Om vad som är logiskt.

Hehe, läste detta inlägg på frihetssmedjan.

Själva grundkonflikten känner jag inte till, så där kan jag inte uttala mig om vem som betett sig illa och inte. Vad jag däremot tyckte var roligt var detta resonemang om varför det är så hemskt med fackföreningar:

Kollektivavtal med höga lägstalöner skapar en insider-outsider situation där det är svårt att hitta jobb. Om något blir dyrare så ökar också prestationskraven. Det är bara logiskt… Men sen har logik aldrig varit vänsterns starkaste sida heller.

Alltså, detta argument ”det är bara logiskt” är så jävla roligt. Att över huvud taget hänvisa till något som ”logiskt” när det rör sig om en samhällsfråga är så… alltså gud. Logiskt enligt vilket system, vilka parametrar och så vidare? Logiskt som i att det avspeglar verkligheten? Eller logiskt som i att det är så man tycker att folk borde agera?

Vad som också är ”logiskt” är att ett företag som strävar efter att gå med vinst kommer att betala ut så låga löner till sina anställda som möjligt, och så länge vi har hög arbetslöshet och ett förskräckligt trygghetssystem så kommer de att kunna betala dessa pisslöner för folk har inget annat val än att jobba. Speciellt inom okvalificerade yrken så sker detta, för arbetskraften blir helt enkelt mer utbytbar och det står tusentals ”drivna” ungdomar på tur som är villiga att torka nån i röven för en deltidsanställning. Då är det väl om något ”logiskt” att man som arbetsköpare hellre kommer att anställa någon av dessa än att ge en tidigare anställd löneökning eller liknande, och det är också ”logiskt” att det kommer finnas en massa personer som nöjer sig med en pisslön för att de helt enkelt inte har något annat val, och det är också ”logiskt” att en arbetsköpare kommer att vilja anställa de personer som nöjer sig med pisslön istället för de som inte gör det.

Jag hade köpt argumentet om den fria lönemarknaden om vi typ hade haft en dräglig medborgarlön, så att folk kunde tacka nej till jobb som de ansåg gav oskäligt betalt för det arbete de förväntades utföra. Men med situationen som den ser ut idag så har de flesta inte den möjligheten och alltså är det i mångt och mycket företagen som styr hela skiten.

Varför är alla för vinster i välfärden?

Intressant denna diskussion om vinster i välfärden. En absolut majoritet av väljarna är ju emot vinster i välfärden på direkt fråga, även borgerliga sådana. Lo stället sig öppet emot det. Det är fullt möjligt att inte ha det, Sverige ska till och med vara ganska unikt med hänseende på i vilken grad vi tillåter det och så vidare. Ändå är det bara ett enda av riksdagspartierna som öppet ställer sig emot det, och det är vänsterpartiet.

Hur fan kommer det sig att inte till exempel S har tagit upp detta? Jag tycker det är helt jävla otroligt, ärligt talat, för det lär ju vara en ganska säker fråga att argumentera för. Jag begriper det fan inte.

Alfahannar.

En diskussion som ofta dyker upp när man talar om jämställdhet är det om ”alfahannar” och hur svårt det är för män som inte är alfahannar att få ligga eller skapa en långvarig relation med det andra könet, något som tydligen är betydligt lättare för kvinnor.

”Status” säga vara viktigare för kvinnor vid urval av män är tvärtom. Men det är väl ändå en ganska konstig sak att säga, för status borde ju rimligtvis vara relevant både för kvinnor och män, bara det att status mäts av olika saker. Typ en statusgrej hos kvinnor kanske är att se bra ut, att bete sig ”kvinnligt” och så vidare medan status hos män ges av andra egenskaper.

Det sägs att till exempel blyga killar har det svårare på könsmarknaden, och detta relateras till att de inte är så kallade ”alfahannar”. Jag tvivlar inte på att det är sant att olika personlighetsdrag står högre eller lägre ner i kurs och att det till mångt och mycket beror på könsroller, men det är ju inte som att man som kvinna kan vara hur som helst och fortfarande har lätt att få ligg, ännu mindre långvariga relationer, och om du dessutom är så kräsen att du vill ha en partner som respekterar dig blir det såklart etter värre.

Det är såklart tråkigt att vissa personer har det sämre än andra, och om det dessutom beror på könsroller så är det ännu sämre. Men att vissa, på grund av vissa egenskaper, har svårare att skaffa sig en relation än andra är inte ett problem som är specifikt för män, hur mycket folk än gillar att tro det. Grunderna som urvalet sker på är kanske ett annat, men kvinnor kan absolut inte gå omkring och se ut och vara hur som helst och ändå få till det.

En nationalekonomilektion.

Tisdagens lektion alltså.

Vi gick igenom varför handel uppstod och hade ett exempel med två personer, Adam och Eva, som var på en öde ö tillsammans där det fanns två olika resurser, bär och fisk. Vi skulle enligt olika värden på hur mycket bär respektive fisk de kunde samla ihop per tidsenhet komma fram till varför handel är så jävla maxat. Föreläsaren ”skämtade” (högst oklart) om att exemplet skulle vara jämställt på något vis och jag ba: men vem fan bryr sig om exemplet är jämställt när mindre än tio procent av professorerna är kvinnor?

Sedan så sa personen som satt bredvid mig typ: ”detta exempel är orimligt på grund av att det inte tar den tiden att samla ihop så mycket bär” och jag ba: ”men hela exemplet är orimligt för det finns inte en enda människa som skulle agera såhär om hen hamnade på en öde ö tillsammans med en annan”. Personen jag snackade med ba: ”jo, jag skulle”. Alltså, jag antar att hen drev men jag tyckte bara det var så lustigt att hen reagerade över en orimlighet i exemplet, men att det inte var den gigantiska orimligheten i att två personer på en öde ö skulle välja att bedriva handel snarare än att bara samarbeta med varandra.

Exempel av denna typ tenderar ju att vara orimliga eftersom man måste förenkla till den graden, så jag brydde mig inte om det till att börja med. Jag bara tycker att om man reagerar på en orimlighet så bör det inte vara den.

Demonstrationstrailer.

Den 15 september har jag tyvärr inte möjlighet, men den som har tycker jag ska gå på demonstrationen ”var är våldtäktsförövarna” som anordnas på Södermalmstorg vid fyra. Den handlar om att vi bör ändra fokus i våldtäktsdebatten och tala mer om förövarna, istället för offren som vi tyvärr tenderar att lägga väldigt stor fokus på idag.

Framförallt gillar jag att de har gjort en ”trailer” till demonstrationen där de har vänt på rollerna:

Den som vill läsa mer om demonstrationen kan göra det på facebookeventet. De söker dessutom folk vid en aktion vid norrmalmstorg från 12-15. Här är beskrivningen:

Den 15 september kommer aktionen hållas på Norrmalmstorg i Stockholm, kl 12-15.00. Vi söker volontärer som vill vara med och göra det här till ett spektakel som sätter sig på minnet. I nuläget söker vi framförallt män. Det enda som krävs av dig som är med är att du ställer dig bakom vårt budskap. Du behöver inte svara på frågor från förbipasserande eller aktivt argumentera för syftet om du inte vill. I tre timmar ska du utgöra ett förslag till frågan ’var är våldtäktsförövarna?’, genom korta identitetsbeskrivningar på en skylt på din kropp. Tex ’trebarnspappa, ideellt aktiv. Våldtäktsförövare?’ Vidare instruktioner kan komma, men det blir ingenting avancerat. Är du intresserad? Du behövs! Skriv ett mail till oss här på facebooksidan med kontaktuppgifter så kontaktar vi dig! Tack. /aktionsgruppen

Så tja, om någon av mina manliga läsare är intresserad av att ta ställning för en god sak så hör av er till dem!

Hela grunden för en relation är ju att man bryr sig.

När jag skrev om att kvinnor tar större ansvar för det känslomässiga arbetet, däribland kommunikationen, i heterosexuella relationer så var det många som tyckte att det är den som ”vill kommunicera som är ansvarig för att budskapet går fram”. Jag fattar verkligen inte hur man resonerar när man skriver såhär om en relation. Alla som ingår i en relation bör såklart ha ett intresse av att kommunikationen flyter på bra och att den andra parten känner sig sedd, jag förstår inte hur man skulle vilja ha det på något annat sätt.

Ibland kan jag uppleva att vissa personer i relationer hänger upp sig sjukt mycket på vad som är deras absoluta minimala ansvar, vilka regler som absolut inte får överträdas. Typ: man får inte vara otrogen, man får inte slå sin partner, man får inte ljuga, man får inte konsekvent undvika att svara i telefon och så vidare. Däremot så försöker de att ta så lite känslomässigt ansvar som möjligt och skyller det på att de inte ”förstår” när det är lämpligt.

Jag tänker att hela grunden för en god relation är att man faktiskt bryr sig om sin partner, annars kan det liksom lika gärna vara. Och om man bryr sig om en annan människa så borde man rimligtvis försöka ta reda på mer om det är något i dennes kommunikation som är oklart. Om man till exempel märker att någon är lite nere så kan man väl fråga, istället för att vänta med att ta ansvar tills personen säger något uttryckligen.

Jag har det bra nu.

Idag har jag cyklat två mil till Fiby urskog (och två mil tillbaka såklart), som tyvärr inte var en riktigt urskog utan brukades lite nån gång på 1700-talet, tillsammans med Isak (en av mina lägenhetskamrater). Är så jävla nöjd med hela projektet samt mig själv.

Det känns verkligen som att flytta till en annan stad och plugga var precis vad jag behövde. Nu gör jag faktiskt saker dagligen, träffar människor som är intressanta, läser och så vidare. Jag känner mig produktiv, jag är produktiv.

Så ja, jag ville väl mest säga att jag har det bra nu. Så ni vet.

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.

Vi kan inte förvänta oss att superpedagogerna ska komma och rädda oss.

Alltså skolpolitik, detta gudsförgätna ämnesområde. Den absolut vidrigaste vinkeln på problemen som jag känner till är att vi behöver ”bättre lärare” vilket ska åstadkommas med en massa ”kvalitetskontroller” och så vidare in i oändligheten. Jag undrar om personerna som tycker att detta är en tillräcklig lösning på problemet någonsin satt sin fot i ett klassrum utanför tullarna. Bra lärare är viktigt och kan verkligen höja undervisningen, men det går fan inte att undervisa i en för stor och bråkig klass hur duktig man än är. En bra lärare kan skapa entusiasm inför ämnet och förklara saker bra, men hen kan inte lösa elevernas sociala eller ekonomiska situation, kan inte fixa dåligt läromaterial och så vidare.

Man måste begripa att situationen ser otroligt annorlunda ut på olika skolor. Detta har jag sett med mina egna ögon, skillnaden mellan skolor i innerstan och skolor utanför Stockholms kommun är enorm. För att det över huvud taget ska finns någon förtjänst i att ha en bra pedagog så krävs det underlag för att pedagogen ska kunna ägna sig åt att lära ut. Det handlar inte bara om att olika kommuner har olika resurser utan också om att sociala problem förekommer i olika hög utsträckning i olika grupper, som ju är segregerade.

Vissa minns säkert en gammal lärare de hade som verkligen lyckades få igång dem, det gör jag också. Men de flesta lärde sig nog en massa saker i de andra ämnena också, där de inte hade lika fantastiska lärare. Och framförallt: för att denna fantastiska lärare skulle kunna skina för dem så krävdes det säkerligen en massa andra saker också, som inte syntes lika tydligt. För det säger sig självt att den lärare som måste ägna mer energi åt annat helt enkelt kommer få mindre möjlighet att ge sina elever riktigt bra undervisning. Det borde inte vara någon överraskning.

Ibland i denna diskussion drar folk upp programmet ”klass 9a”, ni vet det där när ett gäng superlärare får ta över en klass för att förbättra deras skolresultat. Vissa ser det som ngt slags ”bevis” på att ”bra lärare spelar roll”. Jaja, det är klart det ”spelar roll” hur en lärare är. Men till det programmet har man liksom valt ut några av de absolut bästa lärarna i Sverige, dessutom finns det såklart en enorm press på eleverna på grund av att det ska bli tv, vilket i sig troligen gör att de presterar. För att inte tala om den lugnande effekten av att ha flera vuxna (människor som filmar, och sitter inte de ordinarie läraren med då och då) i klassrummet. Och sedan så är programmet säkerligen vinklat.

Men även om det vore så att endast en riktigt bra lärare kan rädda en klass från att vara sämst i Sverige så är det en otillräcklig lösning. Skolan kan helt enkelt inte bygga på att alla lärare är fantastiska pedagogiska naturbegåvningar. Vi kan absolut förbättra lärarutbildningen och så vidare, men vi kan inte förvänta oss att det ska komma superpedagoger och bara rädda situationen bara vi gapar om det på debattsidor tillräckligt länge. Det är helt enkelt nödvändigt att jobba med frågan på fler sätt än så och det inkluderar faktiskt att ge skolan mer anslag. För tro mig, det behövs.

Bild tagen på en av de många skolor jag besökt som lärarvikarie.