Mer om könsneutral blogg.

Nu har jag funderat lite på detta med könsneutral blogg. Jag har kommit fram till att jag inte kommer kräva könsneutralitet eller redigera icke könsneutral kommentarer. Däremot blir jag glad om folk kommenterar könsneutralt, vilket ofta kanske faller sig naturligt om en kommentera könsneutralt innehåll. Jag har märkt att vissa redan har börjat byta ut ”han” och ”hon” mot ”hen” och ”man” mot ”en”, det gör mig jätteglad!

Vissa har reagerat på att de trodde ”hen” var till för att underlätta när man inte vet kön. Det är såklart olika med den saken för olika personer, innan har jag använt det just så och för anonymisering. Nu vill jag dock använda det även för att försöka få folk som läser här att hänga upp sig mindre på könet eller kanske reflektera lite över vilka egenskaper de kopplar ihop med olika kön. Min erfarenhet är följande: först när en läser en text som är könsneutral blir en förvirrad för att en inte får en i ens egen tycke bit nödvändig information. En börjar spekulera och så vidare. Men efter ett tag så släpper denna fixering och en märker att det inte är så jävla viktigt trots allt, så var det i alla fall för mig när jag började läsa könsneutral text i högre grad och det är det jag hoppas på att kunna visa.

Nu är det såklart så när en driver en blogg om könsroller, ojämställdhet och så vidare att en ibland är tvungen att nämna kön för att få fram det som är väsentligt. Till exempel ett inlägg om ojämlikheter på arbetsmarknaden skulle inte vara greppbart om man inte åtskilde könen på något vis. Jag vet att vissa för att göra detta använder ”kukpersoner” och ”fittpersoner” men vet inte om jag själv är riktigt bekväm i de uttrycken. Till vidare kommer jag nog att använda ”män” och ”kvinnor” i den typen av sammanhang.

Den största förändringen detta kommer innebära är att jag kommer skriva ”en” istället för ”man” och att jag när jag skriver om personer kommer att använda ”hen” som pronomen även vid de tillfällen då jag vet könet och inte är i något behov av anonymisering. Min förhoppning är att läsare efter en inledande fas då det kanske bara känns förvirrande kommer att lägga mindre vikt vid könet hos personen.

Hittat hem.

Nu har jag läst nationalekonomi i typ en vecka och är redan helt matt på ämnet. Det är inte särskilt svårt, men det är mördande tråkigt. Förutom en trevlig bloggläsare som kom fram och hälsade men som jag efter det inte stött på igen, så har jag typ inte snackat med någon i min klass.

Samtidigt mår jag nog bättre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag umgås med mina rumskamrater och skrattar åt en massa saker, jag har kanske 3-5 aktiviteter inplanerade på samma dag, jag blir rastlös om jag inte går hemifrån, jag cyklar genom Uppsala och typ njuter. Det är helt otroligt. Det känns helt okej att vissa saker är dödligt tråkiga, att sitta tre timmar med en aslam bok för utöver det så är jag fan lycklig.

Det är så konstigt när man börjar må bra, att man förstår hur dåligt man egentligen har mått innan. Även om jag inte har haft någon tryckande ångest det senaste året så har det nästan varit som en dimma. Jag har inte orkat göra saker, jag har blivit utmattad av bara några timmars socialt umgänge, skituppgifter såsom och gå till postkontoret eller åka in till stan och köpa något har blivit till oöverstigliga mentala hinder. Visst har jag mått förhållandevis bra om jag jämförde med min depression, men jag hade ändå byggt upp någon slags acceptans för att livet var ganska lamt. Nu vet jag att det inte behöver vara så.

Nog kan en tänka att detta bara kommer vara en kort tid, när allt känns nytt och spännande, men jag tror fan inte det. Det känns liksom varaktigt. Det känns som om jag hittat hem.

Bekräftelse.

När jag var yngre var det jätteviktigt för mig vad folk tyckte om hur jag såg ut. Inte bara människor jag hade någon slags sexuellt intresse i, utan alla. Det var en viktig del av umgänget att dela ut komplimanger och att få dem, det var viktigt att bli bekräftad för sin sminkning, frisyr och sina kläder just den dagen och så vidare.

Jag sminkar mig fortfarande och så vidare. Faktiskt ganska ofta nu för jag tycker om att känna mig fin. Och det är klart att det i förlängningen beror på att jag värderar vad andra människor tycker och tänker om mitt utseende. Men själva bekräftandet är mycket mindre viktigt nu än tidigare. Det är inte viktigt att få höra ”vad fin du är”. Jag menar, det är klart att jag vet att jag ser bra ut när jag klätt upp mig i det syftet.

Många personer har komplimerandet som en naturlig del i sitt sätt att umgås, och framförallt hälsa på, andra. När jag hör sådana samtal så förundras jag. Jag blir själv närmast obekväm när någon säger att jag är fin, och att säga det till någon faller sig över huvud taget inte naturligt längre.

Det spelar helt enkelt mindre och mindre roll vad andra tycker, det blir mindre och mindre viktigt att ständigt få bekräftelse.

Hur har er relation till utseende och bekräftelse förändrats?

Könsneutral blogg.

Från och med idag genomgår denna blogg en fullständig könsneutral språkreform. Jag kommer endast att använda ordet hen från och med nu, både här och på twitter. Jag kommer även att försöka göra språket i övrigt könsneutralt i störa möjliga utsträckning, till exempel genom att skriva förälder istället för mamma/pappa, syskon istället för syster/bror och så vidare. Kanske även helt sluta nämna folk vid förnamn. Jag hoppas att ni som kommenterar försöker att hålla er till detta också, även om jag såklart kan redigera kommentarerna också.

Den som vill får gärna haka på mitt initiativ och själv ta avstånd från könade ord i sin blogg. Jag tänkte att jag skulle göra eller snarare be någon göra en ”knapp” för projektet som man kan sätta i sin sidospalt, för att visa att bloggen ämnar att ha könsneutralt språk.

Henlös tidning.

Dn har alltså bestämt att det inte är ”deras uppgift” att gå i bräschen för ett ”queerpolitiskt ställningstagande” såsom att använda ”hen”. Om jag hade prenumererat på Dn hade jag sagt upp prenumerationen nu men eftersom jag redan innan insett vilken skittidning det är så är det ingen möjlighet, inte för att det spelar någon större roll.

Nåja, jag kan inte säga att jag bryr mig nämnvärt. Ordet ”hen” vinner ständigt ny mark, i bloggar, tidningsartiklar och barnböcker. Förhoppningsvis kan detta dessutom komma att innebära att andra medier börjar använda ”hen” mer konsekvent, som de till exempel gjort i denna artikel genom att kalla Gunilla Herlitz för ”hen”. Mer sånt!

Hanna Fridén skrev förresten på sin Facebook att hen skulle vägra ställa upp på intervjuer om hen inte blev kallad för hen. Nu är jag inte tillräckligt mycket av en medieperson för att kunna förändra något på den vägen, men för sakens skull ska nog även jag kräva det om en sådan situation uppkommer i fortsättningen.

Förklaringar.

Ibland blir man utsatt för folk som vill ”förklara” saker för en. Som till exempel senaste jag skrev om lönebildning och Pelle förklarade för mig att en anställd måste tillföra såpass mycket mervärde att det överstiger kostnaderna för att ha hen anställd, och att det därför visst är så att lägre omkostnader för anställning minskar arbetslösheten (speciellt i svaga grupper) vilket alltså gör lägre lägstalöner till en bra grej. Men gud, det där begriper ju jag också, jag spenderar fan sex timmar om dagen med att plugga nationalekonomi.

Vad jag också begriper är tre saker: 1.) arbetsköpare i regel knappast är så generösa att de ger den anställda högre lön bara för att de rent ekonomiskt kan göra det, 2.) ”working poor” är en jävligt oschysst grej att ha i ett samhälle och 3.) att regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för en utsatt grupp, nämligen unga, utan att det har lett till minskad arbetslöshet.

Arbetsköpare i regel kommer troligen inte att höja lönerna om de inte måste. I läget som det ser ut idag finns det såpass mycket okvalificerad arbetskraft som bara väntar på att få jobb och som har extremt låga krav, eftersom det suger så jävla mycket att vara arbetslös (regeringen har ju, som ni kanske minns, fört en politik vars syfte varit att de arbetslösas krav ska sänkas). Om lönesättningen var individuell så skulle folk säger jobba för en femtiolapp, vilket skulle göra att arbetsköpare i en massa situationer skulle välja bort sin gamla och mer erfarna arbetskraft när de började kräva mer skälig lön. Därför är det jävligt viktigt med fackföreningar.

Working poor är ett begrepp som åsyftar människor som jobbar men som ändå är fattiga. Det är helt enkelt ganska onajs att jobba heltid eller mer och fortfarande bara dra in så mycket pengar att man knappt går runt. Ni kan kalla mig idealist, men ett sådant samhället vill jag faktiskt inte ha. Jobbar man så ska man ha skäligt betalt och de som är såpass oförmögna att deras arbete inte ens är värt en rimlig livslön borde rimligtvis tas om hand om av trygghetssystemet, kanske jobba deltid eller liknande.

Den arbetslöshetspolitik vi haft de senaste åren har i mångt och mycket byggt på dessa teorier. Det ska vara billigare att anställa för är det tillräckligt billigt kommer arbetslösheten inte att existera har man resonerat och sänkt arbetsgivaravgifter och momssatser utan resultat, i samma veva har man även jobbat för att arbetslösa ska kunna tänka sig att ta arbete för lägre och lägre löner genom jobbskatteavdrag, försämringar av villkoren för de arbetslösa och så vidare. Denna politik har helt enkelt inte fungerat särskilt bra.

Om lönerna låg på 1 krona i timmen så skulle arbetslösheten kanske vara ett minne blott, kanske även på nivåer som 50 kronor i timmen, men allt detta måste vägas på andra samhällsvärden också.

Det handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga.

Blev på twitter länkad till denna artikel som i kort framför åsikten att hela grejen med att stoppa det näthat som kvinnor utsätts för handlar om tendenser att ”skydda” kvinnor från grovt språk och att man på detta sätt själv skulle vara ännu mer sexistiskt, som inte tror att kvinnor kan ”ta det” för att de på något sätt skulle vara svaga.

Jag har inga tvivel om den själsliga styrkan hos de flesta kvinnliga feministiska skribenter. De fortsätter ju skriva dag efterdag trots allt de blir utsatta för, det är imponerande! Jag tänker på skribenter som Lisa Magnusson och Johanna Sjödin som titt som tätt får helt absurda påhopp. Jag tror absolut inte att de är mindre kapabla att hantera detta än vad män i regel är, vad jag däremot är ganska övertygad om är att män inte får denna typen av påhopp i samma utsträckning. Nu minns jag inte var jag hörde det, det kan ha varit P1, men när man hade gått igenom kvinnliga och manliga skribenters hatmejl så hade de riktade mot kvinnor varit betydligt mer personliga och hotfulla, medan de riktade mot männen varit ”sakliga” i högre grad.

Kommentar från feminsthora, riktad mot Johanna Sjödin.

Nu må det vara sant att det är svårt att ta till en enskild åtgärd för att få bort detta. Dels så ska man ju såklart hantera det som övergår i brottslig handling som om det skett irl, men även hårdare kommentarsmoderering (vilket ju i mångt och mycket redan finns) och uppmärksamhet till problemet tror jag är viktigt. Att få folk att inse att det är ett problem, för det betyder sjukt mycket att få stöd. Det är till exempel därför feministhora är en bra grej, för att den visar på vilket hat som faktiskt riktas mot feminister utan att vi själva behöver ha de obehagliga kommentarerna på våra egna bloggar. Dessutom så fungerar det som en uppsamlingsplats för information om de hatkommentarer som skrivs, om det nu någonsin skulle bli en fråga om åtal. Annars slängs ju det mesta direkt.

Men det handlar inte om att kvinnor skulle vara svaga och tåla mindre, det handlar om att de allra flesta tycker att det är sjukt obehagligt att varje dag mötas av sånt här. Att varje dag bli påmind om att det finns människor som vet vem man är, hur man ser ut och kanske var man bor, som man själv inte vet något om och att dessa människor eventuellt skulle vara intresserade av att skada en. Det är inte en särskilt trevlig känsla för någon.

Man har inte rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.

Diskuterade i vanlig ordning lite om det här med kvinnohat på nätet angående denna text på aftonbladet. Någon tyckte typ såhär: ”menar du att man ska ha övervakning på dessa personer?”. Eh ja, det tycker jag verkligen. Jag är absolut inget fan av ökad allmän övervakning, däremot tycker jag givetvis att polisen ska göra det jobb de gör irl även på nätet. Om en person skrek ”jävla hora jag ska döda dig” på öppen gata skulle det vara kriminellt och en polisiär fråga, samma sak borde gälla den som skriver det på internet. Jag tycker inte att det är några konstigheter.

Den som på goda grunder är misstänkt för brott kan till exempel utsättas för telefonavlyssning eller husrannsakan. Detta tycker jag är helt i sin ordning. Man ska inte avlyssna alla, polisen ska inte ha allmänna rättigheter att gå in i varje persons hem, men finns det goda skäl för att göra det så görs det och bör också göras. Detta är integritetskränkande, men det anses acceptabelt eftersom det bara drabbar den som man har goda skäl att tro har något att dölja. Samma sak tycker jag bör gälla på internet. Jag tycker till exempel att polisen bör kartlägga hotfulla individer på forum, i kommentarsfält och så vidare och i möjlig utsträckning även väcka åtal mot personer som går för långt.

Internetövervakning är väldigt laddat och anses i många grupper fel under alla omständigheter. Jag kan inte tycka att det är fel att behandla människors utsagor på nätet som samma sätt som man hade gjort om det var brev, något en person sa till en annan och så vidare. Det är skrämmande att det finns så många personer som faktiskt ägnar sig åt grov brottslighet som polisen över huvud taget inte bryr sig om utan som personerna som blir utsatta för den själva ska hantera.

Ja, det är faktiskt ett jävla demokratiproblem att vissa människor inte får uttrycka sig utan att bli utsatta för dels rena hot, dels väldigt hotfulla angrepp och grova förolämpningar i en enorm mängd. Sånt tar otroligt mycket på individen, det är väldigt slitsamt rent mentalt helt enkelt. Det säger sig självt att om en viss grupp får utstå 5-10 gånger så mycket av denna vara, då minskar det den gruppens vilja att uttala sig. Mycket av det som skrivs i kommentarsfälten och, antar jag, i mejlen är inte brottsligt, där tror jag att det är viktigt för tidningarna att ta sitt ansvar för extra utsatta skribenter och sålla ut i inboxen och bland kommentarerna, införa bra system som spärrar den typen av innehåll och så vidare. Men för de personer som passerar gränsen så tycker jag att rättsliga påföljder ska ske. Det är viktigt att visa att man inte har rätt att hota och kränka andra bara för att det råkar vara internet.