ses inte med blida ögon av det omgivande samhället och vår internaliserade misogyni hindrar oss från det. Även om en man skulle vilja ge, skulle vi inte kunna ta emot lika skamlöst. Det är viktigt att minnas det, för det är aldrig ”ombytta roller” – kvinnan är alltid medveten om när hon tar för mycket eller när det bara råkar vara lika fördelat. Kvinnan får skuldkänslor och samvetskval, och hon försöker kompensera (den ofta inbillade) ojämlikheten till hennes fördel. Hon säger att han är en så snäll man, hon erkänner honom. När en man tar mer än han ger så är det bara i sin naturliga ordning. ingen reagerar på det, varken han själv, kvinnan som exploateras eller omgivningen. Likt vi upplever fördelning av taltid som ”jämn” när kvinnornas andel är en tredjedel så upplever en utbytet som jämlikt när det är snedfördelat till mannens fördel.

Ibland vill en bara känna sig delaktig i ett utbyte av kärlek, en vill känna att en är en del av detta som ska vara så vackert, fantastiskt och meningsfullt. Det är ju inget konstigt med det. En vill tro sig vara älskad, och i sådana situationer så kanske en ger sig till och underkastar sig män. Bara för att få det lilla lilla en kan få, bättre än att inte få någonting alls vilket en ofta anser att alternativet är. En kan inte riktigt se allting annat en skulle kunna få istället, om en slutade ödsla sin energi på män.

Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm.

tänkerdutvingamigattliggamedkvinnorEn grej som e lite sköj när en pratar om lesbiskhet och så är heterokvinnor som verkligen beter sig som om lesbiska var onda män som försökte lura in dem i lesbiskheten.

Detta är ju såklart homofobi, i stil med ”det är okej att du är homo så länge du inte tafsar på mig”. Grejen är ju att en aldrig skulle få för sig att ragga på dessa överspända typer eftersom de är så förbannat stela och tråkiga. Vem vill ha ihop det med en tråkig homofob, när det finns så många vakra, roliga, intelligenta kvinnor därute?

Bara för att män uppskattar när kvinnor är så betyder inte det att flator gör det, för flator är, tro det eller ej, INTE män. Vi är kvinnor som gillar kvinnor. Vårt begär gör oss inte mer manliga, det gör oss snarare med kvinnliga. Att anpassa sig efter mannens blick är inte ”kvinnligt”, det är att anpassa sig efter manssamhället och inte att omfamna att vara kvinna. Lesbiska kvinnor omfamnar sin egen och andras kvinnlighet.

Eller som psykologiforskaren Valerie Jean Solanas skrev i sin avhandling SCUM:

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm, och det är såklart enbart trams. Vi har ju varandra, vi behöver inte dessa tråkiga kvinnor.

På samma tema: när jag kom ut pratade folk som om hela syftet med att jag propagerade för lesbiskhet var att jag ville ligga med dem. De sa saker som ”jag väljer hellre en rasifierad man över en vit kvinna”, som om det inte fanns rasifierade lesbiska. Lugna er ladies, jag vet att jag är hot stuff men jag har inte tid för er alla. Ni får hitta nån annan brud att utforska den lesbiska existensen med. Och i detta önskar jag er såklart bara lycka till!

Fragment.

Min hud är ren från din beröring nu, Men inte mitt sinne. Jag minns fortfarande hur dina händer rörde sig över min kropp. Jag minns hur jag slöt ögonen och tänkte att så har ingen annan rört vid mig förut.

*

tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att deras kärlek inte gav mig någonting. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen begärde en annan sorts blickar. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att en kvinnas mjuka varma kropp är det jag vill ha. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att kvinnors sällskap är så mycket mer lustfyllt, passionerat och vacker än deras. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att jag egentligen aldrig älskat män, att jag bara har odlat en osund besatthet av dem. tänk att det dröjde så länge innan jag insåg att det enda som är relevant är kvinnor.

*

en går omkring i världen och tänker: ska det få vara såhär. och ja, ja det får vara så för det är så. det är så att vi spenderar våra dagar med detta oerhörda lidande, och det som borde vara absurt är helt och hållet normaliserat för det är precis så vi har vant oss vid att det ska få vara.

jag hoppas att det kommer en dag jag ser tillbaka på detta outhärdliga nu och tänker; jag kan inte förstå hur det var. jag förstår det, rent intellektuellt, och jag vet att jag har sett det med mina själva ögon, levt det med min själva kropp, men jag kan ändå inte greppa det. det är så långt borta nu.

för sådant är lidandet; sekunden efter en trätt ur det så är det som om det var tusen år borta. det enda en vet är att en aldrig vill dit igen.

*

sorg måste kännas och läkas ut. det är smärtsamt men det är det enda sättet en kan bli av med det.

jag pratade med en som berättade att hon hade börjat gråta helt plötsligt för att hennes pappa var död, 20 år senare. sådan är sorg; den kan slå oss med full kraft vid helt oväntade tillfällen. när vi har rum i vårt hjärta att känna den.

*

när du kom in i mig slets jag från mitt kontinuum av barndomsminnen till det kontinuum av övergrepp som är en vuxen kvinnas liv och öde

Förlängd twitterrant om inkludering och andrafierandet och approprierandet av transkvinnor.

lol minns när jag skrev om objektifieringen av kvinnobröst och någon ba ”alla kvinnor har inte bröst”. Ba nä men det ingår i bilden av kvinnor???? Kvinnor antas ha bröst och kvinnobröst (alltså bröst som sitter på kvinnor, cis eller trans) objektifieras. Att en talar om kvinnors bröst innebär inte att en tror alla kvinnor har det. Lika lite som kvinnors generellt lägre löner utesluter att det finns kvinnor som tjänar mer än majoriteten av män. Vi måste ändå tala om detta.

12166861_185028855165728_1447941767_nIllustration av @viljesvag.

”Alla kvinnor har inte X” är något sjukt mantra. Även; att de med ”inte alla kvinnor” alltid menar transkvinnor. Detta suger av två skäl:

  1. Så andrafierande och approprierande att bara nämna transkvinnor när ni ska prata om att ”alla kvinnor är inte si och så”, för att slå i huvudet på andra feminister. Speciellt när ni själva är cis, eller är icketransitionerande det vill säga inte har en kropp som utsätts för transfobt våld och förtryck.
  2. många transkvinnor har bröst och vagina vet ni… Ni tror verkligen att transkvinnor är män som ”känner sig som kvinnor”. Ni fattar inte att d också kan ha kvinnlig kodade kroppar. Det är vekrligen inte att ”inkludera” transkvinnor utan bara ta upp dem som några ”andra” kvinnor som ”inte är som ~*riktiga kvinnor*~”. Detta är INTE att vara inkluderande, alls faktiskt. Kanske kommer vissa söka sig till er för att de tror att er skit är det bästa de kan få, men detta är inte transinkludering. Transinkludering är att se transkvinnor som kvinnor utan att ständigt peka ut de punkter där de skiljer sig, eller där ni antar att de skiljer sig gentemot ciskvinnor. Kul att inkluderas som cispersoners slagträ i debatten, verkligen.

Och det VÄRSTA med detta är att transkvinnor får ta smällen för att ni är så jävla störiga och okunniga. En kan inte prata om transfobi nu på grund av att alla dessa helt har vattnat ur begreppet. Det är verkligen osmakligt, vidrigt och transfobt. Peaken på detta va när en person sa ”transkvinnor har binära privilegier” och samtidigt outade en transkvinna.

Jag tycker verkligen att det här beteendet är så vidrigt. Fattar inte hur det kan vara accepterat och rentav anses inkluderande.