Dinant.

Idag har jag varit i Dinant, en otroligt vacker stad som ligger någon timme bort från Bryssel, i Ardennerna. När jag åker till nya platser blir jag som ett barn, speciellt om det finns vacker natur. Jag blir helt till mig och vill kolla på allt, går omkring och ler konstant. Det gör mig glad, mitt i allt världshat, att det finns så många vackra platser och att jag fortfarande kan förundras över det.

Hårfobi.

Åh herregud. Denna kommentar fanns i Bloggkommentatorernas kommentarsfält.

Det är upp till var och en tycker jag. Men jag själv AVSKYR hår och har fobi mot det och tycker att det är äckligt. Kort och gott. Jag rakar benen men inte armarna. Någon gräns får man ha 🙂

Okej. Personen påstår sig alltså ha hårfobi. Men hon rakar inte armarna eller huvudet. Väldigt selektiv fobi, och väldigt praktisk får man tycka eftersom den stämmer precis överens med samhällets normer i frågan. Man undrar om hon har fobi enbart för kroppshår på fel ställen på kvinnor eller om det även gäller för män? Ställer hon sig på en stol och skriker om hennes sexpartner (förutsätter här heterosexualitet, jag vet förlåt) inte rakat benen.

Sen tycker jag att det verkar otroligt jobbigt att ha en hårfobi! Jag menar, jättemånga människor har ju hår. Även om fobin bara är begränsad, som det verkar, till hår på benen så verkar det otroligt jobbigt att få en fobireaktion (oresonlig rädsla, ofta handlingsförlamning etc) så fort man ser håriga ben. Om jag hade varit den här personen så hade jag sett till att söka terapi för detta! Det finns hjälp att få så att du kan leva ett normalt liv.

Nejmen allvarligt. Sluta använda ordet fobi för att få era personliga preferenser att låta mer viktiga eller svårare att förändra. Du har troligen ingen fobi, du är bara inskränkt och tycker att det känns skönt att förklara detta som om det var något du inte kunde rå för. Och om du har en fobi, sök då hjälp för helvete. Både för din egen och andras skull.

Elva frågor.

Fick en till såndär utmaning med elva frågor från Alex.

  • Om du fick lägga till en sak på/till dig själv, vad skulle det vara? (sångröst, en extra arm osv)

Antar att detta inte inkluderar superkrafter? Nån cool grej så att jag slapp sova eller i alla fall hade ett mycket mindre sömnbehov. Jag har hört att det finns människor som har extra litet sömnbehov, typ bara behöver fem timmar om natten. Det hade jag inte bangat på. Annars så hade jag nog velat ha fotografiskt minne eller någon annan förmåga som underlättande informationsinsamlande och inlärning.

  • Hur många personer kan du helt ärligt säga att du har älskat utanför familjen i ditt liv? (kompi eller partner eller annat)

Tre stycken (utan inbördes ordning).

Emil. En av mina äldsta och fortfarande närmaste vänner.

Emanuel. Mitt ex.

Samt Hilda. Också en av mina äldsta och närmaste vänner.

  • Om du har börjat gilla en person, vad skulle den personen kunna göra för att få dig att säga upp kontakten  så fort du bara kan? Om du bara får välja en sak?

Svår fråga. Jag tror det finns få saker som skulle kunna få mig att säga upp kontakten med en person jag börjat gilla. Vissa politiska böjningar, som nazism, skulle jag ha svårt att acceptera men har å andra sidan svårt att tänka mig att jag skulle hinna börja gilla någon innan jag upptäckte något sånt.

  • Den mest irriterande frågan du någon sin fått, och av vem?

Den värsta alla kategorier är väl: ”men vadå, är du feminist eller?” med ett sånt där överlägset tonfall. Annars så tycker jag att frågor som berör hur jag kan vara socialist/feminist på grund av vad någon annan socialist/feminist gjort eller sagt är ganska uttjatade.

  • Det mest irriterande påståendet du fått höra om dig själv? (typ; du är inte alls gay, det är bara en fas.)

Alltid när folk tillskriver mig åsikter på grund av min politiska position.

  • Vad är det dummaste du någonsin har gjort?

Jag bytte skola från Norra real till Kunskapsgymnasiet efter bara några veckor. Det var korkat såhär i efterhand, eftersom Norra real är en grymt mycket bättre skola. Men egentligen tror jag att jag hade vantrivts där ganska mycket, så jag ångrar det egentligen inte. Men ”på pappret” så var det ett korkat beslut.

  • Länka till ett filmklipp eller låt som du tycker att alla borde se/höra.

Här hade jag velat länka till Killing us softly 4 men det verkar som om den inte finns på Youtube längre. Detta är istället en himla bra genomgång om problemet med välgörenhet som konsumtionsvara.

  • Hur vill du bli när du blir gammal? Och hur tror du att du blir? Sur, gaggig, gullig, bullbakande osv.

Jag hoppas och tror att jag kan komma att syssla med forskning, skrivande och/eller politik på heltid. Då kommer jag att bli en sjukt skarp och kunnig tant.

  • Vad tycker du om att så många saker är uppdelat i kön, tex matte och husse, servitris och servitör osv. Tycker du att det borde finnas ett könsneutralt ord för dessa, typ som hen?

Väldigt ofta så använder man ju bara ett av orden fast det finns två. Som i fallet lärare, man säger ju inte lärarinna (eller jag gör i alla fall inte det) eller brandman. Tråkigt nog är det nästan alltid det manliga som blir norm och allmängiltig, men så är det i de absolut flesta språk. Det hade väl varit praktiskt om alla titlar var könsneutrala men jag kommer inte att göra någon ansträngning för att förändra det. Dessutom tror jag att just frågan om språkets könskodning är ganska oviktig ur en jämställdhetssynpunkt.

  • Hund eller katt?

Katt. Hundar luktar illa och så vill de ha uppmärksamhet hela tiden. Men egentligen så vill jag inte ha något djur alls.

  • Hur definierar du en familj?

En grupp (minst två) personer som delar vardag, detta oavsett släktband eller relationsform i övrigt. Jag anser även att ens släkt är ens familj även om man inte delar vardag, även om jag sällan använder ordet familj när jag typ ska hälsa på mina kusiner. Men alla får väl bestämma vem de vill kalla för sin familj, jag skulle däremot inte kalla mina närmaste vänner för familj även om de betyder mycket för mig och att jag i vissa fall står närmre dem än min ”riktiga” familj.

Man får skämmas för att man inte tagit med mäns blickar i beräkningen.

Detta inlägg om att sära på benen fick mig att tänka på en grej som skedde mig när jag var kanske 15-16. Jag var på ett scoutläger och hade en klänning på mig, sommar som det var. Vi satt och täljde och jag hade benen särade, som sig bör när man täljer. Troligen hade jag även benen särade vid andra tillfällen, fan vet jag. Jag var vid tillfället över huvud taget inte medveten om att åsynen av mina trosor kunde uppfattas som provocerande, men jag blev varse. Flera veckor senare så fick jag nämligen höra att jag hade blivit omtalad som tjejen som visade trosorna, och att detta tydligen var något jag gjorde för att hetsa upp män i min omgivning.

Ni får ta mig på mitt ord när jag säger att denna tanke över huvud tag inte passerade mitt huvud. Jag hade klänning för att det var varmt som fan och jag hade särade ben av praktiska skäl, och för att det i ärlighetens namn är sjukt mycket bekvämare att sitta så. Speciellt när det är varmt då det bara blir äckligt och svettigt att ha benen i kors. Att detta var något som någon skulle notera föreföll bara orimligt för mig, och än värre att någon mindes detta flera veckor senare.

Som tur är hade jag redan då såpass mycket stake att jag insåg att jag inte hade något som helst ansvar för hur någon annan uppfattade mina trosor och att personen i fråga var en jävla idiot. Såhär i efterhand äcklas jag än mer av det faktum att jag blev omtalad och ställdes till svars för det faktum att någon lyckades få en skymt av mina trosor, att jag skulle ansvara för hur andra personer uppfattade ett beteende som för mig var helt naturligt.

Du kan väl typ tänka att någon borde ha byxor på sig i tysthet, men vad fan är grejen med att säga det till den personen? Jag tycker att det är taskigt att göra folk självmedvetna på det viset. Varför är det jag som ska skämmas när det bevisligen är den andra personen som över huvud taget noterat mina trosor och tolkat in något sexuellt i det? Man får skämmas för sin aningslöshet, för att man inte tagit in mäns blickar i beräkningen innan man bestämmer hur man ska agera.

Svenska filminstitutet diskriminerar ståkissarmän som gör extremt fördomsfull skitfilm.

Ja, jag har skrivit om detta två gånger redan innan man jag tycker det är så fruktansvärt roligt, denna kränkta ståkissarman som inte fått ekonomiskt stöd från filminstitutet.

Nu har alltså Eva af Geijerstam på Dn recenserat mörkt vatten. Den fick en etta. I slutet av recensionen står det att det enda, förutom fotot, som är tilltalande med denna film är att den är kort. Recensionen bjuder också på ett svar på vad Rafael menade med att det inte var en ”politiskt korrekt” film:

George är ett slags storsvensk mardrömsutveckling av myten om den skumma svartarbetaren från ett obestämt öst- europeiskt land. Han skrotar omkring runt huset med oklara arbetsuppgifter. Det åligger honom också självklart att gestalta den ociviliserade och grymma naturen, som varken bangar för att snara en hare eller strypa en människa […] George är kort sagt intränglingen från underklassen, orakad och grov.

Det är alltså filmens ”skurk” som beskrivs i citatet ovan. Fräscht. ”Inte politiskt korrekt” betyder alltså i sammanhanget att det är en extremt jävla fördomsfull film. På ett sätt kan jag ju faktiskt förstå varför filminstitutet väljer att inte sponsra en film som bygger på extremt fördomsfulla skildringar av såväl invandrare som arbetarklass, speciellt då filmen utöver det verkar vara kass.

Inte är det väl så att all kulturproduktion, för att motivera statligt stöd, ska följa bokens alla regler i fråga om att vara fördomsfri, men när ett manus på detta vis aktivt bygger på och spär på fördomar mot vissa grupper människor så förstår jag absolut varför det kan vara ett skäl till att säga nej. Varför skulle skattepengar gå till sådan skit? Okej om det utöver detta var bra, nyskapande eller vad som helst, men inte heller detta verkar Rafael Edbloms film leva upp till.

Antifeministernas hat.

Anita Sarkeesian, kvinnan bakom Feminist Frequency, har i en video bett människor att donera pengar till henne nya projekt Tropes vs Women in Video Games som är tänkt att hålla samma format som hennes tidigare serie Tropes vs Women som tar upp hur kvinnor skildras och används inom populärkultur. Väldigt sevärt.

Beloppet som efterfrågades var 6000 dollar. Det belopp hon har fått in i skrivandets stund är 158 917 dollar, alltså mer än 20 gånger så mycket och mer än en miljon kronor. Det är fantastiskt och välförtjänt, även om jag såklart tycker att det är tråkigt att en så kompetent och kunnig människa som gör material som är så efterfrågat inte får finansiering från staten, men det är en annan sak. Hon kanske inte har sökt ens.

Vad som är mindre trevligt är de hot hon blivit utsatt för i kommentarsfältet under hennes video. Vissa människor är så sanslöst upprörda över det faktum att hon ska göra ett gäng videos som analyserar kvinnors roll i videospel. Jag kan tyvärr inte så att jag är förvånad, men det finns en djup tragik i detta. Hur kan det vara så provocerande att en enskild kvinna vill göra en analys av videospel?

Jaja, jag förstår att alla inte är feminister och det behöver ni väl inte vara heller (även om jag tycker ni har fel). Men detta är en så sanslös överreaktion. Jag förstår inte hur någon kan anse det var motiverat att skriva att någon är en ”hora av judisk härkomst” bara för att hen försöker samla in pengar till ett videoprojekt.

Detta om något borde ju te sig som ett bevis på att det faktiskt finns ett kvinnosynsproblem i samhället. Hur skulle detta annars kunna vara så provocerande? Jag menar, det är en sak att inte hålla med en person, en annan att hota någon till livet för åsikters skull.