Valborg och första Maj.

Är i Stockholm för att valborg i Uppsala är känt för att vara en av de största studenthögtiderna, alltså något en absolut inte vill vara med om, speciellt inte som nykterist (fast hade nog bangat annars också, både fylla, stora folkmassor och ”spex” är något jag helst är utan). Flydda stan redan i förrgår och redan då märkte en upptakten till fylleslaget, det var poliser överallt och fullt med folk med systemetkassar. Isak berättade att folk från en fest i lägenheten under oss hade busringt på vår dörr… detta är alltså vuxna människor. Orkar inte.

Nå, idag ska jag i alla fall demonstrera med syndikalisterna. Hoppas på att komma tillbaks med lite framtidstro. Vad har ni för första Maj-planer?

Pm: privatsfären och demokratin.

Detta är min Pm i kursen Medborgare om samhälle, som överlag var en riktigt tramsig kurs. Är nöjd med denna i alla fall.

Privatsfären och demokratin

Syftet

Generellt för de teorier om demokrati vi tagit del av genom kursen kan sägas att perspektivet är någorlunda minimalistiskt. Fokus i definitionerna ligger på procedurer kring val och på olika medborgerliga rättigheter, såsom yttrandefrihet, föreningsfrihet etcetera. Jag vill utforska vad detta har för konsekvenser för kvinnoperspektivet inom demokratiseringsforskningen.

Demokratidefinitioner

Det finns många olika demokratidefinitioner som skiljer sig åt på många sätt. Emellertid har minimalistiska demokratidefinitioner kommit att bli mer vanliga. Minimalistiska definitioner ”begränsar sig till den politiska arenan”(Linde och Ekman, 2006, 16) och berör mest hur procedurerna kring val etcetera ser ut (Linde och Ekman, 2006, 16).

Ett bra exempel på en minimalistisk demokratidefinition är Dahls polyarkimodell som enligt Linde och Ekman (2006, 19) är representativ för många av definitionerna av demokrati inom demokratiseringsforskningen. Enligt denna modell är det viktiga att myndigheter kontrolleras av valda befattningshavare som väljs i fria och opartiska val. Allmän rösträtt ska råda och alla ska ha rätt att kandidera i val. Det ska råda yttrande- och föreningsfrihet och det ska finnas alternativa informationskällor som skyddas av lagen (Linde och Ekman, 2006, 19). Detta är vad som krävs för att ett samhälle ska kunna kallas polyarkiskt, vilket enligt Dahl är så nära demokrati en kommer i praktiken, varför jag härefter kommer att kalla det demokrati. Ett samhälle där i princip alla har rätt att medverka i den offentliga tävlan om makten på tidigare nämnda premisser anses vara en demokrati.

Exakt vad Dahl tycker ska stå under demokratisk kontroll framgår inte av hens demokratidefinition. Dahl fokuserar främst på hur politiken ska äga rum på de arenor där den gör det, inte vilka arenor som ska omfattas av politiken. Utan att dra det till sin extrem och mena på att politiken med denna definition skulle kunna omfatta i princip ingenting så kan en ändå säga att den politiska sfären kan skifta mycket i storlek i olika demokratier, vilket alltså innebär att den mängd saker som står under demokratisk kontroll kan skilja sig mycket mellan olika länder utan att de ses som mer eller mindre demokratiska.

Feminism

Centralt inom feminismen är kritiken av uppdelandet av samhället i olika sfärer, framförallt den privata sfären och den offentliga sfären. För att komma till bukt med diskrimineringen av kvinnor så kan en inte bara se på den offentliga sfären, utan måste även leta i den privata sfären. En stor del av kvinnoförtrycket antas pågå i den privata sfären (Kymlicka, 1990, 249).

Inom feminismen finns också en kritik av det smala politikbegreppet som bland annat kan återfinnas i Dahls demokratidefinition. Politik handlar enligt denna om det som sker i den offentliga sfären, och undantar därmed det som sker i den privata sfären (Linde och Ekman, 2006, 41). Detta gör att förtrycket av kvinnor i den privata sfären inte ses som frågor som är öppna för politisk diskussion och påverkan utan som privata angelägenheter.

Genom att dela upp samhället i två sfärer och sedan kräva jämlikhet i den ena men strunta i den andra så kan en stor del av kvinnoförtrycket fortgå trots att kvinnor och män formellt har samma rättigheter i den offentliga sfären. Ett samhälle kan alltså vara formellt jämställt men fortfarande rymma ett omfattande kvinnoförtryck. Många feminister vill därför bredda vad som anses som politiskt relevant till att även röra det som idag räknas in i den privata sfären.

Analys

I de minimalistiska demokratidefinitionerna, där Dahls polyarkimodell ingår, sägs det ingenting om vad politiken ska omfatta. Även om en kan göra antagandet att det ska vara en betydande del av samhällslivet som står under demokratisk kontroll så är det inte grundläggande för definitionen, och samhällen anses inte mindre demokratiska för att en mindre del omfattas av politiken. Det viktiga är istället att den politiska makt som finns utövas enligt vissa procedurer.

Även om Dahls demokratidefinition omfattar kvinnor genom att inkludera dem både bland de som borde vara röstberättigade och bland de som borde kunna vara med och konkurrera om makten så ställer den inga krav på kvinnors villkor i samhället i stort. Om det är som många feminister säger, att en stor del av kvinnoförtrycket pågår i den privata sfären, så påverkar detta såklart samhället.

Dahls demokratidefinition säger inte heller någonting om att samhället i ett utgångsläge ska vara någorlunda jämlikt eller att det ska finnas en jämlik representation av olika grupper, till exempel kvinnor och män, i den politiska arenan. Dahl skulle troligen inte betrakta ett samhälle där kvinnor var förbjudna från att delta i politiken eller från att rösta som demokratiskt, men det verkar inte vara viktigt att kvinnor och kvinnor intressen finns representerade i politiken.

Ett grundläggande ideal inom demokratin är jämlikheten mellan människor. Detta tillvaratas i Dahls modell genom att kräva formell jämlikhet i de politiska procedurerna, till exempel att det ska finnas lika rösträtt och att alla har rätt att ställa upp i val. På detta sätt råder den en formell jämställdhet. Detta krav omfattar emellertid bara den politiska arenan.

Den privata sfären anses inte vara politiskt relevant, det ägnas i alla fall inte särskilt mycket intresse åt att utforska hur den kan vara det. På detta sätt så blir en av de viktigaste sfärerna där ojämställdheten mellan kvinnor och män upprätthålls borträknad från det politiskt relevanta.

Slutsats

Enligt Dahls demokratimodell kan det, ur en feministisk synvinkel, fortfarande fortgå en ansenlig mängd kvinnoförtryck utan att det för den sakens skulle gör att landet anses mindre demokratiskt. Detta möjliggörs delvis av att Dahl endast fokuserar på procedurerna i den politiska arenan, och därmed bortser från en av de, enligt feminism, viktigaste arenorna för upprätthållandet av kvinnoförtrycket, nämligen den privata sfären.

Det är intressant att fundera över vad en minimalistisk demokratidefinition gör med vår förståelse av demokrati och hur det påverkar olika grupper i samhället. Hur ska vi se på ett samhälle som uppfyller alla krav i Dahls modell men fortfarande innefattar ett omfattande förtryck av kvinnor? Om vi inte ser det som en demokrati så riskerar vi att döma ut många länder som som idag ses som demokratier som ickedemokratiska, samtidigt kan en fråga sig vad demokrati har för värde om det inte innefattar ett visst mått av jämställdhet.

Jämlikhet är ett av de viktigaste idealen inom demokratin. Det anses relevant att alla medborgare har lika möjligheter att delta i politiken. Genom att begränsa sig till den politiska arenan när det kommer till att definiera demokrati så riskerar en att bortse från omfattande ojämlikhet, däribland ojämlikheten mellan män och kvinnor. Detta borde vara en relevant tankeställare för de som förordar minimalistiska demokratidefinitioner.

Litteraturförteckning

Kymlicka, Will. Modern politisk filosofi. Andra upplagan. Nora: bokförlaget nya doxa. 1990.

Linde, Jonas och Ekman, Joakim. Demokratiseringsprocesser. Lund: studentlitteratur. 2006.

Om premisser för samtycke, kvinnor som objekt och rätten att bestämma över sin egen kropp.

Läser detta inlägg på Genusfolket som handlar om en kvinna som blivit ejakulerad i fittan trots att hen uttryckligen sagt att hen inte vill vara med om detta.

Häromdagen bestämde en brittisk domare att det går att åtala för våldtäkt i ett fall där en man haft sex med sin fru och medvetet ejakulerade inuti henne trots de kommit överens om att han inte skulle göra det. Kvinnan sa ja till sex under förutsättning att mannen drog sig ur, eftersom hon var rädd att bli gravid, vilket han gått med på. Men enligt kvinnan höll han sedan fast henne så hon inte kunde komma undan, sa att han tänkte komma inuti henne samt att ”jag gör som jag vill.” Kvinnan blev gravid. Enligt åklagarmyndigheterna gick det inte att bevisa att mannen gjort sig skyldig till våldtäkt, kvinnan överklagade och en domare har nu gett henne rätt.

Nu tycker människor att detta innebär att sex med samtycke kan vara våldtäkt. Det påminner mig lite om tongångarna som gick kring Assangeaffären. Om jag minns rätt var det en kvinna som tackat ja till sex, under förutsättningen att kondom användes, något som Assange sedan ignorerade och ljög om. Då tyckte folk att kvinnan visst hade gett samtycke, eftersom hen gett samtycke till samlag. Att samlaget sedan inte skedde på de premisser kvinnan uttryckligen sagt gällde för samtycke var mindre viktigt, samtycke hade utdelats och då var det bara för Assange att tuta och köra.

Det är intressant det här med hur folk ser på samtycke. Ibland talas det till exempel om sexkontrakt då samtyckeslagen diskuteras. Grejen är att ett sexkontrakt inte skulle lösa ett skit, eftersom en fortfarande kan ångra sig under ett samlag. Om en då visar att en inte vill så spelar det ingen roll om något sexkontrakt skrivits under, akten ska avslutas. Det enda som fungerar är att k-o-m-m-u-n-i-c-e-r-a, och detta inte bara i början av ett samlag utan under hela samlaget. Vilken grej va! Nej, du kan inte få ”tillstånd” till att ligga och sedan göra vad fan du känner för, hur svårt ska det vara att begripa egentligen?

Detta hänger ju samman med en syn på kvinnor som objekt. Vi kan antingen vara tillgängliga eller inte, är vi tillgängliga får en göra vad fan en vill med oss. Att kvinnor skulle kunna vara intresserade av att ha sex under vissa former för att det typ… njuter av det men ointresserade av andra som vi inte finner njutbara verkar vara en omöjlighet i vissa mäns ögon. Vi är antingen horor eller madonnor, antingen öppna eller stängda, inget däremellan.

För mig är det ett klart fall av våldtäkt, det som beskrivs ovan. Kvinnan har gett sitt samtycke till samlag under vissa premisser, och en av dessa var att mannen inte skulle ejakulera inuti henne. Samtycket är alltså begränsat till vissa former av sex, det är inget generellt ”du får göra vad du vill med mig”. Denna gräns var något som mannen medvetet överträdde. Det var alltså inte någon olycka, att hen råkade komma i fittan mot sin egen vilja, utan ett medvetet ignorerade av kvinnans uttryckta vilja med motiveringen ”jag gör som jag vill”.

Samtycke fanns till sex, men inte till ejakulation i underlivet. När jag har sex med människor förväntar jag mig att de ska respektera de gränser jag sätter upp. Jag förväntar mig att de ska undvika att hålla fast mig och medvetet överträda mina gränser. Hade jag på förhand vetat att detta skulle inträffa hade jag inte gett samtycke till något över huvud taget, eftersom jag inte vill ha sex med personer som inte kan respektera mina gränser. Samtycke är ingenting binärt, något som bara kan vara ja eller nej, utan har en mängd olika nyanser.

Kvinnor måste ha rätt att säga vad de tycker och tänker om vad som ska inträffa även efter att generellt samtycke till samlag utdelats. Vi kan inte ha ett samhälle där vår rätt att säga något om hur ett samlag ska genomföras förverkas så fort vi ger samtycke. Den inställningen bottnar i en vidrig jävla kvinnosyn, en syn som bygger på att den kvinna som en gång sagt ja är något en får göra vad fan en känner för med. Ungefär som en får göra vad en vill med en present en en gång fått. Kvinnan reduceras från människa till objekt.

Jag hoppas verkligen att det blir en fällande det i det här fallet. Något annat vore inget annat än en jävla skam i ett civiliserat samhälle.

Om individuellt och kollektivt ansvar.

Det här med individuellt och kollektivt ansvar i en rörelse tycker jag är intressant. Ofta så får en ju som feminist hålla på och ta ansvar för precis allting någon hört någon feminist säga någonsin, vilket kan vara lite drygt. Motreaktionen på detta är ofta att ingen ska ha ansvar över någon mer än sig själv. Jag känner inte att det är en särskilt rimlig hållning heller, så nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på det här med att ha ett kollektivt ansvar i en rörelse.

Ofta när en får frågor i stil med ”men feminist X hade denna krokade åsikt” och åsikten verkligen verkar vara sjukt korkad, så är det lockande att svara något i stil med ”jag är inte feminist X” och sedan bara få skiten överstökad. Ett stort problem med detta är dock att många personer som ställer den här typen av frågor är väldigt pigga på att missuppfatta det människor säger. Till exempel en kille som hade tolkat feministers klagande på ideal som att det tyckte att män skulle vara tvungna att ligga med kvinnor de fann oattraktiva. Om en då bara slår ifrån sig så kan resultatet bli att en samtidigt bekräftar att personens tolkning skulle vara korrekt, vilket är olyckligt. Bättre då att säga något i stil med att en inte är insatt och inte kan diskutera det fallet eftersom en inte vet om personen tolkat det korrekt. Det är orimligt att tycka att någon ska ta ställning till ett lösryckt citat eller ett, ofta mycket vinklat, referat på en text en inte läst själv. Det är däri problemet ligger, inte att jag får frågor om vad jag anser om andra feministers tankar.

Jag tycker ändå att det finns en rimlighet i att fråga vad feminister tycker om andra feminister och deras idéer. Det måste ju såklart gå att diskutera feminismen som en rörelse, inte bara som ett gång individer som känner till patriarkatet och vill störta det.

Jag tar gärna debatten när det rör sig om vanliga åsikter bland feminister och saker jag själv är insatt i. Till exempel Scummanifestet, samtyckeslagen, sexköpslagen, delad föräldrapenning, eliminerande av objektifierande reklam och porr och så vidare. Detta är grejer som jag inte själv nödvändigtvis är för, men som jag ser som fenomen vanliga nog att tala om som feministiska. Scummanifestet är till exempel inte ”bara” en bok utan en feministisk nyckeltext, oavsett vad en själv tycker om den.

Däremot när jag får frågor om typ mansskatt eller ”män är djur” så blir jag irriterad. Inte för att jag inte kan tänka mig att stå till svars för vad andra feminister gör och tycker utan för att dessa två grejer antingen är vinklade, ickerepresentativa eller såpas inaktuella att de redan har harvats runt bland feminister flera vändor. Ett exempel på det är ”män är djur”-grejen. Jag hade nog kommenterat detta om det skedde nu, men uttalandet har redan diskuterats tusentals gånger, föranledde von Wachenfeldts avgång och gjorde dessutom att många kvinnojourer gick ur Roks. Jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt relevant idag, och vill därför inte uttala mig.

Ofta är det rena fantasifoster som dessa personer målar upp. Något citat som är taget helt ur sin kontext eller som personen gett sig fan att tolka på absolut värsta tänkbara sätt. Då är problemet inte att jag inte kan stå till svars för vad alla feminister säger utan att vissa personer läser feministiska texter som fan läsa bibeln. Det är inte en seriös utgångspunkt i en debatt, och då tänker jag inte heller ”ta debatten”.

Jag känner inte heller att jag kan ha en åsikt om allt Sveland tycker och tänker, vilket ganska ofta avkrävs av en som feminist. För mig är hen ingen stor feministisk ikon eller talesperson, och jag tror inte att jag refererat till hen mer än någon enstaka gång. Jag tycker att personfixeringen som finns kring hen är problematisk, liksom jag hade tyckt det om det var någon annan som fick stå för typ 50 % av all feministisk debatt i medier.

Det är klart att feminister också tycker puckade saker titt som tätt, vi är också människor. Ibland så finns det en tendens att gräva upp den värsta skiten någon som kallar sig feminist sagt och liksom ”amen kolla här då”. Såhär, om en letar tillräckligt länge kommer alltid att hitta någon skit, det finns idioter i alla läger. Frågan är om det du lyckas gräva fram är något som säger något om feminismen som rörelse, eller bara en enskild persons åsikter. I det senare fallet känner jag inte att det är min plikt att svara.

Men om det rör sig om åsikter som är vanligt förekommande bland feminister kan jag absolut tänka mig att besvara frågor, så gott jag kan alltså. Det är ju ändå en rörelse jag själv erkänner mig till och som jag vill stå upp för eller problematisera om behovet finns. Så innan du skriver en kommentar om vad någon feminist sa och undrar vad jag tycker, fråga dig först om det verkligen är relevant för feminismen i helhet. Sedan kan du även se till att ha en trevlig och sansad ton och att inte ha misstolkat det du ska fråga om helt. Det underlättar om en vill ha en konstruktiv diskussion.

Feminism och kultur.

Fick denna fråga om feminism och kultur som jag gärna vill besvara i ett inlägg för att jag tycker det är en viktig grej. Tipsar om en del grejer på slutet, och vill gärna att ni fyller på om ni har egna tips.

Jag älskar film, musik, litteratur, teater, ja allt som har med populärkultur att göra. Jag undrar då om du också har ett stort intresse för detta?
Vad väljer du helst att lyssna/se på? Väljer du aktivt bort saker som innehåller ex. rasism och sexism och liknande?
Jag började göra detta för ca ett år sedan men insåg till sist att det var så mycket som skulle ”rensas bort” och slutade efter ett tag. Idag så gör jag det bara med uppenbara saker som att inte kolla på 2 & 1/2 men och att t.ex. använda mig av Bechdel-testet när jag kollar på film.
Jag insåg att det fanns ett stort ”hål” till sist eftersom min vardag går ut på att konsumera musik, film, litteratur osv. och undrar om du har tips på ny musik, film etc som inte innehåller rasism, sexism och som kanske t.o.m. har som agenda att vara feministisk?

Kultur och feminism är ett himla spännande ämne. Så himla mycket kultur är sexistisk eller i alla fall skapad av och för män. Jag väljer i regel inte aktivt bort kultur beroende på sådant. Väldigt mycket kultur innehåller någon form av sexism/rasism, om inte annat genom att inte ha någon representation från kvinnor/Poc:s. Att välja bort allt som inte klara Bechdeltestet skulle göra det svårt att se på film. Dessutom får en inte glömma att film faktiskt kan ha kvinnlig representation och ändå inte klara Bechdeltestet och film som klarar Bechdeltestet men ändå är fruktansvärt sexistiskt. Bechdeltestet är inte ett säkert test för feministisk film utan handlar snarare om att kunna betrakta filmbranschen som helhet. Det viktiga för mig är inte att varje enskild kulturyttring är rakt igenom ”politiskt korrekt”, utan om att det sammantagna.

Jag har dock märkt att i och med att jag blivit med feministiskt intresserad så har jag i högre grad börjat sortera ut det värsta på ren automatik. Jag tycker inte att det verkar spännande och intressant med till exempel en bok som handlar om hur en vit medelklasskille ska finna sig själv eller en manlig ståuppkomiker som ska skämta om hur tjejer ”är”. Det handlar inte om att jag aktivt väljer bort det för att jag inte vill stödja det, utan att jag helt enkelt inte uppskattar det.

Vissa grejer väljer jag dock aktivt bort. Till exempel när jag var nydumpad så pallade jag inte kolla på filmer, serier och liknande som romantiserade tvåsamhet eftersom det bara drog igång min tankar kring att det är så Det Perfekta Livet™ ska se ut. Jag väljer också bort kultur som får mig sugen på att konsumera väldigt mycket eller bli väldigt smal, eller på något annat sätt ändra mitt liv för att bli mer perfekt. Jag har till exempel blockat ett antal bloggar som jag brukade läsa regelbundet på grund av detta, och har slutat se på en hel del Tv som mest fick mig att må dåligt. Jag har också slutat läsa tjejtidningar, något jag innan gjorde halvt ironiskt men som givetvis ändå påverkade mig. Ofta när en stänger av sånt ett tag så förlorar en intresset ganska snabbt, nu tycker jag till exempel att tjejtidningar är helt absurda, och det utan att försöka ”intala” mig att det är så. Mycket av det en konsumerar vet en kanske egentligen är ”skit” men konsumerar ändå, och sådant tycker jag en kan försöka vänja sig av med. Ser dock inget skäl till att sluta konsumera kultur en ändå uppskattar för att den reproducerar vissa stereotyper, till exempel kollade jag på Gossip Girl så länge den gick.

Sedan handlar mycket om hur en kollar på saker. Till exempel Mad Men tycker jag är en grymt bra serie, och även om den så att säga inte är aktivt feministisk så tycker jag att den innehåller många bra tankeställare kring kvinnoförtryck och så vidare. Vissa filmer om parförhållanden blir väldigt intressanta om en ser dem med en feministisk analys i bakgrunden.

För mig handlar det inte så mycket om att välja bort kultur som att välja till. Om jag hör om kultur som ska vara bra ur detta perspektiv så lägger jag till det på min lista. Till exempel Feminist Frequency tipsar ibland om grejer som hen tycker är bra, och det brukar jag lägga på minnet.

När det kommer till konkreta tips så radar jag bara lite grejer som dyker upp i huvudet nu. Den som har ett eget får gärna lägga till det i kommentarsfältet.

Film/Tv-serier:

Winters Bone – fick tips på denna från Feminist Frequency. Väldigt bra film med en kvinnlig huvudperson som kämpar för att familjen ska få behålla sitt hus.

Girls – många har hört talas om denna antar jag. Kul serie. Dock är första säsongen sjukt mycket bättre än andra.

Studio Ghibli – en japansk filmstudio som gjort bland annat Spirited Away och Det Levande Slottet. Har nästan alltid bra kvinnlig representation och gör i övrigt fantastisk film.

Bridesmaids – en film där kvinnor får vara roliga. Inget mästerverk men ganska kul.

Melancholia – fin film om jordens undergång, med två systrar i huvudrollerna. Överlag tycker jag att Von Trier, som gjort denna film, gör väldigt bra grejer, men vissa verkar tycka att hen kan vara ganska sexistisk, som i filmen Antichrist som mycket handlar om den kvinnliga naturen och så vidare. Vet inte om jag håller med om detta, tycker att hen gör bra och sevärd film.

Girl, interrupted – handlar om en kvinna som sitter på behandlingshem tillsammans med en massa andra kvinnor. Lite Gökboet över denna, fast med kvinnor istället.

Böcker:

Våtmarker – älskar denna bok! Läs den! Handlar om en tjej som ligger inne på sjukhuset på grund av en skada hen fått när hen rakat sig i röven och tänker på sitt liv och så vidare. Väldigt roligt avmystifierande av kvinnokroppen, som dessutom är lättläst.

Alla kvinnor som ger ut grejer på Galago förlag. Som typ Johansson, Strömquist, Ackebo och Hansson. Älskar alla. Har ju tjatat sönder boken Prins Charles känsla av Strömquist, det är en fantastisk ögonöppnande bok. Rekommenderar generellt att prenumerera på Galago om en är sugen på vänsterserier.

Sedan finns det ett gång mästerverk som mer går under reportage/facklitteratur. Till dessa hör Varat och Varan av Ekis Ekman (denna bok är en sto del av skälet till att jag numera är vänster), Det kallas kärlek av Holmberg, Den endimensionella kvinnan av Power, Under det rosa täcket av Björk, Gilla läget och Barskrapad av Ehrenreich och No Logo och Chockdoktrinen av Klein. De fyra sista är inte feministiska böcker, men däremot väldigt bra böcker skrivna av kvinnor.

Scummanifestet – en kan såklart inte glömma denna lysande uppgörelse med manssamhället. Går även som teater i Stockholm, se den om du har möjlighet.

Kärlekens förvandling – handlar om en kvinna som går igenom ett uppbrott, skriven som ett brev till mannen som lämnat henne. Bra om hur kärlek kan vara en kamp.

Musik:

Jag lyssnar nästan uteslutande på kvinnliga artister, inte för att jag valt det utan för att det blivit så. Kvinnor är väl bättre helt enkelt 😉

Pj Harvey – vad kan en säga? Älskar denna kvinna. Lyssna på Let England Shake och låt dig förföras (kan krävas lite tid att ta till sig, men det är fantastisk musik).

Diamanda galas – cool kvinna som sjunger skrikopera och spelar piano. En del är väldigt jobbigt att lyssna på, annat är fantiskt. Rekommenderar skivan Malediction and prayer.

The Knife – de flesta känner väl till denna syskonduo som gör bra musik och videos som brukar vara normbrytande. Även Fever Ray, som är den kvinnliga halvan av duons soloprojekt, är mycket bra.

Övrigt:

Brukar lyssna på Tankesmedjan i P3. Bra kvinnliga komiker och samhällsanalys.

Böcker.

Alltså böcker, vilket jävla skräp det kan vara. Fascineras så ofta när jag går in i bokhandlar över hur mycket skit som produceras i bokväg. Typ alla böcker om entreprenörsreligionen The Secret/Attraktionslagen. Tänker mig att folk i regel ser böcker som en ”bra källa”, det är ju det en har lärt sig i skolan och så vidare. Internet är skräp, böcker är bra och ”seriöst”. Tänker på alla människor som av någon anledning anförtros att skriva böcker som handlar om… hur män och kvinnor är olika eller hur en ska ~*tänka positivt*~ för att nå alla sina drömmar. Den enorma mängd skit som produceras av dessa, och alla de människor som köper det och liksom tar det för sanning. Och så tänker jag på alla fruktansvärt begåvade, smarta människor som aldrig får tillfälle att ge ut en bok. En kan bli deppig för mindre.

Min vecka på Instragram.

Pluggat förvaltningspolitik. Intressantare än det låter faktiskt. Till skillnad från ”Medborgare och samhälle” som låter skoj men är den tramsigaste kurs jag läst.

Betraktat den uppviglande konst i vårt vardagsrum.

Hittat en cupcakecykel.

Kollat på regnbågen över Flogsta.

Ritat klart en teckning som ska säljas. Väldigt nöjd.

Hört Isak läsa ur den ”garanterat politiskt inkorrekta” tidningen Contra som någon uppenbarligen tyckte var kul att skicka till honom. Eller, lyssnade är att överdriva, suckade mest över fanskapet. En artikel handlade om hur Pkvänsterpopulisterna lurat i alla att det finns barnfattigdom.

Föreläste om härskartekniker för folk från Ulltuna studentkår.

Lagade aubergineröra några gånger.

Dumpstrade ordentligt för andra gången.

Om att haka upp sig på småsaker, språkanvändning och ”hen”.

Folk är sura för att jag använder ”hen” om Löwengrip fast hen gör ett stort jävla nummer av att hen minsann är kvinna. ”Ska inte folk själva få välja vad de vill bli kallade?!?!?!?”. För det första finns det en stor humor i att folk använder detta för att ”försvara” Löwengrip, som ju uttryckligen har vänt sig emot att det ska finnas alternativ för de som inte vill eller kan definiera sig som varken man eller kvinna. Nå, det är egentligen inte därför jag använder ”hen” om Löwengrip, utan det handlar om att att genomgående försöker använda ett könsneutralt språk och inte gör undantag för att någon råkar vara säker i sin könsidentitet.

Anledningen till att jag vill ha ett könsneutralt språk är flera. Dels politiska, men också för att det är praktiskt. Det gör att jag slipper göra överväganden när jag inte vill avslöja könet och det gör det mer naturligt för mig att båda skriva och tala könsneutralt i andra sammanhang, vilket jag tycker har ett stort värde. Men egentligen tycker jag inte att jag ska behöva ha skäl för att använda ett jävla pronomen, det är väl fan min rätt att använda språket som jag önskar.

Vissa menar att detta skulle vara ett ”inkorrekt” sätt att använda ”hen”. Förstår inte riktigt detta får jag säga. Det finns inget vedertaget när det kommer till hur ”hen” ska användas. Många har sagt att de personligen använder det då könet är okänt, men det utesluter liksom inte andra användningsområden. Hen kan användas även då könet är känt, det är ju liksom inte som att jag använder ”fyrkant” när jag menar ”sfär”, utan det är fortfarande ändamålsenligt och går helt klart att begripa utan någon högre bildningsnivå. Även om det fanns ett ”rätt” sätt att använda hen så tycker jag att en får förstå att språket utvecklas av användarna. Det är en grej att göra fel för att en inte kan, en annan sak att bryta mot ”regler” för att en upplever det bättre av något skäl. Det borde vara ganska uppenbart att det är det senare som är fallet här (tycker för övrigt inte heller att det är något katastrof om någon gör fel, men det är en annan diskussion).

Vissa menar att det ”tar fokus” från texten. Jag förstår att det kan vara förvirrande i början, det var det för mig också. Men eftersom jag inte är en person som tycker att det är rimligt att haka upp mig på ett könsneutralt pronomen så typ… svalde jag detta och gick vidare. efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så märkte jag att det inte var några problem att läsa en text som var genomgående könsneutral. När jag sedan själv började skriva så började det falla sig naturligt att båda tänka, skriva och tala så. Många personer har kommenterat och skrivit att de tyckte det var lite jobbigt i början men att de vant sig.

Om en tycker att användandet av ett könsneutralt pronomen gör en text oläsbar så tycker jag verkligen att en ska försöka ta tag i det, för det verkar jävligt jobbigt att haka upp sig så till den milda grad på ett ord. Det känns inte riktigt rimligt för en vuxen och läskunnig människa. Jag förstår att det kan vara jobbigt med begreppstunga texter och sådär, men sådana klagomål får jag aldrig. Det är bara det där lilla lilla ordet ”hen” som väcker reaktioner.

Dock tror jag inte det handlar om att det är ”ovant” eller något annat egentligen utan helt enkelt om att folk tycker det är provocerande och vill haka upp sig, för jag tror fan inte att dessa människor reagerar med total förvirring så fort de stöter på ett nytt eller oväntat ord. Sedan att tycka att det är mitt ansvar att producera en text med de pronomen just du råkar tycka är bäst, det övergår fan mitt förstånd. Hur egocentrisk kan en vara?

Det är inte mitt ansvar att skriva en text som är bekväm för dig att läsa. Ingen tvingar dig att läsa och tycker du att det är så satans jobbigt att läsa en text som innehåller ”hen” om personer vars könstillhörighet du tycker är uppenbar så föreslår jag att du säker dig till någon annan, garanterat henfri, blogg. Till exempel Löwengrips.

Obs: detta riktar sin inte till personer som frågar om varför jag använder ”hen” om alla på ett trevligt sätt, vilket många gör. Då förklara jag gärna.

Könsliga tolkningsramar.

Ibland finns det en föreställning om att bara en kvinna beter sig mer som en man så kommer hen att kunna nå samma framgångar som en man. Enligt denna modell så uppmuntras kvinnor till att ”ta för sig”, ha ”vassa armbågar” och så vidare. Ofta handlar karriärtips för kvinnor om att upplysa om mäns hemligheter. Ja, jag antar att ni känner igen snacket.

Jag tänker såhär, det finns två olika hinder för kvinnor när det kommer till att ”göra karriär” och liknande:

Saker och ting vi fått med oss vid uppfostran. För kvinnor kan det vara att inte vara lika självsäker som en man, att inte kunna ”gå in” lika mycket i en uppgift eller ett ämne som en man eftersom kvinnan är fostrad att också bry sig om annat, att inte känna sig bekväm med att ta lika mycket plats som en man också så vidare. Allt detta är såklart allvarliga begränsningar, men rent teoretiskt kan en lösa dem på en individuell nivå genom att träna upp dessa beteenden, helt enkelt agera mer som ”en man”.
Det andra problemet är att det finns könsliga tolkningsramar som präglar hela samhället. Detta gör att samma agerande tolkas annorlunda beroende på om det är en man eller en kvinna som står för det. Detta är betydligt svårare att tackla på en individuell nivå, eftersom det inte handlar om hur du agerar utan om hur det du gör tolkas.

Det är den andra aspekten som människor ofta glömmer bort när det talas om kön och möjligheter i livet. Detta att en kvinna som ”tar för sig” eller är ”bossig” inte uppfattas på ett sätt som en man skulle uppfattats om hen gjorde samma sak. Beteendena tolkas helt enkelt helt annorlunda beroende på könet.

När en kollar på kvinnor med makt så är det inte helt ovanligt att de ägnar mycket tid åt att accentuera sin kvinnlighet. Et utmärkt exempel är Löwengrips ständiga fixande med sitt utseende och hur hen alltid påpekar att hen är kvinna och stolt över att vara kvinna och så vidare och så vidare. Många kvinnliga politiker har ett väldigt kvinnligt sätt att klä sig, alltid kjol eller dräkt och ofta någon slags accessoar.

Ett annat alternativ är att ha väldigt konservativa värderingar kring kön och familj, utan att nödvändigtvis leva upp till dem själv, till exempel uttala sig starkt emot genus och feminism. Om en gör så så upplevs en såklart mindre som ett hot, eftersom att det faktum att en personligen får makt inte föranleder någon större uppluckring av mäns makt, könsroller etcetera.

Men det skulle troligen inte fungera i något sammanhang att som kvinna klä sig som en man, agera som en man och så vidare och få makt på det sättet. Resultatet skulle enbart bli ett hårt socialt straff för att en går utanför vad som anses okej för ens kön. Det är en ständig balansgång mellan att inte vara ”för kvinnlig”, alltså känslig, irrationell och så vidare och att inte uppfattas som aggressiv och ”okvinnlig”. Därför måste kvinnligheten ständigt påpekas och accentueras hos kvinnor med makt.

Twitter 27/4.

Alltså begreppet ”stark kvinna” är så störigt. Som om ”stark” var dessa kvinnors enda och viktigaste egenskap. Gillar t.ex. inte Björk för att hen är ”stark” utan för att hen är en otroligt skarp debattör och skriver väldigt bra böcker. Skulle en man som var duktig på något och därför framgångsrik beskrivas som ”stark” primärt. Skulle inte tro det va. När kvinnor ska beskrivas och värderas för annat än sitt utseende så är det fortfarande sjukt platta och könsspecifika beskrivningar.

Värderar inte kvinnor för att de är ”starka” och ”tar plats” utan vad de sedan gör med platsen. Precis vem som helst skulle värdera vilken jävla man som helst. Som en jävla människa och inte en företrädare för ett kön. Snälla, prata om intelligenta, roliga, kvicka, klipska och smarta kvinnor istället för ”starka” kvinnor. ”Stark” säger typ ingenting. Och ja, det är viktigt och bra att kvinnor vågar ta plats, men det borde inte vara där fokus ska ligga när det väl har inträffat. Om du främst värderar en kvinna som tagit plats just för att hen tagit plats&ej för vad hen gör med den så är det fortfarande nedvärderande.

Så jävla trött på den här grejen med att en som feminist ska gilla alla ”starka kvinnor” även om de har en aktivt kvinnofientlig agenda. Är såklart glad att det finns kvinnor som lyckas bli framgångsrika trots patriarkatet. Synd bara när de också är antifeminister.

Plus att idén om att ”stark” = bra. Vad betyder ens stark? Att en inte visar svaghet? Ofta sätts det likhetstecken mellan ”stark” och framgångsrik. Tänk då på hur mycket bakgrunden avgör möjligheten att vara ”stark”. Så jävla trött på allt jävla tjat om hur kvinnor ska vara starka, ta för sig etc. Förtjänar jag inte jämställdhet annars eller?

Feminism handlar om att alla kvinnor ska få jämställdhet, inte bara om de som är ”starka” och kräver sin rätt. Skiter väl fan i Löwengrip. Så otroligt mycket viktigare att alla undersköterskor, barnskötare och städerskor får drägliga livsvillkor. Alla kvinnor, inte bara de som kan ”säga ifrån” ska kunna leva utan att bli tafsade på, misshandlade av sina män och våldtagna. Feminismen måste vara kampen för alla kvinnor, inte bara några få som lyckas slå sig fram trots könsmaktsordningen. Målet måste vara ett samhälle där ingen enskild kvinna känner att hen behöver vara ”stark” för att kunna vara trygg och jämställd.

Det är de är kvinnor som får bekräftelse i patriarkatet som ses som starka. Definitionen är därmed på männens villkor. Ska vi verkligen uppmuntra kvinnor att tillfredsställa sina förtryckare, att ta plats på sina förtryckares villkor? Det är nämligen det ”starka kvinnor” handlar om: att hylla kvinnor som når framgång på mäns villkor, i manliga rum. Är det en bra strategi? Så jävla trött att allting alltid ska handla om att bli bekräftad av det satans patriarkatet. Även feminism och kvinnokamp.

Fixeringen vid ”starka kvinnor” utesluter dessutom så sjukt många kvinnor som inte har möjlighet eller lust att vara ”starka”. Dock att ”stark kvinna” också kan handla om att t.ex. palla med vardagen som ensamstående arbetarklasskvinna med barn. Lika illa då. För då brukar det låta något i stil med att ”hen är så duktig som orkar med allt”. Om en måste göra något så pallar en. Tills en dukar under. Denna syn är också ett fett jävla problem eftersom människor som har en asjobbig livssituation sätts på piedestal utan att få hjälp. Så ”stark kvinna” handlar antingen om att utesluta en massa kvinnor eller om att berättiga förtryck med ”men hen är ju så stark, hen pallar”.