Våldsam biljettkontroll.
Det är ett ganska långt klipp, men i korthet så omringar de henne och trycker in henne mot stolen, detta trots att hon har giltigt färdbevis. Motiveringen är att hon stämplade sin biljett när hon såg kontrollanterna, och inte som när man ska när hon gick på. Till slut kommer polisen och säger väl i princip att det är ett felaktigt agerande från kontrollanternas sida.
Jag tycker att man måste börja ifrågasätta biljettsystemet inte bara ekonomiskt, utan också ur ett humanistisk perspektiv. Är det värt det att människor behandlas på det här sättet i kollektivtrafiken, oavsett om de betalat eller inte. Personligen tycker jag inte att det känns rimligt eftersom det leder till otrygghet i trafiken. Jag upplever i alla fall inte att biljettkontrollerna känns trygga, även om jag har betalat för min resa så tycker jag att det är otrevligt med deras närvaro i trafiken. Och att amn hör och ser mer och mer om våld och övergrepp vid kontrollerna gör inte direkt saken bättre.
Vissa statusmarkörer är bättre än andra.
Jag tycker att ni ska läsa detta hos Oklarheten angående disponeringen av tid som klassfråga. Det är såklart en klassfråga på ett djupare plan än att vissa kan gå ner till halvtid och andra inte. Ur ett Marxistiskt perspektiv så är ju den tid som har lagts ner på att ta fram en produkt det som skänker varan mervärde och alltså en av de viktigaste tillgångar vi har.
Jag vill också påpeka att det är ett otroligt mycket bättre ideal ur ett samhällsperspektiv att folk vill jobba mindre och konsumera mer. Visst är det trist att vissa har möjligheten till det och andra inte, men i samhället idag så ser det alltid ut så att vissa har möjligheter som andra inte har. Då tycker jag att det är bättre att de som har möjligheter prioriterar att jobba mindre framföra att konsumera mer.
Dels för att en massa konsumtion är dålig för miljön men också för att den faktiskt leder till att kapitalismen växer sig starkare och mer pengar flyttas över till företag. Visst kan man konsumera utan att detta sker, men konsumtionssamhället som helhet har denna effekt på samhället. Jag tycker att det är mycket bättre att UnderbaraClara väljer att downshifta för att visa sin status (även om jag tror hon gör det av andra skäl också) än att hon skulle ha ett jättefint kök i rostfritt stål.
Höghus.
Tid som den nya statusmarkören.
UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.
Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.
Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.
Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.
Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.
Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.
Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.
Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.
Fisk.
Sexiga chokladnamn.
Så jobbigt med obehaglig konst.
Efter att ha diskuterat den berömda tårtan med folk så har jag lyckats hitta en ganska lustig ståndpunkt som många innehar, nämligen följande; sådan konst borde inte tillverkas eftersom den är så obehaglig. Folk som liksom tycker att man ska debattera rasism med att det är onödigt att vara så provokativ och göra så obehagliga saker. Gör gärna konst som problematiserar västvärlden syn på Afrika, men snälla gör den lite mindre obehaglig.

Ja. Stackars alla människor som nu måste läsa om det här och se en massa obehagliga bilder på en kaka… Herregud, det måste ju vara den absolut minst relevanta aspekten av det hela?
Det värsta är att få av dessa över huvud taget hade noterat ett konstverk med samma budskap som varit mindre obehagligt. Det hade ju kunnat vara en relevant kritik om det inte var för att provocerande konst likt denna faktiskt är en nödvändighet för att väcka debatt, men nu är det ju tyvärr så att få bryr sig om man inte gör saker som är just obehagliga.
Reklamkortet.
Detta var en fruktansvärt fånig kritik mot Makode Linde, konstnären bakom den berömda tårtan. Att dra till med reklamkortet så fort man ställs inför ett konstverk, en text eller liknande som man inte kan besvara på ett vettigt sätt är så typiskt svensk debatt kan jag tycka. Skribenten verkar tycka att konstverket saknar tyngd eftersom Linde framförallt är ute efter att provocera och marknadsföra sig själv, ett så typiskt sätt att försöka förminska någon. ”Detta är inte konst, bara simpel reklam”.
Men det är väl klart att det på sätt och vis är reklam? En konstnär vill ju skapa uppmärksamhet kring sina verk och i förlängningen också för sig själv, det är ju inget märkligt eller nytt med det. Om man har ett budskap man vill nå ut med så försöker man såklart skapa uppmärksamhet kring det, det vill säga göra pr. Med skribenten kanske anser att konst ska vara lugn och fin och inte göra väsen av sig eller tränga sig på i den offentliga debatten.
Dessutom är ju ordet pr-kupp så himla lustigt. Vaddå ”kupp”, som om folk liksom blev lurade att skriva om tårtan, använda som ett verktyg för att nå ut med ett budskap de var helt omedvetna om?








