Vem vill inte agera moraliskt korrekt?

Vissa undrar vad som kommer hända om man inte tar ansvar. ”Kommer du skriva ett blogginlägg eller?” fråga de hånfullt. Tja, det kommer väl egentligen inte hända någonting alls men jag har en ide om att de flesta har ett intresse av att leva på ett moraliskt försvarbart sätt.

Jag förstår ju att dessa personer bara är löjliga troll, men jag tycker ändå att det är fascinerande hur folk ibland kan vara helt öppna med att de skiter i om saker de gör är omoraliska eller inte så länge de kommer undan. Jag tycker mig ändå snappa upp sånt ganska ofta, när någon slänger skräp på marken eller gör något liknande uppenbart moraliskt felaktigt men ganska litet så rycker de liksom på axlarna och ba: ”vad ska hända”?

Detta rör sig inte om att jag tror på någon slags gud eller karma som gör att omoraliska handlingar straffar sig, men jag kan för mitt liv inte förstå varför man inte skulle vilja leva på ett sätt som man kan stå för. För mig är detta jätteviktigt, alltså att jag lever på ett sätt som jag känner är rätt och går i samklang med mina värderingar i den mån jag har möjlighet. Varför är det inte så för alla?

Jag förstår att personer i utsatta positioner inte har så mycket betänkligheter eftersom det då kan handla mer om personlig överlevnad, det är ju som sagt en fråga om möjligheter. Personer som har alla möjligheter till att agera moraliskt och som ändå inte gör det fattar jag inte. Och nu menar jag alltså inte sådana som jag bara inte håller med rent värderingsmässigt, utan sådana som liksom vet om att vissa beteenden skadar men ändå inte är intresserade av att göra sig av med dem eller som reflexmässigt skjuter ifrån sig insikten om att deras beteende kan vara negativt.

Människor som inte tar ställning eller ansvar för samhället fast de kan föraktar jag. Människor som inte är intresserade av att över huvud taget utforska hur de påverkar andra människor, det förefaller mig bara så förbannat tomt och menlöst. Man behöver inte tycka som jag eller ens i närheten, man kan vara helt på andra sidan, så länge man står för något.

Bra om vården.

För den som vill veta mer om det jag skrev om vården för ett tag sedan så kan jag rekommendera Kalibers granskning av vården i tre delar. Framförallt i avsnittet om vårdgarantin så bekräftas mycket av det jag skrev i mitt inlägg, nämligen att sjukare patienter trängs bort till förmån för människor som egentligen inte behöver hjälp. Den tillgänglighetsökning som skett för patienter vid första besöket gör att människor söker vård allt oftare för småsaker, och eftersom de är garanterade plats inom en begränsad tid så sker det en utträngning av de som behöver återbesök. Det finns inte oändligt mycket resurser inom vården, och det är viktigt att dessa fördelas rätt. I vissa system så blir det lättare för mindre sjuka men kanske mer drivna personer att tränga sig före de med ett större vårdbehov.

Lyssna även på avsnittet om vårdvalet och avsnittet om ersättningssystemen inom vården. Väldigt bra journalistik. Kaliber överlag håller hög klass.

För övrigt: det jag skrev om att vissa söker vård för en förkylning, är en uttjatad och intetsägande sak att säga i frågan. Jag menar inte att peka ut folk som söker vård för förkylningar som snyltare, det är klart att det kan finnas ett behov av att söka för den typen av sjukdomar också. Poängen är att målsättningen att öka tillgängligheten har lett till ett visst nedprioriterande av vissa patientgrupper som kanske är i större behov av vården. Det är framförallt ett systemfel.

Alla borde ta undan sin egen skit, och det behöver vi inget hygienhetsande för att förklara.

Angående den diskussion som blossade upp efter Lisa Magnussons krönika om att förbjuda ståkissande så twittrade Katerina Janouch såhär.

Jag reagerade på detta. Jag har nämligen aldrig ens tänkt tanke att det skulle vara kopplat till någons algs självbevarelsedrift att inte sitta ner ordentligt på kissringen (förutsatt att den är torr alltså). Så jag frågade varför. Då skrev hon först att det kryllar av bakterier där. Jag undrade hur stor roll sånt egentligen spelar med tanke på att man knappast gnider sitt könsorgan mot ringen (eller jag gör i alla fall inte det) och jag har lite svårt att se hur dessa bakterier skulle kunna färdas mellan toaringen och min fitta. Så jag frågade helt enkelt om det finns någon faktiskt risk för att man drabbas av en infektion vid ett besök på en allmän toalett.

Som svar fick jag att det inte fanns någon risk för infektioner men att det för henne personligen känns ofräscht att sitta på en ring som det kan ha kommit kissdroppar och så vidare på. Hon hänvisade till och med till denna länk hos smittskyddsinstitutet som med tydlighet dementerar att det skulle finnas en sådan risk.

Jag antar att syftet var att markera äckelkänslan som kan uppstå för människor som behöver sitta ner på ringen vid vetskapen om att ståkissande män eventuellt kan ha grisat ned den. Men jag blir ändå illa till mods när man sprider myter om bakterier och så vidare. Jag förstår absolut känslan av att det är ofräscht, även om jag sällan upplever den själv, men det är en skillnad på att konstatera att det är naturligt att känna detta och att det faktiskt finns någon slags medicinsk risk i att sitta ner på toaringen.

Det förvånar mig ändå att den överlag saklig och kunnig person som Katerina Janouch skriver såhär när hon är medveten om att det inte finns någon risk. Jag förstår syftet, att påvisa den äckelkänsla som uppstår för många vid vetskapen om vad som skvätt på sitsen, men jag tror att den här typen av uttalanden leder till en större hygienhets vilket jag omöjligt kan se som något positivt.

Däremot tycker jag att man ska diskutera hur människor agerar i det offentliga rummet mycket mer. Okej att man ståkissar, men att man inte torkar upp om man stänker ner är vämjeligt. Alla borde ta undan sin egen skit, helt enkelt. Och det behöver man inte hygienhetsa för att inse rimligheten i.

Attityder kring kroppsbehåring.

Läste Bloggkommentatorernas inlägg om benhår och fann, i kommentarerna, en massa lustiga attityder kring frågan. Så jag tänkte att jag skulle gå igenom dem nu.

Först ut har vi alltså personen som tycker att man ska få tycka som man vill. En riktig klassiker.

Det är klart man kan ha preferenser, som typ alla som någonsin lagt sig i denna debatt sagt redan innan. Dock att man inte ska trycka dem i ansiktet på folk. Men vad som framförallt är intressant är att människor som uttrycker en preferens för orakade ben på kvinnor ofta anklagas för att vilja begränsa kvinnors valmöjligheter. ”Man får väl göra som man vill”, sägs det då. Och ja, det får man, men det borde väl gälla båda vägarna.

Dessutom är det viktigare att lyfta fram fördelarna med orakat eftersom det görs såpass sällan. Fördelarna med rakat, däremot, lyfts fram ungefär precis hela tiden. Det är så mysigt med lena ben, det är kvinnligt, det är snyggt och så vidare.

Sedan kommer den gamla harangen om att alla såklart ”får” göra som de vill så länge de inte kommer nära inpå. Jag vet inte exakt vad personen åsyftar med nära inpå, men det betyder ofta att man inte ska visa det offentligt, typ ha ärmlösa plagg.

Detta är lite som att säga ”det är okej att vara bög, så länge de inte tafsar på mig”. Det är okej med hår på kvinnor, så länge det inte kommer ”nära”. Jag tycker att det tillhör god ton att man inte trycker upp sitt ben eller sin armhåla i någons ansikte, men detta gäller både kvinnor och män och oavsett om de har rakat så eller ej. Varför ska en kvinna med orakade ben eller armhålor behöva vidta större försiktighet? Och om det inte är så att hon måste det, varför säger man då ens såhär? Är det ett problem att folk trycker upp just sina orakade armhålor i andra ansikten? Nej, skulle inte tro det.

Jag förstår inte människors behov av att säga att man ska visa hänsyn om man är homosexuell, orakade eller vad det nu gäller. Alla ska väl visa hänsyn, alltid. Varför ska den som bryter mot normer tvingas visa mer hänsyn, det tycker jag är en jävligt relevant fråga att ställa sig i sammanhanget.

Detta med att folk ska få ”välja själva” betyder oroväckande ofta att de ska skyddas från informationen om att vissa har gjort avvikande val. Såhär: om jag lägger upp en bild på mina rakade ben eller min rakade armhåla och skriver ”rakade mig idag, mysigt att vara len” så är risken för att någon skulle anklaga mig för att försöka hindra folk från att göra egna val minimal. Om jag däremot gör motsatsen och skriver ”mysigt med lite hår” så är risken stor att de arga kommentarerna om att jag inte accepterar rakade ben trillar in överhängande. Ta er nu en liten funderar på varför det är såhär. Varför är det egentligen så att det ses som en uppmuntran när någon vågar bryta mot normen och gå ut med det, men inte som en uppmuntran när någon går ut med att hen följer normen.

Det är också vanligt att feminister som rakar benen skriver om detta. Jag har aldrig, och jag menar verkligen aldrig, sett en negativt kommentar på något av dessa inlägg, även fast de egentligen också uppmuntrar till något.

Om hela jävla samhället uppmuntrar till ett beteende, i detta fall att raka benen, så är det väl rimligt att en yttepytteliten grupp uppmanar till motsatsen. Men det får man tydligen inte göra. Även om det är helt utan fördömande ton, helt utan krav eller ens utsagor som ”jag tycker hår är snyggare/bättre” så ser folk som rakar benen det som begränsande. Herregud benrakare, tagga ner och inse att ni har typ hela samhället på er sida, som stöttar era val. Hur i helvete kan det då vara så fruktansvärt provocerande att ett fåtal individer är offentliga med att de gör annorlunda?

Här reagerar någon på att Lady Dahmer uttrycker att hon saknar den rakade känslan. Det finns en utbredd uppfattning att man som orakad offrar en massa saker för ett ideal. Att man går omkring varje jävla dag och bara vill ha lena ben men tvingar sig själv att skita i det. Så kan det säkert vara för någon, framförallt i början. Jag kan säga som så att om jag hade helt hårfria ben naturligt så skulle jag knappast klaga, det hade varit skönt. Jag hade heller inte bangat om det fanns ett smärtfritt, snabbt och gratis sätt att avlägsna håret. Men allt detta handlar om avvägningar och jag har gjort avvägningen att det inte är värt den tid jag lägger ner på hårborttagning för den orakade känslan och de andra fördelar jag upplever med rakade ben (nu har jag förvisso epilerat dem, men jag lät dem vara i ett halvår innan dess).

Vidare så vänjer man sig vid och börjar kanske så småningom även uppskatta håret. Jag har i alla fall gjort det, nu när jag tagit bort det så saknar jag känslan en aning, även om det är skönt att slippa känna sig rädd för att folk tittar. Det är alltså inga konstigheter med att man väger för och nackdelar i olika beslut, det tror jag att vi alla gör. För mig är det viktigare att jag sparar tid och pengar på att ha en avslappnad inställning till min hårväxt än att leva upp till samhällets ideal. Den ”nyrakade känslan” som många talar så lyriskt om (tillåt mig tvivla på att det skulle vara det primära skälet till att folk rakar benen) är ändå inte så jävla fantastisk och håller i sig väldigt kort. Dessutom är känslan av stubb bra obehaglig.

Det som från början känns konstigt och fel vänjer man sig oftast vid. Grejen är att många personer inte över huvud taget har en ide om hur det känns att ha sin fulla hårväxt på benen och då kan man faktiskt inte göra ett avvägt beslut eftersom man inte testat båda alternativen. För den som vill har jag en sluta raka benen-guide här där jag tar upp dessa frågor mer ingående.

Och så detta eviga ”men det går så snabbt”. För det första är detta helt olika för olika personer. Jag till exempel behöver ganska mycket tid till min benrakning eftersom jag måste ”mjuka upp” benen först. Vidare så kostar rakhyvlar ganska mycket. Och dessutom så måste man se det hela i en kontext av allt annat vi gör för att vi ska behaga. Typ sminkar oss, noppar ögonbrynen, bantar och så vidare. Alla dessa saker gemensamt tar väldigt mycket tid och energi i anspråk, eller som jag brukar kalla det: är slöseri med liv. Med den insikten kan man nog också förstå vikten av att börja sålla.

Det spelar ingen roll att just denna enskilda grej bara tar fem minuter åt gången, för det är allting sammantaget som blir väldigt väldigt mycket mer. Då är det sjukt viktigt att lyfta fram det faktum att man kan välja annorlunda, att folk faktiskt väljer annorlunda. Det är därför jag skriver om detta, inte för att jag tycker att alla ska fatta samma skönhetsbeslut som jag utan för att jag tycker att alla ska fatta självständiga skönhetsbeslut. Välja själv hur de vill göra utifrån insikten om att samhällets normer styr våra val.

Aftonbladets hånexpert.

Vad gör man när man vill krama lite extra saft ur en nyhet? Jo, man ringer in en expert. För det mesta en Pr- eller retorikexpert som ska ”analysera” olika politiker uttalanden och framträdanden, men Aftonbladet tar det ett varv extra och ringer in en hånexpert (eller historieprofessor) som får uttala sig om de förfalskade mynten där det står ”vår horkarl till kung”. Hånexperten tycker inte hånet är bra.

När en offentlig person smutskastas på det här korkade sättet väcker det nästan alltid sympati för den utsatta och slår tillbaka mot den som ligger bakom.

Vad ska man tänka då egentligen? Typ såhär: ”jaha, det var inget bra hån trots att jag tyckte det. Bäst att lägga diskussionen om kungens kaffeflickor åt sidan och börja sympatisera med honom istället”.

Ja gud, vi lever verkligen i experternas tidevarv. Inget kan få ske utan att någon expert ska kommentera det. Jag ska utbilda mig till expertexpert och kommentera experter. Hånexperten får G för att han försökte.

Personligt ansvar.

En grej jag tänkt på i de senast dagarnas diskussioner om hur man tar ansvar för sin överordning och varför man har ansvar är hur otroligt provocerade folk blir av att någon säger att de har ansvar. Ingen vill ha ansvar! Alla tycker att det är någon annans fel.

Det roliga med detta är att det är väldigt vanligt att människor på vänsterkanten politiskt blir anklagade för att vi vägrar ta personligt ansvar. Jag kan ju säga att jag tar så mycket ansvar för samhällsordningen som jag kan, genom att konsumera lite, upplysa om maktstrukturer och samhällsproblem, försvara människor när jag ser dem bli utsatta för orättvis behandling och så vidare. Jag är också sjukt jävla villig att ändra mitt beteende om någon påpekar någon grej (förutsatt att jag tycker de har rätt alltså). Jag har börjat göra väldigt många olika saker annorlunda för att jag vill ta ansvar, och jag kommer säkert att ändra ännu fler saker.

Om alla tog sitt personliga ansvar så skulle man inte behöva lösa saker på politisk väg. Det roliga är att det ofta är samma personer som gnäller om att vi som vill lagstifta ska ta personligt ansvar istället som själva vägrar inse sin egen roll i olika maktförhållanden.

Jag tror inte jag känner en enda person som vill lagstifta kring saker som miljö, diskriminering och så vidare som inte också tar mer personligt ansvar än de flesta. Problemet är att det finns väldigt många människor som inte vill ta personligt ansvar, och eftersom et finns så många sådana måste man tyvärr lagstifta om saken.

Såhär va: hur många miljövänliga ägg eller vad fan det nu är jag än köper kommer det inte rädda klimatet. Även om jag själv är 100% klimatneutral så kommer det inte att ändra sådär skitmycket. Detta handlar inte om en ovilja till ansvar från min sida utan om att även om jag tar det personliga ansvar jag kan så kommer jag inte lyckas lösa det.

Folk som gnäller över att de som vill lagstifta inte tar ansvar själva är i regel bara ovilliga att själva ta ansvar, och vill inte tvingas till det. Skönt då att det finns folk som tar ansvar även över dem.

Åsikter och kärlek.

Fick en fråga om hur jag skulle göra om jag blev kär i en antifeminist som jag tänkte besvara (hoppas det är ok att jag publicerar frågan, säg till annars så tar jag bort).

Okej feeeet off topic nu men vad skulle du göra om du råkade bli kär i en antifeminist? Jag sa bara big nono förut och nu är jag skitkär (eller bara tänd på..?)i en kille som är liberal, vet inte vad han tänker riktigt men tror knappast han är feminist. Ok, skitlöjlig fråga men det stör mig för ofta känner jag att jag bara kan överge allt jag tänkt och tyckt bara för att kunna vara med honom. :(

Just det där med värderingar och kärlek brukar folk gå igång på som fan. Jag brukar säga att jag nog inte skulle kunna ha ett förhållande med en antifeminist och då säger folk ungefär: ”men det är ju bara åsikter”. Men jag tycker inte att det ”bara” är åsikter, utan det är värderingar som handlar om hur jag beslutat mig för att leva mitt liv. Att jag är feminist betyder mer för mig än att jag bara tycker så på slentrian, det påverkar en massa beslut i mitt liv och är en viktig del av min identitet. Alla kanske inte identifierar sig såhär med sina åsikter.

Det är inte så att jag av ren princip motsätter mig tanken att jag skulle kunna vara ihop med en antifeminist. Jag bara tror inte att det skulle fungera. Detta för att de flesta antifeminister jag stött har varit arroganta svin och tryckt ner mig, kallat mig idiot och så vidare och det skulle jag såklart aldrig kunna acceptera från en partner.

Sedan är det ju en jävla skillnad på att vara antifeminist och på att bara inte var feminist eller vara kritisk mot feminismen. En antifeminist tar ju aktivt ställning mot feminism och ser det som en egen ideologisk hållning, därav ordet ”anti”. Det är inte ickefeminist det kallas. Jag kallar mig ju till exempel inte antikonservativ bara för att jag inte är konservativ. Det finns ju en massa personer som är helt neutrala i fråga om feminism och typ har hört lite skrönor om mansskatt och tycker det verkar dåligt.

Men alltså. Emanuel var inte feminist när vi blev tillsammans, men det blev han ju sen eftersom jag använde min kvinnliga makt över honom. Jag ba tog på mig en sexig klänning och dansade en förförisk liten dans och sedan sa jag: ”om du vill ligga måste du bli feminist först” och han ba: ”ok”. Nejmen allvarligt, vi diskuterade det här jättemycket när vi var ihop och eftersom han respekterade mig intellektuellt så tog han också till sig av vad jag sa. Om din partner respekterar dig och dina åsikter så kommer hen att lyssna och försöka förstå (precis som du ska göra tillbaka). Kanske blir hen inte lika övertygad som du är, men hen kommer troligen att kunna förstå ditt perspektiv åtminstone.

Men allt kokar ju ner till hur viktiga dessa värderingar är för dig. Jag tror att alla har värderingar som de vill att deras partner ska dela, även om de inte alltid är politiska. Andra värderingar kanske man har, men man upplever dem som mindre viktiga för ens person. Ett sånt exempel för mig är att jag är emot monarki. Jag har den värderingen, men det är inte såpass viktig för mig att det skulle skapa någon större friktion i ett förhållande. Däremot skulle det skapa stor friktion om personen jag var ihop med inte kunde se olika maktstrukturer såsom klass, kön och etnicitet och tyckte att alla är sin egen lyckas smed. Det rör sig nämligen, enligt mig, om hur man ser på och behandlar människor i sin omgivning och jag skulle inte kunna vara ihop med någon som behandlar andra människor på ett sätt jag anser illa.

Man påverkas obönhörligen av personer man har relationer med, det går inte riktigt att stoppa. Detta beror ju på att man är intresserad av att lyssna på och förstå en människa man tycker om. Men jag tycker att det är viktigt att inte anta åsikter bara för sakens skull och också att se till att lyssnandet är ömsesidigt. Att det inte bara är du som sitter och lyssnar på och bekräftar din partners uppfattningar utan att hen också gör detsamma mot dig. Annars går man alltför lätt in i något slags intellektuellt mörker där man slutar respektera sina egna övertygelser, och det tror jag enbart leder till olycka i en relation.