Fanny Åström – Sida 190 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Kreativitet och arbetets logik.

En gång läste jag en person som skrev: ”ni med systemkameror, det enda sättet ni kommer kunna tjäna pengar på dem är att sälja dem”. Åtskilliga gånger har jag hört att jag borde tjäna pengar på de grejer jag är bra på. Jag borde bli journalist som är så bra på att skriva, jag borde bli konstnär, fotograf och så vidare och så vidare. Som om det jag gör inte är något värt om jag inte förr eller senare tjänar pengar på det. Ibland så håller folk på och ironiserar över att människor som sysslar med vissa uttrycksformer är kassa och menar att en inte ska vara kreativ om en inte kan (hur en då ska lära sig?) eller om en är originell i sina uttryck.

Det är en så tråkig inställning. Det finns en massa skäl till att vara kreativ som inte har att göra med att en vill skapa ny, unik, stor konst eller att en vill kunna tjäna pengar på sina förmågor. Båda att fotografera och rita för mig är främst lustfyllda aktiviteter, något jag vill göra utan krav. Om någon sedan är intresserad av att köpa något jag gör så är det kul, men det är inte min grundtanke med skapandet. För mig är det kul att fotografera och rita även om jag gör dåliga eller ooriginella saker. Det är liksom inget jag gör för någon annan utan för mig själv, för att det är njutbart.

Det är så tragiskt att det är förmågan att kunna tjäna pengar på det som värdesätt i samhället. Att människor liksom inte kan få vara kreativa för sin egen skull utan att det är något som måste fogas in under arbetets logik. Att det finns en speciell kreativ klass, som liksom är de enda som får vara kreativa medan resten ska ägna sig åt sina andra jobb. Jag hoppas att jag aldrig lägger ner bara för att det jag ägnar mig åt inte kan fogas in under arbetets logik.

21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

Om peniskomplex och penetrationsnormen.

Lemoine skrev om en reklam med en slutkläm som bygger på att mannen har liten kuk och att det är roligt (höhö).

En man sitter vid köksbordet och läser en tidning. Han säger:
– Jag läser här att män har (si och så många procent) fler hjärnceller än kvinnor. Tankeväckande, eller hur, älskling?
Mannen ser förbaskat nöjd ut. En kvinna står vid köksbänken och läser samma tidning, fast online på sin iPad. Hon svarar:
– Ja, speciellt när det nu visat sig att män och kvinnor får lika höga poäng på IQ-tester, men att män har en tendens till att överdriva värdet av sina egna prestationer. Eller hur, lilla älskling?
Och när hon säger ”Lilla älskling” (lille skat) håller hon upp ena handen och måttar upp en sisådär 4-5 centimeter mellan pekfingret och tummen. Mannen ser inte fullt så nöjd ut längre.

Tycker att just detta med peniskomplex är ett så tydligt exempel på hur patriarkala normer verkligen drabbar män. Det är ju till exempel inte helt ovanligt att vissa mäns osäkerhet förklaras med att de har liten kuk. Jag kan verkligen tänka mig att detta är skitjobbigt för män som har eller tror sig ha små kukar.

Att ha en duglig kuk ses som nyckeln till att kunna tillfredsställa en kvinna sexuellt. Ofta när kvinnor recenserar mäns ligginsatser så hamnar fokuset på kuken. Framförallt om den var stor. Egentligen så är en stor kuk knappast det mest centrala för att kunna ha skönt sex, det går alldeles utmärkt att ha dåligt sex med storkukade män och bra sex med småkukade män. Det finns så mycket annat en kan göra sexuellt utöver att penetrera olika kroppsöppningar med sin kuk, en kan använda fingrar, en kan slicka, använda sexleksaker och så vidare. Detta vet såklart de flesta men det hamnar fortfarande i skymundan när det diskuteras sex. Ofta ses det som förspel till det riktiga sexet: penetrationen.

Detta är ett uttryck för den patriarkala normen penetrationsnormen. Normen om att sex äger rum först när en kuk penetrerar en kroppsöppning. Normen som gör att lesbiska par får frågor om hur de har sex ”egentligen” och bisexuella kvinnor med kvinnlig partner om de inte saknar kuk. Denna uppfattning gör att ett orimligt stort fokus hamnar på mäns kukar, vilket såklart leder till ångest för många män. Fullt förståeligt att en inte pallar trycket i en sådan situation.

Det är klart att det blir såhär om en får lära sig att Kuken™ är lösningen på allt. Såsom tjejers sexuella njutning eller till och med deras åsikter. Tycker verkligen synd om män som blir utsatta för detta ständiga fokus kring sitt könsorgan, det måste vara svinjobbigt.

Svaret på detta är feministisk analys. Att sluta fokusera så mycket på det manliga könet som en förutsättning för skönt sex och istället hitta andra sätt. Det leder till bättre sex för alla inblandade och betydligt mycket mindre ångest för män som slipper känna att en enda kroppsdel är det som allt står och faller på när det kommer till samlag. Tyvärr så lyckas många män helt förbise denna lösning eftersom de är så upptagna med att gnälla om att ”män också är förtryckta”.

Till män som tycker att det är jobbigt med peniskomplex och därför gnäller över att män också är förtryckta: era kukar blir inte större för att ni förtrycker kvinnor. Däremot kan ni lära er att se förbi de sociala konstruktioner som beskriver era kukar som det viktigaste för att ett samlag ska bli lyckat.

Veckan på Instagram.

Ritade. Måste göra om denna pga bläckfläck dock, men har funderat på att göra ett mönster och trycka upp på tyg eller så.

Flydde Uppsala på grund av Valborg.

Betalade till och med för mig! Givetvis bara för att jag glömde fixa plankamedlemskap i tid. För övrigt behöver en från och med nu bara betala 100 kronor i månaden, det vill säga vanlig taxa, för att åka med Uppsalapendeln. Kul tycker jag.

Drack te ur nya tjejmuminmuggen i köket.

Demonstrerade med Sac på första Maj. Detta är den första Första Maj-demon jag går i som riktig socialist. Förra året var jag i Bryssel och året innan höll jag fortfarande och tramsade mig med att vara ”liberal”. Kan säga att det kändes fett att skandera ”fred mellan folk – krig mellan klasser” och liknande och mena det.

Kom hem till ett trapphus som inte blivit städat efter helgens festande. Tillståndet kvarstår även idag kan jag meddela.

Dumpstrade. Flesta gånger faktiskt men bara fotat en av gångerna. Uppskattar att detta dragit ner mina matkostnader med i alla fall 60 % samt avsevärt höjt hur lyxig mat jag äter. Alltså tomater, paprika, gurka och bananer, vem köper sånt som student?

Tyckte det var tramsigt att envisas med att inte skriva ”hen”.

Badade.

Åkte buss en timme för att introduceras inför Isaks släkt. Gjorde ett bra första intryck genom att bråka om kapitalism och feminism med hens förälder och förälders syskon i två timmar.

På vägen hem läste jag Solos ”lilla syndiga”. Detta att sälja in sex som syndigt alltså. Orkar inte.

De hade tips på sexställningar som såg sjukt obekväma ut med lökiga namn. vad sägs om ”Stairway to heaven”. Fattar överlag inte grejen med denna sexakrobatik. Vem orkar?

Surade över att vänstern alltid beskrivs som ”moralisk” eller ”ideologisk”. Jag är inte bara emot vinster i välfärden för att det är ”fel” att göra vinst på folks behov av välfärd, utan för att det verkar fungera ganska illa också.

Såg ut såhär.

Sprang en runda.

Kollade på utsikten från Håga.

Lagade pastasås med dumpstrad spenat, paprika och tomat. Blev mycket gott.

Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

Hur jag hanterar sexism.

Ibland får jag frågor om hur en hanterar sexism i vardagen. Jag kan först säga att jag själv tycker att det är sjukt svårt att hantera sexism, det är liksom inget som är lätt att hantera. Sexism handlar ju liksom om att bli nedtryckt, objektifierad, förolämpad och så vidare och är såklart något som tar på en mycket, det är ingenting konstigt med det. En ska inte kunna ”hantera” sexism, utan en ska helt enkelt slippa bli utsatt för det.

En viktig del i att hantera sexism är ju såklart att påpeka det. Dels inför personen som ägnar sig åt det, dels inför andra. Ibland kan det kännas jobbigt att påtala det direkt, vilket är helt naturligt. När jag blir utsatt för sexism i en grupp av människor så brukar jag påtala det inför andra i gruppen jag anser vettiga, vilket en ofta kan hämta styrka ur. Personer som utsätter andra för sexism kan vara mer eller mindre benägna att lägga ner med det, i de fall där de är mindre benägna kan det ändå vara skönt att påtala det för sin egen del. Sedan sker det såklart också att folk faktiskt tänker efter lite.

Men, en sak jag tycker är himla viktig att påpeka är att det relevanta inte är att du får in en snärtig comeback eller att du får personen som beter sig sexistiskt att ändra sig. Det viktiga är att du respekterar dig själv i handling. Väldigt ofta sitter folk och tar emot och sväljer sexism eftersom det ändå inte ”spelar roll” om en gör motstånd, eftersom personen som ägnar sig åt sexism ändå inte skulle sluta. Min erfarenhet av sådant beteende är att det bara får mig att må ännu sämre.

Ett exempel från mitt eget liv är en vän till familjen som jag brukade spela wordfeud med innan och som kunde häva ur sig väldigt sexistiska saker, tydligt med syftet att provocera mig. Först försökte jag hantera detta genom att tydligt förklara att jag inte tycker att det är acceptabelt och att det inte är okej med ett sådant agerande. Jag försökte inte omvända hen eller något, utan bara får hen att i mina närvaro respektera var mina gränser går. När personen ifråga inte lyssnade så slutade jag helt enkelt spela med hen, och har även undvikit att tala med hen i sammanhang vi har träffats. Personen vet varför jag har valt att göra såhär och har alla möjligheter att be om ursäkt för sitt agerande. På samma sätt så kan jag lämna ett sammanhang om jag uttryckt att ett visst agerande inte är okej men folk ändå fortsätter med det.

För mig är det inte viktigt att bevisa att jag har rätt eller liknande för människor som är sexistiska, därför brukar jag inte fortsätta ta diskussionen om människor inte vill agera respektfullt. Många som är sexistiska har inte särskilt stor lust att ändra sitt agerande, och det är inte min uppgift att omvända dem. Däremot kan de glömma att jag ska vara artig, sitta ner med dem och konversera och liknande om de inte respekterar mina gränser. Detta är något som verkar uppröra vissa personer som agerar sexistiskt, att deras agerande kan komma att få konsekvenser.

Jag tror att detta i längden är den mest konstruktiva strategin, ofta när en bara diskuterar sexism så blir de som agerar sexistiskt mest lite uppspelta och tycker det är ”kul med diskussion” eller något annat trams. Då tycker jag att det är viktigt att markera att det inte handlar om typ ”olika åsikter” utan om att det är ett kränkande sätt att agera gentemot andra, och att jag inte har någon lust att befinna mig i sammanhang där jag blir kränkt. Att en är beredd att lämna visar att det är på allvar.

Sedan finns det såklart människor som flabbar bort även detta, och det är tråkigt för dem att de är finkänsliga som bufflar ungefär. Men då har en i alla fall lämnat ett sammanhang en ändå bara mår dåligt av. En behöver inte omvända varje sexist i världen, det viktigaste är att en respekterar sig själv och inte utsätter sig för situationer som får en att må dåligt. Detta har jag gjort, både förebyggande genom att inte söka mig till vissa sammanhang men också i de stunder som det väl dyker upp. En behöver faktiskt inte ”svälja” sexism eller ”ta debatten” utan en kan också välja bort sammanhang som den förekommer i helt utan att motivera det inför någon annan än sig själv.

Timbro är också högerextremister.

Ordet extremist används titt som tätt för att smutskasta meningsmotståndare, något jag i sig tycker är otroligt fånigt. Att någon är extremist säger ingenting mer än att en står långt ifrån den politiska mitten, vilket i sig inte säger något om vilka åsikter en innehar eller någonting alls egentligen.

Ofta talas om vänster- och högerextremism. Vänsterextremism verkar vara typ allting som är långt ut åt vänster. Ibland tycker ju människor rent av att vänsterpartiet är extremister, fast de snarare är någon slags socialdemokrater. Högerextremism däremot är en titel som enbart används om rasister, fascister och nazister. Har seriöst aldrig hört det användas om till exempel människor som är emot abort eller för nattväktarstat trots att detta är extremt marginaliserade åsikter i Sverige, och båda är ju uttryck för en väldigt långt dragen högerideologi, i det första fallet konservatism och i det andra fallet liberalism.

Jag tänker mig att till exempel Timbro skulle kunna klassas som högerextrema. Jag menar alltså inte att de skulle vara fascister/rasister/nazister utan att det har dragit en högerideologi väldigt långt.

Det är liksom inget konstigt med att vara extremist, jag är själv extremist och tycker inte att det är konstigt att en inte kan placera sig i den politiska mittfåran (gud, vilket freak kan det ens?). Däremot används extremist väldigt mycket av människor, ofta liberaler, för att smutskasta politiska motståndare, och då är det ett stort problem att det endast är vänstern och rasister/fascister som anses kunna vara extremister. Att alla andra delar av högern liksom är ”skyddade” från att kallas extremister för att rasister och fascister är de högerextremister vi talar om.

Ordet används dessutom på ett sätt som gör att höger- och vänsterextremister klumpas ihop fast de över huvud taget inte tillhör samma ideologi. Folk låtsas som om det liksom är samma skrot och korn, vilket såklart är ett jätteproblem för den som vill ha en vettig ideologidiskussion.

Jag tycker det är konstigt att detta är ett språk som helt okritiskt har antagits av såväl politiker som akademiker. Idag talar vi inte sällan om extremister som ett av de största hoten mot vårt samhälle (något som i sig är asfånigt), och att då ha en definition av extremism som helt utesluter vissa politiska läger är väldigt problematiskt.

Så jag hoppas att jag nu har övertygat er alla om att även börja kalla stockkonservativa och superliberala för högerextremister. Jag ska i alla fall det.

Hur kan en säga sig företräda människors lika värde och inte vilja kämpa emot strukturer?

Twittrade om hur soft det måste vara att vara liberal och medelklass eftersom en då tror att alla ens framgångar i livet beror på ens eget slit. En person menade på att hårt slit lönar sig oavsett. Nå, detta må vara sant, inte vet jag, men fortfarande så är ens bakgrund en väldigt avgörande komponent i var en hamnar, skulle säga att den står för i alla fall 80-90 % om en begränsar sig till olika människor i Sverige. Jag påtalade detta och fick ett smått nedlåtande svar som löd ungefär: ”nej, världen är inte rättvis, men en får jobba ifrån sin utgångspunkt”, underförstått att det inte är någon mening med att kämpa mot strukturellt förtryck utan att det bästa är att bara svälja det och köra på. Kämpa hårdare.

Detta är standardsvaret från liberaler när en påtalar att det finns strukturella faktorer som påverkar människors levnadsbana. Först ett förnekande, sedan ett uppfodrande ”jamen kämpa på så blir det bra, hårt slit lönar sig”. Läste bland annat en debattartikel av Cwejman med titeln ”offra offermyten”, som tyvärr verkar vara nedtagen men som finns i en cachad version här, som handlade om att invandrare inte borde tänka så mycket på att de är strukturellt förtryckta utan istället borde kämpa hårdare:

Många av de jag växte upp med uppmanades av sina föräldrar att anstränga sig dubbelt så hårt. De insåg att deras barn hade sämre ekonomiska förutsättningar men också färre kunskaper om samhället, dess arbetsmarknad och sociala koder än de jämnåriga kamraterna. Därför var kraven högt ställda. Man visste att det inte gick att falla tillbaka på något.

Cwejman erkänner alltså det strukturella förtrycket. Hen medger att den som har invandrarbakgrund måste jobba dubbelt så hårt för att nå samma resultat. Ändå ser hen inte detta som ett tecken på ett samhälle som måste förändras, utan endast som ett argument för att den enskilda individen måste kämpa hårdare. Lösningen på strukturellt förtryck är därmed given: kämpa dubbelt så hårt. Tyvärr är det ingen kamp emot förtryck som åsyftas här, utan en kamp för att personligen få komma in i samhällets finrum, eller ens kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Det spelar inte roll om enskilda individer gör detta, förtrycket kommer ändå kvarstå.

Dessutom så är det där ”hårda slitet” som det alltid talas om ingen obetydlig småsak. Att slita mer på arbetet är ingenting en bara väljer att göra, utan det är något som tar på en. Det tar av ens tid och ens kropp, ja faktiskt av ens liv. Det handlar inte bara om typ målmedvetenhet utan det handlar om att strukturellt förtryckta måste ge mer av sig själva för att kunna nå samma resultat som någon som inte är förtryckt. Det handlar om att slita mer på sin kropp och sitt psyke, om att offra mer av tiden med vänner och familj. Detta kommer inte heller att upphöra när en ”kommit in” och ”nått framgång”, utan överpresterandet är något en måste fortsätta med även efteråt. Det som strukturellt förtryckta personer betalar med är alltså sina liv. Det är liksom ingen småsak detta, även om det är så vissa försöker framställa det genom att säga att det ”bara” är att kämpa hårdare.

Det förbryllar mig att en person som är uttalat liberal och borde ha någon slags idé om människors jämlikhet och okränkbara värde kan se och erkänna förekomsten av strukturellt förtryck och ändå inte vilja lösa det på ett politiskt plan. Jag trodde att det var en grundläggande idé inom liberalismen att människor ska ha samma möjligheter i livet. Vissa liberaler går runt detta genom att helt enkelt förneka att det existerar förtryckande strukturer över huvud taget, vilket må vara idioti men åtminstone troget ideologin, men detta resignerade konstaterande av strukturer som sedan ändå följs upp av ett ”men det är inget att göra åt, utom att kämpa hårdare såklart” övergår mitt förstånd. Hur kan en säga sig företräda människors lika värde, frihet och så vidare och samtidigt inte vilja kämpa emot strukturer som utgör en faktiskt begränsning av dessa.

Ätstört språk.

En grej som jag blir helt galen på är kvinnliga bloggare/twittrare/instagramare/whatever som lägger upp bilder på godis, snabbmat eller något annat ”onyttigt” och ba ”det slank ner lite godis/hamburgare/bullar också, har så dålig självkontroll”, eller ”jag unnade mig lite, det förtjänar jag efter två timmars träning”. Snälla sluta.

Detta ätstörda språk. Denna jävla fixeringen vid mat. Detta ständiga påminnande om att äta är inget en gör bara sådär, utan det är något som måste ursäktas, beklagas och påpekas som vore det någon slags undantag från normaltillståndet.

Jag tänker mig att många av de som gör detta vill ”avdramatisera” och visa att de också äter, fast de är skitsmala. Det är inte en bra grej att sprida en idé om att ätande är något en ska hålla på och ursäkta och motivera på olika sätt. Det skapar inte något avslappnat förhållningssätt utan ger bara ännu mer ångest. Det är nästan alltid de som verkar vara mest fixerade vid sin kropp som skriver mest om mat.

Gud, jag minns när jag själv var ätstörd och vilket jävla liv det var kring varje gång jag skulle äta något ”onyttigt”. Jag kunde liksom inte bara slappna av och äta skiten, utan det var alltid fruktansvärt ångestladdat och jag var liksom tvungen att ursäkta det och motivera det varenda gång, både för mig själv och för andra. Så skönt att ha släppt det nu, men tragiskt att det finns så många som fäster sig vid denna fixering vid mat och sprider den.

Om det personliga varumärket, arbetslivet och den självpåtagna kontrollen.

När jag åker tåg hem från Stockholm så brukar jag läsa Platsjournalen, en tidning som mest innehåller jobbannonser men även lite ”tips” för den som söker arbete. Jag läser den för att jag tycker att den är en intressant tidsmarkör.

I tidningen står det en massa om hur en ska göra för att kunna få jobb. Till exempel hur en ska jobba med sociala medier:

När jag läser sånt här tänker jag på min blogg, på allt som står i den om arbetsköpare, arbetslinjen, fackligt arbete, kommunism, radikalfeminism och att en inte alltid kan följa lagen om en vill ha förändring. Och så tänker jag på orimligheten i att jag skulle ta bort alla texter jag lagt hundratals timmar på att skriva bara för att en eventuell arbetsköpare inte ska tycka att jag har för ”starka åsikter”.

Nu ser jag det som ganska troligt att jag kommer jobba med något där mitt politiska engagemang kommer ses som en tillgång, eller i alla fall inte som ett problem, och därför känner jag att det är ganska lugnt för egen del. Jag tro dessutom inte att det är många arbetsköpare som orkar läsa igenom såpass mycket text, utan det handlar väl mest om att slänga ett öga på det och kolla så att det inte är något väldigt uppseendeväckande.

Men jag oroar mig seriöst för denna självrannsakan som människor uppmuntras till, och som jag tror att en majoritet också böjer sig under. Jag har hört många människor tala om att det är viktigt att inte lägga upp vissa saker och även skuldbelägga folk som gör detta, istället för att ifrågasätta rimligheten i att människor inte bara ska vara duktiga arbetare på arbetstid och inte snacka skit om företaget en jobbar på utan även ska jobba aktivt på att polera sin yta redan innan en har blivit anställd.

Nu kan en säga att det är ”så arbetsmarknaden ser ut” och ja, det är väl sant att det är så. Men är det ett skäl till att ytterligare förstärka dessa mekanismen genom att utsätta inte bara sig själv, utan även andra, för den här formen av social kontroll? En kan konstatera en realitet, det vill säga att det kan spela roll för ens möjligheter till anställning, utan att för den sakens skull göra ett påstående om att det är en sak personen ifråga borde anpassa sig till eller skuldbelägga den som inte gör det. En kan se verkligheten utan att acceptera den som något naturligt eller bra.

Jag förstår människor som sorterar för att de känner sig tvungna till det, men jag förstår inte dem som tycker att det är så det borde vara, att det är så en borde göra. Om jag läser en artikel om någon som förlorat jobbet för att hen skrev fel sak på facebook så tänker jag att arbetsköparen är en idiot, inte att arbetaren borde ha varit noggrannare.

Även om det inte ändrar något i det specifika fallet, arbetaren förlorar ju fortfarande sitt jobb, så är det av stor vikt var vi lägger skulden. Det handlar om att inte utsätta människor för ytterligare skuld för något som egentligen rör sig om ett sjukt system. Det handlar om att inte normalisera det inflytande arbetslivet tillåts ha över resten av våra liv och våra personligheter, det handlar om att se det sjuka i ett system som tvingar människor att göra om sig själva och hela sina liv för att kunna klara sitt uppehälle. Att uppmana folk till mer självkontroll som ett resultat av detta är inte rimligt, det rimliga är att reagera med ilska.